Naturligtvis ska man använda generativ AI, men …

Får man använda generativ AI för att skriva text? Och om man får det; när och på vilket vis? Är man ”autentisk” om man låter AI generera en text utifrån egna tankar, och spelar autencitet någon roll? Är det ett demokratiskt och inkluderande verktyg som ger alla möjlighet att uttrycka sig, eller är det ”fusk”? Förstör det diskussionerna eller breddar det dem?  Ställningstagande görs om vad som är förkastligt och vad som är tillåtet. Tonläget är högt, moralismen påtaglig.

Mindre uppmärksamhet ägnas åt vad skrivande faktiskt är och vilken funktion det fyller. För poängen med att skriva är inte bara att producera text, och för vissa; det utsökta nöjet i att finna de rätt orden och placera dem i rätt ordning. Poängen är också att förstå saker lite bättre än vad man gjorde innan. Där skrivandes process medför att tankar prövas, bryts ned, byts ut.

Det är i skrivandet man upptäcker var man har fel, var man är oklar och var man saknar tillräcklig kunskap. Det är i skrivandet man byter åsikter, fördjupar sin förståelse, hittar nya mönster. Det är i skrivandet det grumliga blir klart. Det dunkelt skrivna är det dunkelt tänkta, för att travestera Tegnér.

Det är därför skrivande ofta är ansträngande och innefattar motstånd. Motstånd från tankegången, motstånd från innehållet, motstånd från själva orden. Fylla en sida med text är inte svårt, men fylla en sida med rätt text kan ta precis hur lång tid som helst.  Motståndet är inte ineffektivitet, även om det kan kännas så, utan den mekanism som utvecklar förståelsen hos den som skriver. Detta gör motståndet essentiellt; det tar tid att skriva för att det måste ta tid att skriva.

Vi talar ofta om det självständiga tänkandet som en rättighet, något som ryms inom det formella tillerkännandet av individens rätt till tanke- och åsiktsfrihet. Men i praktiken är det självständiga tänkandet snarare en disciplin, vilken kräver upprepad ansträngning, motstånd och en viss beredskap att stå utanför. Det självständiga tänkandet kan därmed inte delas ut som gåva. Det måste erövras, steg för steg, av varje individ.

Tanke- och åsiktsfrihet må låta stort, men utan självständigt tänkande betyder det intet. I en tid där tekniken erbjuder genvägar till färdiga svar blir det självständigt tänkande därför både svårare och mer avgörande.

Intet av detta betyder att generativ AI saknar värde. Tvärtom. Som verktyg kan det på många sätt förbättra produktivitet, struktur och tydlighet. Problemet uppstår när användningen förskjuts från stöd till ersättning. 

Kognitiv disciplin i komplexa system

När man överlämnar hela eller stora delar av skrivandet till generativ AI outsourcar man alltså inte bara produktionen. Man outsourcar samtidigt delar av det egna tänkandet. Man avstår träning. Man minskar den kognitiva ansträngningen som krävs för att utveckla analys och omdöme. Det man får tillbaka är i bästa fall en snyggare text och högre produktionstakt. Det man förlorar är svårare att mäta, men otvivelaktigt viktigare.

I grunden är mekanismen enkel; den som avstår kognitiv ansträngning blir sämre på det. Det gäller förståelse. Det gäller analys. Det gäller omdöme.

Historiskt har utbildning, forskning och kvalificerat arbete byggt på antagandet att människor själva måste utveckla denna disciplin. Långsamt och ofta frustrerande. Den genväg som generativ AI nu erbjuder är naturligtvis lockande, men den skapar ett strukturellt dilemma; effektivitet på kort sikt står i konflikt med individens – med samhällets – kapacitet på lång sikt.

I kunskapsintensiva samhällen är den kollektiva förmågan att resonera, väga alternativ och fatta beslut under osäkerhet en helt avgörande resurs. Om denna förmåga gradvis försvagas påverkar det institutioner, organisationer och i förlängningen varje politiskt beslut. Ett samhälle där människor inte kan formulera egna tankar och göra rimligt självständiga bedömningar, är ett samhället där frihet och demokrati reducerats till ord, tomma på innehåll.

“The most courageous act is still to think for yourself.” – Coco Chanel

Effektivitetens paradox och beroendets logik

Det är inte svårt att se varför generativ AI är så tilltalande. Organisationer belönar vanligen snabb produktion och synliga resultat; att producera mer text, fler analyser och fler underlag framstår som rationellt. Generativ AI passar synnerligen väl in i denna logik.

På engelska skiljer man mellan efficiency och effectiveness. Det förstnämnda handlar om att göra saker rätt – att minimera slöseri av tid, resurser och ansträngning. Det sistnämnda om att göra rätt saker – att faktiskt nå de mål och resultat man säger sig eftersträva. I idealfallet kombineras båda. I svenskan saknas denna distinktion och vi tenderar ofta att nöja oss med att optimera processen och kalla det framgång.

Men man kan vara mycket effektiv i betydelsen snabb och produktiv, utan att komma närmare det man egentligen vill uppnå. Och man kan nå vissa mål på kort sikt samtidigt som man undergräver långsiktig kapacitet.  Att producera fler texter snabbare kan alltså framstå som effektivt, men när den ökade produktionstakten sker till priset av minskad förståelse blir systemet mer effektivt på ytan samtidigt som den underliggande kompetensen – förmågan att tänka självständigt –  gradvis urholkas.

En sådan utveckling kan inte rimligen kallas ”framgång” i någon seriös bemärkelse av ordet, oaktat vad människor tenderar att kalla det för.

Detta är inte ett nytt fenomen. Liknande dynamik har funnits i andra teknologiska skiften, där automatisering minskat behovet av vissa färdigheter samtidigt som beroendet av systemen ökat. Skillnaden nu är dock att det inte ”bara” handlar om manuellt arbete utan just kognitiva processer.

Om man skriver brukstexter – reklam, copy eller kommunikation – kan konsekvenserna vara mer begränsade, då dessa i större utsträckning handlar om produktion än om förståelse. Risken finns förstås att den skriftliga kompetensen eroderas över tid, men huruvida det är ett problem eller inte är snarare en fråga om preferens; ty alla varken vill eller behöver vara skickliga på att självständigt producera text. Tänka, däremot, är – vågar jag påstå – viktigt för alla.

Genom att outsourca analyser, ställningstaganden och idéutveckling till generativ AI, outsourcar vi den egna förståelsen och det egna omdömet. Något som är mycket svårt att återuppbygga när det väl försvagats. Det kräver erfarenhet, ansträngning och exponering för osäkerhet, det kräver misstag och korrigeringar av dessa misstag. Det kräver tid.

Autonomi och intellektuell frihet

Redan de antika stoikerna var tydliga: ingen är fri som inte behärskar sig själv. I ett modernt kunskapssamhälle översätts det till att kunna tänka självständigt. För den som saknar denna förmåga är i praktiken aldrig fri, oaktat hur fritt samhället omkring henne är. Formell yttrandefrihet, tillgång till information och demokratiska institutioner betyder mycket litet, om individen saknar förmåga att själv värdera, väga och dra slutsatser.

Att vara beroende av andras analyser innefattar en subtil men reell maktasymmetri. Den som inte förstår kan inte ifrågasätta. Den som inte kan värdera information hamnar i underläge inför den som påstår sig veta. Den som inte kan formulera egna argument förlorar inflytande till dem som kan.

Kognitiv outsourcing skapar alltså en uppdelning mellan dem som utvecklar förståelse och dem som konsumerar färdiga slutsatser. Därmed är frågan om generativ AI långt mycket större än frågor om effektivitet och vikten av att vara autentisk (enligt vissa) när man skriver inlägg på LinkedIn.

Ytterst är det en fråga om individens frihet och autonomi likväl som det demokratiska samhällets själva funktion.

Ett val med konsekvenser

Den centrala frågan är därför inte om generativ AI ska användas. Frågan är hur. Om man väljer att använda tekniken för att förstärka mänskligt tänkande kan den vara ett kraftfullt verktyg. Om den används för att ersätta det kommer det gradvis att försvaga den intellektuella disciplin som det moderna samhällen vilar på.

Frågan har tekniska och organisatoriska dimensioner, men ytterst är den individuell. System förändras först när människor förändrar sitt beteende. Den som inte tar ansvar för sin egen förståelse, den som konsekvent undviker att tänka själv, bör inte bli förvånad när förmågan att göra det till slut går förlorad. Valet är i grunden fritt.

Men denna frihet är formell, inte neutral.

Foucault skrev:

”Kunskap är ett själsligt äventyr och en själslig förvandling. Den som vet skiljer sig inte från den som inte vet genom det enkla faktum att den förre känner till vissa saker, utan genom det faktum att personen i fråga inte längre är densamme. Med andra ord: kunskap är det som förvandlar själva subjektiviteten hos den som vet.”

Att veta är i denna mening att förändras. Det är en process som kräver tid, motstånd och osäkerhet. Om vi systematiskt väljer bort denna process väljer vi också bort en del av den person vi annars hade kunnat bli.

