”Liberalerna vill förbjuda strypvåld i sexuella sammanhang. Det säger jämställdhetsminister Nina Larsson (L) till Sveriges Radios Ekot. […] L vill se en ny lagstiftning. – Vi kan inte ha en situation där vi riskerar att normalisera våld eller våldtäkt och att man förväntas ställa upp på olika former av våld, säger Larsson.”

Det är ett par saker man ska ha klart för sig i den här frågan. Saker som tydligen gått de förbudsivrande ”Liberalerna” förbi.

För det första är asfyxi (att begränsa någons luftintag) eller ”strypsex” redan olagligt. Du kan inte samtycka till vissa sorters våld i lagens ögon. Vi har redan haft situationer där personer blivit dömda för strypsex, trots att motparten (”offret”) hävdat samtycke. Att det ändå går till domstol handlar om att det faller under allmänt åtal, det kan alltså drivas utan att ”offret” önskar det.

För det andra, ”strypsex” innefattar en lång rad olika praktiker, och även om ingen form är ofarlig, så är skillnaden i farlighet stor. Givet hur de uttalar sig förutsätter jag att de inte har skillnaden klar för sig, och exakt vad de vill förbjuda är därmed oklart.

Farlighet är dock det enda rimliga argumentet att det fortsatt ska vara förbjudet. Det förutsätter för all del att man tar lätt på individens mänskliga fri- och rättigheter, så som rätten till fysisk autonomi, men det är det många med auktoritära tendenser som gör.

Misogyna antaganden

För det tredje, och det är detta som gör mig avgjort irriterad, är det absurt nedlåtande och förminskade att argumentera utifrån ett antagande om att människor som praktiserar sex med olika former av våldsinslag gör det för att de ”förväntas ställa upp på olika former av våld”.

Det är naturligtvis förkastligt när så sker, inte tu tal om saken, inget sexuellt ska ske utan entusiastiskt samtycke. Det betyder dock på intet vis att sådant samtycke inte kan finnas. Våldsinslag kan till och med vara ett krav för att vilja ha sex, även från ”offrets” sida.

Det är mycket långt ifrån ”förväntas ställa upp”. Mycket långt från Liberalernas misogyna syn på kvinnor som osjälvständiga våp som gör vad som förväntas, som rö för vinden utan egen agens.

Dessutom blottar det en ignorans i sakfrågan, ty det finns mängder med män som önskar utsättas för olika sorters våld. Män som enligt samma logik är ”offer”. Men dessa ser man inte framför sig, för man satte sig inte in i frågan innan man uttalade sig.

Nej, det här förslaget påvisar blott en fullständigt oförmåga att se att andra inte är som jag är, parat med moralism och kryddat med misogyni.

Gillar jag inte det, så kan du inte gilla det. Och skulle du ändå hävda att du gör det, så vet du inte ditt egen bästa och för att vara riktigt säkra på att du inte gör det, tänker vi förbjuda det.

Hepp!

Lösningen ligger inte i lagen

Vi är rätt många som inte tycker att ömsint och mild älskog med ögonkontakt och smäktande musik är höjden av njutning. Rätt många som inte bryr oss ett vitten om några klåfingriga lagar utan blott och bart att alla inblandade entusiastiskt samtycker.

Så det som ändå förändras, möjligen, är att man blir än mindre benägen att söka vård vid behov. För det man glatt samtyckt till att göra – njutit av – det vill man självfallet inte ska bestraffas. Och det ligger i farans riktning att någon drar slutsatser om vem som gjort vad.

Nej, lägg i stället fokus på att stärka alla individer i att välja den sexualitet som passar dem; att våga säga ja likväl som nej. Att ingen gör något för att de känner att det ”förväntas”. Ta samtycke och samtyckeslagen på allvar, i stället för att hela tiden försöka hitta undantag.

Kort sagt; applicera grundläggande respekt för individen. Alltid och i alla situationer.

