”Liberalerna vill förbjuda strypvåld i sexuella sammanhang. Det säger jämställdhetsminister Nina Larsson (L) till Sveriges Radios Ekot. […] L vill se en ny lagstiftning. – Vi kan inte ha en situation där vi riskerar att normalisera våld eller våldtäkt och att man förväntas ställa upp på olika former av våld, säger Larsson.”

Det är ett par saker man ska ha klart för sig i den här frågan. Saker som tydligen gått de förbudsivrande ”Liberalerna” förbi.

För det första är asfyxi (att begränsa någons luftintag) eller ”strypsex” redan olagligt. Du kan inte samtycka till vissa sorters våld i lagens ögon. Vi har redan haft situationer där personer blivit dömda för strypsex, trots att motparten (”offret”) hävdat samtycke. Att det ändå går till domstol handlar om att det faller under allmänt åtal, det kan alltså drivas utan att ”offret” önskar det.

För det andra, ”strypsex” innefattar en lång rad olika praktiker, och även om ingen form är ofarlig, så är skillnaden i farlighet stor. Givet hur de uttalar sig förutsätter jag att de inte har skillnaden klar för sig, och exakt vad de vill förbjuda är därmed oklart.

Farlighet är dock det enda rimliga argumentet att det fortsatt ska vara förbjudet. Det förutsätter för all del att man tar lätt på individens mänskliga fri- och rättigheter, så som rätten till fysisk autonomi, men det är det många med auktoritära tendenser som gör.

Misogyna antaganden

För det tredje, och det är detta som gör mig avgjort irriterad, är det absurt nedlåtande och förminskade att argumentera utifrån ett antagande om att människor som praktiserar sex med olika former av våldsinslag gör det för att de ”förväntas ställa upp på olika former av våld”.

Det är naturligtvis förkastligt när så sker, inte tu tal om saken, inget sexuellt ska ske utan entusiastiskt samtycke. Det betyder dock på intet vis att sådant samtycke inte kan finnas. Våldsinslag kan till och med vara ett krav för att vilja ha sex, även från ”offrets” sida.

Det är mycket långt ifrån ”förväntas ställa upp”. Mycket långt från Liberalernas misogyna syn på kvinnor som osjälvständiga våp som gör vad som förväntas, som rö för vinden utan egen agens.

Dessutom blottar det en ignorans i sakfrågan, ty det finns mängder med män som önskar utsättas för olika sorters våld. Män som enligt samma logik är ”offer”. Men dessa ser man inte framför sig, för man satte sig inte in i frågan innan man uttalade sig.

Nej, det här förslaget påvisar blott en fullständigt oförmåga att se att andra inte är som jag är, parat med moralism och kryddat med misogyni.

Gillar jag inte det, så kan du inte gilla det. Och skulle du ändå hävda att du gör det, så vet du inte ditt egen bästa och för att vara riktigt säkra på att du inte gör det, tänker vi förbjuda det.

Hepp!

Lösningen ligger inte i lagen

Vi är rätt många som inte tycker att ömsint och mild älskog med ögonkontakt och smäktande musik är höjden av njutning. Rätt många som inte bryr oss ett vitten om några klåfingriga lagar utan blott och bart att alla inblandade entusiastiskt samtycker.

Så det som ändå förändras, möjligen, är att man blir än mindre benägen att söka vård vid behov. För det man glatt samtyckt till att göra – njutit av – det vill man självfallet inte ska bestraffas. Och det ligger i farans riktning att någon drar slutsatser om vem som gjort vad.

Nej, lägg i stället fokus på att stärka alla individer i att välja den sexualitet som passar dem; att våga säga ja likväl som nej. Att ingen gör något för att de känner att det ”förväntas”. Ta samtycke och samtyckeslagen på allvar, i stället för att hela tiden försöka hitta undantag.

Kort sagt; applicera grundläggande respekt för individen. Alltid och i alla situationer.

Det hade om inte annat varit mer i linje med liberalismens ideologiska grundtanke. Något som ändå torde spela roll för just ett (förment) liberalt parti.

The post Utan egen agens (igen) appeared first on Subversivt.

The post Det infantila samhället appeared first on Subversivt.

