Under vinjetten Diagnos: Trasig vård kan du följa min ovanligt personliga och synnerligen frustrerande resa genom den svenska vården. För närvarande har jag precis genomgått en mykoplasmainfektion, vars hanterande kantats med sedvanlig nonchalans och okunnighet.  

”Nej, nej. Du hade visst inte dött av sepsis, du hade långsamt kvävts till döds”.

Han ritade en pedagogisk bild över skillnaden mellan mycoplasma pneumonie (vilket jag hade) och pneumococcal pneumonie (lunginflammation skapad av pneumokocker), medan han förklarade varför.

Han tillade att det är helt osannolikt att jag dött, eftersom det tar så pass långt tid, samt att just andningssvårigheter är något som sjukvården är bra på att uppmärksamma.

”Han” är alltså ”min” infektionsläkare på Danderyds sjukhus som jag träffade igår.

Jag kan tycka att det hade varit trevligt om läkarna på infektionsavdelningen på S:t Göran upplyst mig om det här när jag uttalade oro för just sepsis.

Gissningsvis så visste de inte, för vilken annan rimlig förklaring kan finns till att de inte lugnade mig med att säga just det?

För besluten kring min vård skedde med stöd av infektionsläkare på andra enheter, så generellt kunde de läkare jag träffade inte argumentera för deras beslut. Bara upprepa dem.

Samtidigt är det inte mer komplicerat än att jag hade kunnat komma på det själv. För jag noterade att alla sorters lunginflammation inte är samma, men jag missade att undersöka vad det konkret innebar. Till mitt försvar får dock sägas att jag de facto var väldigt sjuk.

(Man skulle till det kunna argumentera för att jag inte borde behöva ta reda på sådant här alls, men för närvarande är det inte så sjukvården fungerar.  Ibland får man anpassa sig efter verkligheten, hur orättvist och fel det än kan vara. För det är onekligen en klen tröst att det var någon annans fel, slutar det riktigt illa, utan att jag gjort vad jag kan för att förhindra det.) 

Risken framåt är andra läkare

Det han däremot bedömde som sannolikt, och som är en oro framåt, är att jag löper stor risk att få för lite antibiotika och under för kort tid vid nästa bakteriella infektion.

För givet hur mitt immunförsvar (inte) fungerar, så kan det inte lära sig av tidigare infektioner och inte heller hjälpa till, därför behövs utökade kurer som standard.

Så han var inte överdrivet imponerad av de infektionsläkare som envetet hävdade att 7 dagar var mer än adekvat för mig.

(Som det ser ut nu, så kommer jag att ha stått på antibiotika i 21 dagar när vi avslutar. Det är en viss skillnad. Det är möjligen aningens mer än jag de facto behöver, men i mitt fall är det viktigt att arbeta med marginaler.)

Och där i ligger problemet. För detta faktum framkommer i min journal, och jag kunde till det redogöra för de medicinska skälen för vikten med utökad kur i mitt fall. Vilket alltså inte hjälpte.

Om de konsulterade infektionsläkarna inte nåddes av informationen, inte förstod den eller inte höll med, ska jag låta vara osagt. Men de läkare som var ansvariga för mig kunde inte argumentera kring det beslutet heller, utan bara försöka lugna mig med att behandlingen var helt adekvat, för det hade infektionsläkarna sagt.

Det var inte det minsta lugnande.

När läkare inte argumenterar för sina val

För det är naturligtvis just de medicinskt underbyggda förklaringarna som visar mig att de förstår situationen, att de har adekvat kompetens, och att jag kan lita till sagda kompetens.

Jag hyser nämligen inga illusioner om att jag alltid har rätt, jag är väl medveten om att jag saknar medicinsk utbildning. Därmed är det fullständigt givet att jag har fel ibland, helt eller delvis. Men utan förklaringen är det orimligt att byta den egna förståelsen för situationen mot någon annans. Läkare eller inte. Speciellt inte när jag så ofta haft mer rätt än läkaren framför mig.

Personligen så hade jag som läkare säkerställt att jag förstått hur den läkare jag konsulterat resonerar, både för att kunna möta patienten vettigt, och för egen kompetensutveckling.

Men det är klart, i det här fallet hade de bevisligen fel, och det är svårt att argumentera för sin sak när man har fel.

Så jag är väldigt tacksam för att jag propsade på att ”min” läkare skulle konsulteras, att de gick med på att försöka nå honom, samt att han var tillgänglig.

Och naturligtvis, att jag har honom.

Han sa mycket mer, bl.a. att det är utmärkt att jag blev så sjuk. För att orsaken till att jag blev så mycket sjukare den här gången än i våras beror sannolikt (om än ej säkert) just på att jag får IVIG nu. Och att det ledde till att mitt immunförsvar reagerade långt mer adekvat på bakterierna.

(Eller snarare; att de antikroppar jag lånat av blodgivare reagerade adekvat, Tack, tack, tack!)

Vad jag verkligen är rädd för

Jag var rätt skärrad efter besöket, då det äntligen fick mig att känna mig trygg. Så jag bad sköterskan som tog prover om ursäkt för att jag var så uppe i varv.

Hon bara log och sa att det klart att jag reagerar kraftigt då det är skrämmande att vara sjuk.

Men som jag sa till henne. Jag är inte rädd för att jag har immunbrist, det är något som är och som jag har att förhålla mig till. Och med rätt vård, i rätt tid, ska jag kunna leva normalt.

Det jag är rädd för är alla arroganta, nonchalanta och ibland även illvilliga, läkare, som håller frågan om min livskvalitet, och i värsta fall; mitt liv, i sina händer.

För en sjukvård som är så dysfunktionell att ingen ens är ansvarig för min immunbrist. (Och de med rätt kompetens har hitintills vägrat att ens ta emot mig för ett besök.)

Kort sagt; jag är rädd för vår ”sjukvård i världsklass”. På goda grunder.

The post Vad jag är rädd för appeared first on Subversivt.

Ni har säkert uppmärksammat fallet med hjärtläkaren i Jönköping som feldiagnostiserat omkring 15 % av sina barnpatienter. Konkret rör det sig om ett åttiotal barn som felaktigt bedömts som friska, och flera av dem behöver nu opereras. Människor talar om mörkläggning och konspirationer, för hur har problemet annars kunnat undgå upptäckt under så lång tid?

Jag vet naturligtvis inte hur det förhåller sig, men min gissning är att orsaken är något mycket mer banalt och till det; inbyggt i systemet.

