Med anledning av det moraliserande rökförbudet frågar sig Hanna-Karin Grensman vad livet är värt, om det enbart består av kruskakli, tarmsköljningar och uppbygglig litteratur?
Alla företag, som restauranger med uteservering, behöver anpassa sig efter kunderna och deras önskemål om de vill överleva. Det är något av ett axiom – och en bitter erfarenhet för många näringsidkare. Det är då en smula märkligt, kan tyckas, att många (om än inte alla) uteserveringar tillåter rökning.
Och kunderna, de verkar inte välja bort uteserveringar där rökning är tillåtet, till förmån för uteserveringar där det är förbjudet. Och inte heller verkar de ställa krav på uteserveringarna att de ska förbjuda rökning. I alla fall inte i någon större omfattning.
Hur jag vet det? Det är uppenbart. Restaurangerna uppfattar inte rökfrihet som ett krav från sina kunder. Hade gästerna krävt rökfria uteserveringar så hade uteserveringarna varit rökfria. Utan lagkrav.
Skrikande egoister har satt agendan
Således är det – som så ofta förut – klåfingriga myndigheter och skrikande egoister som satt agendan för alla andra. Som kräver polariserande förbud, i stället för former för samexistens. Tröttsamt, är vad det är.
Hälsofascismen flyttar ständigt fram sina positioner, nästa gång kommer förbudet gälla något som är värdefullt för dem som nu jublar. Många är de njutningar som är potentiellt skadliga. Det där glaset rosé i sommarsolen. Promenaden i gnistrande snölandskap. Den ljuva chokladpralinen.
Så berätta för mig vad du älskar – och jag lovar att jag kan lägga fram fullt valida argument för att förbjuda det. Allt som krävs är en gnutta fantasi, för allting är potentiellt farligt.
Och jag frågar mig: vad är livet värt om det enbart består av kruskakli, tarmsköljningar och uppbygglig litteratur?