Frågan är därför inte bara vad generativ AI gör med vår produktivitet. Frågan är vem vi blir när vi vänjer oss vid att inte tänka själva.

Valet är fritt. Men inte utan konsekvenser.

The post Vägen till ofrihet kantas av goda föresatser – och generativ AI appeared first on Subversivt.

Men i en tid där rättsväsendet samtidigt investerar i kraftfulla analysverktyg som kan kartlägga samband över stora datamängder uppstår en legitimitetsfråga. Hur ska medborgaren förstå och förhålla sig till skillnaden mellan seriösa misslyckanden, prioriteringar och nonchalans när det aldrig tydliggörs?

”Under ett dygn skickade en man upprepade (grovt) sexuella bilder och videoklipp till mig, självklart utan mitt samtycke. Materialet skickades inte från ett anonymt konto och avsändaren var tydlig och högst identifierbar”, skriver politikern Jessica Stegrud på Facebook.

Trots det lyder motiveringen från rättsväsendet: ”Fortsatt förundersökning förväntas ej leda till att brott kan styrkas. Det går inte att bevisa vem som utfört handlingen.”

Hon avslutar retoriskt: ”Är det rimligt? Är det ett tecken på ett fungerande rättsväsende tycker du?”

Nej, det tycker människor avgjort inte. Hennes eget kommentarsfält, och senare många andras, fylls av arga och upprörda människor. Det hon beskriver tolkas som nonchalans, ointresse och allmän oförmåga hos polisen.

Så kan det naturligtvis vara, jag vet inte vad polisen har gjort eller inte har gjort (jag ska återkomma till det problemet), men jag vet att det inte är givet utifrån den information som vi har att tillgå.

Vad vet vi – och vad går att bevisa?

Här måste man hålla isär vad som känns självklart kontra vad man faktiskt vet och vad som går att bevisa juridiskt. Gärningsmannen är inte känd för att Jessica Stegrud eller någon annan tror sig veta vem det är.

Det går nämligen utmärkt att skapa konton i sociala medier under annans namn. Ett befintligt konto kan användas olovligen. Telefonnummer kan spoofas, så att det ser ut som att ett sms eller samtal kommer från en viss person, fast det i själva verket är någon annan. Till det så kan man med varianter av generativ AI och tekniker som Deepfake skapa filmer och bilder som ser äkta ut men inte är det.

Det räcker alltså inte att det ser ut som att en viss person är avsändare, eller att en viss, identifierbar, person förekommer i materialet, för att vi ska veta att denna är avsändare. Till det så arbetar rättsväsendet inte med tro, utan med bevis, så även det som kan verka självklart behöver utredas och ledas i bevis.

Sexuellt ofredande som brott ses normalt som tillräckligt allvarligt för att ge polisen möjlighet att begära ut loggar och annan teknisk information. Det är alltså fullt möjligt – kanske till och med sannolikt – att de gjorde det.

Att ärendet lades ned betyder nämligen inte självklart att polisen avstod från att inhämta uppgifter. Det kan betyda att den information som kom tillbaka inte var tillräcklig för att kunna peka ut en bestämd person.

Vad sysslar polisen med – egentligen?

När polisen begär ut data i sådana här fall får de tekniska uppgifter så som IP-adresser, tidsstämplar, kontonamn och uppgifter om vilken typ av enhet som använts. Det motsvarar dock sällen en identitet.

En IP-adress kan leda till ett mobilnät eller en delad adress som används av många samtidigt. Operatören kan ibland bara säga vilket abonnemang som haft tillgång till uppkopplingen vid en viss tidpunkt. VPN-tjänster och andra anonymiseringslösningar kan göra spårningen ännu svårare eller omöjlig.

Når polisen fram till ett abonnemang är det inte självklart vem som faktiskt använde telefonen eller datorn vid tillfället. Abonnemang kan stå på någon annan än den misstänkte, flera personer kan ha haft tillgång till enheten. Så det är inte självklart enkelt att koppla det till en individ. Att något verkar sannolikt är inte samma sak som bevisligen sant.

Om det dessutom inte finns kompletterande bevis – som beslag av en enhet där kontot är inloggat, ett erkännande, eller andra digitala spår som pekar åt samma håll – tar det ofta stopp. Då har man information, utan att för den sakens skull ha bevis i juridisk mening.

I ett sådant läge är det inte märkligt om polisen bedömer att det inte går att bevisa vem som utfört handlingen. Och kan de inte det, lägger de naturligtvis ned ärendet.

Med det sagt så betyder inget av detta att polisen gjort något av detta, eller vad de rimligen borde, i Stegruds specifika fall. Vi vet inte heller hur vanligt det är att sådan data begärs ut, eller hur stor andelen är där informationen är tillräcklig för att arbeta vidare med. Av något skäl är det inget som polisen väljer att kommunicera. Inte heller kommunicerar de att det är ungefär så här som deras arbete går till och vilka svårigheter de kan stå inför.

Det går att diskutera huruvida det är rätt eller fel val, men klart är att det får en massa människor att tänka och tycka saker om polisen som varken bygger på stabil grund eller är vidare smickrande.

Men prioriteringarna då?

En av de saker som människor ”vet” när de diskuterar frågan är att outredda fall handlar om prioriteringar, med uppfattningar om vad som inte prioriteras och vad som prioriteras i stället. De har som minst till hälften rätt.

Polisen och åklagarmyndigheten har alltid fler ärenden än de har resurser för att utreda fullt ut. Det innebär att även när ett brott formellt är tillräckligt allvarligt för att motivera vissa åtgärder, väger de i praktiken hur långt det är rimligt att gå i varje enskilt fall. Hur mycket tid ska läggas på teknisk analys? Hur många spår följas upp? Hur länge ska ärendet hållas öppet innan man bedömer att ytterligare arbete sannolikt inte kommer att leda någonstans?

Två ärenden kan vara juridiskt likvärdiga men ändå få olika utredningsdjup beroende på arbetsbelastning, tillgänglig kompetens, konkurrerande grova brott och organisatoriska prioriteringar vid just den tidpunkten.

”Rimliga åtgärder” är alltså i högsta grad ett relativt begrepp.

Perception, legitimitet och kommunikation

Ur ett systemperspektiv är detta centralt, eftersom det bidrar till den godtycklighet som medborgarna upplever. För den som drabbas framstår det inte självklart som en fråga om prioriteringar i en portfölj av ärenden, utan som en värdering av det egna brottet: ”var det inte viktigt nog, var det – jag – inte värd mer ansträngning?”

Inte heller medför insikt om att prioriteringar görs, eller att man accepterar det principiellt, att man känner sig trygg med att denna prioritering är rätt för det allmänna fallet, eller att det var korrekt i ens eget specifika fall.

Samtidigt är det lite knepigt att hantera kommunikativt. Om polisen öppet skulle skriva att ett ärende lagts ned på grund av (relativ) resursbrist är risken stor att det kommer att uppfattas som ett erkännande av systemfel. Om de å andra sidan inte säger något allts, riskerar det att uppfattas som nonchalans eller ointresse, vars nackdelar är uppenbara.

Konkret får medborgarna ofta ett standardsvar som förklarar mycket lite, och som absolut inte nämner några prioriteringar.

När krass realitet varken uttalas eller förklaras, gör människor sina egna tolkningar, ofta negativa. Och när fallen sprids – som här i sociala medier – väcks också andra frågor; vad prioriterades i stället, och varför. Många tror sig veta, och så förstärks bilden av en polis som hellre sysslar med nykterhetskontroller och ”sätta dit pensionärer för hets mot folkgrupp” än ”riktiga brott”.

Det är mycket möjligt att en närmare granskning av polisen, utifrån tillgänglig statistik och data, tydligt skulle påvisa områden där människors perception är felaktig. Men de människor som engagerat diskuterar saken gör naturligtvis inte sådana granskningar. De utgår från det som de tycker sig se och drar sina slutsatser ändå. Vilket understödjs av att polisen lämnat fältet öppet för spekulation.

Informationsvacuum som informationsstrategi

När ett ärende läggs ned med en mycket kort standardmotivering uppstår ett informationsvacuum. För en utomstående går det inte att avgöra om utredningen varit grundlig men resultatlös, eller ytlig och snabbt avslutad.

Bristen på information om var i processen det tog stopp – eller om det var en process överhuvudtaget – gör det svårt för den enskilda att välja vilken väg man ska ta. Ska man bråka eller inte? Ska man begära överprövning, anmäla till JO, gå till media, eller ska man acceptera beslutet? Har polisen gjort allt de rimligen borde göra, är det naturligtvis bättre att lära sig leva med det än att lägga tid och energi på att bråka. Men om polisen inte gjort det, blir det ett svek mot en själv att inte kämpa för att få det skydd av rättsväsendet som samhällskontraktet utlovat.