Den som berörs – saknar kompetens

Jag tror att det är så enkelt som att det som patient (eller förälder) är det mycket svårt att avgöra om den vård man får faktiskt är adekvat, eller om man bara upplever den så. De flesta har sannolikt lämnat mottagningen rimligt nöjda. Flera föräldrar har beskrivit att de upplevde vården som just trygg, trots att det i efterhand visat sig inte stämma.

Deras känsla är rimlig. För hur ska de kunna veta att vården inte är adekvat om de inte har ingående kunskap om vad adekvat vård innebär i praktiken? Om de inte vet vad som är rätt sätt? Då har de inget att jämföra med. Så ofta låter det sig helt enkelt inte göras.

Samtidigt så sker den sortens systematiska utredningar som nu görs i Jönköping sällan. Och det är i allmänhet heller inte tillåtet, inte ens för läkaren ifråga, att gå in i journalen och följa upp arbetet.

De med rätt kompetens – får inte

När en läkare feldiagnostiserar en patient och detta senare framkommer, kanske för att patienten söker vård på en annan enhet, så nås den första läkaren sällan av denna information. Denne kan därmed inte heller lära av sina misstag. Denne kan till och med uppfatta sig som långt mer kompetent än vad hen faktiskt är. Till det drivs frågan om felbehandlingar i normalfallet av patienter, via Patientnämnder och IVO. Och den som tror sig ha fått adekvat vård, anmäler naturligtvis inte.

De som – till skillnad från patienterna – har rätt medicinsk kompetens att avgöra om vården var adekvat, har alltså i normalfallet inte heller möjlighet att göra så.

Säkert har det någon gång framkommit att det blivit fel i hjärtläkarens diagnoser, kanske har något fall synats mer noggrant. Men detta har rimligen skett med en förståelse för att även den bästa läkaren begår misstag. Så när avvikelser har noterats, har de sannolikt setts som enstaka undantag – inte som tecken på ett mönster. Jag antar att det blev för många eller för allvarliga ”undantag”, och därför reagerade till sist någon. Därför gör regionen nu, helt korrekt, en bred utredning i syfte att undersöka omfattningen och korrigera dessa misstag.

Naturliga konsekvenser av sjukvårdens egna val

Inte mörkläggning eller konspiration således, utan snarare en sjukvård som valt att skapa ett system där det är svårt att få syn på mönster. Där det är svårt att identifiera kompetensbrist eller felaktig handläggning hos enskilda läkare. Där det är svårt för enskilda läkare att lära av sina misstag och utveckla en högre kompetens, skulle de vilja. Systemet försvårar alltså både individuell utveckling och kvalitetsförbättring.

När sjukvården saknar information om kvalitetsbristernas art och omfattning, eller ens dess existens, kan de svårligen lösa dem i grunden. Därmed kan de inte heller undvika att det upprepar sig (för de fall där det är möjligt). Dessa återkommande brister drabbar verksamheten som sådan, medarbetarna och patienterna. Och inte minst; det övergripande förtroendet för sjukvården.

Systemet är alltså mindre begåvat utformat i allmänhet, och katastrofalt dumt när vi talar om hjärtsjuka barn i synnerhet. Det finns ingen anledning att anta att det kommer att se annorlunda ut framöver. För den som medvetet väljer att inte titta, kommer naturligtvis aldrig att se.

The post Det är inbyggt i systemet appeared first on Subversivt.

En gång i tiden så hade jag allmän tillit till sjukvården. Inte överdrivet mycket, men lite så där lagom som jag skulle tro att de flesta har. Jag gick till läkaren, litade på deras bedömningar, tog den medicin som de föreskrev och så var de inte mer med det. Det var en mycket trevligare tid.

Sedan hamnade jag plötsligt i en situation där jag behövde öppna ögon och se mig omkring, vad är det som händer egentligen? Så jag började se, och ju mer jag tittade och ju mer jag lärde mig, desto fler fel och brister såg jag.  Inte nödvändigtvis de allra största och komplexa, men tillräckligt för att förfäras. Tillräckligt för att inse att om jag inte tar ett personligt ansvar för min vård så kan nästan vad som helst hända.

För nu, så här i efterhand, så vet jag att orsaken till att jag inte såg några brister, var för att jag inte tittade.

För vet man inte vad som är rätt, hur kan man då veta vad som är fel? Och hur kan man då rimligen veta när den vård man får inte är adekvat?

Utan referenspunkter finns inga fel

Du tänker säkert att alla urinprov du lämnat är tagna på rätt vis, och att de odlingssvar du fått är rättvisande? I alla fall så förutsatte jag att det var så fram till 2024.

Innan 2024 så visste inte jag hur man ska ta ett urinprov för att för att minska risken för falska negativa (t.ex. helst fyra timmar i blåsan, sex för immunsupprimerade). Jag visste inte att pågående antibiotikakur kunde medföra att man inte lyckades påvisa bakterier fast det finns där. Jag visste inte heller att de, när man lämnar provet, kan indikera hur länge urinen varit i blåsan, om patienten äter antibiotika eller att odlingen behöver utökas på grund av att patienten är immunsupprimerad.

Mycket av informationen finns på 1177 och liknande ställen, men varför skulle jag läsa där, när jag fått instruktioner direkt av vårdpersonal? Varför skulle jag misstro dem?

Efter 2024 vet jag att nästan inga urinprov jag någonsin lämnat är tagna på rätt vis, och att risken för felaktiga negativa resultat är stort.

Jag vet också att om jag vill att riktlinjerna för att ta urinprov ska följas så måste jag själv begära det, vilket innefattar allt från att få lämna morgonurin överhuvudtaget, till att notera avvikelser till att förhålla oss till det faktum att jag äter antibiotika. Jag vet också att det är långt ifrån säkert att de kommer att tillmötesgå mig, helt oaktat vad riktlinjerna för urinprov säger.

Kort sagt: Först när jag lärde mig hur urinprov ska tas, kunde jag se hur systematiskt vården brast. Först när jag förstod vikten av korrekt tagna urinprov, fanns det anledning för mig att engagera mig i frågan.

Men felen fanns – finns –  där hela tiden.  Jag såg dem bara inte.

