Ni har säkert uppmärksammat fallet med hjärtläkaren i Jönköping som feldiagnostiserat omkring 15 % av sina barnpatienter. Konkret rör det sig om ett åttiotal barn som felaktigt bedömts som friska, och flera av dem behöver nu opereras. Människor talar om mörkläggning och konspirationer, för hur har problemet annars kunnat undgå upptäckt under så lång tid?

Jag vet naturligtvis inte hur det förhåller sig, men min gissning är att orsaken är något mycket mer banalt och till det; inbyggt i systemet.

Den som berörs – saknar kompetens

Jag tror att det är så enkelt som att det som patient (eller förälder) är det mycket svårt att avgöra om den vård man får faktiskt är adekvat, eller om man bara upplever den så. De flesta har sannolikt lämnat mottagningen rimligt nöjda. Flera föräldrar har beskrivit att de upplevde vården som just trygg, trots att det i efterhand visat sig inte stämma.

Deras känsla är rimlig. För hur ska de kunna veta att vården inte är adekvat om de inte har ingående kunskap om vad adekvat vård innebär i praktiken? Om de inte vet vad som är rätt sätt? Då har de inget att jämföra med. Så ofta låter det sig helt enkelt inte göras.

Samtidigt så sker den sortens systematiska utredningar som nu görs i Jönköping sällan. Och det är i allmänhet heller inte tillåtet, inte ens för läkaren ifråga, att gå in i journalen och följa upp arbetet.

De med rätt kompetens – får inte

När en läkare feldiagnostiserar en patient och detta senare framkommer, kanske för att patienten söker vård på en annan enhet, så nås den första läkaren sällan av denna information. Denne kan därmed inte heller lära av sina misstag. Denne kan till och med uppfatta sig som långt mer kompetent än vad hen faktiskt är. Till det drivs frågan om felbehandlingar i normalfallet av patienter, via Patientnämnder och IVO. Och den som tror sig ha fått adekvat vård, anmäler naturligtvis inte.

De som – till skillnad från patienterna – har rätt medicinsk kompetens att avgöra om vården var adekvat, har alltså i normalfallet inte heller möjlighet att göra så.

Säkert har det någon gång framkommit att det blivit fel i hjärtläkarens diagnoser, kanske har något fall synats mer noggrant. Men detta har rimligen skett med en förståelse för att även den bästa läkaren begår misstag. Så när avvikelser har noterats, har de sannolikt setts som enstaka undantag – inte som tecken på ett mönster. Jag antar att det blev för många eller för allvarliga ”undantag”, och därför reagerade till sist någon. Därför gör regionen nu, helt korrekt, en bred utredning i syfte att undersöka omfattningen och korrigera dessa misstag.

Naturliga konsekvenser av sjukvårdens egna val

Inte mörkläggning eller konspiration således, utan snarare en sjukvård som valt att skapa ett system där det är svårt att få syn på mönster. Där det är svårt att identifiera kompetensbrist eller felaktig handläggning hos enskilda läkare. Där det är svårt för enskilda läkare att lära av sina misstag och utveckla en högre kompetens, skulle de vilja. Systemet försvårar alltså både individuell utveckling och kvalitetsförbättring.

När sjukvården saknar information om kvalitetsbristernas art och omfattning, eller ens dess existens, kan de svårligen lösa dem i grunden. Därmed kan de inte heller undvika att det upprepar sig (för de fall där det är möjligt). Dessa återkommande brister drabbar verksamheten som sådan, medarbetarna och patienterna. Och inte minst; det övergripande förtroendet för sjukvården.

Systemet är alltså mindre begåvat utformat i allmänhet, och katastrofalt dumt när vi talar om hjärtsjuka barn i synnerhet. Det finns ingen anledning att anta att det kommer att se annorlunda ut framöver. För den som medvetet väljer att inte titta, kommer naturligtvis aldrig att se.

The post Det är inbyggt i systemet appeared first on Subversivt.

Otaliga patienter har genomlidit gynekologiska ingrepp som insättning av spiral eller livmodershalsbiopsier, med inget annat än ibuprofen som smärtlindring.

