Ingen kunde vara mer förvånad än jag. Att jag skulle befinna mig på samma sida som Mona Sahlin var en allt för absurd tanke för att ens skämta om. Och så plötsligt hände det.
Det blåste nämligen upp till storm runt Mona. Hon hade intygat att hennes livvakt hade en lön på 120 000 kr i månaden. Någon som inte alls var överensstämmande med sanningen. Men som skulle hjälpa honom att köpa en bostad.
Bostadsmarknaden i Stockholm lämnar, som alla vet, en hel del övrigt att önska. Det handlar inte enbart om brist på både hyres- och bostadsrätter utan även om krav som är orimligt ställda. Till exempel att man måste ha en inkomst som är tre gånger större än boendekostnaden eller att man inte får förekomma i kronofogdens register.
Så medan världen rasar och förfasar sig över det omoraliska i hennes handlande, sitter jag här och tänker att jag hade kunnat göra precis samma sak. Hade en av mina anställda kommit till mig och behövt hjälp med ett intyg som kanske inte helt stämde med verkligheten (men inte var helt orimligt), så hade jag naturligtvis skrivit under det.
Det må vara olagligt (osant intygande tror jag att det heter), men jag känner ingen överdriven moralisk skyldighet att säkerställa att godtyckligt satta krav på inkomstnivåer och liknande upprätthålls. Däremot känns det synnerligen korrekt att hjälpa någon att skaffa sig en bostad.
Utifrån den rådande debatten verkar ingen annan vara beredd att bryta mot några regler för att hjälpa en familjemedlem, vän eller kollega att skaffa bostad. Utan tydligen är det bara Mona och jag som är så moraliskt korrumperade. Det kanske är dags att ringa henne och fråga om hon vill ta en drink.Disclaimer: Jag vet naturligtvis inte exakt vad som har hänt här, och min text förutsätter att Sahlin intygade en lön som utifrån den kunskap hon har om livvakten i fråga var rimlig och i syfte att hjälpa honom att få en bostad, utan direkt vinning för egen del.
Kommentarer är stängda.