Skandalen kring hjärtläkaren i Jönköping belyser ett större problem än en enskild läkares misstag. Den pekar mot ett sjukvårdssystem där fel sällan fångas upp, där lärande försvåras och där brister riskerar att fortgå under lång tid – till skada för både patienter och förtroendet för vården.
Ni har säkert uppmärksammat fallet med hjärtläkaren i Jönköping som feldiagnostiserat omkring 15 % av sina barnpatienter. Konkret rör det sig om ett åttiotal barn som felaktigt bedömts som friska, och flera av dem behöver nu opereras.
Människor talar om mörkläggning och konspirationer, för hur har problemet annars kunnat undgå upptäckt under så lång tid?
Jag vet naturligtvis inte hur det förhåller sig, men min gissning är att orsaken är något mycket mer banalt och till det; inbyggt i systemet.
Jag tror att det är så enkelt som att det som patient (eller förälder) är det mycket svårt att avgöra om den vård man får faktiskt är adekvat, eller om man bara upplever den så. De flesta har sannolikt lämnat mottagningen rimligt nöjda. Flera föräldrar har beskrivit att de upplevde vården som just trygg, trots att det i efterhand visat sig inte stämma.
Deras känsla är rimlig. För hur ska de kunna veta att vården inte är adekvat om de inte har ingående kunskap om vad adekvat vård innebär i praktiken? Om de inte vet vad som är rätt sätt? Då har de inget att jämföra med. Så ofta låter det sig helt enkelt inte göras.
Samtidigt så sker den sortens systematiska utredningar som nu görs i Jönköping sällan. Och det är i allmänhet heller inte tillåtet, inte ens för läkaren ifråga, att gå in i journalen och följa upp arbetet.
När en läkare feldiagnostiserar en patient och detta senare framkommer, kanske för att patienten söker vård på en annan enhet, så nås den första läkaren sällan av denna information. Denne kan därmed inte heller lära av sina misstag. Denne kan till och med uppfatta sig som långt mer kompetent än vad hen faktiskt är.
Till det drivs frågan om felbehandlingar i normalfallet av patienter, via Patientnämnder och IVO. Och den som tror sig ha fått adekvat vård, anmäler naturligtvis inte.
De som – till skillnad från patienterna – har rätt medicinsk kompetens att avgöra om vården var adekvat, har alltså i normalfallet inte heller möjlighet att göra så.
Säkert har det någon gång framkommit att det blivit fel i hjärtläkarens diagnoser, kanske har något fall synats mer noggrant. Men detta har rimligen skett med en förståelse för att även den bästa läkaren begår misstag. Så när avvikelser har noterats, har de sannolikt setts som enstaka undantag – inte som tecken på ett mönster.
Jag antar att det blev för många eller för allvarliga ”undantag”, och därför reagerade till sist någon. Därför gör regionen nu, helt korrekt, en bred utredning i syfte att undersöka omfattningen och korrigera dessa misstag.
Inte mörkläggning eller konspiration således, utan snarare en sjukvård som valt att skapa ett system där det är svårt att få syn på mönster. Där det är svårt att identifiera kompetensbrist eller felaktig handläggning hos enskilda läkare. Där det är svårt för enskilda läkare att lära av sina misstag och utveckla en högre kompetens, skulle de vilja. Systemet försvårar alltså både individuell utveckling och kvalitetsförbättring.
När sjukvården saknar information om kvalitetsbristernas art och omfattning, eller ens dess existens, kan de svårligen lösa dem i grunden. Därmed kan de inte heller undvika att det upprepar sig (för de fall där det är möjligt). Dessa återkommande brister drabbar verksamheten som sådan, medarbetarna och patienterna. Och inte minst; det övergripande förtroendet för sjukvården.
Systemet är alltså mindre begåvat utformat i allmänhet, och katastrofalt dumt när vi talar om hjärtsjuka barn i synnerhet.
Det finns ingen anledning att anta att det kommer att se annorlunda ut framöver. För den som medvetet väljer att inte titta, kommer naturligtvis aldrig att se.