American College of Obstetricians and Gynecologists (ACOG) ändrar nu sina riktlinjer och uppmanar läkare att använda adekvat smärtlindring.

För det finns nu:

”… ett växande erkännande av att kvinnors smärta ska behandlas.”

Många är förbluffade över att det tagit så lång tid, och skyller på okunskap hos läkarkåren.

Men läkarna visste mycket väl. Skriken, svimningarna och tårarna gick inte obemärkta förbi. De brydde sig bara inte. Det var ju trots allt bara kvinnor.

Det var likgiltighet i bästa fall, illvilja i värsta.

Det här mönstret syns i många icke-medicinska sammanhang också.

Jag ser det hos kvinnor som försöker förklara saker för sina män, ständigt letande efter nya strategier för att äntligen få dem att förstå. Men de når aldrig fram.

Inte för att de inte förklarar tillräckligt väl, utan för att deras män helt enkelt inte bryr sig. De väljer att tillämpa strategisk inkompetens istället för att agera som verkliga partners.

Det är likgiltighet i bästa fall, illvilja i värsta.

Jag ser mönstret varje gång någon får kritik för sitt beteende och väljer att ignorera det. Jag ser hur det som standard förklaras med okunskap.

Men de vet. Självklart vet de. De vet att de går över andras gränser, för de har blivit upplysta om det.

Det är likgiltighet i bästa fall, illvilja i värsta.

När vi förklarar med okunskap det som i själva verket handlar om likgiltighet eller illvilja, då använder vi fel strategier. Strategier som aldrig kan fungera.

För du kan lära människor det de inte vet. Men du kan inte lära någon att bry sig. Du kan inte lära någon att inte vara likgiltig eller illvillig.

När du inte förstår vad du faktiskt står inför, skyddar du dig inte heller därefter. Och när du står inför likgiltighet eller illvilja behöver du skydda dig. Ovillkorligen så.

The post Det är inte okunskap appeared first on Subversivt.

The post ”PEth-test kan vara käftsmällen man behöver” appeared first on Subversivt.

Ett nytt argument har seglat upp till förmån för PEth-testerna:

”PEth-testerna görs som en del i vissa rutinundersökningar och patienterna är informerade om att undersökningen görs.”

Man menar alltså att PEth-testet ingår i ett standardiserat testbatteri vid vissa hälsotillstånd, och därmed har patienten gett sitt indirekta samtycke till testet genom att gå med på undersökning och tillhörande provtagning.

Så kan man dock inte resonera.

PEth-tester ingår nämligen långt ifrån alltid i allmänna hälsoundersökningar eller vid någon annan form av hälsoproblem. De kan inte sägas vara nationell eller regional praxis. Därmed kan patienten inte heller förväntas förstå att det ingår.

Att smyga in ett test som en patient inte rimligen kan förvänta sig ska tas är själva motsatsen till informerat samtycke.

PEth-tester som tas utan att patienten är informerad specifikt därom är därmed ett tydligt brott mot Patientlagen och dess ovillkorliga krav på informerat samtycke.

Det finns inget annat sätt att se det.

Till det har IVO redan för flera år sedan konstaterat att det inte är tillåtet att få PEth-tester och liknande att vara, eller framstå som, obligatoriska för att få tillgång till vård. Så även om patienten får frågan om att ta ett PEth-prov, kan det – under vissa omständigheter – utgöra ett brott mot Patientlagen.

PEth-tester är inte för patienten

Det är sant att läkare ofta behöver kunskap om både allmänna och specifika blodvärden, likväl som alkoholkonsumtion, för att kunna ställa rätt diagnos och sätta in adekvat behandling.

Men det finns en avgörande skillnad mellan vanliga blodprover och PEth-testet: Det senare provet är inte för patientens skull.

I normalfallet vet patienten nämligen redan hur mycket alkohol denne konsumerar och kan redogöra för det när frågan ställs. De behöver alltså inte PEth-testet för att ta reda på det.