I allt större utsträckning abdikerar vi från vårt personliga ansvar och lutar oss istället mot offentliga insatser. Detta signalerar en katastrofal svängning mot inlärd hjälplöshet, som gör oss oförmögna att agera när inga hjälpare finns i närheten.

Denna trend hotar inte bara att urholka vår individuella förmåga att hantera kriser, utan även riskerar att försvaga samhällets strukturella självförtroende och minska vårt kollektiva civilkurage, skriver Hanna-Karin Grensman. 

”Trygghetschatten gör succé i kollektivtrafiken” , så beskrivs effekten av den chatt som sedan 2020 gör det möjligt för resenärer att kommunicera direkt med SL:s trygghetscentral. Konkret innebär det en fördubbling av antalet kontakter med resenärer.

Det är självklart utmärkt att det finns en chatt, och naturligtvis är den användbar i betydligt fler otrygga situationer än vad ett telefonnummer är, eftersom kontakten kan ske utan att man drar uppmärksamhet till sig.

Samtidigt ser vi en ständigt ökande tendens att överlåta de problem vi stöter på till ”någon annan”, ofta det offentliga i någon form. Och när någon annan är formellt ansvarig, så slipper jag ansvaret. Jag behöver inte försöka övervinna eventuell olust eller osäkerhet inför att agera.

Jag behöver inte agera kraftfullt mot den som stör eller ofredar någon, för det finns personal till det. Och när jag inte agerar själv, så får jag inte heller erfarenheten att hantera problematiska människor, till exempel i det offentliga rummet.

Och ju mindre erfarenhet jag får, desto mer osäker blir jag i sådana situationer. Mitt självförtroende när det gäller att kunna skydda mig själv, och andra, minskar.

Därmed ökar mitt beroende av personalen. Den dagen då ingen personal är tillgänglig, kan jag vara nästan helt oförmögen att hantera situationen självständigt. Så skapas ”inlärd hjälplöshet”, det vill säga upplevelsen av att vara oförmögen att agera i en specifik situation, trots att jag egentligen, rent objektivt, borde kunna (lära mig att) göra det.

Inlärd hjälplöshet gör individer svaga och otrygga, vilket ökar kraven och belastningen på nämnda personal. Som i sin tur kräver fler resurser för att hantera denna ökning.

Konkret leder alltså den här chatten till att färre människor kommer att ingripa i olika situationer, vilket ökar behovet av väktare (och därmed kostnaderna). Den inlärda hjälplösheten breder ut sig till ännu ett område. Det redan svaga civilkuraget försvagas ännu mer, med potentiellt katastrofala följder.

Med det sagt är lösningen naturligtvis inte att ta bort chatten. Jag kan ha hur mycket civilkurage som helst, men det är inte alltid rimligt eller lämpligt att jag ingriper på egen hand. Det finns en skillnad mellan mod och dumdristighet.

Att chatten har ett värde är odiskutabelt, men hur motverkar vi den inlärda hjälplöshet som kommer med den? Hur arbetar vi framåt för att öka den individuella förmåga att hantera kriser, likväl som stärker  samhällets strukturella självförtroende och vårt kollektiva civilkurage?

Genom att var och en av oss tar ett personligt ansvar för att upprätthålla civilkuraget som norm och praktik. Det vill säga genom att aktivt och medvetet öva på det när tillfälle ges.

Det är gott för individen att utveckla en sådan förmåga och minskar också risken att man behöver skämmas över att inte ha agerat, när man egentligen tycker att man borde ha gjort det men inte vågat. Det är gott för den som blir utsatt. För upplevelsen av att ha stått ensam, kan få en större och längre psykologisk påverkan en kränkningen som sådan.  Det är gott för samhället som blir en tryggare plats när vi tar ansvar för varandra.

Så det finns helt enkelt inga ursäkter. I alla fall inte om man själv hoppas på hjälp när tillfälle ges.

The post Outsourcing av ansvar undergräver vårt civilkurage appeared first on Subversivt.

”Varför är Emma snäll mot Adnan fast han slår mig?”, frågar sonen bekymrat.

”Emma jobbar på skolan så hon måste vara snäll mot alla barn”, förklarar jag, ”även Adnan”.

