Men i en tid där rättsväsendet samtidigt investerar i kraftfulla analysverktyg som kan kartlägga samband över stora datamängder uppstår en legitimitetsfråga. Hur ska medborgaren förstå och förhålla sig till skillnaden mellan seriösa misslyckanden, prioriteringar och nonchalans när det aldrig tydliggörs?

”Under ett dygn skickade en man upprepade (grovt) sexuella bilder och videoklipp till mig, självklart utan mitt samtycke. Materialet skickades inte från ett anonymt konto och avsändaren var tydlig och högst identifierbar”, skriver politikern Jessica Stegrud på Facebook.

Trots det lyder motiveringen från rättsväsendet: ”Fortsatt förundersökning förväntas ej leda till att brott kan styrkas. Det går inte att bevisa vem som utfört handlingen.”

Hon avslutar retoriskt: ”Är det rimligt? Är det ett tecken på ett fungerande rättsväsende tycker du?”

Nej, det tycker människor avgjort inte. Hennes eget kommentarsfält, och senare många andras, fylls av arga och upprörda människor. Det hon beskriver tolkas som nonchalans, ointresse och allmän oförmåga hos polisen.

Så kan det naturligtvis vara, jag vet inte vad polisen har gjort eller inte har gjort (jag ska återkomma till det problemet), men jag vet att det inte är givet utifrån den information som vi har att tillgå.

Vad vet vi – och vad går att bevisa?

Här måste man hålla isär vad som känns självklart kontra vad man faktiskt vet och vad som går att bevisa juridiskt. Gärningsmannen är inte känd för att Jessica Stegrud eller någon annan tror sig veta vem det är.

Det går nämligen utmärkt att skapa konton i sociala medier under annans namn. Ett befintligt konto kan användas olovligen. Telefonnummer kan spoofas, så att det ser ut som att ett sms eller samtal kommer från en viss person, fast det i själva verket är någon annan. Till det så kan man med varianter av generativ AI och tekniker som Deepfake skapa filmer och bilder som ser äkta ut men inte är det.

Det räcker alltså inte att det ser ut som att en viss person är avsändare, eller att en viss, identifierbar, person förekommer i materialet, för att vi ska veta att denna är avsändare. Till det så arbetar rättsväsendet inte med tro, utan med bevis, så även det som kan verka självklart behöver utredas och ledas i bevis.

Sexuellt ofredande som brott ses normalt som tillräckligt allvarligt för att ge polisen möjlighet att begära ut loggar och annan teknisk information. Det är alltså fullt möjligt – kanske till och med sannolikt – att de gjorde det.

Att ärendet lades ned betyder nämligen inte självklart att polisen avstod från att inhämta uppgifter. Det kan betyda att den information som kom tillbaka inte var tillräcklig för att kunna peka ut en bestämd person.

Vad sysslar polisen med – egentligen?

När polisen begär ut data i sådana här fall får de tekniska uppgifter så som IP-adresser, tidsstämplar, kontonamn och uppgifter om vilken typ av enhet som använts. Det motsvarar dock sällen en identitet.

En IP-adress kan leda till ett mobilnät eller en delad adress som används av många samtidigt. Operatören kan ibland bara säga vilket abonnemang som haft tillgång till uppkopplingen vid en viss tidpunkt. VPN-tjänster och andra anonymiseringslösningar kan göra spårningen ännu svårare eller omöjlig.

Når polisen fram till ett abonnemang är det inte självklart vem som faktiskt använde telefonen eller datorn vid tillfället. Abonnemang kan stå på någon annan än den misstänkte, flera personer kan ha haft tillgång till enheten. Så det är inte självklart enkelt att koppla det till en individ. Att något verkar sannolikt är inte samma sak som bevisligen sant.

Om det dessutom inte finns kompletterande bevis – som beslag av en enhet där kontot är inloggat, ett erkännande, eller andra digitala spår som pekar åt samma håll – tar det ofta stopp. Då har man information, utan att för den sakens skull ha bevis i juridisk mening.

I ett sådant läge är det inte märkligt om polisen bedömer att det inte går att bevisa vem som utfört handlingen. Och kan de inte det, lägger de naturligtvis ned ärendet.

Med det sagt så betyder inget av detta att polisen gjort något av detta, eller vad de rimligen borde, i Stegruds specifika fall. Vi vet inte heller hur vanligt det är att sådan data begärs ut, eller hur stor andelen är där informationen är tillräcklig för att arbeta vidare med. Av något skäl är det inget som polisen väljer att kommunicera. Inte heller kommunicerar de att det är ungefär så här som deras arbete går till och vilka svårigheter de kan stå inför.

Det går att diskutera huruvida det är rätt eller fel val, men klart är att det får en massa människor att tänka och tycka saker om polisen som varken bygger på stabil grund eller är vidare smickrande.

Men prioriteringarna då?

En av de saker som människor ”vet” när de diskuterar frågan är att outredda fall handlar om prioriteringar, med uppfattningar om vad som inte prioriteras och vad som prioriteras i stället. De har som minst till hälften rätt.

Polisen och åklagarmyndigheten har alltid fler ärenden än de har resurser för att utreda fullt ut. Det innebär att även när ett brott formellt är tillräckligt allvarligt för att motivera vissa åtgärder, väger de i praktiken hur långt det är rimligt att gå i varje enskilt fall. Hur mycket tid ska läggas på teknisk analys? Hur många spår följas upp? Hur länge ska ärendet hållas öppet innan man bedömer att ytterligare arbete sannolikt inte kommer att leda någonstans?

Två ärenden kan vara juridiskt likvärdiga men ändå få olika utredningsdjup beroende på arbetsbelastning, tillgänglig kompetens, konkurrerande grova brott och organisatoriska prioriteringar vid just den tidpunkten.

”Rimliga åtgärder” är alltså i högsta grad ett relativt begrepp.