Det hade om inte annat varit mer i linje med liberalismens ideologiska grundtanke. Något som ändå torde spela roll för just ett (förment) liberalt parti.

The post Utan egen agens (igen) appeared first on Subversivt.

När jag når honom är han på flygplatsen. Jag vet inte vilken och inte heller var han kommer att landa.

Jag frågar inte. Ty jag vet det viktigaste.

Jag vet att han nu ansluter till de förband som strider för Ukraina. Strider vid deras sida för deras rätt till suveränitet, till självbestämmande, till frihet.

Att han, samtidigt som jag skriver dessa rader, tar ett personligt ansvar för människors frihet. Riskerar sitt liv för den sortens frihet som vi i Sverige tar för given.

Jag känner mig mycket liten i sammanhanget.

I Sverige tjafsar vi om vad det står på toalettskyltar, om vem som borde vunnit en musiktävling och om man verkligen får vara barbent på arbetsplatsen. Gnäller över regnet och lägger upp bilder på smultron, lekande barn och stilla sjöar i motljus.

Försvarsmakten köper reklamplats för att påminna oss om att ”Sverige är värt att försvara”.

I Ukraina dör människor.

Vi tjafsar om stridsvagnar på Gotland, om vad försvaret får kosta, om vi alls ska ha ett försvar, om att vända andra kinden till, om vikten av icke-våld.

Tjafsar, trots att svensk försvarsmakt består av människor som även de valt att ta ett personligt ansvar för vår fred och frihet. Som kommer att försvara oss alla i händelse av krig. Tjafsar, trots att det är den mest värdefulla gåva vi någonsin kommer att få.

I Ukraina dör människor.

De dör, stridande för sin, likväl som vår, frihet. För faller Ukraina, var vänds ondskans blick?

Allt för många uppmanar Ukraina att förhandla, samarbeta med ondskan. Inte provocera. Vill att de ska böja huvudet, skrapa med foten, underkasta sig. Påstår att vi förlänger kriget när vi stöttar dem.

För att det vore enklare för dem om kriget tog slut. Som skulle ett krigsslut ge absolution för varje bortvänd blick, för varje tystnad, för varje högljutt krav på landsförräderi.

I Ukraina dör människor.

För det ges ingen absolution.

Min vän strider för Ukraina. Han vet vad som väntar av vidrigheter och ondska. Han vet vad det kommer, och kan komma, att kosta honom.

Ändå gör han det valet.

Jag känner mig mycket liten i sammanhanget.

Jag skriver:

”Du ser till att inte dö. Det är en direkt order. Den enda jag någonsin kommer att ge dig.”

Svaret kommer nästan omedelbart.

”Uppfattat.”

Vi vet båda att han inte kan lova mig det.

The post Med personligt ansvar för vår frihet appeared first on Subversivt.

The post Det infantila samhället appeared first on Subversivt.

I allt större utsträckning abdikerar vi från vårt personliga ansvar och lutar oss istället mot offentliga insatser. Detta signalerar en katastrofal svängning mot inlärd hjälplöshet, som gör oss oförmögna att agera när inga hjälpare finns i närheten.

Denna trend hotar inte bara att urholka vår individuella förmåga att hantera kriser, utan även riskerar att försvaga samhällets strukturella självförtroende och minska vårt kollektiva civilkurage, skriver Hanna-Karin Grensman. 

”Trygghetschatten gör succé i kollektivtrafiken” , så beskrivs effekten av den chatt som sedan 2020 gör det möjligt för resenärer att kommunicera direkt med SL:s trygghetscentral. Konkret innebär det en fördubbling av antalet kontakter med resenärer.

Det är självklart utmärkt att det finns en chatt, och naturligtvis är den användbar i betydligt fler otrygga situationer än vad ett telefonnummer är, eftersom kontakten kan ske utan att man drar uppmärksamhet till sig.

