Jag läser om 11-åringen som blivit våldtagen och som nu tvingas gå i samma klass som sin förövare. Vad som däremot inte riktigt har framkommit är att rektorn inte gör något formellt fel. Rektorn gör exakt vad denna är satt att göra i enlighet med skollagen.
Detta ger implikationen att när en elev begår ett övergrepp mot en annan elev, så tenderar dessa elever att vara kvar i skolan och i klassen.
Många gånger utan att vi som föräldrar får information om det, då både förövare och offer har alla incitament att inte berätta öppet om händelsen, och sekretessen skyddar dem båda.
Till det så har många fullständigt tappat sin moraliska kompass, och ger förövaren all omtanke, men ingen ges offret, på ett vis som går långt utöver kraven i skollagen, avseende just eleven som förövare. (Men inte tillerkänner offret ens de rättigheter som tillkommer dem enligt samma skollag.)
Min son (åk 1) blev nyligen utsatt för diverse våld av en annan elev, Adnan, som kulminerade i att eleven i fråga försökte strypa honom. Denna elev är djupt traumatiserad och det är inte första gången som han gör den här sortens saker.
Vid möte med skolledningen så framkommer det att i den rapport som skickats till huvudman så har de ljugit om händelsen och efterverkningarna, i syfte att få det att framstå som mycket mindre allvarligt än vad det var.
Om det är för att skydda skolan eller eleven i fråga ska jag låta vara osagt, men det är i vart fall inte för att skydda min son.
Det framkommer också att skolan gjort en noga bedömning avseende vad som är bäst för eleven ifråga och att det är att gå i vanlig klass.
Jag frågade vad som var bäst för de övriga 60 eleverna? Hur de mår av att utsättas och/eller exponeras för aggressivitet och våld?
På detta kunde rektorn inte svara, för det hade man inte undersökt.
Så ställer man sig i praktiken på förövarens sida, inte på offrets (offrens).
Jag frågade hur det kom sig att en polisanmälan inte gjorts?
Skolan svarar med att de har som policy att inte polisanmäla. För det är ”mot barnkonventionen”, då polisens enda uppgift är att straffa.
Det är ett barockt uttalande, som – igen – innebär att man ställer sig på förövarens sida, inte offrets. (Polisen lämnar f ö över till socialtjänsten, eventuellt efter egen utredning. De straffar inte.)
Jag frågade hur de kan garantera min sons – och hans klasskamraters – säkerhet?
Det kan de inte beskriva, på grund av sekretessen, men de försäkrar mig om att de är helt övertygade om att de kan det.
Jag frågar om de inte var det även innan min son nästan blev strypt på skolgården, och vad som säger att de skulle ha gjort en korrekt bedömning nu?
På detta saknade de svar.
(Men de är ledsna över att jag inte har förtroende för dem.)
Sammantaget innebär detta att skollagen, sekretesslagar samt kompasslösa skolledare skapar en situation där barn som begår brott mot sina klasskamrater går kvar i klassen. Och det utan att skolan ens nödvändigtvis tar hänsyn till just våra barns trygghet, och utan adekvata verktyg för att hålla våra barn trygga ens om de försöker.
Så det anmärkningsvärda med ”11-åringen” är att alla föräldrarna i klassen nu känner till det, och därmed kan vidta åtgärder för att skydda sina barn.
Men det är alltså ett undantag. Vanligen vet du helt enkelt inte ens att det skett. Allt för att förövaren i praktiken tillerkänns mer rättigheter och omsorg än offret.
Det är en fullständigt absurd ordning.