För brottsoffret får detta ofta tydliga emotionella konsekvenser. Utöver den ursprungliga kränkningen tillkommer en sekundär belastning: känslan av att inte bli tagen på allvar, av att lämnas ensam med utfallet, av misstanken att rättsväsendet inte ens försökte utan bara gick vidare.

Den bristande transparensen flyttar dessutom över ansvaret på det enskilda brottsoffret att orka ifrågasätta. De som inte har resurser, kunskap eller ork faller bort. Det är inte riktigt lyckat när det handlar om myndigheter som enligt alla fina dokument och värdegrunder förväntas behandla medborgare likvärdigt.

Här finns också en tydlig kostnadsasymmetri. För rättsväsendet är ett nedlagt ärende ett beslut bland många. För brottsoffret kan det vara slutpunkten på en lång och påfrestande process.

Denna oklarhet får alltså konsekvenser. Inte bara för det enskilda brottsoffret, utan för förtroendet för rättsväsendet i stort. När människor inte kan se skillnad på ett seriöst misslyckande och ren passivitet, tenderar de att tolka det på värsta möjliga vis. Speciellt om förtroendet redan är lågt.

Ansvar och transparens

Ironiskt nog är det alltså polisens eget fel att gott arbete lönas som ett dåligt, och att förtroendet eroderas som en konsekvens därav. För det är polisen, inte medborgaren, som gjort det aktiva valet att inte göra sina beslut mer begripliga. Att inte i höge grad vara transparenta med sina arbetsprocesser och prioriteringar.

Någonstans är det dock medborgarna som betalar priset. För hur man än vrider och vänder på saken så förlorar både individer och kollektivet på att inte känna förtroende för det rättsväsende som vi lämnat bort vår rätt att skydda oss själva till.

Allt det här hade varit illa nog i sig. Men bilden blir betydligt mer problematisk när man samtidigt ser vilka verktyg polisen faktiskt använder.

Mycket makt. Väldigt lite insyn.

Polisen är inte självklart så handfallna inför tekniska svårigheter som min första beskrivning gjorde gällande. För medan nedlagda förundersökningar ofta motiveras med att det inte går att bevisa vem som utfört handlingen, att beviskedjan inte håller, att kopplingen mellan teknisk information och individ inte är tillräckligt stark, så använder polisen ett av världens mest avancerade system för storskalig dataintegration, analys och mönsterigenkänning. Ett system vars hela idé är att just länka samman fragmenterad information till sammanhängande beslutsunderlag, speciellt utvecklat för underrättelseverksamhet och övervakning. Närmare bestämt: Palantir Gotham.

Palantir Gotham gör det möjligt att länka, visualisera och analysera stora mängder data; konkret betyder det att information som tidigare låg utspridd i olika register, anmälningar och tips automatiskt kan kopplas ihop och analyseras som en helhet. Systemet kan automatiskt visa kopplingar mellan personer, telefonnummer, fordon, adresser och händelser, och presentera det som nätverkskartor, tidslinjer eller geografiska översikter, där samband och mönster blir visuellt tydliga. Det handlar alltså inte bara om att systemet lagra stora mängder data, utan om att kunna hitta samband som annars hade varit svåra eller omöjliga att se för en enskild handläggare.

I praktiken kan systemet till exempel upptäcka att en person som förekommer i en trafikstoppning också har kopplingar till en adress där misstänkt verksamhet pågår, att samma telefonnummer dyker upp i flera olika utredningar, eller att ett visst mönster av händelser upprepas i olika delar av landet. Eller – i alla fall teoretiskt – på detaljnivå kartlägga en person misstänkt för sexuellt ofredande.

AI och maskininlärning är centrala komponenter i Palantir Gotham, vilket innebär att det kan används för prediktiva analyser, mönsteridentifiering och automatiserade beslutsstöd. Dessa funktioner har ytterligare förstärkts genom Palantirs AIP-plattform, som integrerar generativ och analytisk AI i befintliga dataprocesser.

Det betyder i praktiken att systemet inte bara visar vad som redan har hänt, utan också kan hjälpa till att bedöma vad som sannolikt kommer att hända. Prediktiva analyser kan till exempel identifiera områden där risken för viss brottslighet är högre baserat på historiska mönster. Mönsteridentifiering kan upptäcka avvikande beteenden – som ovanliga transaktionsflöden eller kommunikationsmönster – som kan signalera något som bör granskas närmare.

Automatiserade beslutsstöd innebär att systemet kan föreslå prioriteringar eller åtgärder baserat på samlade, tillgängliga data – som att lägga ned ett ärende – men juridiskt behöver det vara människor som fattar de formella besluten.

Att Palantir inte skulle kunna ta vid där andra, traditionella system behöver ge upp, faller alltså på sin egen orimlighet. Hur polismyndigheten än använder detta i praktiken.

Teknisk förmåga och politisk konsekvens

Att polisen använder system som möjliggör bred analys av stora datamängder, men samtidigt kommunicerar till brottsoffer att ”det inte går att bevisa vem som gjort vad”, skapar en legitimitetskris. Minst sagt.

Vi står inför två principiella möjligheter: Antingen används Palantirs kapacitet fullt ut – vilket väcker allvarliga frågor om proportionalitet och laglighet – eller så används de selektivt och begränsat, vilket i sin tur väcker frågan varför man över huvud taget valt just denna typ av kontroversiellt och kraftfullt verktyg, till denna höga kostnad.

För Palantir Gotham är ungefär så långt ifrån ett neutralt teknikval som man kan komma.

Teknik på kollisionskurs med rättsstaten

I svensk rätt gäller tydliga principer: legalitet, proportionalitet, ändamålsbegränsning och transparens. Tvångsmedel och intrång i den personliga integriteten ska stå i proportion till brottets allvar och det konkreta utredningsbehovet. Datainsamling ska vara nödvändig, specificerad och kontrollerbar. Dessa principer kommer till uttryck i rättegångsbalken, polislagen, offentlighets- och sekretesslagen, GDPR och EU:s AI Act.

Palantirs system är däremot byggda för ett helt annat paradigm: maximal dataintegration, bred åtkomst till korskopplad information och analys på populationsnivå. Kritiken mot Palantir i andra europeiska länder har därför huvudsakligen handlat just om rättslig och demokratisk kontroll.

Palantir är ett amerikanskt bolag och omfattas av Cloud Act, som i vissa fall kan tvinga fram utlämning av data till amerikanska myndigheter även när uppgifterna lagras i Europa. Detta står i direkt konflikt med svensk och europeisk rätt, och kan inte lösas genom avtal, eftersom avtalsvillkor inte upphäver tvingande amerikansk lag.

Därtill kommer bristen på insyn. Palantirs källkod är inte öppen. Algoritmerna fungerar som en svart låda. Det finns ingen extern granskning av hur data vägs, hur mönster identifieras eller hur riskbedömningar görs. För svenska myndigheter innebär detta ett reellt problem i förhållande till GDPR:s krav på transparens och AI Act, som ställer krav på dokumentation, spårbarhet och verifierbar tillförlitlighet i högrisk-AI-system.

Konstitutionella konflikter i praktiken

I Tyskland har detta lett till öppna konflikter. År 2023 slog den federala författningsdomstolen fast att användningen av Palantir Gotham var grundlagsstridig. Domstolen pekade särskilt på att systemet möjliggjorde okontrollerad samkörning av data från olika källor, såsom befolkningsregister och kommunikationsuppgifter, att transparensen kring vilka personer som omfattades av analyserna var otillräcklig, samt att skydden mot profilering av personer som inte var misstänkta för brott inte höll konstitutionell nivå.

Det man konkret bedömde som olagligt var alltså att människor som inte är misstänkta för något kan få sina uppgifter sammanställda, analyserade och värderade av polisen utan att veta om det, utan möjlighet att invända och utan tydliga rättsliga gränser. Staten får ett verktyg som ser samband överallt – men den enskilde har ingen insyn i när, hur eller varför just hen hamnat i systemet.

Till det så kan man fråga sig hur en myndighet som inte fullt ut kan redogöra för hur systemet fungerar ska kunna visa att databehandlingen varit nödvändig, proportionerlig och korrekt? Och om systemet används för att fatta beslut om ärendenedläggning, hur kan resonemanget bakom beslutet förklaras för medborgarna (vilket de rent krasst behöver kunna göra)?

Kostnad, beroende och digital suveränitet

Palantirs licenser är dessutom mycket dyra. Anpassningar till europeisk och nationell lagstiftning innebär ofta att centrala funktioner måste stängas av eller begränsas. Erfarenheter från Tyskland visar att stora delar av funktionaliteten förblir oanvänd, samtidigt som IT-avdelningar belastas tungt. Exit-strategier saknas ofta, vilket skapar ett leverantörsberoende som är svårt att förena med långsiktig offentlig förvaltning. Något som fått synnerligen stor aktualitet senaste tiden när insikten om vikten av digital suveränitet börjat landa. Efter fem års användning, kan polisen byta system ens om de vill?

