”Det är saker jag alltid gjort, men som först när jag gör dem via mobilen uppfattas som problem”, skriver Hanna-Karin Grensman.
”Testa dig själv! Är du mobilberoende?” lyder rubriken på Nyhetsmorgons Facebook-sida. Jag besvarar frågorna och döms ut som beroende, eftersom jag tar fram min mobiltelefon i väntan på bussen, låter den hålla mig sällskap när jag äter och tittar på strax innan jag somnar. Saker jag alltid har gjort men som först när jag gör dem via mobilen uppfattas som problem. Saker som jag inte kan eller vill välja bort, och vars frånvaro hade gjort mitt liv onödigt komplicerat. Men i en tid där mindfulness anses vara lösningen ungefär allting – förväntas vi stå i kassakön och ”fokusera på nuet” – i stället för att få drömma oss bort från tristess och skrikande barn. Mens sana in corpore sano (en sund själ i en sund kropp) kräver helt enkelt ett avståndstagande från det digitala.
Trots att diagnoserna mobilberoende inte existerar så anser många att de lider av det. En uppfattning i huvudsak framkallat av medierna, som ständigt plockar fram skräckexempel på farorna med digital utveckling. Ett exempel är varningar om hur vår hjärnstruktur förändras och vilka saker som vi blir sämre på, så som utantillkunskap.
Att vi i gengäld är bättre på informationssökning och skumläsning och att våra hjärnor helt enkelt anpassar sig till de aktiviteter som vi utför och de färdigheter som vi behöver i samhället – precis som våra hjärnor alltid har gjort – nämns inte.
Ett annat exempel är påståendet att tråkighet tidigare var ett nödvändigt ont (fast vi alltid försökt att förströ oss, om än med färre alternativ) och att frånvaron av tråkighet skulle påverka vår kreativitet. Men ryktet om kreativitetens död är betydligt överdrivet och bygger delvis på det faktum att vi har svårt att identifiera nya tidens kreativitet, till exempel när människors skrivlust resulterar i en ström av bloggar. Men eftersom de alltså inte är kreativa på ”rätt” sätt – det sätt som vi alltid har varit kreativa på – så räknas det inte. Vi skyller på den ökade skärmtiden.
Ett tredje exempel är hur vi varnas för konsekvenserna av omedelbar behovstillfredsställelse – trots att detta är något som vi är biologiskt skapade att söka och uppskatta. Vi tänker inte på tillfredsställelsen när boken vi längtat efter överlämnas till oss i butiken. Men när Amazon experimenterar med drönare för att kunna leverera varor nästan lika snabbt, så varnar folk för riskerna med stort allvar. Trots att hjärnan belönar oss med dopamin och lyckokänslor oberoende av leveransmetod.
De flesta diskussioner gällande internets skadliga påverkan bygger alltså just på moralpanik och teknikrädsla, i stället för på vetenskapligt bevisade effekter. Vi dömer ut ny teknik utifrån de kompetenser som vi behövde i går, i stället för att ta utgångspunkt i vad vi kan tänkas behöva i framtiden. Vilka kognitiva förmågor kommer vi behöva, vilken typ av kreativitet (om någon) och kommer det att vara eftersträvans- eller klandervärt att söka behovstillfredsställelse? Och vi ser inte heller att det mesta vi kritiserar och skyller den nya tekniken för är gamla beteenden, i ny digital skepnad. 90-talisterna däremot, räcker ut tunga åt Luther och mossiga värderingar. De oroar sig inte över bristen på tråkighet och riskerna med omedelbar behovstillfredsställelse – de förväntar sig att bli serverade efterrätten först.
Vi borde lära av dem. För vi vet ju att den som väntar på något gott alltid väntar för länge. I alla fall om vi frågar vår hjärna.
Kommentarer är stängda.