Identitetspolitik har blivit en av samtidens mest polariserade stridsfrågor. Kritiker ser rasism och kollektivism, anhängare ser frihet och inkludering. Problemet är att båda sidor ofta missar den avgörande distinktionen: skillnaden mellan statistik och individ. När den suddas ut förvandlas ett analytiskt verktyg till ideologi och jämlikhetsarbete till diskriminering.
”Du är också driven, kreativ och har erfarenheter av att rasifieras som afrosvensk/afrikansvensk.”
Så formulerade sig Utbildningsradion (UR) i en hårt kritiserad anställningsannons. Och man behöver inte vara särskilt begåvad för att inse det underliggande antagandet – att en specifik hudfärg skulle innebära specifik kompetens – är rasistiskt snömos.
Den här sortens klavertramp har lett till kraftfull kritik mot identitetspolitiken. Samtidigt avfärdar andra kritiken och menar att mycket positiv utveckling kan tillskrivas just denna idéströmning. Kulturskribenten Tomas Hemstad skriver exempelvis: ”Att flator kan gifta sig, att arbetsgivare inte får diskriminera etniska minoriteter, att vi över huvud taget började prata om, och sedermera avskaffa tvångssteriliseringen av transpersoner – allt detta är resultatet av identitetspolitik.”
Båda sidor har delvis rätt. Och båda har ofta fel.
Identitetspolitik kan i sitt första led förstås som ett statistiskt – och för all del ideologiskt – verktyg för att undersöka representation och utfall på gruppnivå i olika delar av samhället. När vissa grupper systematiskt är underrepresenterade kan det tyda på att normer, värderingar eller institutionella strukturer begränsar människors handlingsutrymme.
Det här inte radikalt eller kontroversiellt i sak. Det här är grundläggande samhällsanalys.
När man väl har fått syn på sådana ”onödiga” begräsningar, så kan den som tycker att det är trist att det förhåller sig så, använda denna information för att (försöka) korrigera det.
Konsten att skilja mellan statistik och individ
Problemet uppstår när människor glömmer bort att det är skillnad på statistik och individ.
Det som är statistiskt sant för en grupp är naturligtvis inte sant för varje individ i den gruppen. Att applicera strukturanalys på individnivå låter sig helt enkelt inte göras, något varje person med grundläggande kunskap i statistik vet.
Om man implicit antar att en person med en viss hudfärg också har vissa erfarenheter, perspektiv eller kompetenser, då är man inte bara intellektuellt slarvig, då har man lämnat vetenskapen långt bakom sig och klivit rakt in i essentialismen. Något man bör undvika att göra.
När vi förlorar distinktionen – statistik kontra individ – står vi inför två riktigt kassa alternativ; antingen förnekar vi strukturella problem, eller så reducerar vi individer till representanter för grupper. I båda fallen blir individer mindre fria, vilket är dåligt för ungefär alla.
Trots att detta borde vara självklart för alla som är gamla nog att få ha synpunkter i sådana här frågor verkar denna distinktion vara svår att minnas. Och när den glöms leder det med nödvändighet till att de mest hängivna jämlikhetsförespråkaren beter sig som diskriminerande korkskallar – som i fallet med UR:s minst sagt pinsamma agerande.
Efter kritiken korrigerade UR formuleringen. Fokus flyttades från hudfärg till kunskap och förståelse för afrosvenska perspektiv, det vill säga från en formulering som byggde på biologiserande föreställningar, till en byggande på kompetens. En avgörande skillnad.
Synliggörandet som strategi
Nästa led i identitetspolitiken – eller för dem som vill korrigera orättvisor på gruppnivå – är att synliggöra dessa grupper eller problemet temporärt. Detta sker för att man ska kunna arbeta mot dessa hinder och underlätta jämlik inkludering i samhället. Målet är att inkluderingen ska vara självklar. Inte genom osynliggörande, utan genom att lyckas kasta metanarrativet – till exempel uppdelningen i svarta respektive vita som relevant och rimlig – på historiens sophög.
Organisationer som Rättviseförmedlingen arbetar i huvudsak i denna riktning när de synliggör kompetenta kandidater från underrepresenterade grupper. Vissa debattörer utmålar föreningens arbete som rasistiskt och visar därmed att de förstår identitetspolitiken på samma vis som fan läser bibeln.
För vad de konkret gör är att bredda organisationers rekryteringsbas, i syfte att inte filtrera bort kompetens i onödan på grund av snäva nätverk och implicita normer. Ty ingen organisation kommer att anställa eller anlita någon som de inte vet existerar. Över tid skapar detta mer heterogena – och därmed mer effektiva – arbetsplatser med högre kompetensnivå (allt annat lika). Detta är inte rasism eller annan form av orättfärdigt gynnande. Det är rationell organisationsutveckling.
Inte rasistiskt, men …
Detta förutsätter dock att man inte i nästa steg börjar tumma på faktiska kompetenskrav till förmån för snygg statistik. När man har en breddad och mer heterogen kompetensbas kan man alltså inte välja någon ut den underrepresenterade gruppen för att få bättre siffror på organisationsnivå. Man behöver fortfarande välja den som är mest kompetent, annars förloras både effektivitet och legitimitet.
Detta är dock inte så ovanligt som man skulle kunna önska. När representation blir ett mål i sig uppstår starka institutionella incitament att signalera rätt snarare än att göra rätt. Organisationer börjar optimera synlighet och symbolik, inte funktion. På sikt riskerar det att underminera förtroendet för organisationen i synnerhet och jämlikhetsarbete i allmänhet. Dessutom är det en pervertering av själva begreppet identitetspolitik, skulle man mena att det är vad man sysslar med.
Det mest ironiska är att denna utveckling riskerar att förstärka just de kategorier som identitetspolitiken i sin analytiska form syftar till att upplösa. Identiteter som borde bli mindre relevanta institutionaliseras i stället.
Detta är ett klassiskt systemfel; ett verktyg för att förstå verkligheten förvandlas till ett normativt ramverk som formar den.
Så svårt borde det inte vara
Jag är övertygad om att identitetspolitiken kan bidra till ett mer fritt, inkluderande och jämlikt samhälle. Ett samhälle där vi inte kastar bort resurser på grund av fördomar, vana och ogenomtänkta lagar och regler.
Men för att det ska ske måste dess uppenbart okunniga förespråkare (likväl som belackare) sluta agera som att verktyget – statistisk representation – är målet. Till det måste de förstå distinktionen mellan samhällsstruktur och statistik å ena sidan och individer och personlig erfarenhet å andra.
Samtidigt borde det inte vara så svårt. Det är trots allt statistikkunskap som erhålls på grundskolenivå.
Om du gillade denna text, kanske även denna kan vara av intresse