Den politiska dimensionen

En annan problematisk aspekt är Palantirs politiska och ideologiska kontext. Företagets medgrundare och huvudägare är Peter Thiel. Han har inte bara uttryckt djupgående kritik mot den liberala demokratin utan också argumenterat för elitstyrda samhällsmodeller där folkligt inflytande spelar en underordnad roll – en samhällssyn där politisk makt bör koncentreras till en teknologisk och ekonomisk elit snarare än legitimeras genom brett folkligt deltagande.

Det är därför knappast förvånande att han ofta beskrivs som en närmast arketypisk “Bond-skurk”: en extremt förmögen teknikentreprenör med uttalat systemkritiska ambitioner och direkt inflytande över politisk makt. Thiel är nämligen en central finansiär bakom Donald Trump och JD Vance och har även finansierat kandidater och nätverk kopplade till nationalkonservativa rörelser i USA.

Detta påverkar acceptansen – och därmed legitimiteten – för användningen i en svensk rättsstat. I det nuvarande geopolitiska läget är det inte klockrent. Vill vi, givet den rådande situationen, ge mer av våra skattemedel till någon som stöttar Trump med stora summor?

Det går naturligtvis att diskutera hur man ska förhålla sig till sådana frågor – generellt och i det specifika fallet –, men någonstans bör offentlig sektor fråga sig vilka organisationer de stöttar, direkt och indirekt, samt vilka konsekvenser det kan få på sikt. Sverige existerar inte i ett vacuum, den senaste tidens uttalanden och händelser i USA har onekligen påverkat oss, exempelvis.

Det finns alltså många frågetecken kring användandet av Palantir.

För medborgarna blir det samlade resultatet otydligt, motsägelsefullt och skadar i längden deras förtroende. Om staten samlar, analyserar och korskopplar data i stor skala, men ändå inte kan – eller vill – förklara hur den arbetar och varför den misslyckas, då urholkas tilliten. Och utan tillit fungerar vare sig rättssäkerhet eller rättsstat i praktiken.

Vikten av transparens

Rättsväsendet är helt rimligt bundet av höga beviskrav, de ska inte arbeta på indicier, magkänsla eller social konsensus. De är också bundet av prioriteringar och resursbegränsningar, vilket i praktiken är ofrånkomligt. De är dessutom alltmer beroende av tekniska system som är komplexa, ogenomskinliga och svåra att förklara – ibland även för dess användare.

Inget av detta behöver nödvändigtvis vara ett problem i sig, men när dessa faktorer kombineras med en nästan total frånvaro av begriplig återkoppling till den enskilde medborgaren uppstår ett allvarligt problem.

För brottsoffret reducerar det hela processen till ett kort konstaterande: det går inte att bevisa. Vad som prövats, vad som vägts, vad som varit möjligt men prioriterats bort – allt detta försvinner. Kvar blir en känsla av att staten antingen inte brydde sig, eller inte kunde. Och i praktiken spelar det ingen roll vad som verkligen skedde, eftersom utfallet upplevs på samma sätt.

Samtidigt som man kommunicerar till medborgarna att det inte går att fastställa vem som utfört en handling, förväntas de dessutom acceptera att rättsväsendet använder system som Palantir Gotham – byggt för storskalig dataintegration, mönsteridentifiering och prediktiv analys. Ett system där man antigen använder den tekniska kapaciteten fullt ut, vilket väcker frågor om proportionalitet och rättsliga gränser, eller så används den selektivt och begränsat, vilket väcker frågan varför den då alls behövs. I båda fallen förstärks behovet av begriplig redovisning av hur och varför beslut fattas.

I Jessicas Stegruds fall är det fullt möjligt att polisen gjorde allt som rimligen kunde göras. Det är också fullt möjligt att de inte gjorde det. Poängen är att vi inte vet. Och den ovissheten är inte en olycklig bieffekt – den är en konsekvens av hur systemet valt att organisera sitt arbete och sin kommunikation.

Detta är kärnan i problemet. Inte att rättsväsendet ibland misslyckas, utan att det inte förklarar sina misslyckanden. Inte att alla brott inte klaras upp, utan att det inte går att avgöra om de ens prövats på ett sätt som står i rimlig proportion till brottets allvar.

Förtroende bygger inte på att staten alltid lyckas, utan på att den går att förstå, granska och i någon mån hålla ansvarig. När den möjligheten försvinner ersätts tillit med spekulation, och rättssäkerhet med misstänksamhet.

Det är därför ökad transparens inte handlar om välvilligt tillmötesgående från polisens sida utan om en systemkritisk nödvändighet. Först när medborgaren kan skilja det enda från det andra kan denne acceptera att staten ibland inte räcker till. Vilket i sin tur är en förutsättning för att staten ska kunna behålla det förtroende som dess legitimitet vilar på.

Jessicas Stegruds fråga – Är det rimligt? Är det ett tecken på ett fungerande rättsväsende? – kan inte besvaras med ett enkelt ja eller nej. Men så länge systemet gör det omöjligt att förstå varför ett ärende läggs ned, kommer svaret för allt fler att bli just nej. Och det är ett betydligt större problem än ett enskilt nedlagt ärende.

Läs Schweiziska försvarsmaktens utvärdering av Palantir

Rapporten i original

Rapporten översatt till svenska

(Notera att jag inte har gjort översättningen till svenska och inte heller kan läsa den i original, så jag kan inte garantera den svenska översättningens överenstämmelse med originalet. Givet det jag vet om Palantir och även om den Schweiziska försvarsmaktens utvärdering från andra källor håller jag det dock för sannolikt.) 

“It is not possible to prove who committed the act”
– on standards of proof, Palantir and the silence of the state

A discontinued preliminary investigation into sexual harassment has sparked strong reactions. When an offence does not lead to prosecution, the victim is often given a brief explanation: it cannot be proven. Yet in an era in which the justice system is simultaneously investing in powerful analytical tools capable of mapping connections across vast datasets, a question of legitimacy arises. How is the citizen to understand and relate to the distinction between serious investigative failure, prioritisation, and negligence when it is never clarified?

Read article in English

The post ”Det går inte att bevisa vem som utfört handlingen” – om beviskrav, Palantir och statens tystnad appeared first on Subversivt.

”Vill du göra samhällsnytta och bidra till Sveriges oberoende i världen? Vi söker nu en Azure tekniker med fokus på utveckling, drift och förvaltning av FRA:s molnlösningar. Låter detta som något för dig? Ansök nu!”

Så lyder annonsen signerad Försvarets radioanstalt (FRA). FRA är en svensk underrättelsemyndighet under Försvarsdepartementet vars uppgift är att samla in och analysera signaler i elektronisk kommunikation.

Organisatorisk infrastruktur är sällan så skyddad som man inbillar sig. Genom öppna källor – som jobbannonser, tekniska kravprofiler och upphandlingsdokument – är det fullt möjligt att successivt konstruera en tydlig bild. Varje enskild uppgift må vara harmlös i sig, men deras samlade effekt är desto mer informativ.

När en myndighet efterfråga kompetens inom specifika tekniska ekosystem, som molnplattformar eller leverantörsbundna identitetslösningar, kan man göra rimliga antaganden om beroenden och arkitektur, exempelvis. Det kanske inte säger exakt allt, men det behöver man å andra sidan inte för att kunna göra strategiska analyser.

Så organisationers egna krav på transparens, eller vanlig obetänksamhet för den delen, skapar möjligheter till infrastrukturell kartläggning. Detta innebär naturligtvis inte att skyddsvärd information har, eller kommer att, exponeras. Men det gör det avgjort lättare för den som har sådana intressen, allt annat lika.

Microsoft lyder under under amerikansk jurisdiktion

Om vi tänker oss att Azure används av en säkerhetsmedveten myndighet får vi förutsätta att användningen är avgränsad. Att det handlar om stödfunktioner, utvecklingsmiljöer eller applikationsdrift utan beröring med skyddsvärd information, snarare än molnlagring av den samma.

Detta förändrar dock inte det faktum att Microsoft (som levererar Azure), lyder under amerikansk jurisdiktion. Det innebär att politiska beslut I USA kan påverka den svenska myndighetens handlingsutrymme, oberoende var data fysiskt lagras eller hur väl den är krypterad.

Konsekvenser för olydnad

Vid en politisk konflikt mellan USA och Sverige – till exempel för att en part vill ha Grönland – kan det få konsekvenser, både med och utan aktiva tvångsåtgärder. Saker som osäkerhet kring framtida tillgång, förändrade avtalsvillkor eller begränsad support skapar en strukturell sårbarhet.

Tänker man sig att myndigheten dessutom har ett tekniskt beroende av Azure (eller andra Microsoft-tjänster), kan det naturligtvis användas som ett politiskt påtryckningsmedel. Ty möjligheten att snabbt ersätta eller avveckla sådan beroenden är begränsad, framförallt i tid.

Nu vill jag inte tro att FRA lagrar skyddsvärda data via Azure. Men det bör noteras att det faktum att Azure har datacenter för molnlagring i Sverige inte förändrar de möjligheter amerikansk förvaltning har att få tillgång till denna data via Cloud Act.

