Vad menar vi egentligen när vi säger att någon är “dålig i sängen”? Föreställningen låter självklar, men bygger på en förenklad och ofta felaktig bild av sexualitet som prestation snarare än samspel. I praktiken skapar den osäkerhet, begränsar handlingsutrymme och gör intimitet mer kontrollerad och mindre fri. Det är dags att sluta betygsätta människor och i stället börja tala om kompatibilitet.
”Jag har en väldigt hög sexdrift och behöver bra partners för att bli nöjd. Jag skulle aldrig riskera att fatta tycke för någon som sen visade sig vara dålig i sängen eller dåligt utrustad.”
Det finns människor som har för vana att tala om andra som “dåliga i sängen”. De betygsätter kort sagt personerna de har sex med, direkt eller indirekt, och inte sällan så roar de sig med att förmedla dessa ”betyg” till andra. Den som hör omdömet tenderar att uppfatta det som en objektiv egenskap hos personen – något personen är – snarare än ett yttryck för en subjektiv upplevelse och preferens. Dessutom tenderar det att göra ond. Eftersom sexualitet är laddat och känsligt, kan den typen av etiketter därmed få långtgående konsekvenser.
Det är naturligtvis rimligt att vilja ha bra sex. Problemet är inte preferenser, selektion eller krav. Människor är inte välgörenhetsinrättningar, ingen (rimlig) människa förespråkar att man ska ha sex med någon om man inte uppskattar det.
Problemet är föreställningen att det finns en generell skala där vi kan gradera vissa människor som bra, medel eller dåliga. Detta eftersom själva skalan är en social konstruktion som stämmer mycket dåligt med hur sexualitet faktiskt fungerar.
Sex är i grunden en relationell och dynamisk process. När två eller fler personer har sex uppstår en interaktion. Den fungerar – eller fungerar inte – beroende på en rad faktorer: preferenser, tempo, trygghet, kroppslig kommunikation, tidigare erfarenheter, maktbalans, nervositet, attraktion, timing. Det mesta av det som upplevs som “bra” eller “dåligt” är därför inte egenskaper hos individerna som deltar, utan egenskaper hos själva samspelet.
Dynamiken i den sexuella upplevelsen skapades gemensamt, inte av en individ. Detta innebär något som många helst inte verkar vilja tänka på, och än mindre erkänna; allt dåligt sex man har haft har man själv bidragit till. Att reducera den till den andres kompetens innebär att man döljer sin egen roll. Och mer än då; man upphöjer de egna preferenserna till objektiv norm. Det är lika delar orättvist och analytiskt orimligt.
Sexualiteten är i praktiken inte ensidig, att framställa den som sådan är en förenkling som skapar fler problem än den löser.
Osäkerhetens konsekvenser
När människor kategoriseras som “bra” eller “dåliga” blir det tydligt att prestation bedöms, att rykten kan spridas och att beteendet kan bli föremål för social utvärdering. Det etableras ett normsystem och en prestationslogik för det mest intima.
Konsekvensen av detta är osäkerhet i relation till sexualitet. Denna osäkerhet är inte ett individuellt tillstånd utan ett socialt fenomen. Den sprider sig och påverkar därmed långt fler än den som blir omtalad, som personer som ännu inte haft sex den som gjort bedömningen, likväl som personer som aldrig kommer att ha det. Och, kanske mest ironiskt, den påverkar den som gjorde och uttalade bedömningen. Den som sa: ”Han är dålig i sängen”.
Människor tenderar att utan närmare reflektion förutsätta att andra fungerar ungefär som de själva gör. Den som dömer andra förväntar sig – tror – därmed att andra dömer dem på motsvarande vis, att de kan bli utvärderade enligt samma logik.
Få människor uppskattar att bli negativt bedömda, och i syfte att undvika det skapas självmedvetenhet och rädslor för att misslyckas. Den ständigt närvarande risken för utvärderingar minskar spontaniteten och experimenterandet och närvaron. Vem vågar testa något nytt med risken att bli underkänd?
Dömandet begränsar därmed handlingsutrymmet för alla. Det gör i praktiken sexualiteten mer kontrollerad, mer strategisk och mindre fri, allt annat lika.
Trygghet, å andra sidan, fungerar på motsatt vis. När människor inte upplever att de inte riskerar att bli värderade eller uthängda vågar de i högre grad kommunicera, experimentera och justera. Något som skapar bättre dynamik och därmed bättre sexuella upplevelser.
Det är därför inte särskilt förvånande att personer som upplevs som trygga och icke-dömande ofta har fler sexuella erfarenheter. Inte nödvändigtvis för att de skulle vara “bättre” på någon skala, utan just för att andra känner sig tryggare med dem.
Informell maktutövning och skapandet av moraliska hierarkier
Genom att säga att någon är dålig i sängen omdefinieras en gemensamt skapad upplevelse till en individuell brist. Ansvaret förskjuts från ”vi” till ”du”, normer etableras och osäkerhet skapas.
Bedömningen av andras sexuella förmågor enligt prestationslogiken döljer det faktum att sådana uttalanden alltid bygger på den egna sexualitetens subjektiva preferenser. Det får vissa kroppar och sexuella uttryck att framstå som legitima och andra som avvikande. Det fastslår det en (förment) allmängiltig objektiv standard för vad som ska räknas som ”bra”, och gör avvikelser från denna till brister.