(Och eftersom det finns en felmarginal, kan testet dessutom vara missvisande relativt patientens faktiska konsumtion, vilket gör värdet för patienten än mindre.)

Däremot vet patienten inte hur dennes blodvärden ser ut i allmänhet, och kan heller inte redogöra för det vid förfrågan, så allmänna och specifika blodvärden behöver tas för patientens skull.

Skillnaden är enorm.

Orimligt slöseri med skattemedel

Till det så kostar PEth-testet ca 300-700 kr (beroende på region). Det är en kostnad som påförs skattekollektivet.

Det må vara hänt när testerna behöver tas för patientens skull. Om en patienten faktiskt inte riktigt kan redogöra för sin alkoholkonsumtion och ger sitt informerade samtycke där till.

Men att slentrianmässigt ta det utan samtycke, på en patienten som kan redogöra för sin konsumtion, är inte bara ett brott mot Patientlagen, det är också orimligt slöseri med skattemedel.

Jag har sagt det förut och säger det igen; sjukvården har inte ett resursproblem, de har problem att hushålla med de resurser de har.

Läs mer om PEth-tester

Är du alkoholiserad lille vän? 
PEth-tester är vanligt förekommande i svensk sjukvård – ofta som underlag för att neka patienter behandling eller medicin, och ibland som grund för att dra in körkort. Detta trots att testerna är osäkra, godtyckliga och ibland tas utan patientens samtycke.

Läs texten

”PEth-test kan vara käftsmällen man behöver”
Ett blodprov som avslöjar alkoholkonsumtion låter som ett kraftfullt verktyg i kampen mot missbruk – och i vissa fall kan det vara precis det. Men testets begränsningar ignoreras alltför ofta. När det som borde vara en väg till hjälp i stället blir ett svek mot patientens rättigheter, blir nyttan ett svepskäl och tilltron ett problem.

Läs texten

The post PEth: Informerat samtycke kräver information appeared first on Subversivt.

PEth-testerna har, om än synnerligen senfärdigt, blivit ifrågasatta. För det är ingen nyhet att de är långt ifrån tillförlitliga när det gäller att avgöra faktisk alkoholkonsumtion. Det är heller ingen nyhet att det gränsvärde om angetts (0.3) har ett avgjort drag av godtycklighet över sig.

Detta är dock sant för de flesta tester sjukvården genomför. Det är därför läkare generellt enbart ska ta tester om det finns anledning att anta att det skulle ändra den förväntade diagnosen, och ingen diagnos ska därför heller baseras på test allena.

Det finns även all anledning för sjukvården att undersöka patientens alkoholkonsumtion. Både generellt i folkhälsosyfte och för att det kan påverka både diagnos och behandling. Detta återfinns i både övergripande och regionala riktlinjer.

Att undersöka om det finns ett alkoholmissbruk är dock inte samma sak som att ta ett PEth-test, speciellt inte givet hur osäkert det är. Standard är, eller möjligen var, därför att fråga patienten och lita till det svar man får.

Det är heller inte en nyhet att vissa mottagningar och läkare under lång tid använt PEth-test, inte bara avseende lämplighet för körkortsinnehav, utan även för att neka vård.

När man avgör vem som ska få tillgång till vård görs en beräkning avseende kostnad kontra nytta. Aktivt missbruk diskvalificerar ofta patienten från vissa sorters vård, som vissa operationer. Det må vara rimligt i sak. Men när påståendet om aktivt missbruk bygger på PEth, så innebär det med nödvändighet att vissa nekas vård utan rimlig grund därtill. Vilket naturligtvis är djupt orättfärdigt.

Det är heller ingen nyhet att läkare är återhållsamma med att skriva ut adhd-läkemedel till personer som är alkohol- eller narkotikaberoende. Inte heller att PEth-tester vanligen krävs för att få tillgång till den medicinering som är en förutsättning för att de ska kunna få livet att fungera.

Detta trots att Socialstyrelsen i de nationella riktlinjerna för vård vid adhd och autism konstaterar att det är viktigt att även de med beroendeproblematik får tillgång till läkemedelsbehandling och att obligatoriska tester utan indikation på missbruk inte får ske.