Perception, legitimitet och kommunikation

Ur ett systemperspektiv är detta centralt, eftersom det bidrar till den godtycklighet som medborgarna upplever. För den som drabbas framstår det inte självklart som en fråga om prioriteringar i en portfölj av ärenden, utan som en värdering av det egna brottet: ”var det inte viktigt nog, var det – jag – inte värd mer ansträngning?”

Inte heller medför insikt om att prioriteringar görs, eller att man accepterar det principiellt, att man känner sig trygg med att denna prioritering är rätt för det allmänna fallet, eller att det var korrekt i ens eget specifika fall.

Samtidigt är det lite knepigt att hantera kommunikativt. Om polisen öppet skulle skriva att ett ärende lagts ned på grund av (relativ) resursbrist är risken stor att det kommer att uppfattas som ett erkännande av systemfel. Om de å andra sidan inte säger något allts, riskerar det att uppfattas som nonchalans eller ointresse, vars nackdelar är uppenbara.

Konkret får medborgarna ofta ett standardsvar som förklarar mycket lite, och som absolut inte nämner några prioriteringar.

När krass realitet varken uttalas eller förklaras, gör människor sina egna tolkningar, ofta negativa. Och när fallen sprids – som här i sociala medier – väcks också andra frågor; vad prioriterades i stället, och varför. Många tror sig veta, och så förstärks bilden av en polis som hellre sysslar med nykterhetskontroller och ”sätta dit pensionärer för hets mot folkgrupp” än ”riktiga brott”.

Det är mycket möjligt att en närmare granskning av polisen, utifrån tillgänglig statistik och data, tydligt skulle påvisa områden där människors perception är felaktig. Men de människor som engagerat diskuterar saken gör naturligtvis inte sådana granskningar. De utgår från det som de tycker sig se och drar sina slutsatser ändå. Vilket understödjs av att polisen lämnat fältet öppet för spekulation.

Informationsvacuum som informationsstrategi

När ett ärende läggs ned med en mycket kort standardmotivering uppstår ett informationsvacuum. För en utomstående går det inte att avgöra om utredningen varit grundlig men resultatlös, eller ytlig och snabbt avslutad.

Bristen på information om var i processen det tog stopp – eller om det var en process överhuvudtaget – gör det svårt för den enskilda att välja vilken väg man ska ta. Ska man bråka eller inte? Ska man begära överprövning, anmäla till JO, gå till media, eller ska man acceptera beslutet? Har polisen gjort allt de rimligen borde göra, är det naturligtvis bättre att lära sig leva med det än att lägga tid och energi på att bråka. Men om polisen inte gjort det, blir det ett svek mot en själv att inte kämpa för att få det skydd av rättsväsendet som samhällskontraktet utlovat.

För brottsoffret får detta ofta tydliga emotionella konsekvenser. Utöver den ursprungliga kränkningen tillkommer en sekundär belastning: känslan av att inte bli tagen på allvar, av att lämnas ensam med utfallet, av misstanken att rättsväsendet inte ens försökte utan bara gick vidare.

Den bristande transparensen flyttar dessutom över ansvaret på det enskilda brottsoffret att orka ifrågasätta. De som inte har resurser, kunskap eller ork faller bort. Det är inte riktigt lyckat när det handlar om myndigheter som enligt alla fina dokument och värdegrunder förväntas behandla medborgare likvärdigt.

Här finns också en tydlig kostnadsasymmetri. För rättsväsendet är ett nedlagt ärende ett beslut bland många. För brottsoffret kan det vara slutpunkten på en lång och påfrestande process.

Denna oklarhet får alltså konsekvenser. Inte bara för det enskilda brottsoffret, utan för förtroendet för rättsväsendet i stort. När människor inte kan se skillnad på ett seriöst misslyckande och ren passivitet, tenderar de att tolka det på värsta möjliga vis. Speciellt om förtroendet redan är lågt.

Ansvar och transparens

Ironiskt nog är det alltså polisens eget fel att gott arbete lönas som ett dåligt, och att förtroendet eroderas som en konsekvens därav. För det är polisen, inte medborgaren, som gjort det aktiva valet att inte göra sina beslut mer begripliga. Att inte i höge grad vara transparenta med sina arbetsprocesser och prioriteringar.

Någonstans är det dock medborgarna som betalar priset. För hur man än vrider och vänder på saken så förlorar både individer och kollektivet på att inte känna förtroende för det rättsväsende som vi lämnat bort vår rätt att skydda oss själva till.

Allt det här hade varit illa nog i sig. Men bilden blir betydligt mer problematisk när man samtidigt ser vilka verktyg polisen faktiskt använder.

Mycket makt. Väldigt lite insyn.

Polisen är inte självklart så handfallna inför tekniska svårigheter som min första beskrivning gjorde gällande. För medan nedlagda förundersökningar ofta motiveras med att det inte går att bevisa vem som utfört handlingen, att beviskedjan inte håller, att kopplingen mellan teknisk information och individ inte är tillräckligt stark, så använder polisen ett av världens mest avancerade system för storskalig dataintegration, analys och mönsterigenkänning. Ett system vars hela idé är att just länka samman fragmenterad information till sammanhängande beslutsunderlag, speciellt utvecklat för underrättelseverksamhet och övervakning. Närmare bestämt: Palantir Gotham.

Palantir Gotham gör det möjligt att länka, visualisera och analysera stora mängder data; konkret betyder det att information som tidigare låg utspridd i olika register, anmälningar och tips automatiskt kan kopplas ihop och analyseras som en helhet. Systemet kan automatiskt visa kopplingar mellan personer, telefonnummer, fordon, adresser och händelser, och presentera det som nätverkskartor, tidslinjer eller geografiska översikter, där samband och mönster blir visuellt tydliga. Det handlar alltså inte bara om att systemet lagra stora mängder data, utan om att kunna hitta samband som annars hade varit svåra eller omöjliga att se för en enskild handläggare.