Det var inte otur

Hösten 2025 fick jag (återigen) mykoplasma. Jag skrev om processen från sjukdom till vård under rubrikerna Tillitsproblem och Är det någon där?  När jag postade texterna fick jag återigen kommentarer om vilken otur jag haft.

ur Tillitsproblem: ”För en tre veckor sedan fick jag någon sorts luftrörsinfektion som inte riktigt vill släppa. Det finns en plan för hur jag ska gå tillväga när jag får en infektion som oroar mig, och det står uttryckligen i journalen att mina infektioner ska hanteras skyndsamt. […] jag kontaktade Centrum för neurologi via appen. Jag berättade att jag hade en infektion sedan tre veckor och undrade om de kunde lägga till infektionsprover till det allmänna blodprov jag ändå skulle ta i dagarna, […] Jag fick svaret att den remiss som låg hos provtagningslaboratoriet redan innehöll allmänna infektionsprover. […]

Jag tog mitt blodprov, och svaret kom i morse. Jag har bevisligen en infektion. Det går naturligtvis inte att säga vilken. Men kombinationen av svar får mig att luta åt en bakteriell infektion, gissningsvis mykoplasma. Detta stämmer även med det faktum att det verkar vara en infektion mitt immunförsvar inte kan hantera på egen hand och med det faktum att mitt CRP fortfarande är lågt. […]

Några timmar senare kom en kallelse för ett telefonmöte med min läkare. […] Jag var kallad till den 7 oktober, det vill säga om 19 dagar. Jag läste flera gånger. Menade de verkligen att jag skulle gå med infektionen ytterligare tre veckor innan jag ens fick tala med min läkare? Utan att det ens vet vad det är för infektion?” 

Senare ringde en sköterska upp mig:

Jag hade alltså uppfattat det som att jag fått adekvat vård, utan att förstå att så inte är fallet. 

Primärvårdens stolthet över bristande provtagning

Detta hade lett till att infektionen blivit mycket värre (och mer svårbehandlad) och jag än sjukare. Men det vet jag som sagt inte. Och som immunsupprimerad är symtomen inte alls så uttalade som någon med ett fungerande immunsystem.

Så jag blir sjukare, för mitt immunförsvar kan inte hantera de mykoplasma-bakterier jag har. (Men jag vet alltså inte att det är vad jag har, och inte heller vet jag att just de specifikt är farliga för mig.)

Låt oss anta att jag går till vårdcentralen för att jag känner att jag inte blir frisk. Då är sannolikheten hög att de förutsätter att det är virus snarare än bakteriellt, utan att faktiskt kontrollera vilket det är.

(De sätter nämligen ära i – får till och med priser – om de tar så få prover som möjligt.)

Då hade jag blivit hemskickad med ett recept på Mollypekt och order om att dricka C-vitamin. (Detta har hänt mig i verkligheten, senast våren 2025. Trots allt som står i journalen.) 

Utan min kunskap hade jag naturligtvis accepterat den bedömningen, varit tacksam för hostmedicinen och generellt känt mig väl behandlad.

Jag hade alltså uppfattat det som att jag fått adekvat vård, utan att förstå att så inte är fallet.

Om vårdcentralen faktiskt agerar

Säg i stället att jag går till vårdcentralen och de faktiskt väljer att ta prover. De ser att det är mykoplasma och noterar avvikelser när de lyssnar på mina lungor. Läkaren förklarar att jag för all del har en mykoplasmainfektion, men att jag inte har feber, och därför visst inte är så farligt sjuk som jag kanske uppfattar det. De flesta klarar mykoplasma utan antibiotika, så han vill avvakta. Sannolikt kommer jag att bli bättre snart.

En bedömning jag accepterat utan att gnälla. Kanske lite irriterad över sakernas tillstånd. Men samtidigt vill jag naturligtvis inte ha antibiotika i onödan. Och varför skulle jag ifrågasätta den bedömningen? På vilken grund? Det är onekligen sant för många (bara inte för mig).

(Detta har hänt mig i verkligheten, ungefär femtio gånger eller så i olika varianter. Även långt efter att läkare tydligt och gång på gång tydligt skrivit in i journalen att jag har immunbrist, svarar mycket dåligt på antibiotika och som standard behöver utökad kur. Det hjälper inte ett dugg.)

Jag hade alltså uppfattat det som att jag fått adekvat vård, utan att förstå att så inte är fallet. 

Vi tänker oss samma scenarion, men här gör läkaren bedömningen att jag behöver antibiotika. Han skriver ut en standardkur.

The post Om vådan av att titta – eller historien om hur jag gjorde mig själv olycklig appeared first on Subversivt.

Under vinjetten Diagnos: Trasig vård kan du följa min ovanligt personliga och synnerligen frustrerande resa genom den svenska vården, som visar sig vara mer och mer okunnig och nonchalant ju noggrannare jag granskar den. 

Det finns få saker som är så frustrerande som grindvakterna i sjukvården. Jag säger inte att jag inte förstår behovet av att screena, att gå igenom inkommande kommunikation och prioritera, men det faktum att det är svårt för mig att komma fram, när det verkligen behövs, är smått oroande. Insikten bor i mitt bakhuvud.

För de kan naturligtvis ha varje intention att hjälpa, men vad hjälper det om jag inte når dem som kan och vill?

Hur mycket tid har jag?

Det är fullständigt omöjligt för mig att kvantifiera över hur brådskande det är, vilken väg som är den bästa, hur mycket jag ska kämpa.

Å enda sidan vet jag andra som i min situation dött av influensa och lunginflammation, själv har jag nästan dött av ureaplasma en bakterie så vanlig att de flesta har eller har haft den utan att märka av den.

Å andra sidan vill jag inte vara orimlig, jag vill inte tränga mig före relativt dem som behöver vård mer, inte ta till brösttoner när det inte är absolut nödvändigt. Men jag vet inte. Jag vet aldrig. Jag står alltid ensam i de här besluten. Det finns ingen att fråga. Och när jag frågar, så vet jag att svaren jag får, inte självklart går att lita på. Det är sedan gammalt.

Sent på onsdagskvällen skickar jag därför meddelande till både Centrum för neurologi och till infektionsspecialisterna på Danderyds sjukhus, de enheter som har huvudansvar för mig. Egentligen ska det räcka med ena, men något säger mig att jag bör gardera mig.

Till infektion skickar jag en kliniskt ren sammanfattning av mitt tillstånd och ber om hjälp.

Till Centrum för neurologi påpekar jag rent krasst det orimliga i deras senaste svar; att jag ska vänta i 19 dagar med en oidentifierad infektion som bara blir värre. Jag påminner också – i klartext – att senast de trasslade så här så dog jag nästan och att det vore rimligt att föröka undvika att det upprepas. Jag ber slutligen att få veta värdet på mina B-celler, för jag vet fortfarande inte det, eller om min läkare ens känner till att jag har en infektion.

Båda mottagningarna varnar i respektive applikation att det kan ta flera dagar att få svar. Jag vet det, men det enda alternativet till det som erbjuds är akuten, vilken jag helst inte ska besöka på grund av risken att utsätta mig för smitta. Och så sjuk är jag inte. Tror jag.

