Efter ett år av inadekvat sjukvård, bråkande och tillgodogörande av allt för mycket medicinsk kunskap jag egentligen inte vill ha, befinner jag mig sedan tre dagar på Danderyds sjukhus.
Sjuksköterska Zimba (med huvudet på sned och pedagogiskt nedlåtande röst): ”Jag förstår att du är orolig, när du är så sjuk. Men feber är 38-39 så du behöver inte oroa dig.”
Hanna-Karin: ”Det enda som oroar mig är din uppenbara inkompetens. Jag vill att du går. Nu.”
Det sades lite mer, men det är kontentan.
Jag har känt mig hyfsat trygg hela vistelsen här. De som tagit hand om mig verkar helt uppenbart förstå sig på immunsupprimering och, vad jag förstår, hanterat mig korrekt. Nya teamet gör det inte.
Det började med en temperaturmätning på 37,6 för en stund sedan. Hade jag inte varit immunsupprimerad hade det gissningsvis inte varit något att reagera på alls. Men minns att feber inte skapas av infektion, feber skapas av att immunförsvaret arbetar. Det vill säga att har man inget fungerande immunförsvar (vilket jag alltså saknar), så kommer det inte självklart att börja arbeta. Och börjar det inte arbeta, så kommer man heller inte att få feber. Det är mycket enkelt.
För mig personligen är 37,6 dessutom:
a) Mer än en grad över min normala temperatur. (Vilket är den mer korrekta definitionen på feber enligt modern feberforskning.)
b) 0,6 grad mer än de mätt på hela tiden jag varit här. Min temperatur har alltså gått upp. (Och det på morgonen när man ofta har lägre temperatur.)
c) Det togs en timme efter att jag tagit Alvedon och Ipren. Min temperatur är alltså sannolikt lägre än vad det annars skulle ha varit. (Att man regelmässigt delar ut febernedsättande mediciner en timme innan man mäter temperatur är f ö så dumt att det förtjänar ett eget inlägg.)
d) Nära min maxtemperatur; jag går aldrig över 38 grader pga. immunsupprimerad. (Och har jag 38 är jag nästintill medvetslös.)
Så för mig är det en signifikant ökning. Är det i sig anledning till oro? Jag vet inte. Det är mycket möjligt att en signifikant ökning inte betyder någonting alls i sammanhanget.
Men att bli bortviftad med att det inte är feber under 38-39 är, givet mina premisser, avgjort anledning till oro. Speciellt efter att jag redogjort för ovanstående och påmint om att jag inte hade feber när jag kom in med CRP på 212. För då förstår hon inte feber och eller immunsupprimering, och då vilar hennes bedömning avseende min trygghet helt uppenbart på felaktig grund. Det betyder också att hon inte mäktar erkänna när hon saknar kompetens (för att kunna komplettera den) eller lyssna på vad jag som patient säger.
Och det är faktiskt inte det minsta tryggt.
(En stund senare gav mig läkarna rätt över hela linjen, även om de påpekade att jag inte borde behöva ha sådan koll själv. Dock en rätt tom vinst, om än inte helt utan tillfredsställelse.)
Kommentarer från Facebook i urval
”Märkligt att det fortfarande finns sköterskor som inte har tagit till sig den moderna definitionen av feber. 1 grad över normaltemperatur är feber.”
”Tidigare kallades 38,5 grader och högre än det för feber. Man har sedan flera år frångått den rutinen, eftersom det inte stämmer på vissa av oss. Jag har själv en normaltemp kring 36, är sjuk vid 37. Och vid 38 är det riktigt illa! Okunnigt, och fruktansvärt nonchalant. Någon behöver kriga för dig om du inte orkar själv.”
”Känner igen det alltför väl. ’Men du har ju inte feber så då är du inte så sjuk’ fast jag var rejält utslagen i fem veckor förra hösten pga influensa kombinerat med covid.”
”It’s the ’huvudet på sned’ bit that would make me murderous. Men lilla gumman … ”