I praktiken kan systemet till exempel upptäcka att en person som förekommer i en trafikstoppning också har kopplingar till en adress där misstänkt verksamhet pågår, att samma telefonnummer dyker upp i flera olika utredningar, eller att ett visst mönster av händelser upprepas i olika delar av landet. Eller – i alla fall teoretiskt – på detaljnivå kartlägga en person misstänkt för sexuellt ofredande.

AI och maskininlärning är centrala komponenter i Palantir Gotham, vilket innebär att det kan används för prediktiva analyser, mönsteridentifiering och automatiserade beslutsstöd. Dessa funktioner har ytterligare förstärkts genom Palantirs AIP-plattform, som integrerar generativ och analytisk AI i befintliga dataprocesser.

Det betyder i praktiken att systemet inte bara visar vad som redan har hänt, utan också kan hjälpa till att bedöma vad som sannolikt kommer att hända. Prediktiva analyser kan till exempel identifiera områden där risken för viss brottslighet är högre baserat på historiska mönster. Mönsteridentifiering kan upptäcka avvikande beteenden – som ovanliga transaktionsflöden eller kommunikationsmönster – som kan signalera något som bör granskas närmare.

Automatiserade beslutsstöd innebär att systemet kan föreslå prioriteringar eller åtgärder baserat på samlade, tillgängliga data – som att lägga ned ett ärende – men juridiskt behöver det vara människor som fattar de formella besluten.

Att Palantir inte skulle kunna ta vid där andra, traditionella system behöver ge upp, faller alltså på sin egen orimlighet. Hur polismyndigheten än använder detta i praktiken.

Teknisk förmåga och politisk konsekvens

Att polisen använder system som möjliggör bred analys av stora datamängder, men samtidigt kommunicerar till brottsoffer att ”det inte går att bevisa vem som gjort vad”, skapar en legitimitetskris. Minst sagt.

Vi står inför två principiella möjligheter: Antingen används Palantirs kapacitet fullt ut – vilket väcker allvarliga frågor om proportionalitet och laglighet – eller så används de selektivt och begränsat, vilket i sin tur väcker frågan varför man över huvud taget valt just denna typ av kontroversiellt och kraftfullt verktyg, till denna höga kostnad.

För Palantir Gotham är ungefär så långt ifrån ett neutralt teknikval som man kan komma.

Teknik på kollisionskurs med rättsstaten

I svensk rätt gäller tydliga principer: legalitet, proportionalitet, ändamålsbegränsning och transparens. Tvångsmedel och intrång i den personliga integriteten ska stå i proportion till brottets allvar och det konkreta utredningsbehovet. Datainsamling ska vara nödvändig, specificerad och kontrollerbar. Dessa principer kommer till uttryck i rättegångsbalken, polislagen, offentlighets- och sekretesslagen, GDPR och EU:s AI Act.

Palantirs system är däremot byggda för ett helt annat paradigm: maximal dataintegration, bred åtkomst till korskopplad information och analys på populationsnivå. Kritiken mot Palantir i andra europeiska länder har därför huvudsakligen handlat just om rättslig och demokratisk kontroll.

Palantir är ett amerikanskt bolag och omfattas av Cloud Act, som i vissa fall kan tvinga fram utlämning av data till amerikanska myndigheter även när uppgifterna lagras i Europa. Detta står i direkt konflikt med svensk och europeisk rätt, och kan inte lösas genom avtal, eftersom avtalsvillkor inte upphäver tvingande amerikansk lag.

Därtill kommer bristen på insyn. Palantirs källkod är inte öppen. Algoritmerna fungerar som en svart låda. Det finns ingen extern granskning av hur data vägs, hur mönster identifieras eller hur riskbedömningar görs. För svenska myndigheter innebär detta ett reellt problem i förhållande till GDPR:s krav på transparens och AI Act, som ställer krav på dokumentation, spårbarhet och verifierbar tillförlitlighet i högrisk-AI-system.

Konstitutionella konflikter i praktiken

I Tyskland har detta lett till öppna konflikter. År 2023 slog den federala författningsdomstolen fast att användningen av Palantir Gotham var grundlagsstridig. Domstolen pekade särskilt på att systemet möjliggjorde okontrollerad samkörning av data från olika källor, såsom befolkningsregister och kommunikationsuppgifter, att transparensen kring vilka personer som omfattades av analyserna var otillräcklig, samt att skydden mot profilering av personer som inte var misstänkta för brott inte höll konstitutionell nivå.

Det man konkret bedömde som olagligt var alltså att människor som inte är misstänkta för något kan få sina uppgifter sammanställda, analyserade och värderade av polisen utan att veta om det, utan möjlighet att invända och utan tydliga rättsliga gränser. Staten får ett verktyg som ser samband överallt – men den enskilde har ingen insyn i när, hur eller varför just hen hamnat i systemet.

Till det så kan man fråga sig hur en myndighet som inte fullt ut kan redogöra för hur systemet fungerar ska kunna visa att databehandlingen varit nödvändig, proportionerlig och korrekt? Och om systemet används för att fatta beslut om ärendenedläggning, hur kan resonemanget bakom beslutet förklaras för medborgarna (vilket de rent krasst behöver kunna göra)?

Kostnad, beroende och digital suveränitet

Palantirs licenser är dessutom mycket dyra. Anpassningar till europeisk och nationell lagstiftning innebär ofta att centrala funktioner måste stängas av eller begränsas. Erfarenheter från Tyskland visar att stora delar av funktionaliteten förblir oanvänd, samtidigt som IT-avdelningar belastas tungt. Exit-strategier saknas ofta, vilket skapar ett leverantörsberoende som är svårt att förena med långsiktig offentlig förvaltning. Något som fått synnerligen stor aktualitet senaste tiden när insikten om vikten av digital suveränitet börjat landa. Efter fem års användning, kan polisen byta system ens om de vill?