Knappt har jag hunnit avsluta meningen förrän han kontrar. Skärpan i rösten för mer tankarna till ett vuxen än till en sjuåring.

”Så det är rätt att han ska få slå mig, för att hon måste vara snäll!”

Han är redo för strid, han tittar stint på mig, knutna nävar. Redo för att ännu en vuxen ska svika honom. Kräva att han ännu en gång ska stå ut med den orättvisa som han konsekvent utsätts för i skolan. Där han hålls till en annan, högre, standard än de problematiska eleverna. Där han och hans vänner offras på deras bekostnad. Där han vet att ”de” får slåss, men inte han.

”Nej”, säger jag, ”absolut inte. Hon ska vara snäll mot dig också. Och det är inte snällt mot dig att låta honom slå dig eller någon annan.”

Jag tvekar lite, vad är för mycket att säga?

”Och det är faktiskt inte snällt mot Adnan heller”, säger jag till sist. ”Hur ska han kunna få vänner om han inte får hjälp att inte slåss?”

”Men varför får de slåss? Varför får Adnan och Markus slåss hela tiden?”

”Jag vet inte”, svarar jag.

”De [pedagogerna] bryr sig inte om mig”, svarar han dovt. ”De är inte snälla mot mig!”

Det skär i hjärtat. Något så fruktansvärt.

Att han, som sjuåring, ska behöva dra en sådan slutsats och förhålla sig till den …

För han har inte fel. Och jag kan inte säga att han har fel, hur gärna jag än vill. Jag kan nyansera det, vilket jag gör. Men inte påstå att han har fel. Inte krama honom och säga att visst bryr de sig massor om dig.

För få saker skadar så som att påstå att känslor och upplevelser inte är sanna, när det rent objektivt är Och de ÄR de facto inte snälla mot honom.

För även om Emma och de andra pedagogerna säkert bryr sig om honom rent emotionellt, så skyddar de inte honom, och de skyddar inte de andra barnen. De tillåter de problematiska eleverna att agera ut mot de andra eleverna. Dag efter dag efter dag.

De har, kort sagt, accepterat sakernas tillstånd. I alla fall i handling.

Så det är blott ord, och ord utan korresponderande handling borde aldrig accepteras av någon.

Så nej, de är inte snälla och de bryr sig inte tillräckligt mycket. Det finns inget annat sätt att se på saken.

Naturligtvis vet jag varför det ser ut så här, även om jag inte kan säga det till sonen. En inkompetent skolledning som ljuger och mörkar i stället för att ta tag i problemen. En skolledningen som anser sig tillhöra De Goda och i det blott ser till förövarna och vill ”rädda” dem på bekostnad av mina och andras barn.

Inte i något av de fall jag känner till med problematiska elever (ett tiotal individer), har man vidtagit adekvata åtgärder för att ytterligare elever inte ska råka illa ut. Skolledningen påstår det, men det räcker att veta vilka de problematiska eleverna är och jämföra med vilka som fortsatt och regelbundet begår överträdelser. För är en elev under kontroll kan denne inte fortsätta göra det med sådan frekvens som nu sker.

(Föräldrarna vet f ö ofta inte ens om hur situationen är, för de ser inte mönstret, och saknar väsentlig information. Och vänder de sig till skolan får de lögner till svar.)

Notera att skolan i sin godhetsiver inte ens skyddar de problematiska eleverna. För en elev som gång på gång tillåts skada andra elever, rör sig för varje sådant tillfälle åt fel håll.

Och slutligen har vi en skollag, där blott den elev som skolan inte kan garantera säkerheten för får flyttas. Det vill säga nästan alltid offret, nästan aldrig förövarna.

Så ingen är oskyldig, det finns bara olika grader av ansvar.

Alla namnen är fingerade av anonymitetsskäl. För nu.

The post Utan personligt ansvar appeared first on Subversivt.

Rektor kan fatt beslut om omplacering av vilken elev som helst – om det finns skäl, enligt skollagen.

Rektor har dock ansvar för både offret och förövarens utbildning och båda parterna har skolplikt. Att omplacera en elev för att ”straffa” är förbjudet, och anser man att man kan upprätthålla offrets trygghet och studiero (tex via extra bemanning) så får man inte omplacera någon.