Samtidigt ser vi en ständigt ökande tendens att överlåta de problem vi stöter på till ”någon annan”, ofta det offentliga i någon form. Och när någon annan är formellt ansvarig, så slipper jag ansvaret. Jag behöver inte försöka övervinna eventuell olust eller osäkerhet inför att agera.

Jag behöver inte agera kraftfullt mot den som stör eller ofredar någon, för det finns personal till det. Och när jag inte agerar själv, så får jag inte heller erfarenheten att hantera problematiska människor, till exempel i det offentliga rummet.

Och ju mindre erfarenhet jag får, desto mer osäker blir jag i sådana situationer. Mitt självförtroende när det gäller att kunna skydda mig själv, och andra, minskar.

Därmed ökar mitt beroende av personalen. Den dagen då ingen personal är tillgänglig, kan jag vara nästan helt oförmögen att hantera situationen självständigt. Så skapas ”inlärd hjälplöshet”, det vill säga upplevelsen av att vara oförmögen att agera i en specifik situation, trots att jag egentligen, rent objektivt, borde kunna (lära mig att) göra det.

Inlärd hjälplöshet gör individer svaga och otrygga, vilket ökar kraven och belastningen på nämnda personal. Som i sin tur kräver fler resurser för att hantera denna ökning.

Konkret leder alltså den här chatten till att färre människor kommer att ingripa i olika situationer, vilket ökar behovet av väktare (och därmed kostnaderna). Den inlärda hjälplösheten breder ut sig till ännu ett område. Det redan svaga civilkuraget försvagas ännu mer, med potentiellt katastrofala följder.

Med det sagt är lösningen naturligtvis inte att ta bort chatten. Jag kan ha hur mycket civilkurage som helst, men det är inte alltid rimligt eller lämpligt att jag ingriper på egen hand. Det finns en skillnad mellan mod och dumdristighet.

Att chatten har ett värde är odiskutabelt, men hur motverkar vi den inlärda hjälplöshet som kommer med den? Hur arbetar vi framåt för att öka den individuella förmåga att hantera kriser, likväl som stärker  samhällets strukturella självförtroende och vårt kollektiva civilkurage?

Genom att var och en av oss tar ett personligt ansvar för att upprätthålla civilkuraget som norm och praktik. Det vill säga genom att aktivt och medvetet öva på det när tillfälle ges.

Det är gott för individen att utveckla en sådan förmåga och minskar också risken att man behöver skämmas över att inte ha agerat, när man egentligen tycker att man borde ha gjort det men inte vågat. Det är gott för den som blir utsatt. För upplevelsen av att ha stått ensam, kan få en större och längre psykologisk påverkan en kränkningen som sådan.  Det är gott för samhället som blir en tryggare plats när vi tar ansvar för varandra.

Så det finns helt enkelt inga ursäkter. I alla fall inte om man själv hoppas på hjälp när tillfälle ges.

The post Outsourcing av ansvar undergräver vårt civilkurage appeared first on Subversivt.

Tänker du att du äger din kropp – att den är din att göra vad du vill med – att du har rätt till din kroppsliga autonomi? Det är en populär uppfattning men när man granskar den närmare tvingas man konstatera att det faktiskt är helt fel. Även om de mänskliga rättigheterna understryker den rätten, har staten skapat en lång rad regler för vad människor får gör med sin kropp – även i frågor som enbart påverkar individen.

Detta är ett principiellt problem, eftersom det utmärkande för en liberal demokrati är att lagar stiftas i syfte att skydda individer från att få sina rättigheter kränkta av andra människor. Inte för att våldföra sig på individens rätt till självbestämmande.

Statens orättfärdiga överhöghet tar sig exempelvis uttryck i att individen saknar rätt att välja dödshjälp. I september dömdes till exempel en kvinna till fängelse. Hennes man hade bett henne om hjälp att dö, men varken hans bevisade samtycke eller det faktum att hon hade försökt ta sitt eget liv samtidigt gjorde någon skillnad. Att mannen bad henne är inte ansvarsbefriande, hans önskemål knappt juridiskt relevant.

