När de förment vuxna inte har verktyg eller mod att hantera vardagliga händelser, överförs denna inlärda hjälplöshet till barnen. Då får vi ett samhället fullt av barn som är otrygga och rädda, i stället för robusta och trygga. Det är dåligt för barnen, för de vuxna samt för dåligt för samhället i stort.
Förra sommaren var det en snok som bestämde sig att en av mina rabatter var ett lämpligt boställe. Jag kan inte påstå att jag uppskattade det. Det tyder på brister i min kompetens, för min osäkerhet kom av att jag inte säkert visste hur situationen skulle hanteras rent praktiskt.
Min uppgift var därför att dels skaffa mig den kunskapen, dels att hålla mig lugn. För barnen lär sig vad som är ”rätt” genom att se vuxna (mig) hantera situationen.
Att stänga en hel förskola i två dagar däremot, är att säga till barnen att de hade rätt i att känna obehag, att det var en farlig situation. Och detta helt oaktat vad de än kan ha förmedlat med ord. Och detta gör barnen långt sämre förberedda inför mötet med snokar än vad de annars skulle ha varit.
Det samma gäller för att finna en död person i skogen. Jag skulle förmodligen inte uppskattat det heller, trots att jag naturligtvis har sett döda människor förr. Men döden är en naturlig del av att vara människa. Något vi alla möter många gånger i vårt liv och strängt taget måste förhålla oss till.
Så att benämna det en ”fruktansvärd händelse” onekligen att ta i, och påvisar hur oförberedda och oförmögna många de facto är. Att till det tillåta sig själv att överreagera på det, speciellt framför barn, gör det dock till en ”fruktansvärd händelse” i barnens ögon, då de som sagt lär av våra reaktioner. Ett sådant agerande är därmed själva motsatsen till att vara vuxen och ta det ansvaret som kommer med det.
Därmed inte sagt att det var fel att erbjuda samtalsstöd till de som behövde det. För vi måste onekligen agera utifrån hur saker och ting är, snarare än de borde vara.
Men det är problematiskt att det behövs. Likväl som det är problematiskt att förskolepersonal inte har kompetens och mod att tala med barnen om detta på egen hand, på samma vis som det är problematiskt att många av föräldrarna sannolikt fann det svårt att tala med sina barn om saken.
Tyvärr tror jag inte heller att varken förskolepersonal eller föräldrarna i någon större omfattning kommer att ta detta som en möjlighet att bli bättre på det. Trots att det onekligen är deras ansvar.
Det finns, kort sagt, en uppsjö av situationer där mångas förhållningssätt är direkt infantilt. Där många tillåter sig att agera utifrån ifrån en inlärd hjälplöshet, i situationerna som egentligen är — eller borde vara — högst vardagliga.
Denna inlärda hjälplöshet överförs så till barnen som därmed blir sämre rustade inför olika händelser, och som, värsta fall, skapar onödiga trauman hos dem.
Att så många tillåter sig själva att framhärda i denna hjälplöshet — denna motsats till vuxenhet — är lika förbluffande som sorgligt.
