Jag har ett fullt möblerat gästrum där en person kan få plats. Men rummet står tomt. Enligt En God Kvinna™: för att jag saknar empati. Kanske rentav är rasist.
Det svåra med trasig ungdomar
När det gäller placering av barn, så är det svårast att placera tonåringar. Av lätt förståeliga skäl är det vanligtvis dessa ungdomar som är trasigast och svårast att införliva i en familj. (Oberoende av etnisk tillhörighet.)
Det är inte heller någon hemlighet att ungdomar som är med om hemska saker, ofta gör hemska saker. De kan vända smärtan inåt mot sig själva eller agera ut den. De kan trotsa, slåss och härja. De kan testa gränser och vara destruktiva. De kan också gråta hjärtskärande och behöva alla din kärlek. En ensamkommande är alltså en mycket krävande ungdom. Någon som behöver din närvaro, din fasthet och din kärlek. Hur tuff den unge än är på utsidan.
Det är också så, att oberoende av hur länge du har en placering hos dig, så ska den unge i princip alltid tillbaka till föräldrarna även om de visar sig vara olämpliga. (Det är en del av den svenska hållningen att alla barn har ”rätt” till sina föräldrar. Och blod alltid, alltid trumfar vatten.) Efter en överflytt har du överhuvudtaget inga rättigheter. När det gäller flyktingungdomar specifikt så tillkommer naturligtvis även svårigheter med språkförbistring, kulturkrockar och annat.
Det handlar inte om kvadratmeter
En God Kvinna™ sprider uppfattningen om att det här är en fråga om kvadratmeter. Och hon hade naturligtvis haft rätt om frågan gällde en chiffonjé.
Men, och här kommer tankefelet, en flyktingungdom är inte en möbel som ska förvaras. En flyktingungdom är en ung människa med behov, känslor och önskningar. Om du inte kan möta ungdomen så, är det direkt skamligt att trots det låta den bo hos dig. Oavsett hur många kvadratmeter du förfogar över.