Utan digital suveränitet har vi ingen suveränitet

Öppna källor möjliggör alltså rimliga antaganden om infrastruktur och leverantörsbundenhet, medan juridisk och politisk kontroll över dessa leverantörer skapar risker som vi helt enkelt inte kan reducera genom tekniska skyddsåtgärder.

Det är svårt att inte notera ironin i att denna annons dyker upp samma dag som Trump öppet uttrycker sitt missnöje med Sverige och hotar med strafftullar för att framtvinga lydnad i Grönlandsfrågan.

Vad blir nästa steg om vi inte lyder?

Sovereignty as a Service

– on the Security Policy Implications of Frictionless Technology Choices

When one of Sweden’s most security-critical authorities seeks expertise in American cloud technology, it reveals more than a simple recruitment need. Open sources, legal dependencies and geopolitics intertwine to form an uncomfortable question: just how sovereign is our digital preparedness?

Read article in English

The post Suveränitet som tjänst – om säkerhetspolitiska konsekvenser av smidiga teknikval appeared first on Subversivt.

Principiellt rätt – men fel problem identifieras

Arbetsförmedlingens IT-direktör är avstängd. Han har medverkat i reklam för Capgemini, en av myndighetens IT-leverantörer.

Det är naturligtvis både rätt och riktigt. Rent principiellt alltså.

Parul Sharma, generalsekreterare för Institutet mot mutor, säger i en artikel:

”Även utan ekonomisk ersättning kan medverkan i reklam innebära att en privat aktör får en otillbörlig fördel genom att använda tjänstemannens ställning och myndighetens anseende i marknadsföringssyfte.”

Det finns inget principiellt att invända mot det heller.

Arbetsförmedlingen som kvalitetsstämpel? Knappast.

Men nu var det, partikulärt, Arbetsförmedlingen det handlade om.

Det är därmed orimligt att prata om att använda ”myndighetens anseende” och att IT-direktörens medverkan i reklamen skulle ha get Capgemini en ”otillbörlig fördel”. I alla fall inte på det vis Sharma avser.

För ingen upphandlare eller inköpare såg reklamen och tänkte att ”AF som är så kompetenta och omdömesgilla måste gjort ett bra val av leverantör”. Det har inte hänt.

Följaktligen har Capgemini inte heller försökt använda Arbetsförmedlingens synnerligen svaga varumärke för att övertyga upphandlare om att välja dem som leverantör. Det faller på sin egen orimlighet.

Om reklamen inte var till för upphandlare – vem var den då till för?

Så varför gjordes ändå reklam som potentiellt kunde påverka Caps varumärke negativt? Marknadsföring och otillbörliga fördelar, är min kvalificerade gissning.

Deras målgrupp var dock inte upphandlare i allmänhet, som Sharma menar. Målgruppen var rimligen en upphandlare i synnerhet; nämligen IT-direktören i fråga.

IT-direktörens som blir så glad att få vara med i reklam att han gör det utan ersättning. IT-direktören som känner sig utvald och speciell. Kanske tacksam rent utav?

Nu missunnar jag inte IT-direktören att ha trevligt på arbetet eller bygga relationer med sina leverantörer, ett visst mått av givande och tagande är oundvikligt. Men hans upplevelse och agerande spelar roll eftersom erkännande, bekräftelse och symbolisk inkludering skapar lojalitet hos människor, av den sort som är svår att värja sig emot. Effekten är dessutom ofta starkare än pengar, just för att den inte känns som påverkan.

Reklamen som statusvektor, inte marknadsföring

Vi talar alltså inte om marknadsföring i traditionell mening, utan i det här fallet fungerar reklamen som en statusvektor, status som bärare av inflytande.

Det problematiska med denna sorts påverkan och efterföljande lojalitet är mot bakgrund av att det kan gynna Capgemini otillbörligt. Till exempel för att IT-direktören (precis som alla andra inom offentlig sektor) naturligtvis vet hur man kan skapa offentliga upphandlingar som gynnar, eller till och med säkerställer, en önskad leverantör.

Så, otillbörliga fördelar som sagt, men av helt annan sort än vad som framkommer i artikeln.

Varför symbolisk påverkan är svår att se – och svår att reglera

Det explicita i annonsens natur är förmodligen det som gjorde att den fångades upp. Men då det inte var en muta i traditionell mening, identifierades det inte heller som symbolisk påverkan av tjänstemannen i fråga utan snarare som renommésnyltning, vilket är något helt annat.

För medan systemet rimligt enkelt kan identifiera och reglera påverkan genom explicita transaktioner så som pengar, gåvor och ersättningar, så har det avgjort svårt att hantera den typ av påverkan som sker genom status, erkännande och social reciprocitet.

Oförmågan att identifiera och hantera symbolisk påverkan gör att man missar all den påverkan som skett innan annonsen och vilken potentiellt konkret effekt den haft.

Inom ramen för komplexa organisationer är det ofta just informella lojalitetsskapande handlingar – synlighet, bekräftelse, tillhörighet – som är korruption. En sort som alltså är långt mer svår upptäckt och försåtlig än faktisk, uttalad korruption.

Ett typexempel på korruption i komplexa system

Det här är inte ett undantag för offentlig sektor eller för den specifika förvaltningen, och det avgörande är därmed inte heller vem IT-direktören är. Det relevanta här är snarare vilken roll han har och händelsen som ett typexempel på hur symbolisk påverkan och korruption fungerar i komplexa system. Och inte minst; hur svårt det är att värja sig från den, likväl som att reglera den.

Men klart är att om vi ska ha möjlighet att komma åt den, så måste första steget vara att identifiera den korrekt. Då kan vi inte ha symboliska påverkan mitt framför näsan på oss och kalla det för ”renommésnyltning”.

The post Den farligaste påverkan känns som uppskattning: den förbisedda korruptionen i offentlig sektor appeared first on Subversivt.

”Liberalerna vill förbjuda strypvåld i sexuella sammanhang. Det säger jämställdhetsminister Nina Larsson (L) till Sveriges Radios Ekot. […] L vill se en ny lagstiftning. – Vi kan inte ha en situation där vi riskerar att normalisera våld eller våldtäkt och att man förväntas ställa upp på olika former av våld, säger Larsson.”

Det är ett par saker man ska ha klart för sig i den här frågan. Saker som tydligen gått de förbudsivrande ”Liberalerna” förbi.

För det första är asfyxi (att begränsa någons luftintag) eller ”strypsex” redan olagligt. Du kan inte samtycka till vissa sorters våld i lagens ögon. Vi har redan haft situationer där personer blivit dömda för strypsex, trots att motparten (”offret”) hävdat samtycke. Att det ändå går till domstol handlar om att det faller under allmänt åtal, det kan alltså drivas utan att ”offret” önskar det.

För det andra, ”strypsex” innefattar en lång rad olika praktiker, och även om ingen form är ofarlig, så är skillnaden i farlighet stor. Givet hur de uttalar sig förutsätter jag att de inte har skillnaden klar för sig, och exakt vad de vill förbjuda är därmed oklart.

Farlighet är dock det enda rimliga argumentet att det fortsatt ska vara förbjudet. Det förutsätter för all del att man tar lätt på individens mänskliga fri- och rättigheter, så som rätten till fysisk autonomi, men det är det många med auktoritära tendenser som gör.

Misogyna antaganden

För det tredje, och det är detta som gör mig avgjort irriterad, är det absurt nedlåtande och förminskade att argumentera utifrån ett antagande om att människor som praktiserar sex med olika former av våldsinslag gör det för att de ”förväntas ställa upp på olika former av våld”.

Det är naturligtvis förkastligt när så sker, inte tu tal om saken, inget sexuellt ska ske utan entusiastiskt samtycke. Det betyder dock på intet vis att sådant samtycke inte kan finnas. Våldsinslag kan till och med vara ett krav för att vilja ha sex, även från ”offrets” sida.

Det är mycket långt ifrån ”förväntas ställa upp”. Mycket långt från Liberalernas misogyna syn på kvinnor som osjälvständiga våp som gör vad som förväntas, som rö för vinden utan egen agens.

Dessutom blottar det en ignorans i sakfrågan, ty det finns mängder med män som önskar utsättas för olika sorters våld. Män som enligt samma logik är ”offer”. Men dessa ser man inte framför sig, för man satte sig inte in i frågan innan man uttalade sig.

Nej, det här förslaget påvisar blott en fullständigt oförmåga att se att andra inte är som jag är, parat med moralism och kryddat med misogyni.

Gillar jag inte det, så kan du inte gilla det. Och skulle du ändå hävda att du gör det, så vet du inte ditt egen bästa och för att vara riktigt säkra på att du inte gör det, tänker vi förbjuda det.

Hepp!

Lösningen ligger inte i lagen

Vi är rätt många som inte tycker att ömsint och mild älskog med ögonkontakt och smäktande musik är höjden av njutning. Rätt många som inte bryr oss ett vitten om några klåfingriga lagar utan blott och bart att alla inblandade entusiastiskt samtycker.