Den politiska dimensionen

En annan problematisk aspekt är Palantirs politiska och ideologiska kontext. Företagets medgrundare och huvudägare är Peter Thiel. Han har inte bara uttryckt djupgående kritik mot den liberala demokratin utan också argumenterat för elitstyrda samhällsmodeller där folkligt inflytande spelar en underordnad roll – en samhällssyn där politisk makt bör koncentreras till en teknologisk och ekonomisk elit snarare än legitimeras genom brett folkligt deltagande.

Det är därför knappast förvånande att han ofta beskrivs som en närmast arketypisk “Bond-skurk”: en extremt förmögen teknikentreprenör med uttalat systemkritiska ambitioner och direkt inflytande över politisk makt. Thiel är nämligen en central finansiär bakom Donald Trump och JD Vance och har även finansierat kandidater och nätverk kopplade till nationalkonservativa rörelser i USA.

Detta påverkar acceptansen – och därmed legitimiteten – för användningen i en svensk rättsstat. I det nuvarande geopolitiska läget är det inte klockrent. Vill vi, givet den rådande situationen, ge mer av våra skattemedel till någon som stöttar Trump med stora summor?

Det går naturligtvis att diskutera hur man ska förhålla sig till sådana frågor – generellt och i det specifika fallet –, men någonstans bör offentlig sektor fråga sig vilka organisationer de stöttar, direkt och indirekt, samt vilka konsekvenser det kan få på sikt. Sverige existerar inte i ett vacuum, den senaste tidens uttalanden och händelser i USA har onekligen påverkat oss, exempelvis.

Det finns alltså många frågetecken kring användandet av Palantir.

För medborgarna blir det samlade resultatet otydligt, motsägelsefullt och skadar i längden deras förtroende. Om staten samlar, analyserar och korskopplar data i stor skala, men ändå inte kan – eller vill – förklara hur den arbetar och varför den misslyckas, då urholkas tilliten. Och utan tillit fungerar vare sig rättssäkerhet eller rättsstat i praktiken.

Vikten av transparens

Rättsväsendet är helt rimligt bundet av höga beviskrav, de ska inte arbeta på indicier, magkänsla eller social konsensus. De är också bundet av prioriteringar och resursbegränsningar, vilket i praktiken är ofrånkomligt. De är dessutom alltmer beroende av tekniska system som är komplexa, ogenomskinliga och svåra att förklara – ibland även för dess användare.

Inget av detta behöver nödvändigtvis vara ett problem i sig, men när dessa faktorer kombineras med en nästan total frånvaro av begriplig återkoppling till den enskilde medborgaren uppstår ett allvarligt problem.

För brottsoffret reducerar det hela processen till ett kort konstaterande: det går inte att bevisa. Vad som prövats, vad som vägts, vad som varit möjligt men prioriterats bort – allt detta försvinner. Kvar blir en känsla av att staten antingen inte brydde sig, eller inte kunde. Och i praktiken spelar det ingen roll vad som verkligen skedde, eftersom utfallet upplevs på samma sätt.

Samtidigt som man kommunicerar till medborgarna att det inte går att fastställa vem som utfört en handling, förväntas de dessutom acceptera att rättsväsendet använder system som Palantir Gotham – byggt för storskalig dataintegration, mönsteridentifiering och prediktiv analys. Ett system där man antigen använder den tekniska kapaciteten fullt ut, vilket väcker frågor om proportionalitet och rättsliga gränser, eller så används den selektivt och begränsat, vilket väcker frågan varför den då alls behövs. I båda fallen förstärks behovet av begriplig redovisning av hur och varför beslut fattas.

I Jessicas Stegruds fall är det fullt möjligt att polisen gjorde allt som rimligen kunde göras. Det är också fullt möjligt att de inte gjorde det. Poängen är att vi inte vet. Och den ovissheten är inte en olycklig bieffekt – den är en konsekvens av hur systemet valt att organisera sitt arbete och sin kommunikation.

Detta är kärnan i problemet. Inte att rättsväsendet ibland misslyckas, utan att det inte förklarar sina misslyckanden. Inte att alla brott inte klaras upp, utan att det inte går att avgöra om de ens prövats på ett sätt som står i rimlig proportion till brottets allvar.

Förtroende bygger inte på att staten alltid lyckas, utan på att den går att förstå, granska och i någon mån hålla ansvarig. När den möjligheten försvinner ersätts tillit med spekulation, och rättssäkerhet med misstänksamhet.

Det är därför ökad transparens inte handlar om välvilligt tillmötesgående från polisens sida utan om en systemkritisk nödvändighet. Först när medborgaren kan skilja det enda från det andra kan denne acceptera att staten ibland inte räcker till. Vilket i sin tur är en förutsättning för att staten ska kunna behålla det förtroende som dess legitimitet vilar på.

Jessicas Stegruds fråga – Är det rimligt? Är det ett tecken på ett fungerande rättsväsende? – kan inte besvaras med ett enkelt ja eller nej. Men så länge systemet gör det omöjligt att förstå varför ett ärende läggs ned, kommer svaret för allt fler att bli just nej. Och det är ett betydligt större problem än ett enskilt nedlagt ärende.

Läs Schweiziska försvarsmaktens utvärdering av Palantir

Rapporten i original

Rapporten översatt till svenska

(Notera att jag inte har gjort översättningen till svenska och inte heller kan läsa den i original, så jag kan inte garantera den svenska översättningens överenstämmelse med originalet. Givet det jag vet om Palantir och även om den Schweiziska försvarsmaktens utvärdering från andra källor håller jag det dock för sannolikt.) 

“It is not possible to prove who committed the act”
– on standards of proof, Palantir and the silence of the state

A discontinued preliminary investigation into sexual harassment has sparked strong reactions. When an offence does not lead to prosecution, the victim is often given a brief explanation: it cannot be proven. Yet in an era in which the justice system is simultaneously investing in powerful analytical tools capable of mapping connections across vast datasets, a question of legitimacy arises. How is the citizen to understand and relate to the distinction between serious investigative failure, prioritisation, and negligence when it is never clarified?