Kan man inte det, är det ofta enklare att omplacera offret, och förövarens trygghet kan man vanligen garantera (speciellt som sekretessen kan göra att eleverna och deras föräldrar inte ens vet vilka de är). Och det finns därför ett antal fall där rektor fattat beslut om att just omplacera offret, och när dennes föräldrar överklagat har man gått på rektors linje.

För tänk alla som blir kränkta och mobbade som då skulle behöva få det stöd (de borde få)…

Det betyder naturligtvis också att rektor kan använda denna möjlighet för att omplacera en elev som har utsatts för en kränkning, skulle elevens föräldrar vara allt för besvärliga i sina krav på skolan.

Och är rektor en God Människa kan hen se det som sitt ansvar att rädda den stackars förövaren (vem vet vad han har varit med om? Vilka trauman han haft? ), snarare än de direkta och indirekta offren. Som om man var tvungen att välja, och faktiskt inte får välja enligt skollagen.

I det fall som rektor avstår från att omplacera någon är det inte ovanligt att eleven själv ber om att få bli omplacerad, för vem kan lära och utvecklas i samma rum som någon som kränkt en?

Att förövaren går kvar är alltså logiskt utifrån skollagen och skolans uppdrag men helt absurt ur ett mänskligt perspektiv.

Notera att inget av detta tar hänsyn till de andra elevernas situation. De som känner till våldet, övergreppen eller liknande och nu är rädda för förövaren. De som misstänker att de kanske står på tur. De som faktiskt kanske står på tur utan att ens känna till det. De skyddas inte.

Ibland vet eleverna inte ens att de går i samma klass som en elev som begått sexuella övergrepp, våldtagit eller misshandlat en annan elev. Och det gör inte heller deras föräldrar.

Skulle man som förälder ändå få information om det (vanligtvis via rykten och eller från de egna barnen), så har man inte självklart rätt att får reda på hur skolan planerar att skydda barnen från framtida övergrepp, oavsett om ens egna barn fallit offer för den kända förövaren eller inte. Ty sekretesslagarna ska tas hänsyn till.

Inte heller vet man självklart om det man om det ett barn varit utsatt för är en engångsföreteelse eller en del ett mönster. Man vet inte om det faktum att det egna barnet råkade illa ut var helt omöjligt för skolan att förutsäga och förebygga, eller om det förekommit en lång rad liknande problem avseende denna elev tidigare. Om det kanske till och med är så att det fanns en handlingsplan för att skydda de andra eleverna, som inte fungerat. Eller om det borde ha funnits en handlingsplan, men inte fanns det. Information som är  avgörande när det kommer till var ansvaret ska placeras.

Vissa skolor drar sekretessen mycket hårt, längre än vad som faktiskt krävs, ibland i syfte att just undgå granskning och kritiska frågor. För om föräldrarna inte vet vad som faktiskt sker på skolan och att barnen kan vara i reell fara, så kommer de att känna sig trygga. Och känner de sig trygga, så ger det fina svar och höga poäng på till exempel Skolverkets enkäter. Det gör skolverket glada, likväl som huvudman, och rektorn anses ha gjort ett utmärkt arbete.

Så som förälder har man inga eller små möjligheter att analysera situationen och skydda sina barn ens mot kända förövare. Man har bara att lita till rektor, som alltså har en lång rad incitament att inte vara öppen och ärlig. Helt i enlighet med skollagen.

Och kan man inte lita på rektorn eller om offret inte mår bra av att tvingas gå i samma klass eller skola som förövarna, så blir den naturliga konsekvensen att föräldrarna väljer att flytta sitt barn. För när det kommer till barnen så kan man inte offra dem, för att kanske en dag få rätt mot rektorn (och skollagen). Om alltså inte rektor väljer att omplacera offret först.

Det är otillständigt.

Tillfällig omplacering och tillfällig placering utanför skolan

När kan rektorn fatta beslut om tillfällig omplacering av en elev inom skolan?
I förskoleklassen, grundskolan, anpassade grundskolan, specialskolan, sameskolan, gymnasieskolan och anpassade gymnasieskolan får rektorn under vissa förutsättningar besluta att en elev ska följa undervisningen i en annan undervisningsgrupp än den ordinarie undervisningsgruppen eller på annan plats inom skolan. För en elev i grundskolan eller motsvarande skolformer kan ett sådant beslut också innebära att eleven ska ges enskild undervisning eller undervisning i en särskild undervisningsgrupp.

