En nedlagd förundersökning om sexuellt ofredande väcker starka reaktioner. När ett brott inte leder till åtal får brottsoffret ofta ett kort besked: det går inte att bevisa. Men i en tid där rättsväsendet samtidigt investerar i kraftfulla analysverktyg som kan kartlägga samband över stora datamängder uppstår en legitimitetsfråga. Hur ska medborgaren förstå och förhålla sig till skillnaden mellan seriösa misslyckanden, prioriteringar och nonchalans när det aldrig tydliggörs?
”Under ett dygn skickade en man upprepade (grovt) sexuella bilder och videoklipp till mig, självklart utan mitt samtycke. Materialet skickades inte från ett anonymt konto och avsändaren var tydlig och högst identifierbar”, skriver politikern Jessica Stegrud på Facebook.
Trots det lyder motiveringen från rättsväsendet: ”Det går inte att bevisa vem som utfört handlingen.”
Hon avslutar retoriskt: ”Är det rimligt? Är det ett tecken på ett fungerande rättsväsende tycker du?”
Nej, det tycker människor avgjort inte. Hennes eget kommentarsfält, och senare många andras, fylls av arga och upprörda människor. Det hon beskriver tolkas som nonchalans, ointresse och allmän oförmåga hos polisen.
Så kan det naturligtvis vara, jag vet inte vad polisen har gjort eller inte har gjort (jag ska återkomma till det problemet), men jag vet att det inte är givet utifrån den information som vi har att tillgå.
Vad vet vi – och vad går att bevisa?
Här måste man hålla isär vad som känns självklart kontra vad man faktiskt vet och vad som går att bevisa juridiskt. Gärningsmannen är inte känd för att Jessica Stegrud eller någon annan tror sig veta vem det är.
Det går nämligen utmärkt att skapa konton i sociala medier under annans namn. Ett befintligt konto kan användas olovligen. Telefonnummer kan spoofas, så att det ser ut som att ett sms eller samtal kommer från en viss person, fast det i själva verket är någon annan. Till det så kan man med varianter av generativ AI och tekniker som Deepfake skapa filmer och bilder som ser äkta ut men inte är det.
Det räcker alltså inte att det ser ut som att en viss person är avsändare, eller att en viss, identifierbar, person förekommer i materialet, för att vi ska veta att denna är avsändare. Till det så arbetar rättsväsendet inte med tro, utan med bevis, så även det som kan verka självklart behöver utredas och ledas i bevis.
Sexuellt ofredande som brott ses normalt som tillräckligt allvarligt för att ge polisen möjlighet att begära ut loggar och annan teknisk information. Det är alltså fullt möjligt – kanske till och med sannolikt – att de gjorde det.
Att ärendet lades ned betyder nämligen inte självklart att polisen avstod från att inhämta uppgifter. Det kan betyda att den information som kom tillbaka inte var tillräcklig för att kunna peka ut en bestämd person.
Vad sysslar polisen med – egentligen?
När polisen begär ut data i sådana här fall får de tekniska uppgifter så som IP-adresser, tidsstämplar, kontonamn och uppgifter om vilken typ av enhet som använts. Det motsvarar dock sällen en identitet.
En IP-adress kan leda till ett mobilnät eller en delad adress som används av många samtidigt. Operatören kan ibland bara säga vilket abonnemang som haft tillgång till uppkopplingen vid en viss tidpunkt. VPN-tjänster och andra anonymiseringslösningar kan göra spårningen ännu svårare eller omöjlig.
Når polisen fram till ett abonnemang är det inte självklart vem som faktiskt använde telefonen eller datorn vid tillfället. Abonnemang kan stå på någon annan än den misstänkte, flera personer kan ha haft tillgång till enheten. Så det är inte självklart enkelt att koppla det till en individ. Att något verkar sannolikt är inte samma sak som bevisligen sant.
