Det är ett klassiskt grepp: tillskriv din motståndare en absurd position, slå ner den med kraft – och utropa seger. När strukturella förklaringsmodeller reduceras till påståendet att “blonda medelålders män alltid är förövare” och “mörkhåriga unga kvinnor alltid är offer” är det inte en seriös invändning. Det är en halmgubbe. Och den står i vägen för den verkliga diskussionen om hur individ och struktur faktiskt samverkar.
”Jag tror inte på strukturella förklaringsmodeller. Jag tror inte att blonda medelålders män alltid är förövare, inte heller att mörkhåriga unga kvinnor alltid är offer.”, skriver Alice Teodorescu i Göteborgsposten.
Det är en effektiv formulering. Problemet är bara att den bemöter en position som i princip ingen faktiskt intar.
Strukturella förklaringsmodeller innebär inte att alla individer i ett visst segment är deterministiskt bundna av sin position. De innebär inte att individer saknar handlingsutrymme. Och de innebär definitivt inte att någon grupp alltid är förövare eller alltid är offer. Att tillskriva dem den innebörden är att reducera dem till en karikatyr – en halmgubbe.
Att det exempelvis finns strukturer som gör det svårare att få arbete om man har ett utländskt klingande namn betyder inte att det är omöjligt för alla dessa att få arbete, än mindre att nå toppositioner. Det betyder att sannolikhetsfördelningen ser annorlunda ut. Strukturer handlar om mönster på gruppnivå, inte öden på individnivå.
På samma sätt innebär tal om könsstrukturer inte att varje enskild man eller kvinna agerar i enlighet med ett förutbestämt manus. Det innebär att vi erkänner att normer, institutioner, incitament och historiska maktförhållanden påverkar vilka val som framstår som möjliga, rimliga eller kostsamma.
Struktur och individ – inte eller
En individs handlingsutrymme formas i samspelet mellan struktur och aktör. Det är ett grundantagande inom allt från sociologi till statsvetenskap: strukturer sätter ramar, individer agerar inom – och ibland mot – dessa ramar. Att förneka den ena dimensionen leder till analytisk ensidighet. Att förneka den andra leder till fatalism.
Vi kan – och bör – diskutera i vilken grad strukturer begränsar individers frihet. Vi kan diskutera vilket ansvar individen har att utmana eller bryta sig ur dessa ramar. Vi kan diskutera vilka politiska åtgärder som är effektiva eller kontraproduktiva. Men att det finns en samverkan mellan individ och struktur är knappast en radikal tes. Det är en analytisk utgångspunkt.
Analogin med natur och kultur är talande. Vissa betonar biologins betydelse för människors preferenser och beteenden, andra samhälleliga konstruktioner och normer. De flesta seriösa debattörer erkänner dock att båda dimensionerna spelar roll. Att hävda att någon av sidorna påstår att den andra är helt irrelevant är att missrepresentera positionen.
Det är därför frustrerande när en annars välskriven och viktig text urholkas av en sådan förenkling. För genom att angripa en överdriven och i praktiken obefintlig version av “strukturella förklaringsmodeller” undviker man den faktiska diskussionen: hur strukturer verkar, i vilken omfattning de påverkar, och vad det innebär för ansvar och politik.
Varför man väljer den vägen är oklart. Jag hoppas att förklaringen inte är så banal som akademisk ohederlighet eller ideologisk enögdhet. För debatten förtjänar bättre än så.