Ett beslut om tillfällig omplacering inom skolan kan fattas om sådana åtgärder som vidtagits efter en utredning av elevens beteende inte varit tillräckliga, eller om det annars är nödvändigt för att ge övriga elever trygghet och studiero. Ett beslut om tillfällig omplacering får gälla för högst fyra veckor.

Om rektorn beslutar att en elev ska ges enskild undervisning eller undervisning i en särskild undervisningsgrupp som en disciplinär åtgärd måste de förutsättningar som krävs för att en elev ska kunna få sådan undervisning som särskilt stöd inte vara uppfyllda. Eleven behöver alltså inte ha ett åtgärdsprogram, och det måste inte finnas särskilda skäl kopplade till ett stödbehov. Det kan dock vara så att en elevs behov av särskilt stöd utreds parallellt med att eleven är tillfälligt omplacerad som en disciplinär åtgärd. En sådan utredning kan resultera i att eleven under en längre tid bör ges undervisning enskilt eller i särskild undervisningsgrupp inom ramen för särskilt stöd. En elev i förskoleklassen kan dock inte ges särskilt stöd enskilt eller i en särskild undervisningsgrupp.

Innan rektorn fattar ett beslut om tillfällig omplacering som innebär undervisning i en annan undervisningsgrupp ska rektorn bedöma hur åtgärden kan påverka övriga elevers utbildning i den gruppen.
Elevens vårdnadshavare ska informeras om ett beslut om tillfällig omplacering. Beslutet ska dokumenteras skriftligt. Till skillnad mot vad som gäller vid beslut om avstängning går ett beslut om tillfällig omplacering inte att överklaga.

Källor: 3 kapitlet 11 §, 5 kapitlet 12 och 24 §§, 28 kapitlet 18 § skollagen samt proposition 2021/22:160 Skolans arbete med trygghet och studiero, sidan 240.

The post Så leder skollagen till att offer – inte förövare – omplaceras appeared first on Subversivt.

Men om du nu tillhör dem som tycker att regeln är felaktig, varför köpte du inte en biljett till flickan i alla fall?

”Jag har det som princip att man inte ska tumma på regler. Om jag tummar på regler hur kan jag då förvänta mig att mitt barn ska hålla sig till regler?”

Men varför i hela fridens namn har du en princip som säger att man inte ska tumma på några regler?

Jag håller med om att det kan underlättar tillvaron en smula, när barnen är små, om de följer regler utan att ifrågasätta. Men som förälder är du enbart en auktoritet i barnens liv en kort stund, därefter lyssnar de till lärare, kompisar och kändisar. Är du helt, helt säker att du vill att dina barn ska lyda dessa blint?

Alla regler är inte lika viktiga

Det finns lagar och regler som är verkligt viktiga. Och så finns det de som är mindre viktiga. Åldersgränser på konserter tillhör naturligtvis den senare kategorin. En godtycklig regel som säger att det är förbjudet om man är 12 år och 364 dagar, men tillåtet dagen därpå. Och eftersom inget markant händer med barns öron på 13-årsdagen, går den inte att motivera  med annat än att det är just en regel.

Barn (även riktigt små) förstår resonemang rörande de flesta av våra lagar och regler. Och när barn reflekterat över och accepterat den – när de internaliserat den – ökar sannolikheten att de fattar goda beslut även när föräldrarna inte är närvarande.

Nästan varenda hjälte är någon som, trots fara för dem själva, valt att bryta mot lagen för att skydda någon eller skapa ett bättre samhälle. Rosa Parks. Oskar Schindler. Mahatma Gandhi. Tre personer som vågade sätta sin egen moral över lagar och regler. Men hur ska någon kunna göra det, om de inte övat på att reflektera över rimligheten i de lagar och regler som råder?

Att något är olagligt betyder inte att det är fel

Alla vet att det faktum att något är lagligt inte gör det moraliskt korrekt. Och att något är olagligt, betyder inte att det är fel. För det handlar naturligtvis inte om att vara normlös. Det handlar tvärt om att försäkra sig om att man agerar på ett sådant vis att man med rak rygg kan ta ansvar för sina handlingar. Ansvaret är till syvende och sist alltid individens.