Assisterade självmord eller eutanasi är tillåtet i ett antal länder, men bara under vissa specifika förutsättningar. Livsleda som argument accepteras inte (oaktat om den är kopplad till psykisk ohälsa), och möjligheten att få hjälp har begränsats till dem i livets slutskede som lider svårt. Den bestämmanderätt som staten tillskansat sig över individens kropp – och liv – tillåts alltså trumfa individens egen rätt till densamma.

Ofta motiveras regleringarna med att de grundar sig i majoritetens moraliska uppfattningar. Få upplever det som ett reellt problem att sex mellan nära släktingar i många fall är förbjudet, eller att man har begränsad rätt att samtycka till våld (enbart ringa misshandel låter utövaren gå straffri.)

Men att inte försvara den principiella rätten till fysisk autonomi för att man själv inte önskar överträda de gränser som har stipulerats, är som att inte försvara yttrandefriheten för att man inte har något att säga. Personer har dömts, trots bevisat samtycke, så inskränkningarna är ett påtagligt problem för somliga. Det skapar en sorts majoritetens (moraliska) tyranni – vilket är ett brott mot demokratins princip.

Det utmärkande för en liberal demokrati är att lagar stiftas i syfte att skydda individer från att få sina rättigheter kränkta av andra människor.

Statens rätt borde därför inskränkas till att säkerställa att brott mot samtycket straffas. Inte ta ställning till olika handlingar mellan samtyckande vuxna.

I stället uppfattas statens bestämmanderätt över våra kroppar som så självklar att den sällan ifrågasätts. Det möjliggör en lång rad moralistiska och repressiva lagar; från hjälmtvång för motorcyklister till rökförbud och danstillstånd. När staten konsekvent brister i respekt för individens fysiska autonomi, är det inte märkligt att förslag som det Kristdemokraten Ella Bohlins lade fram i oktober om att alla medborgare automatiskt ska registreras som donatorer, får stöd.

Tilltaget skulle förvisso öka antalet donatorer, men också antalet personer i registret som egentligen inte vill donera. För negativ avtalsbindning – att förbinda någon utan deras aktiva samtycke – har bevisligen en sådan effekt, vilket också är skälet till att det inte är tillåtet.

Säkerställandet av samtycke kan vara juridisk klurigt. Läkares ovilja att utföra dödshjälp är värd att respektera. Oförnuftiga beslut från individens sida kan innebära en belastning för det offentliga. Bristen på organ ett reellt problem. Men det är problem som kan lösas, inte legitima argument för att inskränka medborgarnas kroppsliga autonomi.

Statens uppgift är inte att agera överbeskyddande förälder till medborgare som inte anses veta sitt eget bästa och måste hindras från dåliga val. Tvärtom, det är att skydda individens rätt att vara oförnuftig, irrationell och dåraktig. Först när hennes handlingar inskränker andras fri- och rättigheter har staten rätt, och skyldighet, att ingripa. Inte förr.

Texten publicerades först i Smedjan (Timbro), 2019-12-12

The post Din kroppsliga autonomi är en illusion appeared first on Subversivt.

Ett löjligt lågt underhållsbidrag. Det är den enda juridiska konsekvensen när en förälder avsäger sig föräldraskapet och försvinner sitt barn liv. Trots att barnrätten stipulerar att barn har rätt till en relation med båda sina föräldrar, finns det inget som reglerar föräldrars skyldigheter att stanna kvar.

Däremot har en förälder som överger sitt barn rätt att komma tillbaka och kräva tillgång till barnet. Det spelar ingen roll hur länge han (det är oftast en han, även om det omvända förekommer) har varit borta, orsaken till frånvaron, om han vägrat betala underhåll eller givit löfte om att avstå vårdnad. Inte ens övergrepp på kvinnan eller barnet är en självklart avgörande faktor. En förälder utan vårdnad har nämligen alltid rätt att ansöka om vårdnad, boende och umgänge – något som ger dem rättigheter, och förvisso skyldigheter, gentemot barnet.