Om det dessutom inte finns kompletterande bevis – som beslag av en enhet där kontot är inloggat, ett erkännande, eller andra digitala spår som pekar åt samma håll – tar det ofta stopp. Då har man information, utan att för den sakens skull ha bevis i juridisk mening.
I ett sådant läge är det inte märkligt om polisen bedömer att det inte går att bevisa vem som utfört handlingen. Och kan de inte det, lägger de naturligtvis ned ärendet.
Med det sagt så betyder inget av detta att polisen gjort något av detta, eller vad de rimligen borde, i Stegruds specifika fall. Vi vet inte heller hur vanligt det är att sådan data begärs ut, eller hur stor andelen är där informationen är tillräcklig för att arbeta vidare med. Av något skäl är det inget som polisen väljer att kommunicera. Inte heller kommunicerar de att det är ungefär så här som deras arbete går till och vilka svårigheter de kan stå inför.
Det går att diskutera huruvida det är rätt eller fel val, men klart är att det får en massa människor att tänka och tycka saker om polisen som varken bygger på stabil grund eller är vidare smickrande.
Men prioriteringarna då?
En av de saker som människor ”vet” när de diskuterar frågan är att outredda fall handlar om prioriteringar, med uppfattningar om vad som inte prioriteras och vad som prioriteras i stället. De har som minst till hälften rätt.
Polisen och åklagarmyndigheten har alltid fler ärenden än de har resurser för att utreda fullt ut. Det innebär att även när ett brott formellt är tillräckligt allvarligt för att motivera vissa åtgärder, väger de i praktiken hur långt det är rimligt att gå i varje enskilt fall. Hur mycket tid ska läggas på teknisk analys? Hur många spår följas upp? Hur länge ska ärendet hållas öppet innan man bedömer att ytterligare arbete sannolikt inte kommer att leda någonstans?
Två ärenden kan vara juridiskt likvärdiga men ändå få olika utredningsdjup beroende på arbetsbelastning, tillgänglig kompetens, konkurrerande grova brott och organisatoriska prioriteringar vid just den tidpunkten.
”Rimliga åtgärder” är alltså i högsta grad ett relativt begrepp.
Perception, legitimitet och kommunikation
Ur ett systemperspektiv är detta centralt, eftersom det bidrar till den godtycklighet som medborgarna upplever. För den som drabbas framstår det inte självklart som en fråga om prioriteringar i en portfölj av ärenden, utan som en värdering av det egna brottet: ”var det inte viktigt nog, var det – jag – inte värd mer ansträngning?”
Inte heller medför insikt om att prioriteringar görs, eller att man accepterar det principiellt, att man känner sig trygg med att denna prioritering är rätt för det allmänna fallet, eller att det var korrekt i ens eget specifika fall.
Samtidigt är det lite knepigt att hantera kommunikativt. Om polisen öppet skulle skriva att ett ärende lagts ned på grund av (relativ) resursbrist är risken stor att det kommer att uppfattas som ett erkännande av systemfel. Om de å andra sidan inte säger något allts, riskerar det att uppfattas som nonchalans eller ointresse, vars nackdelar är uppenbara.
Konkret får medborgarna ofta ett standardsvar som förklarar mycket lite, och absolut inte nämnder några prioriteringar.
När krass realitet varken uttalas eller förklaras, gör människor sina egna tolkningar, ofta negativa. Och när fallen sprids – som här i sociala medier – väcks också andra frågor; vad prioriterades i stället, och varför Många tror sig veta, och så förstärks bilden av en polis som hellre sysslar med nykterhetskontroller och ”sätta dit pensionärer för hets mot folkgrupp” än ”riktiga brott”.
Det är mycket möjligt att en närmare granskning av polisen, utifrån tillgänglig statistik och data, tydligt skulle påvisa områden där människors perception är felaktig. Men de människor som engagerat diskuterar saken gör naturligtvis inte sådana granskningar. De utgår från det som de tycker sig se och drar sina slutsatser ändå. Vilket understödjs av att polisen lämnat fältet öppet för spekulation.