Den som fostras till blind lydnad, blir lättare offer för totalitära ideologier, riskerar att bli medlöpare till destruktiva auktoriteter (i skolan likväl som i arbetslivet) och är också mer sannolika offer för övergrepp.

Därför måste föräldraansvaret innefatta att hjälpa barnen att reflektera över dessa frågor och fatta väl avvägda beslut som de kan stå för, där lagar och regler enbart är ett argument bland många. Att uppfostra någon till att vara ryggradslös och auktoritetsbunden är grymt. Det är obegripligt att så många föräldrar verkar föredra det.

The post Hellre regelbrytare än ryggradslös appeared first on Subversivt.

Alla företag, som restauranger med uteservering, behöver anpassa sig efter kunderna och deras önskemål om de vill överleva. Det är något av ett axiom – och en bitter erfarenhet för många näringsidkare. Det är då en smula märkligt, kan tyckas, att många (om än inte alla) uteserveringar tillåter rökning.

Och kunderna, de verkar inte välja bort uteserveringar där rökning är tillåtet, till förmån för uteserveringar där det är förbjudet. Och inte heller verkar de ställa krav på uteserveringarna att de ska förbjuda rökning.  I alla fall inte i någon större omfattning.

Hur jag vet det? Det är uppenbart. Restaurangerna uppfattar inte rökfrihet som ett krav från sina kunder. Hade gästerna krävt rökfria uteserveringar så hade uteserveringarna varit rökfria. Utan lagkrav.

Skrikande egoister har satt agendan

Således är det – som så ofta förut – klåfingriga myndigheter och skrikande egoister som satt agendan för alla andra. Som kräver polariserande förbud, i stället för former för samexistens. Tröttsamt, är vad det är.

Hälsofascismen flyttar ständigt fram sina positioner, nästa gång kommer förbudet gälla något som är värdefullt för dem som nu jublar. Många är de njutningar som är potentiellt skadliga. Det där glaset rosé i sommarsolen. Promenaden i gnistrande snölandskap. Den ljuva chokladpralinen.

Så berätta för mig vad du älskar – och jag lovar att jag kan lägga fram fullt valida argument för att förbjuda det. Allt som krävs är en gnutta fantasi, för allting är potentiellt farligt.

Och jag frågar mig: vad är livet värt om det enbart består av kruskakli, tarmsköljningar och uppbygglig litteratur?

The post Förbjud allt! appeared first on Subversivt.

Behöver dagens barn lära sig att steka äldre kvinnor i glesbygdsmiljö? frågar sig Lotta Olsson i en krönika i Dagens Nyheter (29/11), och fortsätter:

”[…] de gamla sagorna kanske fortfarande har ett värde? Nya sagor blir ofta bara utslätade Hollywoodvärldar med endimensionella superhjältar och extremt fantasilösa fantasymiljöer.”

 Jag har sett konstruktionen av dessa sagor på nära håll. Till exempel deltog jag för en tid sedan i en diskussion mellan ett antal barnboksförfattare. Författaren som hade startat diskussionen stod inför ett dilemma. Hon behövde en kapsyl för att driva berättelsen vidare, och hennes lösning var att låta bokens mamma dricka en öl på en uteservering. Men kunde hon verkligen göra så?

Nej, var det genomgående svaret, det kunde hon inte.

Detta ställningstagande motiverades med att barn överhuvudtaget inte behöver känna till eller exponeras för förekomsten av alkohol. Inte heller ansågs det rimligt att barn som lever i en miljö med alkoholiserade föräldrar ska behöva möta alkohol, och kanske triggas av det, i en barnbok.

Det svåra gör barnboken mer värdefull

Alla barn exponeras för alkohol, att dölja förekomsten låter sig helt enkelt inte göras, hur gärna man än skulle vilja. Därför kan jag också se ett värde i att låta alkohol vara en del av en berättelse. Det är rimlig spegling av vår kultur och det ger barn språkliga begrepp och en förståelse inför alkoholens sociala funktion.

