I komplexa samhällen är resurser alltid begränsade. Ändå behandlas effektivitet ofta som cynism och vinst som misstänkt. Resultatet blir en moral som belönar signaler framför konsekvenser. Det är ett problem, inte bara för ekonomin, utan för möjligheten att faktiskt göra gott.
Skämskudden och den goda människan
Om det finns något som ofelbart får mig att vilja krypa ur mitt eget skinn så är det att läsa vissa intervjuer jag gav när Peter-Alexander den store släpptes. Av någon anledning hör jag mig själv säga, med den där honungsdrypande rösten:
”Om boken bara skyddar ett enda barn från att råka ut för övergrepp så är det värt det.”
Jag hör det nu och tänker; där sitter jag och försöker kvalificera mig som En God Människa™.
Det mildrar inte skammen att jag långt ifrån är ensam. Den här formuleringen är så vanlig att den nästan blivit en moralisk standard. Politiker använder den. Organisationer använder den. Företag använder den. Den framstår som självklar, nästan som en moralisk reflex.
Men den är inte självklar, utan en retorisk konstruktion. Och viktigare; den gör något med hur vi tänker om ansvar.
När intentioner ersätter konsekvenser
Schibsted startade 2015 en insamling tillsammans med Sjöräddningssällskapet för att rädda liv på Medelhavet. Kampanjen, Gula båtarna, samlade enligt pressmeddelanden in drygt sju miljoner kronor. I kommunikationen användes samma formulering som jag själv hade använt:
”Om vi räddar ett enda liv är gula båtarna en framgång.”
Problemet är inte att rädda liv, naturligtvis inte. Problemet är logiken bakom formuleringen.
Den signalerar att intentionen är tillräcklig. Att det är tillräckligt att vilja väl. Den flyttar fokus från vad som faktiskt uppnås till vad man ville uppnå. Den gör det möjligt att undvika jämförelser, prioriteringar och alla svåra beslut som prioriteringar medför. Om det verkligen är tillräckligt att rädda ett enda liv, då finns det ingen anledning att fråga vad samma resurser hade kunnat åstadkomma någon annanstans. Ingen orsak att rannsaka sig själv, om det var rätt och riktigt, det man gjorde. Därmed försvinner också möjligheten att utvärdera och förbättra.
Detta är en mycket bekväm position, inte minst då den skyddar mot kritik och eliminerar ansvar för mindre genomtänkta insatser.
Resursernas verklighet
I verkligheten är resurser ändliga. Varje krona kan bara användas en gång. Att använda den till något innebär samtidigt att välja bort något annat. Detta gäller oavsett om man är individ, organisation eller stat. Det är inte en ideologisk ståndpunkt utan ett ekonomiskt grundvillkor.
Därför uppstår den obekväma frågan: vad hade dessa sju miljoner kunnat göra i andra sammanhang? För att lägga 7 270 000 kr på att rädda ett liv, eller all den tid och resurser som går åt för att skriva, distribuera och sälja en bok för att rädda ett barn, det är det helt enkelt inte värt. I alla fall inte så länge det finns möjlighet att lägga resurserna på annat.
I UNICEF:s gåvoshop,exempelvis, kan motsvarande summa köpa ca 1 750 000 påsar med nötkräm för att rädda livet på undernärda barns eller ca 4 200 000 doser poliovaccin. Jag är av den absoluta åsikten att vardera av dessa inköp utan tvivel trumfar ett räddat liv på Medelhavet.
Nu är det sällan så enkelt, jag vet inte vad som är det rätta svaret är när olika liv ställs mot varandra i mer realistiska scenarion. Men jag vet att det är ohederligt att låtsas som om frågan inte finns. Och att det är avgörande att förstå att val alltid görs, även när vi låtsas som om de inte görs.
Varför effektivitet provocerar
Så länge resurserna är ändliga lär grundläggande ekonomisk teori att den som har sju miljoner att lägga på humanitär hjälp bör göra någon form av nyttoberäkning för att avgöra hur pengarna ska användas för att skapa mest – eller bäst – nytta.
Den sortrens resonemang är dock inte vidare uppskattade. Den som räknar och jämför framstår som cynisk och moraliskt tveksam. Trots att det ökar sannolikheten att man skapar sig den nytta som man säger sig vilja åstadkomma.
Att de förhåller sig så är inte någon sorts olycklig slump. I komplexa organisationer är symbolik ofta mer rationell än effektivitet. Symbolhandlingar är synliga, begripliga och emotionellt laddade. De genererar legitimitet. De visar handlingskraft. De signalerar empati.Effektivitet däremot är teknisk, svår att kommunicera och riskfylld. Den kräver prioriteringar, och prioriteringar skapar konflikter. Den som prioriterar måste också kunna försvara sina val.
Detta innebär att organisationer – oavsett om de är offentliga, privata eller ideella – ofta utvecklar en kultur där intentioner kommuniceras tydligt, medan resultat blir mer diffusa.
Godhetsretorik fyller också en social funktion. Den signalerar vem man är. Den visar att man är empatisk, engagerad och moraliskt medveten. Att man är En God Människa™. Den ger status, skapar gemenskap, fungerar som en markör för tillhörighet. Detta gör att retoriken reproduceras även när den motverkar effektivitet. Den som ifrågasätter riskerar att uppfattas som kylig eller cynisk. Den som räknar riskerar att framstå som mindre god.
På så sätt blir symbolpolitik inte bara en politisk strategi utan en social norm.
Ekonomi som moralisk praktik
Här blir kopplingen till ekonomi tydlig. Ekonomiskt tänkande handlar i grunden om prioriteringar under knapphet, om att välja där varje val har en alternativkostnad. Detta står inte i motsättning till att agera etiskt, det är tvärtom ett sätt att ta ansvar för de konsekvenser som ens val medför.
Vinst är i sin enklaste form ett mått på att resurser används på ett sätt som skapar mer värde än de kostar. Det är ett överskott som kan återinvesteras i organisationen. Det skapar handlingsutrymme. Utan överskott finns ingen långsiktig förmåga att investera, utveckla eller hjälpa fler.
När man systematiskt misstänkliggör produktivitet och överskott minskar den egna kapacitet att lösa problem. De förbrukar resurser i nuet och lämnar mindre handlingsutrymme i framtiden. Kort sagt; man kan hjälpa färre personer än vad man annars skulle kunna göra (allt annat lika).
Detta gäller inte bara organisationer. Det gäller hela samhällssystem.
Att göra gott på riktigt
Om målet verkligen är att göra gott räcker det inte att vilja. Det kräver att man accepterar prioriteringar, mätning och ibland obekväma jämförelser. För varje krona jag använder – till välgörenhet, konsumtion eller investering – väljer jag samtidigt bort något annat. Frågan är därför inte om jag ska prioritera, utan hur medvetet jag gör det.
Kanske är den verkliga skillnaden mellan goda handlingar och godhetsretorik just detta: viljan att ta ansvar för konsekvenser.
Lite mer räknande, lite mer investeringstänkande och lite mindre moralisk signalering skulle sannolikt göra världen mindre dramatisk, mindre spektakulär – och betydligt bättre.