Read article in English

The post ”Det går inte att bevisa vem som utfört handlingen” – om beviskrav, Palantir och statens tystnad appeared first on Subversivt.

”Vill du göra samhällsnytta och bidra till Sveriges oberoende i världen? Vi söker nu en Azure tekniker med fokus på utveckling, drift och förvaltning av FRA:s molnlösningar. Låter detta som något för dig? Ansök nu!”

Så lyder annonsen signerad Försvarets radioanstalt (FRA). FRA är en svensk underrättelsemyndighet under Försvarsdepartementet vars uppgift är att samla in och analysera signaler i elektronisk kommunikation.

Organisatorisk infrastruktur är sällan så skyddad som man inbillar sig. Genom öppna källor – som jobbannonser, tekniska kravprofiler och upphandlingsdokument – är det fullt möjligt att successivt konstruera en tydlig bild. Varje enskild uppgift må vara harmlös i sig, men deras samlade effekt är desto mer informativ.

När en myndighet efterfråga kompetens inom specifika tekniska ekosystem, som molnplattformar eller leverantörsbundna identitetslösningar, kan man göra rimliga antaganden om beroenden och arkitektur, exempelvis. Det kanske inte säger exakt allt, men det behöver man å andra sidan inte för att kunna göra strategiska analyser.

Så organisationers egna krav på transparens, eller vanlig obetänksamhet för den delen, skapar möjligheter till infrastrukturell kartläggning. Detta innebär naturligtvis inte att skyddsvärd information har, eller kommer att, exponeras. Men det gör det avgjort lättare för den som har sådana intressen, allt annat lika.

Microsoft lyder under under amerikansk jurisdiktion

Om vi tänker oss att Azure används av en säkerhetsmedveten myndighet får vi förutsätta att användningen är avgränsad. Att det handlar om stödfunktioner, utvecklingsmiljöer eller applikationsdrift utan beröring med skyddsvärd information, snarare än molnlagring av den samma.

Detta förändrar dock inte det faktum att Microsoft (som levererar Azure), lyder under amerikansk jurisdiktion. Det innebär att politiska beslut I USA kan påverka den svenska myndighetens handlingsutrymme, oberoende var data fysiskt lagras eller hur väl den är krypterad.

Konsekvenser för olydnad

Vid en politisk konflikt mellan USA och Sverige – till exempel för att en part vill ha Grönland – kan det få konsekvenser, både med och utan aktiva tvångsåtgärder. Saker som osäkerhet kring framtida tillgång, förändrade avtalsvillkor eller begränsad support skapar en strukturell sårbarhet.

Tänker man sig att myndigheten dessutom har ett tekniskt beroende av Azure (eller andra Microsoft-tjänster), kan det naturligtvis användas som ett politiskt påtryckningsmedel. Ty möjligheten att snabbt ersätta eller avveckla sådan beroenden är begränsad, framförallt i tid.

Nu vill jag inte tro att FRA lagrar skyddsvärda data via Azure. Men det bör noteras att det faktum att Azure har datacenter för molnlagring i Sverige inte förändrar de möjligheter amerikansk förvaltning har att få tillgång till denna data via Cloud Act.

Utan digital suveränitet har vi ingen suveränitet

Öppna källor möjliggör alltså rimliga antaganden om infrastruktur och leverantörsbundenhet, medan juridisk och politisk kontroll över dessa leverantörer skapar risker som vi helt enkelt inte kan reducera genom tekniska skyddsåtgärder.

Det är svårt att inte notera ironin i att denna annons dyker upp samma dag som Trump öppet uttrycker sitt missnöje med Sverige och hotar med strafftullar för att framtvinga lydnad i Grönlandsfrågan.

Vad blir nästa steg om vi inte lyder?

Sovereignty as a Service

– on the Security Policy Implications of Frictionless Technology Choices

When one of Sweden’s most security-critical authorities seeks expertise in American cloud technology, it reveals more than a simple recruitment need. Open sources, legal dependencies and geopolitics intertwine to form an uncomfortable question: just how sovereign is our digital preparedness?

Read article in English

The post Suveränitet som tjänst – om säkerhetspolitiska konsekvenser av smidiga teknikval appeared first on Subversivt.

Principiellt rätt – men fel problem identifieras

Arbetsförmedlingens IT-direktör är avstängd. Han har medverkat i reklam för Capgemini, en av myndighetens IT-leverantörer.

Det är naturligtvis både rätt och riktigt. Rent principiellt alltså.

Parul Sharma, generalsekreterare för Institutet mot mutor, säger i en artikel:

”Även utan ekonomisk ersättning kan medverkan i reklam innebära att en privat aktör får en otillbörlig fördel genom att använda tjänstemannens ställning och myndighetens anseende i marknadsföringssyfte.”

Det finns inget principiellt att invända mot det heller.

Arbetsförmedlingen som kvalitetsstämpel? Knappast.

Men nu var det, partikulärt, Arbetsförmedlingen det handlade om.

Det är därmed orimligt att prata om att använda ”myndighetens anseende” och att IT-direktörens medverkan i reklamen skulle ha get Capgemini en ”otillbörlig fördel”. I alla fall inte på det vis Sharma avser.

För ingen upphandlare eller inköpare såg reklamen och tänkte att ”AF som är så kompetenta och omdömesgilla måste gjort ett bra val av leverantör”. Det har inte hänt.

Följaktligen har Capgemini inte heller försökt använda Arbetsförmedlingens synnerligen svaga varumärke för att övertyga upphandlare om att välja dem som leverantör. Det faller på sin egen orimlighet.

Om reklamen inte var till för upphandlare – vem var den då till för?