Barnrätt innebär även att få slippa en likgiltig förälder

Att bli övergiven av en förälder kan naturligtvis vara tragiskt för barnet, men många gånger är det förmodligen bättre än alternativet. Ska vi tala om barnrätt behöver vi även tala om barnets rätt att slippa en likgiltig, eller i värsta fall olämplig, förälder. Umgänge med en oengagerad pappa är plågsamt i stunden och får på sikt negativa konsekvenser för självkänslan och måendet. Det är ett högt pris för ett barn att betala.

När det kommer till föräldrarna har man i allmänhet viss förståelse för kvinnan och accepterar hennes rätt att välja – eller välja bort – fostret och föräldraskapet. Mannen däremot, han får skylla sig själv. Som vänstersajten Politism påpekar: det finns minsann ingen orättvisa i att en man som ”rimligen [blivit] informerad i skolan om hur graviditeter uppstår” inte får göra abort. Att även kvinnan fått samma information – och att hon i rättvisans namn därmed borde få skylla sig själv hon också – undviker man nogsamt att nämna.

Likartat påstås ofta att det är mannen och hans behov som styr sexakten och därmed är det hans fel om kondom inte används. Som om kvinnor inte skulle ha sexuell agens, som om kvinnor inte skulle ha exakt samma ansvar att skydda sig mot oönskad graviditet. Idén är lika förminskande som sexistisk.

Med juridisk abort skulle han dock förlora privilegiet att återinträda som far enbart för att han önskar det.

Det krävs två för att skapa ett foster

Det är självklart att den som varit med och skapat ett foster också tar ansvar för det. Men det är inte samma sak som att placera allt ansvar på mannen med snusförnuftiga kommentarer om att han borde avstått från sex om han inte ville bli pappa samtidigt som man inte ger honom några reella valmöjligheter.

Inte heller är det en proportionerlig konsekvens att 5,4 minuters aktivitet (genomsnittstiden för penetrerande samlag), orsakad av en biologisk drift, tillåts determinera en fjärdedel av mannens liv. Att kvinnans perspektiv är överordnat eftersom hon bär fostret, ger oss inte rätt att fnysa åt mannens. Framför allt inte när det rör sig om unga människor, och speciellt inte när vi kan göra något åt det.

Med juridisk abort skyddas barnet

En möjlighet att utöka både barnets och mannens rättigheter är så kallad juridisk abort. Det innebär att mannen får rätt att avsäga sig faderskapet i början av graviditeten – och därmed alla tillhörande rättigheter och skyldigheter.

I praktiken har mannen redan den mest avgörande rättigheten som juridisk abort skulle medföra – att överge barnet. Med juridisk abort skulle han dock förlora privilegiet att återinträda som far enbart för att han önskar det. Den stora vinsten blir därmed ökad trygghet och stabilitet för barnet och kvinnan i de fall som mannen inte vill vara pappa. Den olämpliga eller oengagerade pappan skulle inte längre kunna utnyttja sin nuvarande rätt att ändra sig.

Varje barn har rätt till aktiva och kärleksfulla föräldrar som vill ha dem. Möjligheten till juridisk abort ökar sannolikheten att barnet får just det.

(Först publicerad i Smedjan (Timbro) – 2019-08-28)

The post Juridisk abort – för barnets bästa appeared first on Subversivt.

Kristina tar all föräldraledighet med lilla Anna, eftersom maken Karl-Oskars lantbruk annars kommer att gå i konkurs. När Karl-Oskar kommer in från ladugården så tar han över ansvaret för Anna och utför dessutom allt hushållsarbete under dygnets resterande sexton timmar.

Fråga: Vem av föräldrarna lider under ojämställdhet?

Svar: Kristina.