Informationsvacuum som informationsstrategi
När ett ärende läggs ned med en mycket kort standardmotivering uppstår ett informationsvacuum. För en utomstående går det inte att avgöra om utredningen varit grundlig men resultatlös, eller ytlig och snabbt avslutad.
Bristen på information om var i processen det tog stopp – eller om det var en process överhuvudtaget – gör det svårt för den enskilda att välja vilken väg man ska ta. Ska man bråka eller inte? Ska man begära överprövning, anmäla till JO, gå till media, eller ska man acceptera beslutet? Har polisen gjort allt de rimligen borde göra, är det naturligtvis bättre att lära sig leva med det än att lägga tid och energi på att bråka. Men om polisen inte gjort det, blir det ett svek mot en själv att inte kämpa för att få det skydd av rättsväsendet som samhällskontraktet utlovat.
För brottsoffret får detta ofta tydliga emotionella konsekvenser. Utöver den ursprungliga kränkningen tillkommer en sekundär belastning: känslan av att inte bli tagen på allvar, av att lämnas ensam med utfallet, av misstanken att rättsväsendet inte ens försökte utan bara gick vidare.
Den bristande transparensen flyttar dessutom över ansvaret på det enskilda brottsoffret att orka ifrågasätta. De som inte har resurser, kunskap eller ork faller bort. Det är inte riktigt lyckat när det handlar om myndigheter som enligt alla fina dokument och värdegrunder förväntas behandla medborgare likvärdigt.
Här finns också en tydlig kostnadsasymmetri. För rättsväsendet är ett nedlagt ärende ett beslut bland många. För brottsoffret kan det vara slutpunkten på en lång och påfrestande process.
Denna oklarhet får alltså konsekvenser. Inte bara för det enskilda brottsoffret, utan för förtroendet för rättsväsendet i stort. När människor inte kan se skillnad på ett seriöst misslyckande och ren passivitet, tenderar de att tolka det på värsta möjliga vis. Speciellt om förtroendet redan är lågt.
Ansvar och transparens
Ironiskt nog är det alltså polisens eget fel att gott arbete lönas som ett dåligt, och att förtroendet eroderas som en konsekvens därav. För det är polisen, inte medborgaren, som gjort det aktiva valet att inte göra sina beslut mer begripliga. Att inte i höge grad vara transparenta med sina arbetsprocesser och prioriteringar.
Någonstans är det dock medborgarna som betalar priset. För hur man än vrider och vänder på saken så förlorar både individer och kollektivet på att inte känna förtroende för det rättsväsende som vi lämnat bort vår rätt att skydda oss själva till.
Allt det här hade varit illa nog i sig. Men bilden blir betydligt mer problematisk när man samtidigt ser vilka verktyg polisen faktiskt använder.
Mycket makt. Väldigt lite insyn.
Polisen är inte självklart så handfallna inför tekniska svårigheter som min första beskrivning gjorde gällande. För medan nedlagda förundersökningar ofta motiveras med att det inte går att bevisa vem som utfört handlingen, att beviskedjan inte håller, att kopplingen mellan teknisk information och individ inte är tillräckligt stark, så använder polisen, ett av världens mest avancerade system för storskalig dataintegration, analys och mönsterigenkänning. Ett system vars hela idé är att just länka samman fragmenterad information till sammanhängande beslutsunderlag, speciellt utvecklat för underrättelseverksamhet och övervakning. Närmare bestämt: Palantir Gotham.
Palantir Gotham gör det möjligt att länka, visualisera och analysera stora mängder data; konkret betyder det att information som tidigare låg utspridd i olika register, anmälningar och tips automatiskt kan kopplas ihop och analyseras som en helhet. Systemet kan automatiskt visa kopplingar mellan personer, telefonnummer, fordon, adresser och händelser, och presentera det som nätverkskartor, tidslinjer eller geografiska översikter, där samband och mönster blir visuellt tydliga. Det handlar alltså inte bara om att systemet lagra stora mängder data, utan om att kunna hitta samband som annars hade varit svåra eller omöjliga att se för en enskild handläggare.