Så det som ändå förändras, möjligen, är att man blir än mindre benägen att söka vård vid behov. För det man glatt samtyckt till att göra – njutit av – det vill man självfallet inte ska bestraffas. Och det ligger i farans riktning att någon drar slutsatser om vem som gjort vad.

Nej, lägg i stället fokus på att stärka alla individer i att välja den sexualitet som passar dem; att våga säga ja likväl som nej. Att ingen gör något för att de känner att det ”förväntas”. Ta samtycke och samtyckeslagen på allvar, i stället för att hela tiden försöka hitta undantag.

Kort sagt; applicera grundläggande respekt för individen. Alltid och i alla situationer.

Det hade om inte annat varit mer i linje med liberalismens ideologiska grundtanke. Något som ändå torde spela roll för just ett (förment) liberalt parti.

The post Utan egen agens (igen) appeared first on Subversivt.

Microsoft Azure har varit rimligt framgångsrika i att skapa en illusion av kontroll och skalbarhet, samtidigt som det de facto innebär en strukturell beroendeställning gentemot en global aktör vars intressen jag inte direkt skulle kalla kongruenta med användarnas.

Men det är klart, juridisk och geopolitisk osäkerhet kring datalagring, en påtaglig sårbarhet vid driftstörningar samt ekonomisk oförutsägbarhet (“flexibilitet”), skapar onekligen spänning i vardagen.

Molnbaserade ekosystem så där i allmänhet behöver inte vara dåligt, men lite för ofta innebär det onekligen trygghet genom att ge upp all rimlig kontroll.

Och det är inte direkt så att politikerna är på bollen. De har inte ens fattat vilken sport som spelas.

Förmodligen ser de fortfarande internet som en fluga. Och i vilket fall som helst är de upptagna med att skrämma folk med Signal och försöka implementera massövervakning av medborgarna via Chat Control.

Det är inte många dagar sedan AWS gick ner.

Tietoevry-haveriet lämnade knappast en krusning på ytan.

Jag ser fram emot mer spänning.

The post Vad kan rimligen gå fel? appeared first on Subversivt.

Under vinjetten Diagnos: Trasig vård kan du följa min ovanligt personliga och synnerligen frustrerande resa genom den svenska vården. För närvarande har jag precis genomgått en mykoplasmainfektion, vars hanterande kantats med sedvanlig nonchalans och okunnighet.  

”Nej, nej. Du hade visst inte dött av sepsis, du hade långsamt kvävts till döds”.

Han ritade en pedagogisk bild över skillnaden mellan mycoplasma pneumonie (vilket jag hade) och pneumococcal pneumonie (lunginflammation skapad av pneumokocker), medan han förklarade varför.

Han tillade att det är helt osannolikt att jag dött, eftersom det tar så pass långt tid, samt att just andningssvårigheter är något som sjukvården är bra på att uppmärksamma.

”Han” är alltså ”min” infektionsläkare på Danderyds sjukhus som jag träffade igår.

Jag kan tycka att det hade varit trevligt om läkarna på infektionsavdelningen på S:t Göran upplyst mig om det här när jag uttalade oro för just sepsis.

Gissningsvis så visste de inte, för vilken annan rimlig förklaring kan finns till att de inte lugnade mig med att säga just det?

För besluten kring min vård skedde med stöd av infektionsläkare på andra enheter, så generellt kunde de läkare jag träffade inte argumentera för deras beslut. Bara upprepa dem.

Samtidigt är det inte mer komplicerat än att jag hade kunnat komma på det själv. För jag noterade att alla sorters lunginflammation inte är samma, men jag missade att undersöka vad det konkret innebar. Till mitt försvar får dock sägas att jag de facto var väldigt sjuk.

(Man skulle till det kunna argumentera för att jag inte borde behöva ta reda på sådant här alls, men för närvarande är det inte så sjukvården fungerar.  Ibland får man anpassa sig efter verkligheten, hur orättvist och fel det än kan vara. För det är onekligen en klen tröst att det var någon annans fel, slutar det riktigt illa, utan att jag gjort vad jag kan för att förhindra det.) 

Risken framåt är andra läkare

Det han däremot bedömde som sannolikt, och som är en oro framåt, är att jag löper stor risk att få för lite antibiotika och under för kort tid vid nästa bakteriella infektion.

För givet hur mitt immunförsvar (inte) fungerar, så kan det inte lära sig av tidigare infektioner och inte heller hjälpa till, därför behövs utökade kurer som standard.

Så han var inte överdrivet imponerad av de infektionsläkare som envetet hävdade att 7 dagar var mer än adekvat för mig.

(Som det ser ut nu, så kommer jag att ha stått på antibiotika i 21 dagar när vi avslutar. Det är en viss skillnad. Det är möjligen aningens mer än jag de facto behöver, men i mitt fall är det viktigt att arbeta med marginaler.)

Och där i ligger problemet. För detta faktum framkommer i min journal, och jag kunde till det redogöra för de medicinska skälen för vikten med utökad kur i mitt fall. Vilket alltså inte hjälpte.

Om de konsulterade infektionsläkarna inte nåddes av informationen, inte förstod den eller inte höll med, ska jag låta vara osagt. Men de läkare som var ansvariga för mig kunde inte argumentera kring det beslutet heller, utan bara försöka lugna mig med att behandlingen var helt adekvat, för det hade infektionsläkarna sagt.

Det var inte det minsta lugnande.

När läkare inte argumenterar för sina val

För det är naturligtvis just de medicinskt underbyggda förklaringarna som visar mig att de förstår situationen, att de har adekvat kompetens, och att jag kan lita till sagda kompetens.

Jag hyser nämligen inga illusioner om att jag alltid har rätt, jag är väl medveten om att jag saknar medicinsk utbildning. Därmed är det fullständigt givet att jag har fel ibland, helt eller delvis. Men utan förklaringen är det orimligt att byta den egna förståelsen för situationen mot någon annans. Läkare eller inte. Speciellt inte när jag så ofta haft mer rätt än läkaren framför mig.

Personligen så hade jag som läkare säkerställt att jag förstått hur den läkare jag konsulterat resonerar, både för att kunna möta patienten vettigt, och för egen kompetensutveckling.

Men det är klart, i det här fallet hade de bevisligen fel, och det är svårt att argumentera för sin sak när man har fel.

Så jag är väldigt tacksam för att jag propsade på att ”min” läkare skulle konsulteras, att de gick med på att försöka nå honom, samt att han var tillgänglig.

Och naturligtvis, att jag har honom.

Han sa mycket mer, bl.a. att det är utmärkt att jag blev så sjuk. För att orsaken till att jag blev så mycket sjukare den här gången än i våras beror sannolikt (om än ej säkert) just på att jag får IVIG nu. Och att det ledde till att mitt immunförsvar reagerade långt mer adekvat på bakterierna.

(Eller snarare; att de antikroppar jag lånat av blodgivare reagerade adekvat, Tack, tack, tack!)

Vad jag verkligen är rädd för

Jag var rätt skärrad efter besöket, då det äntligen fick mig att känna mig trygg. Så jag bad sköterskan som tog prover om ursäkt för att jag var så uppe i varv.

Hon bara log och sa att det klart att jag reagerar kraftigt då det är skrämmande att vara sjuk.

Men som jag sa till henne. Jag är inte rädd för att jag har immunbrist, det är något som är och som jag har att förhålla mig till. Och med rätt vård, i rätt tid, ska jag kunna leva normalt.

Det jag är rädd för är alla arroganta, nonchalanta och ibland även illvilliga, läkare, som håller frågan om min livskvalitet, och i värsta fall; mitt liv, i sina händer.

För en sjukvård som är så dysfunktionell att ingen ens är ansvarig för min immunbrist. (Och de med rätt kompetens har hitintills vägrat att ens ta emot mig för ett besök.)

Kort sagt; jag är rädd för vår ”sjukvård i världsklass”. På goda grunder.

The post Vad jag är rädd för appeared first on Subversivt.

Ni har säkert uppmärksammat fallet med hjärtläkaren i Jönköping som feldiagnostiserat omkring 15 % av sina barnpatienter. Konkret rör det sig om ett åttiotal barn som felaktigt bedömts som friska, och flera av dem behöver nu opereras. Människor talar om mörkläggning och konspirationer, för hur har problemet annars kunnat undgå upptäckt under så lång tid?

Jag vet naturligtvis inte hur det förhåller sig, men min gissning är att orsaken är något mycket mer banalt och till det; inbyggt i systemet.

Den som berörs – saknar kompetens

Jag tror att det är så enkelt som att det som patient (eller förälder) är det mycket svårt att avgöra om den vård man får faktiskt är adekvat, eller om man bara upplever den så. De flesta har sannolikt lämnat mottagningen rimligt nöjda. Flera föräldrar har beskrivit att de upplevde vården som just trygg, trots att det i efterhand visat sig inte stämma.