Så varför gjordes ändå reklam som potentiellt kunde påverka Caps varumärke negativt? Marknadsföring och otillbörliga fördelar, är min kvalificerade gissning.

Deras målgrupp var dock inte upphandlare i allmänhet, som Sharma menar. Målgruppen var rimligen en upphandlare i synnerhet; nämligen IT-direktören i fråga.

IT-direktörens som blir så glad att få vara med i reklam att han gör det utan ersättning. IT-direktören som känner sig utvald och speciell. Kanske tacksam rent utav?

Nu missunnar jag inte IT-direktören att ha trevligt på arbetet eller bygga relationer med sina leverantörer, ett visst mått av givande och tagande är oundvikligt. Men hans upplevelse och agerande spelar roll eftersom erkännande, bekräftelse och symbolisk inkludering skapar lojalitet hos människor, av den sort som är svår att värja sig emot. Effekten är dessutom ofta starkare än pengar, just för att den inte känns som påverkan.

Reklamen som statusvektor, inte marknadsföring

Vi talar alltså inte om marknadsföring i traditionell mening, utan i det här fallet fungerar reklamen som en statusvektor, status som bärare av inflytande.

Det problematiska med denna sorts påverkan och efterföljande lojalitet är mot bakgrund av att det kan gynna Capgemini otillbörligt. Till exempel för att IT-direktören (precis som alla andra inom offentlig sektor) naturligtvis vet hur man kan skapa offentliga upphandlingar som gynnar, eller till och med säkerställer, en önskad leverantör.

Så, otillbörliga fördelar som sagt, men av helt annan sort än vad som framkommer i artikeln.

Varför symbolisk påverkan är svår att se – och svår att reglera

Det explicita i annonsens natur är förmodligen det som gjorde att den fångades upp. Men då det inte var en muta i traditionell mening, identifierades det inte heller som symbolisk påverkan av tjänstemannen i fråga utan snarare som renommésnyltning, vilket är något helt annat.

För medan systemet rimligt enkelt kan identifiera och reglera påverkan genom explicita transaktioner så som pengar, gåvor och ersättningar, så har det avgjort svårt att hantera den typ av påverkan som sker genom status, erkännande och social reciprocitet.

Oförmågan att identifiera och hantera symbolisk påverkan gör att man missar all den påverkan som skett innan annonsen och vilken potentiellt konkret effekt den haft.

Inom ramen för komplexa organisationer är det ofta just informella lojalitetsskapande handlingar – synlighet, bekräftelse, tillhörighet – som är korruption. En sort som alltså är långt mer svår upptäckt och försåtlig än faktisk, uttalad korruption.

Ett typexempel på korruption i komplexa system

Det här är inte ett undantag för offentlig sektor eller för den specifika förvaltningen, och det avgörande är därmed inte heller vem IT-direktören är. Det relevanta här är snarare vilken roll han har och händelsen som ett typexempel på hur symbolisk påverkan och korruption fungerar i komplexa system. Och inte minst; hur svårt det är att värja sig från den, likväl som att reglera den.

Men klart är att om vi ska ha möjlighet att komma åt den, så måste första steget vara att identifiera den korrekt. Då kan vi inte ha symboliska påverkan mitt framför näsan på oss och kalla det för ”renommésnyltning”.

The post Den farligaste påverkan känns som uppskattning: den förbisedda korruptionen i offentlig sektor appeared first on Subversivt.

I maj 2025 avslog Stockholms stadsfullmäktige en begäran från USA:s ambassad om att staden skulle avskaffa sina program för mångfald, jämlikhet och inkludering (DEI).

Jag vet inte vilka applikationer specifikt som Stockholms stad använder, eller var deras data lagras, men det är inte osannolikt att de precis som många andra inom offentlig verksamhet har gjort sig beroende av amerikanska organisationer och tjänster som Microsoft, AWS och Google.

Stockholms stads vägran att följa ambassadens instruktioner hade därför kunnat leda till att dessa företag fått en begäran från amerikanska myndigheter att blockera vissa funktioner, med hänvisning till nationella säkerhetsintressen. Något som är fullt möjligt under amerikansk lag.

Nu skedde inte det, men det scenario jag målar upp är varken osannolikt eller långsökt.

För det har redan skett. Det senaste exemplet är Microsoft som blockerat chefsåklagaren vid Internationella domstolen i Haags e-postkonto, efter Trumps instruktioner. Även hans bankkonto i Storbritannien blockerades.

För Sveriges del omfattar den här risken stora delar av vår digitala infrastruktur, det som får offentliga organisationer och dess verksamhet att fungera. Det handlar om skolplattformar, journalsystem, ekonomihantering, socialtjänstens data, kommunens budget. Och det handlar om vanliga applikationer som använd i löpande arbete, som Microsoft Outlook och Teams.

Nuvarande amerikanska administration kan kort sagt stänga ner stora delar av svensk förvaltning, om de så önskar. Ett agerande som skulle få ransomware-attacken mot Tietoevry 2024 att kännas som en västanfläkt.

Detta är långt farligare för samhällets funktion – och skulle jag säga; långt mer sannolikt – än att Trump beordrar trupper till svenskt territorium.

(Även om den gissningen för all del bygger på ett antagande om rationellt och rimligt förutsägbart agerande från hans sida. Vilket är orimligt i sig.)

Det är alltså inte en fråga om teknik i första hand, utan en fråga om nationella säkerhetsintressen.

Vi befinner oss i den här situationen för att Sverige har prioriterat bekväm drift, framför säker och oberoende drift. Och det kommer att fungera exakt fram till den punkt när det inte gör det längre.

Vilket kan vara precis vilken sekund som helst, extra mycket så givet nuvarande amerikanska administrations relativa volatilitet.

Det är anmärkningsvärt, om än inte förvånande, att regeringen likväl som andra delar av offentlig förvaltning fortfarande stoppar huvudet i sanden.