Det som däremot är en nyhet är att det finns en hel del som tyder på att enskilda mottagningar och läkare nu satt i system att slentrianmässigt ta PEth vid en lång rad tillstånd och även vid allmänna hälsoundersökningar.

Och det hade kanske inte gjort så mycket om läkarna tagit hänsyn hur missvisande det kan vara och enbart använt det som ett underlag för att ta upp frågan om alkoholkonsumtion.

Nu är så inte fallet, vilket gör testerna djupt oetiska i allmänhet, och givet de enorma konsekvenser det kan få för individen, oetiska i synnerhet.

Att det dessutom många gånger skett utan att patienten tillfrågats är ett direkt brott mot gällande lagar. För patienten har en ovillkorlig rätt att få sådan information om sin vård, att denne kan ge ett informerat samtycke. Utan samtycke får vård generellt inte ges.

Slutligen finns det något djupt obehagligt i att vissa läkare har satt i system att ta dessa tvivelaktiga tester och sedan låta dem trumfa patientens egna ord. För det kräver en blandning av förakt och arrogans att behandla människor så. Mycket långt ifrån hippokratiska eder, respekt och allmän anständighet.

Vilket för all del inte heller är någon nyhet.

På sätt och vis är det ett mycket större problem än Transportstyrelsens agerande. För Transportstyrelsen kan näppeligen agera på PEth-tester eller annat om ingen läkare skickat in materialet från början.

Läs mer om PEth-tester

PEth: Informerat samtycke kräver information
Att smyga in PEth-tester som en ”del av rutinen” är inte bara ett svek mot patientens förtroende – det är ett brott mot lagen. Tester som varken förklaras eller motiveras för patienten kan inte kallas vård. Det är kontroll. Och när de genomförs utan tydligt samtycke – ja, då är det ett övergrepp, inte en undersökning.

Läs texten

”PEth-test kan vara käftsmällen man behöver”
Ett blodprov som avslöjar alkoholkonsumtion låter som ett kraftfullt verktyg i kampen mot missbruk – och i vissa fall kan det vara precis det. Men testets begränsningar ignoreras alltför ofta. När det som borde vara en väg till hjälp i stället blir ett svek mot patientens rättigheter, blir nyttan ett svepskäl och tilltron ett problem.

Läs texten

The post Är du alkoholiserad lille vän? appeared first on Subversivt.

Att kritisera detta är inte att misskreditera vården. Det är att göra det som vårdens företrädare själva borde göra, men inte förmår: se problemen i vitögat och kräva förändring. Att försöka tysta den sortens röst är inte bara fegt – det är medskyldighet.

Igår blev jag kritiserad för att använda ”anekdotiska bevis för att misskreditera sjukvården”.

Det är naturligtvis dumheter att mina upplevelser inte skulle vara relevanta, eller att de inte skulle peka på de allvarliga, systematiska brister som finns inom sjukvården. För de brister jag är kompetent nog att identifiera, befinner sig på den strukturella och organisatoriska nivån, snarare än på den individuella.

Låt mig ge ett exempel:

När jag var inlagd på sjukhus hösten 2024 tog man dag två ett prov för ureaplasma. Av okänd anledning analyserades detta prov aldrig och läkarna arbetade utifrån premissen att jag inte hade den bakterien. 

Detta ledde till att man inte satte in den antibiotika med bäst förutsättningar att döda ureaplasma, vilket jag de facto hade, utan prövade sig fram med mer generella alternativ. 

Eftersom man inte hade lyckats identifiera bakterien jag hade, blev jag dock sjukare och sjukare. För att stoppa förloppet beslutade man om en operation för att manuellt försöka ta bort de okända bakterierna.

Operationen kostade ca 400 000 kr, plus undanträngningseffekter, dvs. att någon annan inte kunde opereras då. Det kostade mina båda äggledare samt min ena äggstock. 

Det var först efter operationen som ureaplasma kunde identifieras, man upptäckte misstaget med provet och mer adekvat vård kunde ges.