Deras känsla är rimlig. För hur ska de kunna veta att vården inte är adekvat om de inte har ingående kunskap om vad adekvat vård innebär i praktiken? Om de inte vet vad som är rätt sätt? Då har de inget att jämföra med. Så ofta låter det sig helt enkelt inte göras.

Samtidigt så sker den sortens systematiska utredningar som nu görs i Jönköping sällan. Och det är i allmänhet heller inte tillåtet, inte ens för läkaren ifråga, att gå in i journalen och följa upp arbetet.

De med rätt kompetens – får inte

När en läkare feldiagnostiserar en patient och detta senare framkommer, kanske för att patienten söker vård på en annan enhet, så nås den första läkaren sällan av denna information. Denne kan därmed inte heller lära av sina misstag. Denne kan till och med uppfatta sig som långt mer kompetent än vad hen faktiskt är. Till det drivs frågan om felbehandlingar i normalfallet av patienter, via Patientnämnder och IVO. Och den som tror sig ha fått adekvat vård, anmäler naturligtvis inte.

De som – till skillnad från patienterna – har rätt medicinsk kompetens att avgöra om vården var adekvat, har alltså i normalfallet inte heller möjlighet att göra så.

Säkert har det någon gång framkommit att det blivit fel i hjärtläkarens diagnoser, kanske har något fall synats mer noggrant. Men detta har rimligen skett med en förståelse för att även den bästa läkaren begår misstag. Så när avvikelser har noterats, har de sannolikt setts som enstaka undantag – inte som tecken på ett mönster. Jag antar att det blev för många eller för allvarliga ”undantag”, och därför reagerade till sist någon. Därför gör regionen nu, helt korrekt, en bred utredning i syfte att undersöka omfattningen och korrigera dessa misstag.

Naturliga konsekvenser av sjukvårdens egna val

Inte mörkläggning eller konspiration således, utan snarare en sjukvård som valt att skapa ett system där det är svårt att få syn på mönster. Där det är svårt att identifiera kompetensbrist eller felaktig handläggning hos enskilda läkare. Där det är svårt för enskilda läkare att lära av sina misstag och utveckla en högre kompetens, skulle de vilja. Systemet försvårar alltså både individuell utveckling och kvalitetsförbättring.

När sjukvården saknar information om kvalitetsbristernas art och omfattning, eller ens dess existens, kan de svårligen lösa dem i grunden. Därmed kan de inte heller undvika att det upprepar sig (för de fall där det är möjligt). Dessa återkommande brister drabbar verksamheten som sådan, medarbetarna och patienterna. Och inte minst; det övergripande förtroendet för sjukvården.

Systemet är alltså mindre begåvat utformat i allmänhet, och katastrofalt dumt när vi talar om hjärtsjuka barn i synnerhet. Det finns ingen anledning att anta att det kommer att se annorlunda ut framöver. För den som medvetet väljer att inte titta, kommer naturligtvis aldrig att se.

The post Det är inbyggt i systemet appeared first on Subversivt.

En gång i tiden så hade jag allmän tillit till sjukvården. Inte överdrivet mycket, men lite så där lagom som jag skulle tro att de flesta har. Jag gick till läkaren, litade på deras bedömningar, tog den medicin som de föreskrev och så var de inte mer med det. Det var en mycket trevligare tid.

Sedan hamnade jag plötsligt i en situation där jag behövde öppna ögon och se mig omkring, vad är det som händer egentligen? Så jag började se, och ju mer jag tittade och ju mer jag lärde mig, desto fler fel och brister såg jag.  Inte nödvändigtvis de allra största och komplexa, men tillräckligt för att förfäras. Tillräckligt för att inse att om jag inte tar ett personligt ansvar för min vård så kan nästan vad som helst hända.

För nu, så här i efterhand, så vet jag att orsaken till att jag inte såg några brister, var för att jag inte tittade.

För vet man inte vad som är rätt, hur kan man då veta vad som är fel? Och hur kan man då rimligen veta när den vård man får inte är adekvat?

Utan referenspunkter finns inga fel

Du tänker säkert att alla urinprov du lämnat är tagna på rätt vis, och att de odlingssvar du fått är rättvisande? I alla fall så förutsatte jag att det var så fram till 2024.

Innan 2024 så visste inte jag hur man ska ta ett urinprov för att för att minska risken för falska negativa (t.ex. helst fyra timmar i blåsan, sex för immunsupprimerade). Jag visste inte att pågående antibiotikakur kunde medföra att man inte lyckades påvisa bakterier fast det finns där. Jag visste inte heller att de, när man lämnar provet, kan indikera hur länge urinen varit i blåsan, om patienten äter antibiotika eller att odlingen behöver utökas på grund av att patienten är immunsupprimerad.

Mycket av informationen finns på 1177 och liknande ställen, men varför skulle jag läsa där, när jag fått instruktioner direkt av vårdpersonal? Varför skulle jag misstro dem?

Efter 2024 vet jag att nästan inga urinprov jag någonsin lämnat är tagna på rätt vis, och att risken för felaktiga negativa resultat är stort.

Jag vet också att om jag vill att riktlinjerna för att ta urinprov ska följas så måste jag själv begära det, vilket innefattar allt från att få lämna morgonurin överhuvudtaget, till att notera avvikelser till att förhålla oss till det faktum att jag äter antibiotika. Jag vet också att det är långt ifrån säkert att de kommer att tillmötesgå mig, helt oaktat vad riktlinjerna för urinprov säger.

Kort sagt: Först när jag lärde mig hur urinprov ska tas, kunde jag se hur systematiskt vården brast. Först när jag förstod vikten av korrekt tagna urinprov, fanns det anledning för mig att engagera mig i frågan.

Men felen fanns – finns –  där hela tiden.  Jag såg dem bara inte.

Det var inte otur

Hösten 2025 fick jag (återigen) mykoplasma. Jag skrev om processen från sjukdom till vård under rubrikerna Tillitsproblem och Är det någon där?  När jag postade texterna fick jag återigen kommentarer om vilken otur jag haft.

ur Tillitsproblem: ”För en tre veckor sedan fick jag någon sorts luftrörsinfektion som inte riktigt vill släppa. Det finns en plan för hur jag ska gå tillväga när jag får en infektion som oroar mig, och det står uttryckligen i journalen att mina infektioner ska hanteras skyndsamt. […] jag kontaktade Centrum för neurologi via appen. Jag berättade att jag hade en infektion sedan tre veckor och undrade om de kunde lägga till infektionsprover till det allmänna blodprov jag ändå skulle ta i dagarna, […] Jag fick svaret att den remiss som låg hos provtagningslaboratoriet redan innehöll allmänna infektionsprover. […]

Jag tog mitt blodprov, och svaret kom i morse. Jag har bevisligen en infektion. Det går naturligtvis inte att säga vilken. Men kombinationen av svar får mig att luta åt en bakteriell infektion, gissningsvis mykoplasma. Detta stämmer även med det faktum att det verkar vara en infektion mitt immunförsvar inte kan hantera på egen hand och med det faktum att mitt CRP fortfarande är lågt. […]

Några timmar senare kom en kallelse för ett telefonmöte med min läkare. […] Jag var kallad till den 7 oktober, det vill säga om 19 dagar. Jag läste flera gånger. Menade de verkligen att jag skulle gå med infektionen ytterligare tre veckor innan jag ens fick tala med min läkare? Utan att det ens vet vad det är för infektion?” 

Senare ringde en sköterska upp mig:

Jag hade alltså uppfattat det som att jag fått adekvat vård, utan att förstå att så inte är fallet. 

Primärvårdens stolthet över bristande provtagning

Detta hade lett till att infektionen blivit mycket värre (och mer svårbehandlad) och jag än sjukare. Men det vet jag som sagt inte. Och som immunsupprimerad är symtomen inte alls så uttalade som någon med ett fungerande immunsystem.

Så jag blir sjukare, för mitt immunförsvar kan inte hantera de mykoplasma-bakterier jag har. (Men jag vet alltså inte att det är vad jag har, och inte heller vet jag att just de specifikt är farliga för mig.)

Låt oss anta att jag går till vårdcentralen för att jag känner att jag inte blir frisk. Då är sannolikheten hög att de förutsätter att det är virus snarare än bakteriellt, utan att faktiskt kontrollera vilket det är.

(De sätter nämligen ära i – får till och med priser – om de tar så få prover som möjligt.)

Då hade jag blivit hemskickad med ett recept på Mollypekt och order om att dricka C-vitamin. (Detta har hänt mig i verkligheten, senast våren 2025. Trots allt som står i journalen.) 

Utan min kunskap hade jag naturligtvis accepterat den bedömningen, varit tacksam för hostmedicinen och generellt känt mig väl behandlad.

Jag hade alltså uppfattat det som att jag fått adekvat vård, utan att förstå att så inte är fallet.