Små barn tenderar att tro att alla familjer är precis som deras, och äldre barn tenderar att tro att de är ensamma om sin situation. Förekomsten av alkohol kan alltså påvisa att det finns andra familjer än den egna där man dricker alkohol. Och det kan också visa att det finns ett sunt sätt att förhålla sig till och konsumera alkohol. Man kan ta en öl på en uteservering i solskenet och vara nöjd med det, man måste inte dricka öl efter öl och slutligen ragla från restaurangen.

Förekomsten av alkohol i en saga kan alltså både ge barnen en vokabulär för att tala om det och referensramar utanför den egna familjen. Exakt det som behövs för att vi ska kunna fånga upp de barn som lever i hem där missbruk förekommer. 

Våra älskade sagor är fulla av ond bråd död

I flera av vara mest älskade sagor går författarna mycket längre än så. Astrid Lindgrens Madicken umgås med farbror Nilsson, en trevlig och jovialisk man för det mesta, men också tydligt alkoholiserad. Lindgrens sagor väjer förövrigt inte för något som är svårt. Ensamhet, sorg och död har ett utrymme. Likväl som glädje, lycka och stor omtanke. Och är det inte just detta som är hennes storhet?

H. C. Andersens sagor är likartade. I hans version av Lilla Sjöjungfrun  får hon inte sin prins (som i Disneys tillrättalagda), hon blir förvandlad till skum på vågorna.

En mindre känd bok är Nusse-kudden av Håkan Jaensson och Arne Norlin. Den gavs ut av Alfabeta 1984 och hyllades som nyskapande och som sinnebilden för den nya svenska barnboken.

”Kalle försökte glömma Nusse-kudden. Han började löpa flera mil om dagen. Eftersom det inte hjälpte började han röka och supa något förskräckligt. Men han kunde inte glömma Nusse-kudden. (ur Nusse-kudden)

Kritikerrosat 1984. Svårt, eller omöjligt, att publicera 2018.

Det livsfarliga är livsviktigt

Lotta Olsson menar: ”De gamla sagorna är grovhuggna, men annorlunda, och det går att göra dem något mindre bloddrypande för mindre barn. Ändå är just det livsfarliga viktigt. Sagorna handlar om liv och död, om omedelbar överlevnad och om att lära sig hantera det omöjliga.

Jag är helt enig med Lotta Olsson. Att försöka skydda barn från verkligheten – i stället för att lära dem att hantera den – är att göra dem en björntjänst. De behöver få möta livets alla aspekter, i lagom doser och med en vuxen att hålla i handen. De behöver inte det tillrättalagda och menlösa.

The post Björntjänst att inte exponera barn för verkligheten appeared first on Subversivt.

Det är fel att knulla barn. Ur alla perspektiv. Men det är inte, som många verkar ha fått för sig, samma sak att sjunga om att knulla barn som att knulla barn. It’s not even in the same ballpark, som amerikanarna skulle säga.

Anton Magnusson (”Mr Cool”) publicerar låten Knulla barn. Responsen blir tydlig: ett stort antal människor spyr ut sitt hat över honom. Och det må vara hänt. Man både får och ska reagera på saker som man finner felaktiga.

(Att kulturen blir trist och menlös om allt som någon ogillar ska förbjudas – som rondellhundar, Tintin i Kongo och Ecce Homo – ser verklighetens folk uppenbart inte som ett problem. Och det behöver de strängt taget inte göra heller. Förr eller senare lär de bli varse problematiken, när något de sätter värde  på råkar ut för en hatstorm.)

Men de här att de låtsas att de inte förstår att låten är satir. När de envetet hävdar att skaparna är pedofiler, att de måste ha utövat pedofili för att kunna skriva låten. När de i klartext skriver att de ska döda Anton Magnusson. Då har gränsen, inte bara för det anständiga utan också för det lagliga, passerats och försvunnit i fjärran.

(F ö är min uppfattning att de som trivialiserar och skämtar mest cyniskt om pedofili många gånger är de som faktiskt blivit utsatta. Inte pedofilerna.)

Så drevet går mot den smaklösa komikern som dristade sig till att skämtar om pedofili. Och jag kan inte låta blir att fråga mig: Hade det inte varit mer effektfullt att dreva mot pedofilerna? Om målet alltså är att skydda barn? (Det är en så kallad retorisk fråga, ni behöver inte svara.)