Brister i processer, strukturer och organisation

Ingen kan säga helt säkert hur utfallet hade blivit om ureaplasma identifierats tidigare och riktad antibiotika satts in. Det är möjligt att jag ändå blivit sjukare och sjukare, operationen hade kanske behövts ändå och så vidare.

Men det vi vet helt säkert, och därför kan kritisera, är att processen för provtagning och uppföljning hade brister. Och vi vet att den typen av brister är vanligt förekommande.

Det handlar om hur man tar prover och hur dessa hanteras, hur man följer gällande riktlinjer, grad av korrekthet vid medicinutdelning, inmatning av data i journaler, förmåga att tolka data i journaler och så vidare.

Detta är i huvudsak ett strukturellt och organisatoriskt problem.

Brister i enskilda läkarens kompetens och handläggande

I nästa steg handlar det om hur läkare hanterar den data man har till sitt förfogande. I vilken grad man låter den ligga till grund för sin bedömning, vilket är avgörande för vilka konsekvenser potentiellt felaktiga data får.

Detta är i huvudsak ett problem med enskilda läkare. Ty ingen riktlinje säger att enbart prover ska ligga till grund för bedömning, ändå sker detta regelmässigt.

Till det; även den bästa läkaren kan fatta felaktiga beslut om den data de har att tillgå är felaktig.

Det är inte en fråga om det finns brister i på statistisk nivå – det är bevisat

Först därefter kommer utfallet. I den enskilda fallet kan det, som visats, vara svårt att avgöra vad en läkare borde förstått och gjort. Det är svårt att säkert säga om ett annat agerande från läkarnas och sjukvårdens sida skulle ha resulterat i ett annat utfall. Detta kan blott resoneras kring med mer eller mindre sannolikhet.

Dock ligger det onekligen i farans riktning att när många enskilda misstag konsekvent begås, så ökar risken för felaktiga diagnoser och behandlingar, samt fler olyckliga utfall, allt annat lika.

Vi kan också, på statistisk nivå, se saker så som att det för många diagnoser tar väldigt lång tid från första vårdbesök till fastställande av diagnos. Något som forskningen generellt tillskriver brister i organisering och processer likväl som enskilda läkares hantering och kompetensnivå.

Ohållbara argument

Dessa bevisade brister i sjukvården finns där alldeles oaktat om patienten blev frisk och om denne upplevde att de fick bra vård eller inte. Som patient vet man vanligen inte om den vård man fick var adekvat och korrekt utförd. Ännu mindre vet man hur utfallet blivit om vården gjort andra val. Eller om man blev frisk tack vare eller trots vården. Så i princip ska man, som patient, vara synnerligen försiktig med att hävda att man fått bra vård, speciellt om man använder det som ett argument mot att det finns problem i vården.

Och att som läkare försöka läxa upp mig med att jag orättfärdigt misskrediterar vården, när jag lyfter dessa frågor är direkt otillständigt. Dels för att de mycket väl vet att jag har rätt i min kritik. Dels för att om vi kan få till en förändring så gagnar det inte bara patienterna, det gagnar även läkarna och övrig vårdspersonal, likväl som hela samhället.

Men för att förändra något, behöver vi först identifiera och lyfta upp problemen. Att försöka tysta mig när jag gör just det är fegt, illojalt och inte vidare tillrådligt.

Tyckte du om denna text, kanske du även gillar denna:

Det är inbyggt i systemet

The post Ohållbara argument avseende sjukvårdens förträfflighet appeared first on Subversivt.

Tänker du att du äger din kropp – att den är din att göra vad du vill med – att du har rätt till din kroppsliga autonomi? Det är en populär uppfattning men när man granskar den närmare tvingas man konstatera att det faktiskt är helt fel. Även om de mänskliga rättigheterna understryker den rätten, har staten skapat en lång rad regler för vad människor får gör med sin kropp – även i frågor som enbart påverkar individen.

Detta är ett principiellt problem, eftersom det utmärkande för en liberal demokrati är att lagar stiftas i syfte att skydda individer från att få sina rättigheter kränkta av andra människor. Inte för att våldföra sig på individens rätt till självbestämmande.

