Efter ett år av inadekvat sjukvård, bråkande och tillgodogörande av allt för mycket medicinsk kunskap jag egentligen inte vill ha, befinner jag mig sedan tolv dagar på Danderyds sjukhus. Tillståndet är inte optimalt, men jag har i alla fall överlevt den operation som ingen ville ha.
Jag lever.
Jag vet inte så mycket själv just nu, inklusive vilka organ jag har kvar. Bara att jag inte har har någon blindtarm och inga äggledare. Så jag är lite tjurig över att jag inte vet exakt i övrigt, inte för att det egentligen gör någon skillnad, men känns ändå viktigt att veta. Jag ser också att de inte behövde lägga ett vertikalt snitt, utan klarade sig med tre titthål. (Vilket var tur för maken, för plastikkirurgi är inte gratis.)
Mina värden är dock de sämsta på hela vistelsen. (CRP: 264, LPK: 23,1). Möjligen är det dock inte så illa som det ser ut. Man kan tänka sig att de inte är rättvisande just på grund av operationen eller liknande. Vi får se när någon haft tid att förklara dem för mig.
Gårdagen var dock en smula tristare än vad man hade kunnat hoppas på. Jag trodde någonstans att jag var någorlunda trygg och att de hade kontroll på situationen, men icke.
”Förlåt, vi glömde dig”
När jag kom tillbaka vid rummet vid fem tiden visade det sig att läkarna hade glömt att förskriva den potenta smärtlindring jag behövde efter operationen. Sköterskorna i sin tur glömde och/eller prioriterade bort mig gång på gång. Så läkaren kontaktades inte, och jag fick inte ens den smärtlindring som jag stod på innan operationen och som sköterskorna hade kunnat ge mig oavsett.
Efter att maken ringt två gånger till avdelningen för att få dem att skärpa, kom någon ansvarig in till mig vid niotiden. Hon berättade att de tog allvarligt på det faktum att jag inte hade fått adekvat smärtlindring och att en avvikelserapport skulle skrivas.
Det var dock en synnerligen klen tröst eftersom jag fortfarande inte fick någon smärtlindring.
Först en timme senare, vid tiotiden, fem timmar efter att jag kommit tillbaka till rummet, fick jag äntligen den smärtlindring jag skulle haft från början.
Det var inte roligt.
(En stund senare visade det sig också att de inte hade kontroll på vilken antibiotika jag skulle ha, när jag skulle ha det eller vilken jag hade fått under dagen. Sedan ljög de för att skyla över detta faktum. Det blev rätt till slut, men jag kan inte påstå att jag kände mig trygg. Men den historien förtjänar ett eget inlägg.)
Vad händer nu?
Idag har jag fortfarande rätt ont, trots adekvat smärtlindring, och jag har inte direkt sovit i natt. Men jag är uppe och går en smula (fram och tillbaka i rummet, som satt jag i fängelse, för jag får inte vara i korridoren på grund av risken för smitta).
Jag har inte riktigt tänkt på vad som skulle hända efter operationen. Så det, och det faktum att jag inte har så mycket information, gör att det känns lite som ett antiklimax.
Men jag lever och jag verkar inte ha fått några skador av operationen, så det måste ju i alla fall ses som en vinst.