I praktiken kan systemet till exempel upptäcka att en person som förekommer i en trafikstoppning också har kopplingar till en adress där misstänkt verksamhet pågår, att samma telefonnummer dyker upp i flera olika utredningar, eller att ett visst mönster av händelser upprepas i olika delar av landet. Eller – i alla fall teoretiskt – på detaljnivå kartlägga en person misstänkt för sexuellt ofredande.
AI och maskininlärning är centrala komponenter i Palantir Gotham, vilket innebär att det kan används för prediktiva analyser, mönsteridentifiering och automatiserade beslutsstöd. Dessa funktioner har ytterligare förstärkts genom Palantirs AIP-plattform, som integrerar generativ och analytisk AI i befintliga dataprocesser.
Det betyder i praktiken att systemet inte bara visar vad som redan har hänt, utan också kan hjälpa till att bedöma vad som sannolikt kommer att hända. Prediktiva analyser kan till exempel identifiera områden där risken för viss brottslighet är högre baserat på historiska mönster. Mönsteridentifiering kan upptäcka avvikande beteenden – som ovanliga transaktionsflöden eller kommunikationsmönster – som kan signalera något som bör granskas närmare.
Automatiserade beslutsstöd innebär att systemet kan föreslå prioriteringar eller åtgärder baserat på samlade, tillgängliga data – som att lägga ned ett ärende – men juridiskt behöver det vara människor som fattar de formella besluten.
Att Palantir inte skulle kunna ta vid där andra, traditionella system behöver ge upp, faller alltså på sin egen orimlighet. Hur polismyndigheten än använder detta i praktiken.
Teknisk förmåga och politisk konsekvens
Att polisen använder system som möjliggör bred analys av stora datamängder, men samtidigt kommunicerar till brottsoffer att ”det inte går att bevisa vem som gjort vad”, skapar en legitimitetskris. Minst sagt.
Vi står inför två principiella möjligheter: Antingen används Palantirs kapacitet fullt ut – vilket väcker allvarliga frågor om proportionalitet och laglighet – eller så används de selektivt och begränsat, vilket i sin tur väcker frågan varför man över huvud taget valt just denna typ av kontroversiellt och kraftfullt verktyg, till denna höga kostnad.
För Palantir Gotham är ungefär så långt ifrån ett neutralt teknikval som man kan komma.
Teknik på kollisionskurs med rättsstaten
I svensk rätt gäller tydliga principer: legalitet, proportionalitet, ändamålsbegränsning och transparens. Tvångsmedel och intrång i den personliga integriteten ska stå i proportion till brottets allvar och det konkreta utredningsbehovet. Datainsamling ska vara nödvändig, specificerad och kontrollerbar. Dessa principer kommer till uttryck i rättegångsbalken, polislagen, offentlighets- och sekretesslagen, GDPR och EU:s AI Act.
Palantirs system är däremot byggda för ett helt annat paradigm: maximal dataintegration, bred åtkomst till korskopplad information och analys på populationsnivå. Kritiken mot Palantir i andra europeiska länder har därför huvudsakligen handlat just om rättslig och demokratisk kontroll.
Palantir är ett amerikanskt bolag och omfattas av Cloud Act, som i vissa fall kan tvinga fram utlämning av data till amerikanska myndigheter även när uppgifterna lagras i Europa. Detta står i direkt konflikt med svensk och europeisk rätt, och kan inte lösas genom avtal, eftersom avtalsvillkor inte upphäver tvingande amerikansk lag.
Därtill kommer bristen på insyn. Palantirs källkod är inte öppen. Algoritmerna fungerar som en svart låda. Det finns ingen extern granskning av hur data vägs, hur mönster identifieras eller hur riskbedömningar görs. För svenska myndigheter innebär detta ett reellt problem i förhållande till GDPR:s krav på transparens och AI Act, som ställer krav på dokumentation, spårbarhet och verifierbar tillförlitlighet i högrisk-AI-system.
