I en fruktansvärd artikel, signerad Åsa Sturestig (Mittmedia), beskrivs en lantbrukares maktlöshet inför irländska asfaltsläggares härjningar:
”På några minuter fylldes Bögs gård av ett 100-tal personer som slog läger med sina husvagnar på en hövall. I tre dagar festade de, hotade förbipasserande, trakasserade och skräpade ner.”
Jag tänker, om människor hade trängt sig in här, på min tomt och i mitt hus. Om de hade hotat och förstört. Om de hade skrattat åt mig och mina tafatta försöka att återta kontrollen. Om jag hade upplevt mig helt vanmäktig i en gränslös situation. Och jag tänker på min familjs säkerhet och på känslan av att kontakta polisen och inte få hjälp. Jag lever mig in i situationen och jag mår illa.
”Istället fick han stå och se på när hans åkrar förstördes. För sällskapet gjorde vad som föll dem in. De körde sönder en nysådd åker med sina medhavda fyrhjulingar, hotade en kvinna med en glasflaska, kastade sten på förbipasserande bilar, trakasserade privatpersoner och försökte stjäla gårdens lamm och tjuvrida på hästarna.”
Det finns få saker som är så skrämmande som att vara helt maktlös gentemot gränslösa människors irrationella beteende. Att tvingas stå där och bara hoppas att det inte blir värre.
Jag hade varit frustrerad, arg och rädd. Och jag hade känt skam. Skam över att tvingas inse att jag i en sådan situation varken hade kunnat försvara mig själv eller de personer som jag älskar.
”Polisen kom inte ut till Bögs gård trots anmälan, och på lördagen åkte Anders Ström själv ner till centrum och kontaktade en patrull han såg på gatan. Den kom till platsen men poliserna gick aldrig ur bilen.”
Jag undrar hur lång tid det tar för lantbrukaren att kunna sova gott igen? Veckor? Månader? År? Hur bygger man upp en tillit när den så fullständigt har raserats?
Samhället kommer att stå för vissa kostnader, vackert så, lantbrukaren förtjänar samhällets stöd, men otrygghet kan inte betalas bort. Att slutnotan dessutom hamnar hos skattebetalarna i stället hos vandalerna är direkt anstötligt.
”Avhysningen och städningen får kommunen betala, runt 300 000 kronor, enligt Niclas Fagerström. Lantbrukaren Anders Ström uppskattar sina kostnader till minst 20 000 kronor.”
Inte heller verkar deras agerande ha fått några andra konsekvenser än att de blivit avhysta. Vilket resulterat i att de åkt vidare och upprepat beteendet på annan plats. Förmodligen utan några större moraliska betänkligheter.
”Direkt efter att sällskapet lämnat Bögs gård åkte karavanen vidare till Upplands Väsby där de ställde sig på en äng intill Hagalunds trafikplats. Därifrån blev de avhysta i fredags och lämnade byggmaterial, sopor och latriner efter sig. De flyttade sedan vidare till Barkarby.”
Jag är inte jurist, jag kan inte säga om det är lagarna som brister eller om det är tillämpningen. Men jag vågar utan skuggan av tvivel påstå att det som (inte) sker här, knappast är förenligt med det allmänna rättsmedvetandet.
Och det kanske värsta av allt: Om staten avstår från att skydda medborgarna, så kommer medborgarna att börja skydda sig själva. Och då lever vi inte längre i en rättsstat, utan under den starkes rätt.
Allt på grund av politikers och myndigheters tafatthet; illamåendet sköljer över mig.
Kommentarer är stängda.