När vården kritiseras, kommer försvarsmekanismerna som ett brev på posten. Inte för att bemöta saklig kritik, utan för att avväpna den – gärna genom att avfärda konkreta exempel som ”anekdoter” och antyda att kritik i sig är ett hot. Det är en intellektuellt ohederlig reflex, och en farlig sådan. För det som kallas ”anekdoter” är ofta symptomen på systematiska haverier: brister i provhantering, rutiner som inte följs, data som misstolkas eller ignoreras – med konsekvenser som kostar både liv och resurser.
Att kritisera detta är inte att misskreditera vården. Det är att göra det som vårdens företrädare själva borde göra, men inte förmår: se problemen i vitögat och kräva förändring. Att försöka tysta den sortens röst är inte bara fegt – det är medskyldighet.
Igår blev jag kritiserad för att använda ”anekdotiska bevis för att misskreditera sjukvården”.
Det är naturligtvis dumheter att mina upplevelser inte skulle vara relevanta, eller att de inte skulle peka på de allvarliga, systematiska brister som finns inom sjukvården. För de brister jag är kompetent nog att identifiera, befinner sig på den strukturella och organisatoriska nivån, snarare än på den individuella.
Låt mig ge ett exempel:
När jag var inlagd på sjukhus hösten 2024 tog man dag två ett prov för ureaplasma. Av okänd anledning analyserades detta prov aldrig och läkarna arbetade utifrån premissen att jag inte hade den bakterien.
Detta ledde till att man inte satte in den antibiotika med bäst förutsättningar att döda ureaplasma, vilket jag de facto hade, utan prövade sig fram med mer generella alternativ.
Eftersom man inte hade lyckats identifiera bakterien jag hade, blev jag dock sjukare och sjukare. För att stoppa förloppet beslutade man om en operation för att manuellt försöka ta bort de okända bakterierna.
Operationen kostade ca 400 000 kr, plus undanträngningseffekter, dvs. att någon annan inte kunde opereras då. Det kostade mina båda äggledare samt min ena äggstock.
Det var först efter operationen som ureaplasma kunde identifieras, man upptäckte misstaget med provet och mer adekvat vård kunde ges.
Brister i processer, strukturer och organisation
Ingen kan säga helt säkert hur utfallet hade blivit om ureaplasma identifierats tidigare och riktad antibiotika satts in. Det är möjligt att jag ändå blivit sjukare och sjukare, operationen hade kanske behövts ändå och så vidare.
Men det vi vet helt säkert, och därför kan kritisera, är att processen för provtagning och uppföljning hade brister. Och vi vet att den typen av brister är vanligt förekommande.
Det handlar om hur man tar prover och hur dessa hanteras, hur man följer gällande riktlinjer, grad av korrekthet vid medicinutdelning, inmatning av data i journaler, förmåga att tolka data i journaler och så vidare.
Detta är i huvudsak ett strukturellt och organisatoriskt problem.
Brister i enskilda läkarens kompetens och handläggande
I nästa steg handlar det om hur läkare hanterar den data man har till sitt förfogande. I vilken grad man låter den ligga till grund för sin bedömning, vilket är avgörande för vilka konsekvenser potentiellt felaktiga data får.
Detta är i huvudsak ett problem med enskilda läkare. Ty ingen riktlinje säger att enbart prover ska ligga till grund för bedömning, ändå sker detta regelmässigt.
Till det; även den bästa läkaren kan fatta felaktiga beslut om den data de har att tillgå är felaktig.
Det är inte en fråga om det finns brister i på statistisk nivå – det är bevisat
Först därefter kommer utfallet. I den enskilda fallet kan det, som visats, vara svårt att avgöra vad en läkare borde förstått och gjort. Det är svårt att säkert säga om ett annat agerande från läkarnas och sjukvårdens sida skulle ha resulterat i ett annat utfall. Detta kan blott resoneras kring med mer eller mindre sannolikhet.
Dock ligger det onekligen i farans riktning att när många enskilda misstag konsekvent begås, så ökar risken för felaktiga diagnoser och behandlingar, samt fler olyckliga utfall, allt annat lika.
Vi kan också, på statistisk nivå, se saker så som att det för många diagnoser tar väldigt lång tid från första vårdbesök till fastställande av diagnos. Något som forskningen generellt tillskriver brister i organisering och processer likväl som enskilda läkares hantering och kompetensnivå.
Ohållbara argument
Dessa bevisade brister i sjukvården finns där alldeles oaktat om patienten blev frisk och om denne upplevde att de fick bra vård eller inte. Som patient vet man vanligen inte om den vård man fick var adekvat och korrekt utförd. Ännu mindre vet man hur utfallet blivit om vården gjort andra val. Eller om man blev frisk tack vare eller trots vården. Så i princip ska man, som patient, vara synnerligen försiktig med att hävda att man fått bra vård, speciellt om man använder det som ett argument mot att det finns problem i vården.
Och att som läkare försöka läxa upp mig med att jag orättfärdigt misskrediterar vården, när jag lyfter dessa frågor är direkt otillständigt. Dels för att de mycket väl vet att jag har rätt i min kritik. Dels för att om vi kan få till en förändring så gagnar det inte bara patienterna, det gagnar även läkarna och övrig vårdspersonal, likväl som hela samhället.
Men för att förändra något, behöver vi först identifiera och lyfta upp problemen. Att försöka tysta mig när jag gör just det är fegt, illojalt och inte vidare tillrådligt.
För den som är nyfiken har läkartidningenbeskrivit ett fall som påminner mitt; Urogenital Ureaplasma gav invasiv infektion hos immunsupprimerad.
