I sociala medier cirkulerar regelbundet budskap som reducerar komplexa politiska avvägningar till moraliska lojalitetstester. Den som inte omedelbart instämmer – eller reproducerar budskapet – misstänkliggörs. Den som är tyst saknar mod, den som nyanserar är likgiltig. Det är en effektiv retorik. Den är också intellektuellt problematisk.
Ett återkommande exempel är påståendet att Sverige har hemlösa, barn som går hungriga, äldre utan läkemedel och psykiskt sjuka utan behandling – men ändå donerar miljoner till andra länder. Avslutningen är förutsägbar: “99 % av er kommer inte att ha modet att kopiera detta.”
Formuleringen bygger på en implicit premiss: att resurser till internationellt bistånd nödvändigtvis sker på bekostnad av utsatta grupper inom landet, och att det därför är moraliskt inkonsekvent att stödja det ena utan att först helt lösa det andra. Det är en retoriskt kraftfull konstruktion eftersom den framställer politiska prioriteringar som ett nollsummespel mellan “våra egna” och “andra”. Lika välkänd som tröttsam.
Samhällsekonomiska och politiska beslut låter sig nämligen sällan reduceras till denna typ av dikotomi. Förekomsten av hemlöshet, barnfattigdom eller bristande psykiatrisk vård är inte enbart – eller ens primärt – en funktion av att resurser allokeras internationellt. Dessa problem är kopplade till strukturella faktorer, organisatoriska prioriteringar och institutionell effektivitet. Att avskaffa biståndet innebär inte automatiskt att de medel som frigörs omedelbart och effektivt skulle lösa samtliga inhemska problem.
Vidare vilar argumentationen på antagandet att moralisk legitimitet måste börja och sluta vid nationsgränsen. Det är en normativt möjlig position, men den är inte självklar. I en globaliserad värld är ekonomiska, politiska och säkerhetspolitiska beroenden ömsesidiga. Internationellt samarbete och utvecklingsstöd kan motiveras både av humanitära och strategiska skäl. Att stödja internationella insatser utesluter inte ett engagemang för sociala problem på hemmaplan.
Det mest problematiska (eller vad som skulle ha varit det, tog man denna sorts retorik på allvar) är dock inte prioriteringsfrågan i sig, utan retoriken om mod. Att dela ett förenklat budskap i ett socialt flöde är inte ett uttryck för civilkurage. Det är ett sätt att signalera moralisk positionering inom en redan etablerad åsiktsgemenskap. En sorts godhetssignalering, med modernt språkbruk. Ironiskt nog något som just denna grupp tenderar att ha mycket, och högljudda, synpunkter på när det uppfattar det som att andra sysslar med det. Nej, den verkliga svårigheten ligger i att erkänna komplexiteten, att acceptera att politiska avvägningar innebär konkurrerande värden och att avstå från att reducera dessa till slagord.
Om det betraktas som feghet att vägra delta i denna typ av förenkling är det inte värt mer än en axelryckning. Alternativet – att medvetet göra det komplicerade enkelt – är betydligt mer kostsamt för en själv och för det offentliga samtalet. Om inte annat för att det är dumt att göra sig dummare än vad man redan är med flit.