Till exempel känner jag spontant att nyheten ”En miljon pedofiler i hemligt nätverk”  upprör mig aningens mer än låten. Kunde ni inte ha drevat en smula när den kom?

Jag har också ett litet problem med alla barn och unga som tvingas in i äktenskap, som tvingas föda barn fast deras kroppar inte är redo för det, som på olika vis förvägras sina mänskliga rättigheter. Men inte heller här ser jag något frapperande engagemang. (Förutom hos den klick som är upptagna med att relativisera. De är hemskt engagerade.)

Alla som följer mig vet att jag sedan lång tid tillbaka har ett stort engagemang för barn som utsätts för sexuella övergrepp. Och det engagemanget innefattar att försöka göra det som faktiskt kan resultera i en positiv förändring för de utsatta barnen.

Och därför gillar jag inte det här. De skriver att det är viktigt att låten tas bort från Spotify för att skydda barnen. Men jag garanterar att inte ett enda barn har skyddats från att bli våldtaget tack vare deras engagemang i den här frågan.

(Ja, jag både vet och anser att man kan föra ett resonemang om normalisering och språkets inverkan på våra värderingar och vårt handlande – men vi har galet mycket större problem med faktiska pedofiler att hantera, innan vi börjar med finliret.)

I stället för att skydda barnen så ropade de ”varg”, men det fanns ingen ”varg”. Och vi vet alla vad som blir konsekvenserna av det.

Dessutom utmålade de pedofilerna som monster. Det kan man göra, för handlingarna i sig är monstruösa. Men det är också det som hindrar oss från att se att den trevliga pappan, vår älskade bror eller vår fina och populära dotter skulle kunna vara pedofil. Att människor kan vara både fantastiska och monstruösa. Nästan alla barn berättar om övergrepp. Nästan inga barn blir trodda. Detta är orsaken.

Att vara pedofil är inget val. Det är en sexuell störning. En störning som många pedofiler lider av och kämpar med att hantera. Det effektivaste verktyg jag känner till för att minska det sexuella våldet är Preventell – en hjälplinje för den som är rädd att skada någon sexuellt. Första året förmådde de 150 personer att ta emot hjälp för sin problematik.

Slacktivisterna hade kunnat lägga sin energi på att sprida information om Preventell så att varje person i hela Sverige känner till att det finns. I stället valde de att spy hat i en sådan omfattning att det just nu måste kännas helt omöjligt för en pedofil att våga vända sig till sjukvården. Om människor reagerar så över en låt – hur kommer man att reagera när han eller hon berättar att de är en pedofil?

Tänk om de hade lagt energin på att lära sig förstå och motarbeta mekanismerna hos sig själva som gör att om ett barn berättar för dem om övergrepp så kommer de sannolikt inte förmå tro dem.  Tänk om de hade lagt energin på att finna mod att stå på barnets sida. För man kan ju inte veta säkert, man ska inte lägga sig i, och nog är det kan barnet vara manipulerat eller kanske ett lögnaktigt litet barn? Allt detta ryggradslösa människor tar till för att slippa konfrontera sanningen.

Och ändå talar statistiken sitt tydliga språk: Vi känner alla barn som blir utsatta. Vi vet bara inte vilka barn eller vilken som är förövare – för den genomsnittlige förövaren skapar nämligen inte låtar om att knulla barn. Jag kan till och med drista mig till att säga att det är ovanligt.

En skugga blott, som går och går, är livet,
en stackars slacktivist, som larmar
och gör sig till, en timmes tid på scenen
och sedan ej hörs av.
Det är en saga
berättad av en dåre.
Låter stort, betyder intet.

fritt efter William Shakespeares Macbeth (akt 5:5)

Disclaimer: Jag har inte lyssnat på låten. Det verkar inte rimligt att lyssna på skit för att bevisa att det är skit och dessutom bidra till upphovsmakarnas ersättning.  För övrigt tror jag att jag skulle gå sönder av att lyssna på den.

Mer på samma tema

En helt oskyldig puss

The post Att knulla barn appeared first on Subversivt.

Bakgrund

The post Det krävs en särskild form av mod för att strunta i den lagstadgade tillgängligheten appeared first on Subversivt.