Jens Liljestrand, biträdande kulturchef på Expressen, uppmärksammade en av mina texter. Han förstod den inte. Men jag tycker ändå att det är fint att bli omnämnd. Det är inte alla som skulle offra bilden av sig själv som litterat för ett ge en mindre erkänd skribent utrymme.
”Jag påminns om paradoxen när jag läser en krönika hos Timbro, med den fräsiga rubriken ”Utan traditioner är julafton en vanlig jävla måndag”. Här utvecklar författaren Hanna-Karin Grensman en myskonservativ tankegång som man vid det här laget har hört till leda: om vikten av att erkänna det nedärvdas betydelse för människor, om det naiva i att förneka existensen av en svensk kultur i en föränderlig värld.
Att ”påstå att det inte finns svensk kultur eller svenska traditioner är inte bara falskt och historielöst, det är att beröva människor den kontinuitet, trygghet och gemenskap som traditionerna skapar”, skriver Hanna-Karin Grensman allvarsamt, och hon har förstås rätt, men samtidigt så fel.
Tankefelet avslöjas av timbroiterna sjäva, som har valt att illustrera artikeln med Carl Larssons vackra akvarell ”Julbord” från 1904. Om det är av okunskap eller i ett anfall av subtil ironi ska jag låta vara osagt, men bilden är ju i dag mest känd för en sak: julskinkan! Innan Carl Larsson satte fram det stora fatet med julskinka på bordet, i bildens förgrund, var detta en rätt som inte förekom på menyn.”
För Liljestrand är det nämligen så att den som försvarar kulturen inte samtidigt kan förstå eller acceptera att den förändras. Tankefel, som sagt.
Kommentarer är stängda.