”Titta mamma, jag har gett dig ett gåvobevis i julklapp. Det står att pappa fått en ny slips. Är du inte glad?!”
Nej, det är nog inte mamma. Glad alltså.
En annan trend är presenter inslagna i vacker papper och fina band, som när jag andaktsfullt öppnat dem, visar sig innehålla… en leksak (!). Och en leksak som inte ens är anpassad efter min ålder, utan snarare min barns. Jag misstänker alltså att inte heller dessa är till mig, inte egentligen.
Det är otvivelaktigt så att mottagaren av geten, skolböckerna eller vaccinet behöver dessa mycket mer än vad jag behöver gåvor överhuvudtaget. Man kan rent av hävda att mitt behov, som självförsörjande vuxen, är obefintligt. Jag kan köpa allt jag behöver. Och sådant som jag bara önskar mig behöver jag strängt taget inte.
(För övrigt hade det onekligen varit mycket märkligt om någon hade gett mig en levande get. Ur, inte minst, ett sanitärt perspektiv är jag tacksam att jag enbart behöver hantera gåvobeviset.)
Eftersom jag inte är vän med människor i syfte att få presenter, så har jag heller inga förväntningar på att få några. Så köp gärna en get, skolböcker eller vaccin till någon som behöver det i stället för att köpa något till mig. Jag kommer varken rasa eller vara kränkt, trots att det är så populärt just nu. Och behovet av humanitära gåvor är oändligt och din insats räddar – bokstavligt talat – liv.
Men jag tackar bestämt nej till getter, gåvobevis och leksaker. För de är, strängt taget, inte alls till mig.
Kommentarer är stängda.