På så vis blir språket inte bara en beskrivning av erfarenheter, utan ett sätt att reglera beteenden. Det begränsar variation och gör människor mer försiktiga. Den påverkar vem som vågar ta initiativ, vem som drar sig tillbaka och vem som anpassar sig.
Detta minskar individens upplevda handlingsutrymme. Agens handlar inte bara om rätten att välja, utan om att uppleva att det finns utrymme att agera utan att omedelbart bli värderad. När detta utrymme krymper förändras beteendet, ofta utan att människor själva märker det. De undviker sådant som kan missförstås, sådant som inte är normativt eller sådant som kan leda till negativa omdömen.
Därmed fungerar uttalandet som en sorts informell maktutövning som reproducerar denna moralisk hierarkin avseende sexualitet. Det kanske sker oreflekterat och utan uppsåt, men det förändrar likväl dynamiken.
Det mest paradoxala är att prestationslogiken ofta motiveras med en strävan efter bättre sex. Men genom att införa standarder och hierarkier gör den snarare sexualiteten sämre, smalare och mer reglerad än vad den behöver vara.
“Men vissa är faktiskt dåliga” – ärlighet utan precision är inte en dygd
En vanlig invändning när detta påpekas är ofta att det handlar om ”ärlighet”, att vuxna människor bör tåla tydlighet. Men ärlighet utan precision är inte en dygd. Att säga “du är dålig i sängen” tillskriver någon en beständig egenskap, det är ryms inte inom det som vanligen avses med konstruktiv kritik.
En annan vanlig invändning är att man menar att man gett dem specifik och preciserad kritik, men att de trots detta inte förändrat sig. Detta skulle alltså vara ett sorts bevis på att de är dåliga.
Att en förändring inte skett kan dock bero på många olika saker; olika preferenser, skam, bristande trygghet eller helt enkelt för att personen inte vill. En hållning som är lika fullständigt legitim som sagda önskan om förändring. Till det kan den egna kommunikationen varit otydlig, det som är självklart och uppenbart för en person, behöver vara det för någon annan. Ofta innefattar dessutom en önskan om förändring mer än vad som går att förmedla – eller förändra – med enbart ord.
Brist på förändring är därmed inte i sig ett bevis på att någon annan brister.
Goda, allmänna, råd är till det sällan vare sig goda eller allmänna. I den mån det finns generella kriterier – som lyhördhet, kommunikation, kroppskontroll – måste de ändå alltid översättas till den specifika relationen. Det som konkret fungerar i en relation fungerar inte självklart i en annan.
Kompatibilitet snarare än prestation
Den beskrivna och ofta rådande prestationsmodellen producerar och reproducerar bilden av att det finns universella kriterier mot vilken människors sexuella prestationer kan mätas objektivt. Det är en spegling av samtidens prestationskultur, där allt fler delar av livet organiseras kring jämförelse, optimering och ranking.
Hur man än ser på detta i allmänhet så minskar det variationen och friheten när den förs in i intima relationer.
Det finns alltså alla anledning att flytta fokus från om någon är bra i allmänhet, till om och hur man fungerar tillsammans. Detta leder till insikten att den rimligaste modellen handlar om kompatibilitet. Detta kan låta trivialt, men det förändrar hela analysen.
Att säga “vi fungerade inte sexuellt” håller fokus på den relationella dynamiken och sagda kompatibilitet. Den utgår från variation och subjektivitet, och tydliggör och erkänner det faktum att människor vill olika saker, uppskattar olika uttryck och har olika gränser. Att det för varje sexuellt beteende finns personer som uppskattar det, likväl som personer som inte gör det.
Det innebär också att ta ansvar som de vuxna vi faktiskt är. Det kräver att vi erkänner vår egen roll i dynamiken, vår egen partiskhet och våra egna preferenser. Det är svårare än att sätta en etikett. Men det är också mer korrekt, och i slutändan mer generöst.
Sammantaget skapar det frihet och trygghet, samt öppnar upp för lärande och utveckling (skulle man så önska) – grundfundament för en positiv, sexuell upplevelse.
Varsamhet – både dygd och egennyttigt
När vi talar om kompatibilitet snarare än kvalitet öppnar vi för fler sätt att vara, fler sätt att mötas och fler sätt att förstå varandra. Det finns därför goda skäl att vara mer varsam med hur vi talar om varandra, då språket påverkar vilka erfarenheter som blir möjliga.
Det förändrade perspektivet ger oss också en förändrad syn på misslyckande. Det blir inte längre en brist, utan information. De säger något om vad som inte fungerade i just det mötet, inte om människors värde eller potential. Det är att erkänna att sexualitet är komplex, relationell och föränderlig. Att förstå att varje möte är unikt.
Att tala om kompatibilitet snarare än kvalitet skapar alltså större frihet, mer trygghet och bättre förutsättningar för goda sexuella erfarenheter. Att tala om människor som “dåliga” gör motsatsen. Och det är, i slutändan, orimligt felaktigt och avgjort onödigt.
