Efter ett år av inadekvat sjukvård, bråkande och tillgodogörande av allt för mycket medicinsk kunskap jag egentligen inte vill ha, befinner jag mig sedan sjutton dagar på Danderyds sjukhus.
En bra sak hände i går. Läkare beslutade att jag ska få min Flagyl (antibiotika) som tabletter framöver. Tre gånger om dagen. När båda mina antibiotika är i tablettform är jag tillräckligt bra för att åka hem.
En dålig sak hände igår. Ansvarig sjuksköterska – låt oss kalla henne Zimba – tappade fullständigt kontroll över min föreskrivning. (Zimba har jag skrivit om innan, se dag 3)
Kl. 23 kom Zimba med en tablett Flagyl till mig. När jag rent konverserande nämnde att det var dagens tredje dos, försökte hon ta tillbaka den. För jag skulle bara ha en, påstod hon.
Jag, å min sida, förklarade att jag var säker på att jag redan fått Flagyl vid två tillfällen, samt varför jag var säker på det. Därför lät jag henne inte ta tillbaka tabletten, utan svalde den (enligt logiken att jag knappast skulle dö av för mycket antibiotika, men kanske av för lite).
Men att jag trodde mig har rätt var inte en säkerhetsgrad som jag kände mig nöjd med, så jag krävde att vi skulle reda ut vad som faktiskt gällde.
Kaos av rent Kafka-artade dimensioner uppstod
Zimba sprang fram och tillbaka mellan mitt rum och mina journaler. Problemet var att hon inte kunde utläsa vad jag var ordinerad eller vad som administrerats. Därför kom hon med påstående efter påstående som var uppenbart felaktiga (”du fick Flagyl intravenöst i morse”), förolämpande (”det står inte i journalen därför har du fel”) samt motsägelsefulla (det var olika ”fakta” varje gång).
Jag uppmanade henne gång på gång att verifiera informationen, hon påstod att det var omöjligt att göra. Situationen hjälptes inte upp av att hon inte behärskar svenska på en nivå funktionellt för annat än enklare konversationer. (Det här var en svårare konversation.) Till det var hon dessutom gräsligt nedlåtande, som att jag var ett litet barn som inte visste vad jag talade om.
(Nu låter det som att jag så här långt var rationell och nyter. På sätt och vis var jag det. Men det var sprunget ur en nästintill förlamande, iskall rädsla inför den okunskap och nonchalans med vilken jag bemöttes och behandlades och vad det kunde betyda för mitt liv. Hur avgörande rätt mängd antibiotika generellt varit för min överlevnad var jag allt för väl medveten om. Och nu visste de som var ansvariga för mig – och i förlängningen mitt liv – inte varken vad jag skulle ha, eller vad jag hade fått, och brydde sig inte om det heller.)
Efter ett tjugotal frustrerande rundor där hon sprang fram och tillbaka utan att åstadkomma något alls gick topplocket fullständigt på mig.
Raskt kom en helt annan sköterska, från ett helt annat team för att på eget initiativ lösa situationen. Hon skickade i väg Zimba. Sedan kontrollerade hon journalen och fann att jag onekligen hade ordinerat tre stycken och verifierade även med förskrivande läkare. Hon fick tag på de som administrerat min medicin under dagen och lyckades verifiera att jag i de facto fått två tabletter tidigare, trots att det inte framkom i journalen (sic!). Hon nickade gillande när jag sa att jag tagit den tredje på eget bevåg, trots att Zimba försökt hindra mig.
Så rätt dos i enlighet med föreskrivning uppnått, och situationen ska lyftas under morgondagens rond.
(Senare har jag fått information om att Zimbas oförmåga att uttyda vad som står i journalen samt språkbrister är väl kända och har kvarstått under en längre tid. Trots detta vidtas inga åtgärder.)
Hur många får fel medicin utan att notera det?
Den här historien kan tyckas vara en petitess. Och kanske är den det, rent medicinskt. Kanske inte. Men jag vill mena att det finns en poäng i att ge mig korrekt antibiotika i allmänhet och, givet situationens allvar, i synnerhet. Och framförallt; så dålig kontroll på vad som de facto har administrerats får man helt enkelt inte ha. Dels av patientsäkerhetsskäl, dels för att arga Hanna-Karinar är kostsamma då de tar tid och energi, samt är benägna att konsultera IVO.
Det var mer eller mindre en slump att jag noterade detta. Och sköterskorna här säger att jag är en mycket ovanlig patient som både försöker ha kontroll över vad jag ska ha, och vad jag får. De flesta tar bara emot vad som ges. Så frågan är hur mycket andra fel de begåtts när jag varit här? Mot mig? Mot andra patienter? Och vad kostar det skattebetalarna, helt i onödan?
Jag har sagt det förut och säger det igen; det är möjligt att vården har resursunderskott, men det går inte att säga förrän man korrigerat alla dessa helt onödiga, löjligt kostsamma, och ständigt återkommande brister.
För ett par dagar sedan fick jag – något oväntat – en genomgång av de fyra avvikelserapporter de ämnar göra relaterat min vård (så här långt, borde hon kanske lagt till.): Bristande smärtlindring efter operation, missat att analysera det prov som jag lämnat för ureaplasma, brott mot sekretessen och … (i skrivande stund kommer jag inte på vad det fjärde var).
Sedan fick jag kontaktuppgifter till deras kurator, för det är oroliga över att jag inte vågar lita på att jag är i trygga, säkra händer. Och de har de onekligen rätt i.
Kommentarer
Bra att du kan och orkar stå på dig.”
”Den där berättelsen känner jag igen från min svärmor, som dessvärre under sitt liv behövde vara inlagd långt fler gånger än man vill önska någon. Hon sade (om sjukvården i Finland): ’Man måste vara sjuksköterska för att kunna ligga på sjukhus.’ Som tur var, hade hon sjuksköterskeutbildning. Det må vara en kompetensfråga, men denna är i sin tur en storleksfråga. Ju mer medicinsk personal som behövs, desto längre ut i kompetensmarginalen måste arbetsgivaren gå för att få personal. När arbetsgivaren då dessutom har ett (välförtjänt) rykte om sig att vara usel, så att kompetenta människor hoppar av, förstärks den effekten. Du är ’at the receiving end’ av storskaliga byråkratiers inherenta dysfunktionalitet, är jag rädd. Då är det bara tur att du är den du är och inte tvekar att släppa fram din inre pitbullterrier när det behövs. Synd är det om dem som tror att den utbildade personen automatiskt också är kompetent.”
”Så fort jag tillbringar mer än ett par timmar på sjukhus och är vid medvetande så för jag egen medicineringsjournal. Klockslag, läkemedel, mängd, namn på utdelaren. Rekommenderas starkt. Senast jag var inlagd förhindrade det att de trattade i mig dubbel dos morfin.”
”Hade inte min mamma och jag skrikit till så hade de opererat fel knä på henne. När de började rita på fel och obrutet ben så ifrågasattes vi.”