Det är nu torsdag den 18 september

08.46 Jag ringer Centrum för neurologi. Dagens telefontider för rådgivning är alla uppbokade. Den inspelade rösten låter meddela att jag får ringa en annan dag om jag vill tala med dem.

11.08 En sjuksköterska från Danderyds sjukhus ringer. Hon är varm, trevlig och verkar genuint vilja hjälpa mig. Men hur? Läkarna ansvariga för mig är inte på plats. Ringa 1177 är ingen vidare strategi, för de kan mindre om min sorts situation än vad hon kan. Akuten är en avgjort dålig plats för mig, speciellt som det kanske inte är allvarligare än en vanlig förkylning. Hon föreslår Centrum för neurologi eftersom de också är ansvariga för mig, men jag kan, som sagt, inte få kontakt med dem idag (av oklar anledning vill hon inte kontakta dem direkt heller).

Hon beslutar sig för att försöka få tag på läkarna och lovar att återkomma till mig under dagen.

12.37 En sjuksköterska från Centrum för neurologi ringer. Hon säger att hon fick intrycket att jag gärna ville ha ett samtal snarare än ett meddelande. (Kan möjligen bero på att jag drog upp min nära-döden-upplevelse. Men hon har onekligen rätt. Jag får trycka tillbaka ett skratt av det absurda i situationen.) Hon berättar att hon talat med min läkare och att IVIG är inbokat i början på nästa vecka. Men de är inte minsta oroliga för mig nu. För mitt CRP är normalt (3). Eller var, i tisdags.

Att mitt LPK var förhöjt då (10,5), likväl som de neutrofila granulocyterna (7,9) då viftas undan, trots att det är en indikation på att jag har en bakteriell infektion. Att jag är avgjort sämre nu än i tisdags viftas också undan, allt löser sig med IVIG, kvittrar hon.

(Här bör kanske nämnas att IVIG stöttar upp immunförsvaret med andra människors antikroppar då man inte kan bilda egna. Det gör alltså att mitt immunförsvar blir lite mer likt vanliga människors. Men de är inte medicin som botar bakteriella infektioner. För det behövs antibiotika, precis som ”vanliga” människor kan behöva det.

När jag hade mykoplasma i våras behövde jag fyra utökade antibiotikakurer och IVIG, exempelvis. Fast då visste man å andra sidan inte att jag hade sekundär immunbrist. Sannolikt hade det inte behövts fyra kurer om man vetat det från början. Å andra sidan var mitt LPK lägre då, än vad de är nu. Eller var i tisdags i alla fall. Ingen vet vad det är nu.) 

”Infektionen du har är inte farlig, du behöver inte vara orolig”

Nå. Sköterskan är mycket förstående. Det är naturligt och rimligt att jag är orolig givet allt som har hänt tidigare, men det finns ingen anledning för mig att vara orolig nu. Flera gånger understryker hon att jag inte behöver vara orolig. Infektionen jag har är inte farlig.

Jag är trött. Febern får huden att brinna. Hostan att vika mig dubbel. Och tänk om hon har rätt? Medan jag fuskar mig fram som autodidakt med fläckvisa kunskaper, har de medicinska utbildningar och klinisk erfarenhet, det går inte att komma ifrån. Och sant är att det inte måste vara något farligt bara för att det känns farligt.

Min inre röst protesterar; om hon har rätt, varför blir jag då bara sämre? Varför påvisar mina blodprover infektion? Varför vill de inte veta vilken infektion det är? Varför tror de att IVIG ensamt ska fungera? Varför har de inte argument nog att övertyga mig om att de har rätt?

Men jag orkar inte inte lyssna till den, orkar inte försöka reda ut det, orkar inte tjafsa mer. (Och vi ska inte glömma att jag befinner mig i beroendeställning. För mycket bråkande, och de kan vägra att göra något alls.)  Jag låter mig nöja mig med att jag i alla fall fått en tid för IVIG.

”Oj, ingen har tänkt på det”

15.33 Sjuksköterskan från DS ringer igen. Infektionsläkaren vill träffa mig, tid är inbokad, men tyvärr först om en fjorton dagar. Jag tackar, men frågar också om vi inte bör ta reda på vilken infektion det är? Givet att det finns ett par tre stycken som jag verkligen inte bör få, bör vi om inte annat utesluta dem, kan jag tycka. Fjorton dagar är lång tid när man redan varit sjuk i tre veckor och bara blir sjukare.

Hon accepterar resonemanget. Hon ska tala med läkarna igen och återkomma.

Ingen har tänk på det. Ingen har tänkt på att man borde ta reda på vilken infektion patienten med immunbrist har, trots att det är avgörande för hur allvarlig situationen är. Ingen har tänk på det, utom patienten.

Och det är inte patienten som får bestämma vilka prover som ska tas. Patienten får bara ta konsekvenserna av beslut som andra fattar.

Det är nu fredagen den 19 september

09.17 Sjuksköterskan från DS ringer som utlovat.  Hon har talat med infektionsläkaren igen, han håller med om mitt resonemang. Han vill nu att jag tar både allmänna infektionsprover (CRP, LPK osv) och specifika prover för vanliga luftrörsinfektioner (covid, RS-virus, mykoplasma, influensa osv.)

Maken får avbryta arbetet och ta mig till närmaste provtagning. Jag är för sjuk för att ta mig dit på egen hand.

** EDIT TO ADD **
Jag vet det inte när jag skriver den här texten, men om några timmar kommer jag att befinna mig på akuten på Capio S:t Göran och strax därefter läggas in.

Orsaken är den infektion som jag har, den infektion som det inte finns minsta anledning att oroa sig för.
**************

Att bära ansvaret

Det är jag som gör detta. Jag som får driva frågan. Jag som får påminna – tjata – om att få prover tagna, trots allt vi vet om infektioner i allmänhet och mig i synnerhet. Jag som bir tillsagd att jag överdriver (fast med finare ord). Jag som påstås oroa mig för ingenting.

Detta trots att ingen kan säga vilken infektion jag har; om det är en av de jag inte kan hantera (som mykoplasma) eller en av dem jag kan hantera (alla vanliga förkylningar). Trots att det faktum att jag blir sjukare och sjukare talar för att det är något som mitt immunförsvar inte kan hantera.

Det är fullständigt obegripligt att det bara är jag som tycker att frågan om vilken infektion jag har är relevant. Att de kan vara så lugna och trygga när de egentligen inte vet någonting.

Att de vågar försöka övertyga mig om att det inte är farligt. För om jag tror dem, så är sannolikheten naturligtvis markant lägre att jag faktiskt kommer att söka vård. För vem söker vård som är säker på att infektionen de har inte är farlig?

Jag skulle inte vara den första med immunbrist som dör i influensa eller lunginflammation helt i onödan för att läkarna inte orkade engagera sig.

