”Du ser till att inte dö. Det är en direkt order. Den enda jag någonsin kommer att ge dig.”
När jag når honom är han på flygplatsen. Jag vet inte vilken och inte heller var han kommer att landa.
Jag frågar inte. Ty jag vet det viktigaste.
Jag vet att han nu ansluter till de förband som strider för Ukraina. Strider vid deras sida för deras rätt till suveränitet, till självbestämmande, till frihet.
Att han, samtidigt som jag skriver dessa rader, tar ett personligt ansvar för människors frihet. Riskerar sitt liv för den sortens frihet som vi i Sverige tar för given.
Jag känner mig mycket liten i sammanhanget.
I Sverige tjafsar vi om vad det står på toalettskyltar, om vem som borde vunnit en musiktävling och om man verkligen får vara barbent på arbetsplatsen. Gnäller över regnet och lägger upp bilder på smultron, lekande barn och stilla sjöar i motljus.
Försvarsmakten köper reklamplats för att påminna oss om att ”Sverige är värt att försvara”.
I Ukraina dör människor.
Vi tjafsar om stridsvagnar på Gotland, om vad försvaret får kosta, om vi alls ska ha ett försvar, om att vända andra kinden till, om vikten av icke-våld.
Tjafsar, trots att svensk försvarsmakt består av människor som även de valt att ta ett personligt ansvar för vår fred och frihet. Som kommer att försvara oss alla i händelse av krig. Tjafsar, trots att det är den mest värdefulla gåva vi någonsin kommer att få.
I Ukraina dör människor.
De dör, stridande för sin, likväl som vår, frihet. För faller Ukraina, var vänds ondskans blick?
Allt för många uppmanar Ukraina att förhandla, samarbeta med ondskan. Inte provocera. Vill att de ska böja huvudet, skrapa med foten, underkasta sig. Påstår att vi förlänger kriget när vi stöttar dem.
För att det vore enklare för dem om kriget tog slut. Som skulle ett krigsslut ge absolution för varje bortvänd blick, för varje tystnad, för varje högljutt krav på landsförräderi.
I Ukraina dör människor.
För det ges ingen absolution.
Min vän strider för Ukraina. Han vet vad som väntar av vidrigheter och ondska. Han vet vad det kommer, och kan komma, att kosta honom.
Ändå gör han det valet.
Jag känner mig mycket liten i sammanhanget.
Jag skriver:
”Du ser till att inte dö. Det är en direkt order. Den enda jag någonsin kommer att ge dig.”
Svaret kommer nästan omedelbart.
”Uppfattat.”
Vi vet båda att han inte kan lova mig det.