Statens orättfärdiga överhöghet tar sig exempelvis uttryck i att individen saknar rätt att välja dödshjälp. I september dömdes till exempel en kvinna till fängelse. Hennes man hade bett henne om hjälp att dö, men varken hans bevisade samtycke eller det faktum att hon hade försökt ta sitt eget liv samtidigt gjorde någon skillnad. Att mannen bad henne är inte ansvarsbefriande, hans önskemål knappt juridiskt relevant.

Assisterade självmord eller eutanasi är tillåtet i ett antal länder, men bara under vissa specifika förutsättningar. Livsleda som argument accepteras inte (oaktat om den är kopplad till psykisk ohälsa), och möjligheten att få hjälp har begränsats till dem i livets slutskede som lider svårt. Den bestämmanderätt som staten tillskansat sig över individens kropp – och liv – tillåts alltså trumfa individens egen rätt till densamma.

Ofta motiveras regleringarna med att de grundar sig i majoritetens moraliska uppfattningar. Få upplever det som ett reellt problem att sex mellan nära släktingar i många fall är förbjudet, eller att man har begränsad rätt att samtycka till våld (enbart ringa misshandel låter utövaren gå straffri.)

Men att inte försvara den principiella rätten till fysisk autonomi för att man själv inte önskar överträda de gränser som har stipulerats, är som att inte försvara yttrandefriheten för att man inte har något att säga. Personer har dömts, trots bevisat samtycke, så inskränkningarna är ett påtagligt problem för somliga. Det skapar en sorts majoritetens (moraliska) tyranni – vilket är ett brott mot demokratins princip.

Det utmärkande för en liberal demokrati är att lagar stiftas i syfte att skydda individer från att få sina rättigheter kränkta av andra människor.

Statens rätt borde därför inskränkas till att säkerställa att brott mot samtycket straffas. Inte ta ställning till olika handlingar mellan samtyckande vuxna.

I stället uppfattas statens bestämmanderätt över våra kroppar som så självklar att den sällan ifrågasätts. Det möjliggör en lång rad moralistiska och repressiva lagar; från hjälmtvång för motorcyklister till rökförbud och danstillstånd. När staten konsekvent brister i respekt för individens fysiska autonomi, är det inte märkligt att förslag som det Kristdemokraten Ella Bohlins lade fram i oktober om att alla medborgare automatiskt ska registreras som donatorer, får stöd.

Tilltaget skulle förvisso öka antalet donatorer, men också antalet personer i registret som egentligen inte vill donera. För negativ avtalsbindning – att förbinda någon utan deras aktiva samtycke – har bevisligen en sådan effekt, vilket också är skälet till att det inte är tillåtet.

Säkerställandet av samtycke kan vara juridisk klurigt. Läkares ovilja att utföra dödshjälp är värd att respektera. Oförnuftiga beslut från individens sida kan innebära en belastning för det offentliga. Bristen på organ ett reellt problem. Men det är problem som kan lösas, inte legitima argument för att inskränka medborgarnas kroppsliga autonomi.

Statens uppgift är inte att agera överbeskyddande förälder till medborgare som inte anses veta sitt eget bästa och måste hindras från dåliga val. Tvärtom, det är att skydda individens rätt att vara oförnuftig, irrationell och dåraktig. Först när hennes handlingar inskränker andras fri- och rättigheter har staten rätt, och skyldighet, att ingripa. Inte förr.

Texten publicerades först i Smedjan (Timbro), 2019-12-12

The post Din kroppsliga autonomi är en illusion appeared first on Subversivt.

”Kunden har alltid fel.” Påståendet är en av mina käpphästar.  Det ska uttydas som att kunden i normalfallet inte har tillräcklig kunskap för att förstå alla konsekvenser av sina krav och att försiktighet anbefalles. Analogt: den som upplever sig vara sjuk, är sällan den som är bäst på att avgöra vad han eller hon behöver.

Detta påstående kan vara provocerande i en tid där den personliga upplevelsen ofta får företräde framför vetenskap och beprövad erfarenhet. Men det gör det inte mindre sant.