Varenda läkare som hör min historia säger att det är gräsligt, och att jag – som patient – inte borde behöva ha den här sortens kontroll. Och sedan vänder de sig om och gör samma sak själva.

Så nej, jag borde inte behöva. Men jag behöver trots allt, för strängt taget har jag ju inget val. Helt uppenbart.

The post Är det någon där? appeared first on Subversivt.

Under vinjetten Diagnos: Trasig vård kan du följa min ovanligt personliga och synnerligen frustrerande resa genom den svenska vården, som visar sig vara mer och mer okunnig och nonchalant ju noggrannare man granskar den.

För en tre veckor sedan fick jag någon sorts luftrörsinfektion som inte riktigt vill släppa. Det finns en plan för hur jag ska gå tillväga när jag får en infektion som oroar mig, och det står uttryckligen i journalen att mina infektioner ska hanteras skyndsamt.

Nu hörde jag inte av mig direkt. För vilken sorts infektion som det än är så borde jag, i alla fall under den första veckan, varit hyfsat skyddad av min senaste IVIG-behandling. Om det till exempel är en vanlig förkylning så klarar jag den ungefär lika väl som vem som helst, med eller utan IVIG, och då finns det egentligen ingen anledning att höra av sig, om det inte utvecklar sig på ett trist vis. Vilket det alltså inte borde göra.

Det tog mig en stund att förstå att det nog inte var vanlig förkylning, för att jag först blev bättre, och när jag blev sämre för en vecka sedan så var jag så dålig att det tog tid för mig att förstå av den anledningen.

Och när jag förstod att det fanns risk att det rörde sig om influensa, covid eller mykoplasma – de saker som kan bli farligt för mig på riktigt – och att jag nog behövde hjälp tog det mig ytterligare ett par dagar att samla mod. Tilliten är så låg, så alla deras försäkringar om skyndsam hjälp väger rätt lätt när jag är sjuk, trött och – ärligt talat – en smula rädd. Och ber jag inte om hjälp, kan jag fortsätta leva i illusionen att planen kommer att fungera, att jag kommer att få hjälp. Men vad gör jag om jag frågar och hjälpen ändå inte kommer? Tanken svindlar.

Den första kontakten

Men jag är ändå vuxen, så jag kontaktade Centrum för neurologi via appen. Jag berättade att jag hade en infektion sedan tre veckor och undrade om de kunde lägga till infektionsprover till det allmänna blodprov jag ändå skulle ta i dagarna, samt att jag ville bokas in för IVIG. (Vilket det också är dags för snart, enligt schema.) Jag fick svaret att den remiss som låg hos provtagningslaboratoriet redan innehöll allmänna infektionsprover, och att läkaren skulle ta ställning till IVIG så fort jag tagit sagda blodprov.

Det finns egentligen inget att invända mot svaret. Det var inte otrevligt på något vis. Men hade sköterskan inte direkt stängt chatten efteråt så hade jag kunnat ställa en följdfråga om varför vi inte tar reda på vilken infektion jag har, eftersom det är direkt avgörande för hur allvarlig situationen är. Nu kunde jag inte göra det. Så jag tänkte, hoppades, att det nog skulle lösa sig ändå.

Värdet av att kunna tacka

Jag har en viss förståelse för att sjukvården nästan alltid stänger en chatt efter att de svaret. Det ligger i farans riktning att det övergår till en längre diskussion som det kanske inte finns utrymme för och som kanske heller inte är nödvändig. Man kan dessutom tänka sig att en sådan tränger undan andra patienter. Samtidigt så finns det en uppenbar risk i att stänga den direkt. Om patienten inte riktigt förstår det som skrivits, eller om denne har följdfrågor, så behöver de skapa en helt ny chatt, och det innebär ofta ett par dagars väntetid, likväl som ett normalt motstånd mot att utföra samma uppgift igen som man just gjort. Många är nog de frågor som hade ställts, som nu inte ställs. På gott och ont.

Det finns också en helt annan aspekt av det. Min spontana reaktion när jag fått svar är att tacka för det, för det är onekligen hur vi normalt interagerar i samhället. Vilket jag alltså inte kan när chatten är stängd. Som beteendevetare hävdar jag att frånvaron av att kunna tacka är problematiskt och påverkar båda parter negativt. Det skapas nämligen ett generellt avstånd mellan patient och personal när man inte kan interagera med varandra enligt de mönster som finns i samhället. Detta förstärks av det faktum att konversationen sker i textform utan att man kan se personen man talar med.

Det är också gott och trygghetsskapande för patienten att känna att det är en riktig människa, att kunna tacka denna och skapa någon form av relation. Precis som det är gott att bli tackad och påmind om att det faktiskt är riktiga människor man hjälper. Människor som kanske både är rädda och sjuka. Kort sagt; den sortens enkla interaktion bygger tillit och får alla iblandade att behandla varandra bättre än vad de annars skulle göra. Något som är avgörande för sjukvårdens möjlighet att erbjuda bra vård.

En annan sak, som jag knappast tror att sköterskan avsåg med sitt i grund och botten neutrala svar, var att hon påminde mig om att sjukvården har ett val. Att jag får IVIG idag, betyder inte att jag får det i morgon. De har alltså mitt liv i sina händer, synnerligen bokstavligt. Och vi vet hur väl det har hanterats innan …

Utan tvivel infektion

Nå. Jag tog mitt blodprov, och svaret kom i morse. Jag har bevisligen en infektion. Det går naturligtvis inte att säga vilken. Men kombinationen av svar får mig att luta åt en bakteriell infektion, gissningsvis mykoplasma. Detta stämmer även med det faktum att det verkar vara en infektion mitt immunförsvar inte kan hantera på egen hand och med det faktum att mitt CRP fortfarande är lågt.

Jag slappnade av en smula, för vad än riktlinjerna säger om att vården ovillkorligen ska gå på prover och andra symptom som har de en märklig förmåga att strunta i symptomen om proverna inte motsvarar dessa. Och nu påvisar blodprovet de facto infektion, vilket gör det avgjort svårare för dem att argumentera bort det, än om blodprovet inte visat det.

Man kan tycka att jag gör en stor sak av en rätt liten sak. Att jag oroar mig för ”ingenting”. Men jag har varit här många gånger. Många gånger har jag blivit bortviftad, nonchalerad och ignorerad. Många gånger har man struntat i att följa riktlinjer, struntat i att ta adekvata prover, struntat i mina symtom. Jag vet därmed att det är en realistisk möjlighet att så sker. Och jag vet vad som sker när de agerar så.

