Efter ett år av inadekvat sjukvård, bråkande och tillgodogörande av allt för mycket medicinsk kunskap jag egentligen inte vill ha, befinner jag mig sedan tretton dagar på Danderyds sjukhus. Tillståndet är inte optimalt, men jag har i alla fall överlevt den operation som ingen ville ha.
Operationen gick precis så bra som den kunde gå. Inga bestående skador på mig.
De har för all del tagit en del organ (”skördat”, tror jag är det korrekta begreppet): blindtarmen, äggledarna och ena äggstocken, men det vore ju lögn att säga att det var något jag hade direkt nytta av.
Dränaget i magen ser bra ut, och jag slipper det om en dag eller så. Man övervakar, enligt uppgift, att det inte kommer för mycket, samt att det inte bildas bakterier.
Mina infektionsvärden har sjunkit markant och ungefär som förväntat. (CRP: 114, LPK: 14,7). De förväntas fortsätta sjunka under de närmaste dagarna. Jag får fortsatt tre sorters intravenös antibiotika. Jag har lite halvtaskig syresättning, magen ser ut som en ballong och jag har rätt ont.
Ideologi framför välmående (igen)
Maten fortfarande kass bortom ord. På den här avdelningen har vi inte ens tillgång till de enkla, välkända rätter som man har på övriga sjukhuset, som köttbullar och potatismos. Jag hade gärna ätit det, för jag är inte mentalt på en plats där jag har lust att experimentera med nya smaker och maträtter.
Men det får jag alltså inte välja, för av ideologiska skäl serveras enbart vegetarisk mat här. Vilket inte hade varit ett problem om de inte kryddat sönder den i ett försök att dölja den dåliga kvalitén. För man behöver inte vara dietist för att förstå att just stark mat på en avdelning där ungefär alla patienterna har ont i magen och/eller är illamående inte är klockrent.
Så jag som annars äter allt, får inte ner maten. Och jag är inte ensam. Deras lilla experiment faller inte väl ut varken hos patienter eller hos personal. Vilket lämnar ledningen helt oberörd, förmodligen för att det ser fint ut på pappret. (Eller för att matkostnaden blir mindre när patienterna är mindre mat? Vem vet?)
I övrigt har slut på rena t-shirtar vilket innebär att jag måste stå ut med landstingets rockar (ryyys).
Men på det hela taget är jag vid gott mod. För åka hem ligger nu inte i en diffus ”framtid”, utan inträffar under helgen eller på måndag, om allt fortsätter som det ska.