Det är i alla fall slutsatsen om man ska tro TCO:s jämställdhetsindex. Indexet tar hänsyn till variabeln föräldraledighet men bortser från hur ansvaret för barnet ser ut under dygnets resterande timmar och hur övrigt hemarbete fördelas. Inte heller fångar det upp de ekonomiska konsekvenserna av föräldraledigheten för respektive förälder, eller om endera föräldern har ett yrke som i realiteten begränsar möjligheten att vara föräldraledig. Faktorer som naturligtvis spelar roll för föräldrarnas val, utan att ovillkorligen ha sin grund i bristande jämställdhet.

Att föräldrapenningsuttaget är ett skevt mått på jämställdhet bekräftas också i statistik från SCB som slår fast att män och kvinnor i genomsnitt arbetar lika mycket, men att män utför mer förvärvsarbete och kvinnor mer hemarbete (56 procent) samt att kvinnor tjänar 95 procent av det männen tjänar (justerat för bland annat yrke, utbildning och arbetstid).

Ett annat problem med indexet är att det enbart fokuserar på ekonomiska värden, trots att de flesta uppenbart prioriterar ett barn högre än pengar. (För barn är, i strikt ekonomisk mening, alltid en privatekonomisk förlustaffär.) Inte heller mäter indexet om fördelningen föräldrarna emellan har föregåtts av respektfulla diskussioner mellan två jämbördiga parter. Något som vissa skulle anse är jämställdhetens kärna.

Jämställdhet är följaktligen en komplex fråga, som inte låter sig kvantifieras utifrån en enda variabel. Det bekymrar dock inte TCO som karaktäriserar kvinnors uttag om 70 procent av föräldradagarna som ett problem.

Familjers fria val underkänns till förmån för en detaljstyrning som inte ens har potential att skapa ökad jämställdhet.

De flesta är överens om att könsbundna förväntningar begränsar människors upplevda valmöjligheter. Många menar också att detta bör åtgärdas. Men när man bygger sin analys på felaktiga premisser, ligger det nära till hands att landa i gagnlösa lösningsförslag. Som TCO, som vill ”se förändringar i föräldraförsäkringen för att skynda på en mer jämställd fördelning”.

Det är inte omöjligt att fördelningen skulle påverkas något (även om ytterligare regleringar inte skulle få samma stora effekt som vi hitintills sett) men det är osannolikt att ett sådant tilltag skulle leda till mer jämställdhet. För Karl-Oskar skulle det, ironiskt nog, resultera i mer ojämställdhet på hans bekostnad (allt annat lika).

Den politiska styrningen av uttag av föräldraledighet har fungerat väl. Den har påvisat för män och för arbetsplatser att det är möjligt för, och förväntat av, män att ta ut föräldraledighet. Det har skapat goda förutsättningar för pappor att bygga nära relationer till sina barn, utökat mammors möjligheter att delta i arbetslivet och bidragit till den jämställdhet som SCB:s siffror uppvisar.

Men ökad, eller till och med bibehållen, styrning i detta skede sker på bekostnad av den majoritet som de facto har en jämställd relation när det kommer till dessa frågor. Familjers fria val, som skett utifrån deras preferenser och förutsättningar, underkänns till förmån för en detaljstyrning som inte ens har potential att skapa ökad jämställdhet. Det är klåfingrig politik när den är som värst.

Texten var först publicerad i Smedjan (2019-03-13). 

The post Jämställdhet mäts inte i uttag av föräldrapenning appeared first on Subversivt.

Det kortfattade häftet hjälper dig att praktiskt förbereda dig inför risken att Löfven skulle återta makten. Den tar upp allt från skattehöjningar, läckor av sekretessklassat material från Transportstyrelsen, islamistisk infiltration i partiet, en migrationspolitik utan konsekvensanalys, nedläggning av LSS, till statlig expropriation av skogsmark (utan ersättning). 