MERLÄSNING 

Debattartikel: Europa behöver digital suveränitet

”USA kan beordra sina datajättar att lämna Danmark om inte Grönland lämnas över, för att sänka det danska samhället. Idag är det ingen skillnad mellan digital suveränitet och verklig suveränitet.”

Läs hela artikeln här:  Europa behöver digital suveränitet

The post Svensk förvaltning i amerikanska händer appeared first on Subversivt.

Att kritisera detta är inte att misskreditera vården. Det är att göra det som vårdens företrädare själva borde göra, men inte förmår: se problemen i vitögat och kräva förändring. Att försöka tysta den sortens röst är inte bara fegt – det är medskyldighet.

Igår blev jag kritiserad för att använda ”anekdotiska bevis för att misskreditera sjukvården”.

Det är naturligtvis dumheter att mina upplevelser inte skulle vara relevanta, eller att de inte skulle peka på de allvarliga, systematiska brister som finns inom sjukvården. För de brister jag är kompetent nog att identifiera, befinner sig på den strukturella och organisatoriska nivån, snarare än på den individuella.

Låt mig ge ett exempel:

När jag var inlagd på sjukhus hösten 2024 tog man dag två ett prov för ureaplasma. Av okänd anledning analyserades detta prov aldrig och läkarna arbetade utifrån premissen att jag inte hade den bakterien. 

Detta ledde till att man inte satte in den antibiotika med bäst förutsättningar att döda ureaplasma, vilket jag de facto hade, utan prövade sig fram med mer generella alternativ. 

Eftersom man inte hade lyckats identifiera bakterien jag hade, blev jag dock sjukare och sjukare. För att stoppa förloppet beslutade man om en operation för att manuellt försöka ta bort de okända bakterierna.

Operationen kostade ca 400 000 kr, plus undanträngningseffekter, dvs. att någon annan inte kunde opereras då. Det kostade mina båda äggledare samt min ena äggstock. 

Det var först efter operationen som ureaplasma kunde identifieras, man upptäckte misstaget med provet och mer adekvat vård kunde ges.

Brister i processer, strukturer och organisation

Ingen kan säga helt säkert hur utfallet hade blivit om ureaplasma identifierats tidigare och riktad antibiotika satts in. Det är möjligt att jag ändå blivit sjukare och sjukare, operationen hade kanske behövts ändå och så vidare.

Men det vi vet helt säkert, och därför kan kritisera, är att processen för provtagning och uppföljning hade brister. Och vi vet att den typen av brister är vanligt förekommande.

Det handlar om hur man tar prover och hur dessa hanteras, hur man följer gällande riktlinjer, grad av korrekthet vid medicinutdelning, inmatning av data i journaler, förmåga att tolka data i journaler och så vidare.

Detta är i huvudsak ett strukturellt och organisatoriskt problem.

Brister i enskilda läkarens kompetens och handläggande

I nästa steg handlar det om hur läkare hanterar den data man har till sitt förfogande. I vilken grad man låter den ligga till grund för sin bedömning, vilket är avgörande för vilka konsekvenser potentiellt felaktiga data får.

Detta är i huvudsak ett problem med enskilda läkare. Ty ingen riktlinje säger att enbart prover ska ligga till grund för bedömning, ändå sker detta regelmässigt.

Till det; även den bästa läkaren kan fatta felaktiga beslut om den data de har att tillgå är felaktig.

Det är inte en fråga om det finns brister i på statistisk nivå – det är bevisat

Först därefter kommer utfallet. I den enskilda fallet kan det, som visats, vara svårt att avgöra vad en läkare borde förstått och gjort. Det är svårt att säkert säga om ett annat agerande från läkarnas och sjukvårdens sida skulle ha resulterat i ett annat utfall. Detta kan blott resoneras kring med mer eller mindre sannolikhet.

Dock ligger det onekligen i farans riktning att när många enskilda misstag konsekvent begås, så ökar risken för felaktiga diagnoser och behandlingar, samt fler olyckliga utfall, allt annat lika.

Vi kan också, på statistisk nivå, se saker så som att det för många diagnoser tar väldigt lång tid från första vårdbesök till fastställande av diagnos. Något som forskningen generellt tillskriver brister i organisering och processer likväl som enskilda läkares hantering och kompetensnivå.

Ohållbara argument

Dessa bevisade brister i sjukvården finns där alldeles oaktat om patienten blev frisk och om denne upplevde att de fick bra vård eller inte. Som patient vet man vanligen inte om den vård man fick var adekvat och korrekt utförd. Ännu mindre vet man hur utfallet blivit om vården gjort andra val. Eller om man blev frisk tack vare eller trots vården. Så i princip ska man, som patient, vara synnerligen försiktig med att hävda att man fått bra vård, speciellt om man använder det som ett argument mot att det finns problem i vården.

Och att som läkare försöka läxa upp mig med att jag orättfärdigt misskrediterar vården, när jag lyfter dessa frågor är direkt otillständigt. Dels för att de mycket väl vet att jag har rätt i min kritik. Dels för att om vi kan få till en förändring så gagnar det inte bara patienterna, det gagnar även läkarna och övrig vårdspersonal, likväl som hela samhället.

Men för att förändra något, behöver vi först identifiera och lyfta upp problemen. Att försöka tysta mig när jag gör just det är fegt, illojalt och inte vidare tillrådligt.

Tyckte du om denna text, kanske du även gillar denna:

Det är inbyggt i systemet

The post Ohållbara argument avseende sjukvårdens förträfflighet appeared first on Subversivt.

Tänker du att du äger din kropp – att den är din att göra vad du vill med – att du har rätt till din kroppsliga autonomi? Det är en populär uppfattning men när man granskar den närmare tvingas man konstatera att det faktiskt är helt fel. Även om de mänskliga rättigheterna understryker den rätten, har staten skapat en lång rad regler för vad människor får gör med sin kropp – även i frågor som enbart påverkar individen.