Sjukvården och sunt förnuft lär att man inte ska göra obefogade besök på akuten, eftersom detta tar onödiga resurser i anspråk. Det trumfas dock ofta av känslan av att man vill ha, och anser sig behöva, omedelbar vård. Oberoende av sjukdomstillstånd.

En intervju i SVT speglar fenomenet:

– Många problem kan man vänta med till nästa dag, men ofta vill man veta vad det är på en gång. Nu kan man ringa 1177, men det känns konstigt med vård över nätet. Man vill hellre träffa en läkare […]. (mina kursiveringar)

Det paternalistiska förhållningssättet, medikaliseringen och den inlärda hjälplösheten måste motverkas, om vi inte ska drunkna i vårdbehov.

Detta leder till att folk söker sig till akutmottagningarna. En utredning i Jönköping visar att 20 procent av akutens besökare i stället borde ha gått till vårdcentralen, något besökarna sannolikt motiverar med otillgänglig primärvård. Och då är ändå Jönköping bäst i klassen. Alla samtal till primärvården (ca 92 000) besvaras samma dag.

För hela landet är andelen 88 procent, och inom vårdgarantins tre dagar har 81 procent fått medicinsk bedömning. Det är alltså inte med beröm godkänt, men det är långt ifrån varje rimlig definition av ”otillgänglig”.

Trots detta visar socialstyrelsens rapport ”Tillgänglighet i hälso- och sjukvården” att bland dem som har fått tid hos primärvården inom vårdgarantin, anser cirka tio procent att väntetiden varit orimligt lång. Dessutom anser befolkningen som helhet i högre grad att väntetiden är orimlig, än de som faktiskt har besökt vården. Människor har alltså dels en felaktig förställning om tillgängligheten, dels en orealistisk förväntan på primärvården.

Även befolkningens upplevda vårdbehov ökar. I Den farliga sjukvården hävdar Ivan Illich att det beror på medikalisering, att normala tillstånd som graviditet och nedstämdhet omdefinieras som sjukdomar, vilket i sin tur leder till kulturell iatrogenes, att människors förmåga att ta hand om sina egna kroppar och sin egen hälsa gradvis försämras.

Innan vi skriker oss hesa i kraven på en utökad primärvård, behöver vi påminna oss om att resurserna är begränsade.

Dessa tendenser förstärks av vårdens paternalistiska råd som allt för ofta bygger på grova förenklingar, i stället för att bistå människor med fakta som gör att de självständigt kan fatta informerade beslut. (Mest välkänt är kanske att ammande inte ska dricka alkohol.)

En tredje faktor är vår kultur och dess formaliserade regelverk där sjukdomsanspråk görs legitima av läkare och formella diagnoser. Den paternalistiska och detaljstyrande staten som vi lever i, skapar alltså en upplevelse av att vi inte kan eller bör ta hand om oss själva, utan i stället ska vända oss till sjukvården.

Men innan vi skriker oss hesa i kraven på en utökad primärvård, behöver vi påminna oss om att resurserna är begränsade. Och så länge som medborgarna ständigt kräver mer och bättre, kan lösningen inte återfinnas i att möta dessa krav.

Om vi kan erkänna att patienten inte alltid vet bäst, kan sjukvården identifiera dem som kommer till akuten utan ett akut vårdbehov och erbjuda dem en tid hos primärvården. Sedan kan de, vänligt men bestämt, visas på dörren. Detta skulle tydliggöra för allmänheten vilken typ av vård som är tillgänglig vid vilken typ av besvär, och ge en fingervisning om vilka krav som rimligen kan ställas på den gemensamma sjukvården.

På längre sikt står vi dock inför utmaningen att ändra bilden av statens roll och individens agens i grunden. Det paternalistiska förhållningssättet, medikaliseringen och den inlärda hjälplösheten måste motverkas, om vi inte ska drunkna i vårdbehov. Detta skulle dock kräva att staten släpper greppet om medborgarna och låter dem stå på egna ben. Något som knappast lär ske frivilligt från statens sida – hur goda argument vi än har därtill.