Om vårdcentralen faktiskt agerar

Säg i stället att jag går till vårdcentralen och de faktiskt väljer att ta prover. De ser att det är mykoplasma och noterar avvikelser när de lyssnar på mina lungor. Läkaren förklarar att jag för all del har en mykoplasmainfektion, men att jag inte har feber, och därför visst inte är så farligt sjuk som jag kanske uppfattar det. De flesta klarar mykoplasma utan antibiotika, så han vill avvakta. Sannolikt kommer jag att bli bättre snart.

En bedömning jag accepterat utan att gnälla. Kanske lite irriterad över sakernas tillstånd. Men samtidigt vill jag naturligtvis inte ha antibiotika i onödan. Och varför skulle jag ifrågasätta den bedömningen? På vilken grund? Det är onekligen sant för många (bara inte för mig).

(Detta har hänt mig i verkligheten, ungefär femtio gånger eller så i olika varianter. Även långt efter att läkare tydligt och gång på gång tydligt skrivit in i journalen att jag har immunbrist, svarar mycket dåligt på antibiotika och som standard behöver utökad kur. Det hjälper inte ett dugg.)

Jag hade alltså uppfattat det som att jag fått adekvat vård, utan att förstå att så inte är fallet. 

Vi tänker oss samma scenarion, men här gör läkaren bedömningen att jag behöver antibiotika. Han skriver ut en standardkur.

The post Om vådan av att titta – eller historien om hur jag gjorde mig själv olycklig appeared first on Subversivt.

Under vinjetten Diagnos: Trasig vård kan du följa min ovanligt personliga och synnerligen frustrerande resa genom den svenska vården, som visar sig vara mer och mer okunnig och nonchalant ju noggrannare jag granskar den. 

För närvarande befinner jag mig sedan tre dagar på Capio S: Görans sjukhus. Närmare bestämt på avdelning 44 som bland annat vårdar patienter med infektion. Detta är inte helt orimligt då jag händelsevis har mycoplasma pneumoniae. Det vill säga att jag har lunginflammation skapad av mykoplasma.

Vad jag uppfattar som lite mer orimligt är att de inte verkar ha några specialistläkare inom infektion som arbetar på avdelningen, utan den sortens frågor kontaktar de infektionsspecialister på andra sjukhus och enheter för att få hjälp med. För det är onekligen en märklig situation när läkarna ansvarig för mig vård måste lita till specialister som jag som patient aldrig får tala med, och där information med nödvändighet måste försvinna på vägen.

Jag har ett CRP på över 100 trots två dagars peroral antibiotika. (Detta kan jämföras med när jag hade mykoplasma våren 2025 och det aldrig översteg 18.) Jag upplever heller inte direkt någon förbättring.

Jag har talat med flera personer inom sjukvården (både på och utanför avdelningen) som alla uttrycker att det är märkligt att man inte satt in intravenös antibiotika.  Alla utom mina läkare här, naturligtvis. Och det blir knepigt att diskutera saken när de blott upprepar vad en infektionsspecialist sagt, utan att ha egna argument eller kunna (vilja?) förklara för mig hur man resonerar.

När specialisterna har fel

Extra knepigt blir det när infektionsspecialisten har fel. Det faktum att många är förvånade över att jag inte får intravenös antibiotika, medför inte att att jag självklart borde få det. Det är blott en indikation på att det bör övervägas med seriositet. Men vad som är sant, bortom skuggan av varje tvivel, är att den kur som ”infektionsspecialisterna” föreskrivit mig inte är tillräcklig.

De har förskrivit 200 mg x 3 dagar och sedan 100 mg x 4 dagar (dvs 7 dagar totalt). Det hade sannolikt varit en fullständigt adekvat förskrivning om jag varit en frisk person i övrigt, med fungerande immunförsvar som engagerar sig mot mykoplasma-pakterier och jag hade ett rimligt bra svar på antibiotika generellt.

Men nu förhåller det sig händelsevis inte så. (Vilket övrigt är orsaken till att jag behövde flera kurer på flera veckor vardera förra gången som jag hade mykoplasma, trots att jag inte var i närheten av lika sjuk då som jag är nu.)

Lyssnar läkarna? Icke. De bara upprepar mantrat: ”Dosen är adekvat för det har infektionsläkaren sagt”.

Och de har inte helt fel, en dos om 200 mg/dag är fullt tillräckligt, av den enkla anledning att att tarmen inte kan ta upp mer, så högre doser än så ger inte bättre effekt. Men att sänka den efter ett par dagar och dessutom ha så kort kur är vansinne. I alla fall om man har ett intresse av att jag ska överleva. Vilket i alla fall jag har.

Att ta saken i egna händer

Jag har som sagt ett CRP runt 100 och är så fruktansvärt trött. Jag önskar att jag kunde få sova och vila i att de tog ansvar. Men tyvärr låter det sig icke göras, helt uppenbart. Så i stället behöver jag behöver (igen) lära mig saker jag inte vill kunna i förberedelse inför morgondagen, så att jag kan argumentera rimligt väl, så att jag kanske får adekvat medicin, så att jag inte blir så där hemskt sjuk, eller värre.

Jag kom, rätt eller fel, fram till följande: Intravenös behandling i första hand, justeringen av kuren till 200 mg/dag x 10 dagar, möjligen längre, men inte kortare. Men jag valde att enbart fokusera på intravenösa först, av strategiska skäl. (Om intravenöst är det mest rimliga, så vill jag inte ge dem en utväg i att ”bara” höja dosen.)

Jag sammanställde det jag ville framföra i dokument, och någon hjälpte mig att skriva ut det så att det kunde bli en del av ronden. Som patient får du ju egentligen inte ha synpunkter, bara lyssna snällt till resultatet i efterhand. Och givet hur sjuk jag är, är jag rätt nöjd med att ha kommit på det. Och skrivit dokumentet överhuvudtaget.

Någon sa att läkarna kommer att hata det jag skrivit. Det är förmodligen sant. Men vill de ha respekt för sin kompetens så behöver de uppvisa just kompetens. Så det är strängt taget inte mitt fel.

** EDIT TO ADD ** 
Jag fick inte någon intravenös antibiotika och inte heller en notering i journalen. Delvis för att mitt CRP sjunkit ytterligare, vilket minskade behovet av intravenös administration. Men när min riktiga infektionsläkare tog över bollen så ändrade han min förskrivning från 200 mg x 3 dagar +  100 mg x 4 dagar (7 dagar), till 200 mg x 14 dagar.

Jag påstår naturligtvis inte att min läkare är bättre än deras läkare, ty alla läkare är lika mycket värda, jämlika, kompetenta osv. Jag påstår bara att att min läkare är lite mer jämlik än alla andra.

(Själv är jag tydligen skickligare än vissa infektionsläkare, vilket är mycket tillfredställande och hemskt skrämmande.)
** **

Vad jag skrev till läkarna:

Jag vill att följande beaktas av ansvarig läkare

Jag har nu erhållit 200 mg doxycyklin dagligen under 48 timmar utan någon kliniskt märkbar förbättring, bortsett från en marginell sänkning av CRP.

Det är ett välkänt faktum att jag saknar B-celler och därmed helt saknar antikroppssvar. Doxycyklin är en bakteriostatisk substans, vars effekt normalt förutsätter ett fungerande immunsystem för att eliminera infektionen. Utöver detta är min immunförmåga generellt komprometterad, vilket visats av de upprepade infektioner jag genomgått de senaste åren, där en återkommande faktor varit bristfälligt svar på tidigare antibiotikakurer.

Infektionen är nu dessutom objektivt mer avancerad än vid tidigare episod, med CRP nära 100 och verifierade lunginfiltrat. Detta CRP-värde är i den övre delen av vad som typiskt ses vid mykoplasmapneumoni, som oftast uppvisar betydligt lägre nivåer, vilket ytterligare talar för en mer uttalad infektion eller ineffektiv behandling. Peroral behandling innebär därtill osäkerhet vad gäller absorption och serumkoncentration, vilket gör behandlingen mindre tillförlitlig i en situation där marginalerna är små.

Enligt etablerad praxis är intravenös antibiotikaterapi det säkrare förstahandsalternativet vid pneumoni hos immunsupprimerade patienter, inte minst för att uppnå förutsägbara terapeutiska nivåer och minska risken för behandlingssvikt.

Jag begär därför i första hand att behandlingen omedelbart eskaleras till intravenös antibiotika, i syfte att minimera risken för terapisvikt och reducera mortalitetsrisk.

I andra hand, om ni trots dessa omständigheter väljer att kvarstå vid peroral behandling, vill jag att detta beslut tydligt dokumenteras i min journal tillsammans med en medicinsk motivering.

Not. Vanligen när jag skriver en sammanfattning till en läkare eller liknande granskas det av någon med adekvat kompetens för att säkerställa att jag inte missförstått något. Detta har inte genomgått en sådan granskning. Personal på avdelningen har verifierat i efterhand men jag är inte trygg med det. Notera alltså att den kan finnas detaljer som inte stämmer ut ett medicinskt perspektiv.  

The post DAG 3. AVD 44. StG: Déja vu appeared first on Subversivt.