Många människor kan känna oro inför en osäker omvärld, en oro som kommer att förstärkas av en regering med bristande kompetens. Även om Sverige är tryggare än många andra länder, är Stefan Löfven och hans paternalistiska politik ett hot mot vår säkerhet, mot det sekulära samhället och mot varje individs rätt till autonomi. Vi måste kontinuerligt arbeta för att skydda och stärka grundläggande värden som fred, frihet och demokrati, och hindra de socialistiska krafterna från att kränka dessa. 

Myndigheter, landsting, regioner och kommuner borde ansvara för att samhället ska fungera. Men i händelse av Löfven, eller krig, kommer ansvaret för vårt lands säkerhet och trygghet att falla tungt på alla som bor här. En av våra viktigaste tillgångar när Socialdemokratin hotar oss är vår vilja och förmåga att hjälpa varandra. Att förbereda sig väl, är att ta sitt ansvar i denna svåra situation. 

Ur materialet:

Vad skulle du göra om din vardag vändes upp och ner?
En socialdemokratisk regering kommer innebära att samhället inte fungerar som vi är vana vid eller som vi förväntar oss, givet att vi betalar världens högsta skatter.

Ett nedbantat rättsväsende kommer att göra både person- och egendomsbrott vanligare. Migrationsvågor och öppna gränser kan leda till ytterligare brist på sjukvård, bostäder och skolor. Nedläggningar av kärnkraftverk kommer att allvarligt påverka elförsörjningen. Nerdragningar av LSS, orimligt låga pensioner och kriget mot narkotika kommer att lämna stora grupper i samhället åt sitt öde. Efter bara en kort tid kommer vardagen bli besvärlig:

• Mat och andra varor kan ta slut i affärerna. Endast rättvisemärkta varor kommer att få säljas, vilket innebär ett begränsat urval. 
• Bilbränder, skadegörelse och våldsamma upplopp kommer att bli mer frekvent förekommande.
• Betalkort och bankomater fungerar inte. Kronans värde kommer vara permanent lågt.
• Mobilnät och internet fungerar inte, efter att ett så kallat censurfilter har installerats och länkskatt implementerats vilket skadar internets själva fundament. 
• Hemlösa, varav många är pensionärer, kommer att frysa ihjäl under de kalla vintermånaderna.
• Kollektivtrafik och andra transporter kommer att stå stilla efter gröna skatteväxlingar som medför att alla sorters drivmedel betingar skyhöga priser.
• Bristen på fungerande rättsväsende kommer leda till att människor behöver skydda sig själva och sin egendom, för att inte bli bestulen av  yrkeskriminella ligor, kidnappas, våldtas eller liknande.
• Det blir svårt att få vård av utbildad sjukvårdspersonal och att få tag i läkemedel.
  

Din krisberedskap
Din kommun är ansvarig för att bland annat äldreomsorg, vattenförsörjning, räddningstjänst, mottagning av nyanlända och skola fungerar, även om socialdemokraterna tar makten. Det är dock tveksamt om de kommer att göra det, givet Socialdemokraternas historiska förkärlek för att lägga ansvar på dem utan att bidra till finansieringen. Du som privatperson kommer därför tvingas ta ansvar för situationen. Rätt förberedelser är A och O för att kunna hantera en sådan situationen på bästa vis. 

Om socialdemokraterna tar makten kommer hjälpen att först gå till socialdemokratiska partifunktionärer. De flesta måste alltså vara beredda på att kunna klara sig själva under en längre tid – kanske under hela mandatperioden. Ju bättre förberedd du är desto större möjlighet har du också att hjälpa andra som inte har samma förutsättningar. 

Var vaksam mot falsk information
Socialdemokraterna använder redan idag vilseledande information för att försöka påverka våra värderingar och vårt agerande. Syftet är att minska vår motståndskraft och lura oss att godta desinformation utan ifrågasättande.