Att jag bedömer att jag är rimligt trygg nu betyder inte att jag är det. I den frågan har jag haft fel fler gånger än vad jag kan räkna. Och när jag har fel, är det jag som betalar priset. Ingen annan.

19 dagars väntetid

Några timmar senare kom en kallelse för ett telefonmöte med min läkare. Det var väntat. Det som inte var väntat var datumet. Jag var kallad till den 7 oktober, det vill säga om 19 dagar. Jag läste flera gånger. Menade de verkligen att jag skulle gå med infektionen ytterligare tre veckor innan jag ens fick tala med min läkare? Utan att det ens vet vad det är för infektion?

Efter vad jag kan se, så finns det tre tolkningsmöjligheter:

• Min läkare nåddes aldrig av information om att jag har har symptom på infektioner och tänker att de infektionsvärden blodprovet uppvisar, som på intet vis är dramatiska, inte betyder så mycket efter som jag inte hört av mig. Hade jag varit på bättringsvägen, snarare än blivit sämre, hade de kunnat indikera just det. Ty ett blodprov visar inte en trend.Det är naturligtvis helt oacceptabelt om information om min infektion stannar hos en sköterska, i stället för att nå läkaren, när planen för att hålla min säker bygger på att jag kontaktar läkaren vid infektion.

  Och jag undrar nu, oaktat om detta är rätt tolkning eller inte, i fall alla sköterskor är medvetna om att de alltid förväntas meddela min läkare när jag har en infektion eller om det finns en risk att de screenar mig, för att läkare inte ska bli störda med en förkylning. Ett förfarande som är helt rimligt i normalfallet, men helt orimligt i mitt specifika fall.

• Mina B-cellsnivåer har blivit så mycket bättre att hon bedömer min situation som ofarlig trots en infektion. Kontroll av mina B-cellsnivåer var huvudorsaken till att blodprovet togs från början, men resultatet av dem syns aldrig på 1177, av oklar anledning. Det är inte vidare sannolikt helt medicinskt, för även om de börjat återbildas direkt efter senaste gången det testades, så borde de inte ha varit på full nivå reda nu. Men statistik är statistik och jag är en individ, så inget är omöjligt.Om så är fallet är jag djupt besviken på att ingen meddelat mig, för det skulle vara en stor händelse och är direkt avgörande för en massa beslut som både jag och sjukvården måste ta för att hålla mig säker. Och framförallt skulle jag slippa vara rädd nu.
• Mina B-celler har inte blivit bättre, läkaren känner till infektionen, men bryr sig inte nämnvärt. En månad hit eller dit är inte hennes problem, eller något ditåt. Vilket naturligtvis är fullständigt otillständigt om så är fallet.I rättvisans namn ska sägas att hon aldrig har agerat på ett vis som gör detta alternativ rimligt. Men tillräckligt många har, och jag vågar därför inte räkna bort det, speciellt inte givet situationens allvar.

Så summan av det hela är att hur den medicinska situationen än ser ut, så har de ytterligare en gång misslyckats med att vara varsamma och rimliga med mig. Det kommer förmodligen att lösa sig under morgondagen. Men det kommer inte att lösa sig automatiskt eller för att de gör något. Det kommer att lösa sig för att jag gör något. Igen.

Jag har feber*, jag har huvudvärk och jag håller på att hosta lungorna ur mig, så jag önskar så innerligt att jag kunde få vila i vetskapen om att jag var i trygga händer, snarare än att behöva dra i detta själv. Jag önskar så att jag kunde få känna tillit.

*) Några ord om feber

När jag skriver att jag har feber, så betyder inte det att termometern visar 38 grader eller högre, för det gör den helt enkelt inte, och kommer inte att göra så länge jag saknar B-celler. Nej, det betyder att min kropp uppvisar de symptom som läkarna har hjälpt mig att identifiera, som jag ska vara uppmärksam på och tolka som feber när de uppkommer. På det viset kan jag lättare avgöra om jag har en infektion eller inte, eftersom jag inte kan ta stöd i en termometer.

De läkarna har uttryckligen sagt att de vill att jag i kommunikation med sjukvården säger att jag har feber när jag mår så, helt oaktat att termometern visar under 38 grader. Detta för att minska risken att de avfärdar mig. Ty inte heller läkare litar på andra läkare. På goda grunder.

The post Tillitsproblem appeared first on Subversivt.

Otaliga patienter har genomlidit gynekologiska ingrepp som insättning av spiral eller livmodershalsbiopsier, med inget annat än ibuprofen som smärtlindring.

American College of Obstetricians and Gynecologists (ACOG) ändrar nu sina riktlinjer och uppmanar läkare att använda adekvat smärtlindring.

För det finns nu:

”… ett växande erkännande av att kvinnors smärta ska behandlas.”

Många är förbluffade över att det tagit så lång tid, och skyller på okunskap hos läkarkåren.

Men läkarna visste mycket väl. Skriken, svimningarna och tårarna gick inte obemärkta förbi. De brydde sig bara inte. Det var ju trots allt bara kvinnor.

Det var likgiltighet i bästa fall, illvilja i värsta.

Det här mönstret syns i många icke-medicinska sammanhang också.

Jag ser det hos kvinnor som försöker förklara saker för sina män, ständigt letande efter nya strategier för att äntligen få dem att förstå. Men de når aldrig fram.

Inte för att de inte förklarar tillräckligt väl, utan för att deras män helt enkelt inte bryr sig. De väljer att tillämpa strategisk inkompetens istället för att agera som verkliga partners.

Det är likgiltighet i bästa fall, illvilja i värsta.

Jag ser mönstret varje gång någon får kritik för sitt beteende och väljer att ignorera det. Jag ser hur det som standard förklaras med okunskap.

Men de vet. Självklart vet de. De vet att de går över andras gränser, för de har blivit upplysta om det.

Det är likgiltighet i bästa fall, illvilja i värsta.

När vi förklarar med okunskap det som i själva verket handlar om likgiltighet eller illvilja, då använder vi fel strategier. Strategier som aldrig kan fungera.

För du kan lära människor det de inte vet. Men du kan inte lära någon att bry sig. Du kan inte lära någon att inte vara likgiltig eller illvillig.

När du inte förstår vad du faktiskt står inför, skyddar du dig inte heller därefter. Och när du står inför likgiltighet eller illvilja behöver du skydda dig. Ovillkorligen så.

The post Det är inte okunskap appeared first on Subversivt.

The post ”PEth-test kan vara käftsmällen man behöver” appeared first on Subversivt.

Ett nytt argument har seglat upp till förmån för PEth-testerna:

”PEth-testerna görs som en del i vissa rutinundersökningar och patienterna är informerade om att undersökningen görs.”