Konstitutionella konflikter i praktiken
I Tyskland har detta lett till öppna konflikter. År 2023 slog den federala författningsdomstolen fast att användningen av Palantir Gotham var grundlagsstridig. Domstolen pekade särskilt på att systemet möjliggjorde okontrollerad samkörning av data från olika källor, såsom befolkningsregister och kommunikationsuppgifter, att transparensen kring vilka personer som omfattades av analyserna var otillräcklig, samt att skydden mot profilering av personer som inte var misstänkta för brott inte höll konstitutionell nivå.
Det man konkret bedömde som olagligt var alltså att människor som inte är misstänkta för något kan få sina uppgifter sammanställda, analyserade och värderade av polisen utan att veta om det, utan möjlighet att invända och utan tydliga rättsliga gränser. Staten får ett verktyg som ser samband överallt – men den enskilde har ingen insyn i när, hur eller varför just hen hamnat i systemet.
Till det så kan man fråga sig hur en myndighet som inte fullt ut kan redogöra för hur systemet fungerar ska kunna visa att databehandlingen varit nödvändig, proportionerlig och korrekt? Och om systemet används för att fatta beslut om ärendenedläggning, hur kan resonemanget bakom beslutet förklaras för medborgarna (vilket de rent krasst behöver kunna göra)?
Kostnad, beroende och digital suveränitet
Palantirs licenser är dessutom mycket dyra. Anpassningar till europeisk och nationell lagstiftning innebär ofta att centrala funktioner måste stängas av eller begränsas. Erfarenheter från Tyskland visar att stora delar av funktionaliteten förblir oanvänd, samtidigt som IT-avdelningar belastas tungt. Exit-strategier saknas ofta, vilket skapar ett leverantörsberoende som är svårt att förena med långsiktig offentlig förvaltning. Något som fått synnerligen stor aktualitet senaste tiden när insikten om vikten av digital suveränitet börjat landa. Efter fem års användning, kan polisen byta system ens om de vill?
Den politiska dimensionen
En annan problematisk aspekt är Palantirs politiska och ideologiska kontext. Företagets medgrundare och huvudägare är Peter Thiel. Han har inte bara uttryckt djupgående kritik mot den liberala demokratin utan också argumenterat för elitstyrda samhällsmodeller där folkligt inflytande spelar en underordnad roll – en samhällssyn där politisk makt bör koncentreras till en teknologisk och ekonomisk elit snarare än legitimeras genom brett folkligt deltagande.
Det är därför knappast förvånande att han ofta beskrivs som en närmast arketypisk “Bond-skurk”: en extremt förmögen teknikentreprenör med uttalat systemkritiska ambitioner och direkt inflytande över politisk makt. Thiel är nämligen en central finansiär bakom Donald Trump och JD Vance och har även finansierat kandidater och nätverk kopplade till nationalkonservativa rörelser i USA.
Detta påverkar acceptansen – och därmed legitimiteten – för användningen i en svensk rättsstat. I det nuvarande geopolitiska läget är det inte klockrent. Vill vi, givet den rådande situationen, ge mer av våra skattemedel till någon som stöttar Trump med stora summor?
Det går naturligtvis att diskutera hur man ska förhålla sig till sådana frågor – generellt och i det specifika fallet –, men någonstans bör offentlig sektor fråga sig vilka organisationer de stöttar, direkt och indirekt, samt vilka konsekvenser det kan få på sikt. Sverige existerar inte i ett vacuum, den senaste tidens uttalanden och händelser i USA har onekligen påverkat oss, exempelvis.
Det finns alltså många frågetecken kring användandet av Palantir.
För medborgarna blir det samlade resultatet otydligt, motsägelsefullt och skadar i längden deras förtroende. Om staten samlar, analyserar och korskopplar data i stor skala, men ändå inte kan – eller vill – förklara hur den arbetar och varför den misslyckas, då urholkas tilliten. Och utan tillit fungerar vare sig rättssäkerhet eller rättsstat i praktiken.