 Det bästa skyddet är att vara källkritisk:

• Är det fakta eller socialistiskt färgad propaganda? 
• Vad vill Socialdemokraterna åstadkomma med informationen?
• Vad säger andra, mer trovärdiga, källor?
• Hur presenterar man informationen, är diagram och beräkningar korrekta eller innehåller de vilseledande eller direkt felaktiga resonemang och data?
• Är informationen ny eller gammal och varför presenterar de den just nu?

Allt detta och mycket mer i den unika broschyren Om Löfven eller kriget kommer. Köp den idag! Antalet exemplar är begränsat!

Bilden är modifierad, foto i original: Thomas Henrikson, MSB

The post Om Löfven eller kriget kommer – så här skyddar du dig! appeared first on Subversivt.

”Missnöje med den förda politiken får aldrig ursäkta att man tar lagen i egna händer.”

The post Så rätt men ändå helt fel appeared first on Subversivt.

”Jag tror inte på strukturella förklaringsmodeller. Jag tror inte att blonda medelålders män alltid är förövare, inte heller att mörkhåriga unga kvinnor alltid är offer.”, skriver Alice Teodorescu i Göteborgsposten.

Det är en effektiv formulering. Problemet är bara att den bemöter en position som i princip ingen faktiskt intar.

Strukturella förklaringsmodeller innebär inte att alla individer i ett visst segment är deterministiskt bundna av sin position. De innebär inte att individer saknar handlingsutrymme. Och de innebär definitivt inte att någon grupp alltid är förövare eller alltid är offer. Att tillskriva dem den innebörden är att reducera dem till en karikatyr – en halmgubbe.

Att det exempelvis finns strukturer som gör det svårare att få arbete om man har ett utländskt klingande namn betyder inte att det är omöjligt för alla dessa att få arbete, än mindre att nå toppositioner. Det betyder att sannolikhetsfördelningen ser annorlunda ut. Strukturer handlar om mönster på gruppnivå, inte öden på individnivå.

På samma sätt innebär tal om könsstrukturer inte att varje enskild man eller kvinna agerar i enlighet med ett förutbestämt manus. Det innebär att vi erkänner att normer, institutioner, incitament och historiska maktförhållanden påverkar vilka val som framstår som möjliga, rimliga eller kostsamma.

Struktur och individ – inte eller

En individs handlingsutrymme formas i samspelet mellan struktur och aktör. Det är ett grundantagande inom allt från sociologi till statsvetenskap: strukturer sätter ramar, individer agerar inom – och ibland mot – dessa ramar. Att förneka den ena dimensionen leder till analytisk ensidighet. Att förneka den andra leder till fatalism.

Vi kan – och bör – diskutera i vilken grad strukturer begränsar individers frihet. Vi kan diskutera vilket ansvar individen har att utmana eller bryta sig ur dessa ramar. Vi kan diskutera vilka politiska åtgärder som är effektiva eller kontraproduktiva. Men att det finns en samverkan mellan individ och struktur är knappast en radikal tes. Det är en analytisk utgångspunkt.

Analogin med natur och kultur är talande. Vissa betonar biologins betydelse för människors preferenser och beteenden, andra samhälleliga konstruktioner och normer. De flesta seriösa debattörer erkänner dock att båda dimensionerna spelar roll. Att hävda att någon av sidorna påstår att den andra är helt irrelevant är att missrepresentera positionen.

Det är därför frustrerande när en annars välskriven och viktig text urholkas av en sådan förenkling. För genom att angripa en överdriven och i praktiken obefintlig version av “strukturella förklaringsmodeller” undviker man den faktiska diskussionen: hur strukturer verkar, i vilken omfattning de påverkar, och vad det innebär för ansvar och politik.

Varför man väljer den vägen är oklart. Jag hoppas att förklaringen inte är så banal som akademisk ohederlighet eller ideologisk enögdhet. För debatten förtjänar bättre än så.

The post Halmgubbe från höger – Teodorescu om strukturer appeared first on Subversivt.