Man menar alltså att PEth-testet ingår i ett standardiserat testbatteri vid vissa hälsotillstånd, och därmed har patienten gett sitt indirekta samtycke till testet genom att gå med på undersökning och tillhörande provtagning.

Så kan man dock inte resonera.

PEth-tester ingår nämligen långt ifrån alltid i allmänna hälsoundersökningar eller vid någon annan form av hälsoproblem. De kan inte sägas vara nationell eller regional praxis. Därmed kan patienten inte heller förväntas förstå att det ingår.

Att smyga in ett test som en patient inte rimligen kan förvänta sig ska tas är själva motsatsen till informerat samtycke.

PEth-tester som tas utan att patienten är informerad specifikt därom är därmed ett tydligt brott mot Patientlagen och dess ovillkorliga krav på informerat samtycke.

Det finns inget annat sätt att se det.

Till det har IVO redan för flera år sedan konstaterat att det inte är tillåtet att få PEth-tester och liknande att vara, eller framstå som, obligatoriska för att få tillgång till vård. Så även om patienten får frågan om att ta ett PEth-prov, kan det – under vissa omständigheter – utgöra ett brott mot Patientlagen.

PEth-tester är inte för patienten

Det är sant att läkare ofta behöver kunskap om både allmänna och specifika blodvärden, likväl som alkoholkonsumtion, för att kunna ställa rätt diagnos och sätta in adekvat behandling.

Men det finns en avgörande skillnad mellan vanliga blodprover och PEth-testet: Det senare provet är inte för patientens skull.

I normalfallet vet patienten nämligen redan hur mycket alkohol denne konsumerar och kan redogöra för det när frågan ställs. De behöver alltså inte PEth-testet för att ta reda på det.

(Och eftersom det finns en felmarginal, kan testet dessutom vara missvisande relativt patientens faktiska konsumtion, vilket gör värdet för patienten än mindre.)

Däremot vet patienten inte hur dennes blodvärden ser ut i allmänhet, och kan heller inte redogöra för det vid förfrågan, så allmänna och specifika blodvärden behöver tas för patientens skull.

Skillnaden är enorm.

Orimligt slöseri med skattemedel

Till det så kostar PEth-testet ca 300-700 kr (beroende på region). Det är en kostnad som påförs skattekollektivet.

Det må vara hänt när testerna behöver tas för patientens skull. Om en patienten faktiskt inte riktigt kan redogöra för sin alkoholkonsumtion och ger sitt informerade samtycke där till.

Men att slentrianmässigt ta det utan samtycke, på en patienten som kan redogöra för sin konsumtion, är inte bara ett brott mot Patientlagen, det är också orimligt slöseri med skattemedel.

Jag har sagt det förut och säger det igen; sjukvården har inte ett resursproblem, de har problem att hushålla med de resurser de har.

Läs mer om PEth-tester

Är du alkoholiserad lille vän? 
PEth-tester är vanligt förekommande i svensk sjukvård – ofta som underlag för att neka patienter behandling eller medicin, och ibland som grund för att dra in körkort. Detta trots att testerna är osäkra, godtyckliga och ibland tas utan patientens samtycke.

Läs texten

”PEth-test kan vara käftsmällen man behöver”
Ett blodprov som avslöjar alkoholkonsumtion låter som ett kraftfullt verktyg i kampen mot missbruk – och i vissa fall kan det vara precis det. Men testets begränsningar ignoreras alltför ofta. När det som borde vara en väg till hjälp i stället blir ett svek mot patientens rättigheter, blir nyttan ett svepskäl och tilltron ett problem.

Läs texten

The post PEth: Informerat samtycke kräver information appeared first on Subversivt.

PEth-testerna har, om än synnerligen senfärdigt, blivit ifrågasatta. För det är ingen nyhet att de är långt ifrån tillförlitliga när det gäller att avgöra faktisk alkoholkonsumtion. Det är heller ingen nyhet att det gränsvärde om angetts (0.3) har ett avgjort drag av godtycklighet över sig.

Detta är dock sant för de flesta tester sjukvården genomför. Det är därför läkare generellt enbart ska ta tester om det finns anledning att anta att det skulle ändra den förväntade diagnosen, och ingen diagnos ska därför heller baseras på test allena.

Det finns även all anledning för sjukvården att undersöka patientens alkoholkonsumtion. Både generellt i folkhälsosyfte och för att det kan påverka både diagnos och behandling. Detta återfinns i både övergripande och regionala riktlinjer.

Att undersöka om det finns ett alkoholmissbruk är dock inte samma sak som att ta ett PEth-test, speciellt inte givet hur osäkert det är. Standard är, eller möjligen var, därför att fråga patienten och lita till det svar man får.

Det är heller inte en nyhet att vissa mottagningar och läkare under lång tid använt PEth-test, inte bara avseende lämplighet för körkortsinnehav, utan även för att neka vård.

När man avgör vem som ska få tillgång till vård görs en beräkning avseende kostnad kontra nytta. Aktivt missbruk diskvalificerar ofta patienten från vissa sorters vård, som vissa operationer. Det må vara rimligt i sak. Men när påståendet om aktivt missbruk bygger på PEth, så innebär det med nödvändighet att vissa nekas vård utan rimlig grund därtill. Vilket naturligtvis är djupt orättfärdigt.

Det är heller ingen nyhet att läkare är återhållsamma med att skriva ut adhd-läkemedel till personer som är alkohol- eller narkotikaberoende. Inte heller att PEth-tester vanligen krävs för att få tillgång till den medicinering som är en förutsättning för att de ska kunna få livet att fungera.

Detta trots att Socialstyrelsen i de nationella riktlinjerna för vård vid adhd och autism konstaterar att det är viktigt att även de med beroendeproblematik får tillgång till läkemedelsbehandling och att obligatoriska tester utan indikation på missbruk inte får ske.

Det som däremot är en nyhet är att det finns en hel del som tyder på att enskilda mottagningar och läkare nu satt i system att slentrianmässigt ta PEth vid en lång rad tillstånd och även vid allmänna hälsoundersökningar.

Och det hade kanske inte gjort så mycket om läkarna tagit hänsyn hur missvisande det kan vara och enbart använt det som ett underlag för att ta upp frågan om alkoholkonsumtion.

Nu är så inte fallet, vilket gör testerna djupt oetiska i allmänhet, och givet de enorma konsekvenser det kan få för individen, oetiska i synnerhet.

Att det dessutom många gånger skett utan att patienten tillfrågats är ett direkt brott mot gällande lagar. För patienten har en ovillkorlig rätt att få sådan information om sin vård, att denne kan ge ett informerat samtycke. Utan samtycke får vård generellt inte ges.