Vikten av transparens
Rättsväsendet är helt rimligt bundet av höga beviskrav, de ska inte arbeta på indicier, magkänsla eller social konsensus. De är också bundet av prioriteringar och resursbegränsningar, vilket i praktiken är ofrånkomligt. De är dessutom alltmer beroende av tekniska system som är komplexa, ogenomskinliga och svåra att förklara – ibland även för dess användare.
Inget av detta behöver nödvändigtvis vara ett problem i sig, men när dessa faktorer kombineras med en nästan total frånvaro av begriplig återkoppling till den enskilde medborgaren uppstår ett allvarligt problem.
För brottsoffret reducerar det hela processen till ett kort konstaterande: det går inte att bevisa. Vad som prövats, vad som vägts, vad som varit möjligt men prioriterats bort – allt detta försvinner. Kvar blir en känsla av att staten antingen inte brydde sig, eller inte kunde. Och i praktiken spelar det ingen roll vad som verkligen skedde, eftersom utfallet upplevs på samma sätt.
Samtidigt som man kommunicerar till medborgarna att det inte går att fastställa vem som utfört en handling, förväntas de dessutom acceptera att rättsväsendet använder system som Palantir Gotham – byggt för storskalig dataintegration, mönsteridentifiering och prediktiv analys. Ett system där man antigen använder den tekniska kapaciteten fullt ut, vilket väcker frågor om proportionalitet och rättsliga gränser, eller så används den selektivt och begränsat, vilket väcker frågan varför den då alls behövs. I båda fallen förstärks behovet av begriplig redovisning av hur och varför beslut fattas.
I Jessicas Stegruds fall är det fullt möjligt att polisen gjorde allt som rimligen kunde göras. Det är också fullt möjligt att de inte gjorde det. Poängen är att vi inte vet. Och den ovissheten är inte en olycklig bieffekt – den är en konsekvens av hur systemet valt att organisera sitt arbete och sin kommunikation.
Detta är kärnan i problemet. Inte att rättsväsendet ibland misslyckas, utan att det inte förklarar sina misslyckanden. Inte att alla brott inte klaras upp, utan att det inte går att avgöra om de ens prövats på ett sätt som står i rimlig proportion till brottets allvar.
Förtroende bygger inte på att staten alltid lyckas, utan på att den går att förstå, granska och i någon mån hålla ansvarig. När den möjligheten försvinner ersätts tillit med spekulation, och rättssäkerhet med misstänksamhet.
Det är därför ökad transparens inte handlar om välvilligt tillmötesgående från polisens sida utan om en systemkritisk nödvändighet. Först när medborgaren kan skilja det enda från det andra kan denne acceptera att staten ibland inte räcker till. Vilket i sin tur är en förutsättning för att staten ska kunna behålla det förtroende som dess legitimitet vilar på.
Jessicas Stegruds fråga – Är det rimligt? Är det ett tecken på ett fungerande rättsväsende? – kan inte besvaras med ett enkelt ja eller nej. Men så länge systemet gör det omöjligt att förstå varför ett ärende läggs ned, kommer svaret för allt fler att bli just nej. Och det är ett betydligt större problem än ett enskilt nedlagt ärende.
Läs Schweiziska Försvarsmaktens utvärdering av Palantir
“It is not possible to prove who committed the act”
– on standards of proof, Palantir and the silence of the state
A discontinued preliminary investigation into sexual harassment has sparked strong reactions. When an offence does not lead to prosecution, the victim is often given a brief explanation: it cannot be proven. Yet in an era in which the justice system is simultaneously investing in powerful analytical tools capable of mapping connections across vast datasets, a question of legitimacy arises. How is the citizen to understand and relate to the distinction between serious investigative failure, prioritisation, and negligence when it is never clarified?