Texten var först publicerad i Smedjan (2019-03-26). 

The post Myten om den otillgängliga primärvården appeared first on Subversivt.

”Resistenta bakterier är ett växande problem. Rätt använt räddar antibiotika liv – men ju mer antibiotika som används, desto större är risken att bakterier blir resistenta. Därför är det oerhört viktigt att bara använda antibiotika när det är absolut nödvändigt. I många lindrigare fall har antibiotika dessutom visat sig ha liten eller ingen effekt. I illustrationen nedan finner du vägledning till när antibiotika kan vara livsviktigt – och när du har större nytta av att avstå.”

The post Ryggradslösa läkare appeared first on Subversivt.

”Man kan inte vara lite gravid. Man är det eller så är man det inte.”

Floskeln upprepas på vartenda behandlingshem, trots att det är allmänt accepterat att man kan bruka utan att missbruka när det gäller andra njutningsmedel – och att de flesta av oss ser en skillnad mellan att ta ett glas vin och vara alkoholist. Den påvisar dock samhälleliga institutioners syn gällande alkohol och droger.

Politiker, vården och nykterhetsrörelsen agerar, i sitt arbete mot alkoholrelaterade skador, som bruk och missbruk var samma sak. Regleringar begränsar tillgången, alkoholskatten höjs, och alkoholintag förbjuds i alla möjliga situationer. Vi ignorerar det faktum att dessa regleringar enbart påverkar brukarnas konsumtion, människor med måttliga alkoholvanor som dricker för att det är socialt eller för att de gillar smaken. De som kan välja att avstå alkohol.

Missbrukaren, å andra sidan, påverkas knappast. För ångesten, det dåliga måendet och det kemiska beroendet försvinner inte för att vi inför ytterligare en reglering. Missbrukaren tar i stället till mer drastiska metoder för att kunna missbruka – som att byta till T-sprit.

Människor dricker nämligen inte två glas vin på en middag och blir plötsligt alkoholister. Människor blir missbrukare på grund av en blandning av genetiska, sociologiska och psykologiska orsaker. Ofta börjar det med ”flyktdrickande” – drickande för att glömma sorger och bekymmer, minska ångest eller hantera stress. Alkoholen blir självmedicinering när samhället misslyckats behandla den psykologiska problematiken. Flyktdrickare dricker oftare och mer än andra och utvecklar så sitt kemiska beroende, vilket i sin tur skapar mer ångest och ökat flyktbehov.

En förenklad bild, men det grundläggande problemet är alltså inte alkohol per se, det grundläggande problemet handlar om varför och hur alkohol (miss)brukas. Beroendevården, som i stor utsträckning bygger på moralism – snarare än vetenskap och beprövad erfarenhet –, väljer ofta att bortse från den bakomliggande orsaken – de psykiska problemen – och den alkoholist som talar om orsaker anses hitta på bortförklaringar. Mer kunskap om kopplingen mellan missbruk och psykiska diagnoser skulle medföra verkligt effektiv vård – snarare än pekpinnar och skampåläggande.

Naturligtvis är indelningen i bruk respektive missbruk en ideologisk konstruktion – men den som vill åstadkomma förändring måste inse att vi inte löser problem genom att förbjuda symptom, vi måste hantera grundorsaken. Inte envisas med att försöka komma åt fylleri och trasiga familjer genom att reglera tillgången på alkohol. Nej, vi bör fråga oss: Hur kan vi identifiera och hantera dåligt mående? Hur kan vi skydda barn från missbruksmiljöer? Hur skapar vi en beroendevård fri från moralism och skuldbeläggande?

Det är direkt oanständigt att slå sig själv för bröstet för att man ”motverkat” alkoholism med ökade regleringar – när man i realiteten lämnat missbrukarna åt sitt öde. Och om högt pris verkligen minskade önskan att missbruka, skulle ingen skjuta heroin utan i stället pimpla Castillo de Gredos.

Texten har tidigare publicerats i Tvärdrag (dec. 2013) .

The post Man kan inte vara lite gravid appeared first on Subversivt.