Slutligen finns det något djupt obehagligt i att vissa läkare har satt i system att ta dessa tvivelaktiga tester och sedan låta dem trumfa patientens egna ord. För det kräver en blandning av förakt och arrogans att behandla människor så. Mycket långt ifrån hippokratiska eder, respekt och allmän anständighet.

Vilket för all del inte heller är någon nyhet.

På sätt och vis är det ett mycket större problem än Transportstyrelsens agerande. För Transportstyrelsen kan näppeligen agera på PEth-tester eller annat om ingen läkare skickat in materialet från början.

Läs mer om PEth-tester

PEth: Informerat samtycke kräver information
Att smyga in PEth-tester som en ”del av rutinen” är inte bara ett svek mot patientens förtroende – det är ett brott mot lagen. Tester som varken förklaras eller motiveras för patienten kan inte kallas vård. Det är kontroll. Och när de genomförs utan tydligt samtycke – ja, då är det ett övergrepp, inte en undersökning.

Läs texten

”PEth-test kan vara käftsmällen man behöver”
Ett blodprov som avslöjar alkoholkonsumtion låter som ett kraftfullt verktyg i kampen mot missbruk – och i vissa fall kan det vara precis det. Men testets begränsningar ignoreras alltför ofta. När det som borde vara en väg till hjälp i stället blir ett svek mot patientens rättigheter, blir nyttan ett svepskäl och tilltron ett problem.

Läs texten

The post Är du alkoholiserad lille vän? appeared first on Subversivt.

Att kritisera detta är inte att misskreditera vården. Det är att göra det som vårdens företrädare själva borde göra, men inte förmår: se problemen i vitögat och kräva förändring. Att försöka tysta den sortens röst är inte bara fegt – det är medskyldighet.

Igår blev jag kritiserad för att använda ”anekdotiska bevis för att misskreditera sjukvården”.

Det är naturligtvis dumheter att mina upplevelser inte skulle vara relevanta, eller att de inte skulle peka på de allvarliga, systematiska brister som finns inom sjukvården. För de brister jag är kompetent nog att identifiera, befinner sig på den strukturella och organisatoriska nivån, snarare än på den individuella.

Låt mig ge ett exempel:

När jag var inlagd på sjukhus hösten 2024 tog man dag två ett prov för ureaplasma. Av okänd anledning analyserades detta prov aldrig och läkarna arbetade utifrån premissen att jag inte hade den bakterien. 

Detta ledde till att man inte satte in den antibiotika med bäst förutsättningar att döda ureaplasma, vilket jag de facto hade, utan prövade sig fram med mer generella alternativ. 

Eftersom man inte hade lyckats identifiera bakterien jag hade, blev jag dock sjukare och sjukare. För att stoppa förloppet beslutade man om en operation för att manuellt försöka ta bort de okända bakterierna.

Operationen kostade ca 400 000 kr, plus undanträngningseffekter, dvs. att någon annan inte kunde opereras då. Det kostade mina båda äggledare samt min ena äggstock. 

Det var först efter operationen som ureaplasma kunde identifieras, man upptäckte misstaget med provet och mer adekvat vård kunde ges.

Brister i processer, strukturer och organisation

Ingen kan säga helt säkert hur utfallet hade blivit om ureaplasma identifierats tidigare och riktad antibiotika satts in. Det är möjligt att jag ändå blivit sjukare och sjukare, operationen hade kanske behövts ändå och så vidare.

Men det vi vet helt säkert, och därför kan kritisera, är att processen för provtagning och uppföljning hade brister. Och vi vet att den typen av brister är vanligt förekommande.

Det handlar om hur man tar prover och hur dessa hanteras, hur man följer gällande riktlinjer, grad av korrekthet vid medicinutdelning, inmatning av data i journaler, förmåga att tolka data i journaler och så vidare.

Detta är i huvudsak ett strukturellt och organisatoriskt problem.

Brister i enskilda läkarens kompetens och handläggande

I nästa steg handlar det om hur läkare hanterar den data man har till sitt förfogande. I vilken grad man låter den ligga till grund för sin bedömning, vilket är avgörande för vilka konsekvenser potentiellt felaktiga data får.

Detta är i huvudsak ett problem med enskilda läkare. Ty ingen riktlinje säger att enbart prover ska ligga till grund för bedömning, ändå sker detta regelmässigt.

Till det; även den bästa läkaren kan fatta felaktiga beslut om den data de har att tillgå är felaktig.

Det är inte en fråga om det finns brister i på statistisk nivå – det är bevisat

Först därefter kommer utfallet. I den enskilda fallet kan det, som visats, vara svårt att avgöra vad en läkare borde förstått och gjort. Det är svårt att säkert säga om ett annat agerande från läkarnas och sjukvårdens sida skulle ha resulterat i ett annat utfall. Detta kan blott resoneras kring med mer eller mindre sannolikhet.

Dock ligger det onekligen i farans riktning att när många enskilda misstag konsekvent begås, så ökar risken för felaktiga diagnoser och behandlingar, samt fler olyckliga utfall, allt annat lika.

Vi kan också, på statistisk nivå, se saker så som att det för många diagnoser tar väldigt lång tid från första vårdbesök till fastställande av diagnos. Något som forskningen generellt tillskriver brister i organisering och processer likväl som enskilda läkares hantering och kompetensnivå.

Ohållbara argument

Dessa bevisade brister i sjukvården finns där alldeles oaktat om patienten blev frisk och om denne upplevde att de fick bra vård eller inte. Som patient vet man vanligen inte om den vård man fick var adekvat och korrekt utförd. Ännu mindre vet man hur utfallet blivit om vården gjort andra val. Eller om man blev frisk tack vare eller trots vården. Så i princip ska man, som patient, vara synnerligen försiktig med att hävda att man fått bra vård, speciellt om man använder det som ett argument mot att det finns problem i vården.

Och att som läkare försöka läxa upp mig med att jag orättfärdigt misskrediterar vården, när jag lyfter dessa frågor är direkt otillständigt. Dels för att de mycket väl vet att jag har rätt i min kritik. Dels för att om vi kan få till en förändring så gagnar det inte bara patienterna, det gagnar även läkarna och övrig vårdspersonal, likväl som hela samhället.

Men för att förändra något, behöver vi först identifiera och lyfta upp problemen. Att försöka tysta mig när jag gör just det är fegt, illojalt och inte vidare tillrådligt.

Tyckte du om denna text, kanske du även gillar denna:

Det är inbyggt i systemet

The post Ohållbara argument avseende sjukvårdens förträfflighet appeared first on Subversivt.