Detta är ett principiellt problem, eftersom det utmärkande för en liberal demokrati är att lagar stiftas i syfte att skydda individer från att få sina rättigheter kränkta av andra människor. Inte för att våldföra sig på individens rätt till självbestämmande.

Statens orättfärdiga överhöghet tar sig exempelvis uttryck i att individen saknar rätt att välja dödshjälp. I september dömdes till exempel en kvinna till fängelse. Hennes man hade bett henne om hjälp att dö, men varken hans bevisade samtycke eller det faktum att hon hade försökt ta sitt eget liv samtidigt gjorde någon skillnad. Att mannen bad henne är inte ansvarsbefriande, hans önskemål knappt juridiskt relevant.

Assisterade självmord eller eutanasi är tillåtet i ett antal länder, men bara under vissa specifika förutsättningar. Livsleda som argument accepteras inte (oaktat om den är kopplad till psykisk ohälsa), och möjligheten att få hjälp har begränsats till dem i livets slutskede som lider svårt. Den bestämmanderätt som staten tillskansat sig över individens kropp – och liv – tillåts alltså trumfa individens egen rätt till densamma.

Ofta motiveras regleringarna med att de grundar sig i majoritetens moraliska uppfattningar. Få upplever det som ett reellt problem att sex mellan nära släktingar i många fall är förbjudet, eller att man har begränsad rätt att samtycka till våld (enbart ringa misshandel låter utövaren gå straffri.)

Men att inte försvara den principiella rätten till fysisk autonomi för att man själv inte önskar överträda de gränser som har stipulerats, är som att inte försvara yttrandefriheten för att man inte har något att säga. Personer har dömts, trots bevisat samtycke, så inskränkningarna är ett påtagligt problem för somliga. Det skapar en sorts majoritetens (moraliska) tyranni – vilket är ett brott mot demokratins princip.

Det utmärkande för en liberal demokrati är att lagar stiftas i syfte att skydda individer från att få sina rättigheter kränkta av andra människor.

Statens rätt borde därför inskränkas till att säkerställa att brott mot samtycket straffas. Inte ta ställning till olika handlingar mellan samtyckande vuxna.

I stället uppfattas statens bestämmanderätt över våra kroppar som så självklar att den sällan ifrågasätts. Det möjliggör en lång rad moralistiska och repressiva lagar; från hjälmtvång för motorcyklister till rökförbud och danstillstånd. När staten konsekvent brister i respekt för individens fysiska autonomi, är det inte märkligt att förslag som det Kristdemokraten Ella Bohlins lade fram i oktober om att alla medborgare automatiskt ska registreras som donatorer, får stöd.

Tilltaget skulle förvisso öka antalet donatorer, men också antalet personer i registret som egentligen inte vill donera. För negativ avtalsbindning – att förbinda någon utan deras aktiva samtycke – har bevisligen en sådan effekt, vilket också är skälet till att det inte är tillåtet.

Säkerställandet av samtycke kan vara juridisk klurigt. Läkares ovilja att utföra dödshjälp är värd att respektera. Oförnuftiga beslut från individens sida kan innebära en belastning för det offentliga. Bristen på organ ett reellt problem. Men det är problem som kan lösas, inte legitima argument för att inskränka medborgarnas kroppsliga autonomi.

Statens uppgift är inte att agera överbeskyddande förälder till medborgare som inte anses veta sitt eget bästa och måste hindras från dåliga val. Tvärtom, det är att skydda individens rätt att vara oförnuftig, irrationell och dåraktig. Först när hennes handlingar inskränker andras fri- och rättigheter har staten rätt, och skyldighet, att ingripa. Inte förr.

Texten publicerades först i Smedjan (Timbro), 2019-12-12

The post Din kroppsliga autonomi är en illusion appeared first on Subversivt.

”I lidandet är människor och djur jämlika. Det är ingen skillnad. En gris har lika stor intelligens som ett förståndshandikappat barn.”

Det är 20 år sedan Grön Ungdoms dåvarande språkrör jämställde utvecklingsstörda och grisar. Uttalandet, som för tankarna till 1930-talets sinnesslödebatt, är synnerligen problematiskt, för genom att identifiera de gruppen som anses ligga närmast djuren, pekar man också ut vilka man anser har minst värde. Likställandet devalverar själva människovärdet.

De som begår detta misstag säger sig vanligen ha den motsatta intentionen: Att höja djurens värde, inte sänka människans. (Så även det gröna språkröret.) Följden blir dock densamma: människan avhumaniseras, och därmed legitimeras kränkningar.

En bov i dramat är Disney, som i form av harmlös underhållning ofta har haft förmänskligade djurkaraktärer i sin produktion. Eftersom det är nästintill omöjligt att inte påverkas emotionellt av dessa, är det högst rimligt att anta att Disney både ökat förekomsten av antropomorfism – tendensen att personifiera djur – och likväl vårt djurskyddsengagemang.

Sveriges djurskyddslagar är på det hela taget är något att vara stolt över, även om de plågas av ett rysligt formaliserat regelverk och en viss tendens till antropomorfism. Som när Kronofogden hittade en övergiven guldfisk och måste kontakta länsstyrelsen, som skickar djurskyddshandläggaren som ringer länsveterinären som fattar beslut om avlivning. Ett engagemang för sagda guldfisk som knappt står engagemanget för människor efter.

Militanta djurrättsaktivister ser utifrån samma antropomorfiska attityd djurhållning som ekvivalent med koncentrationsläger.

Mindre anledning till stolthet är förekomsten av militanta djurrättsaktivister, som utifrån samma antropomorfiska attityd ser djurhållning som ekvivalent med koncentrationsläger – något som ”tillåter” dem att utföra brandattentat, misshandel och grova mordhot, även riktade mot barn. Dessa handlingar är alla att betrakta som värre än något dessa bönder gör sig ”skyldiga” till. Så blir antropomorfismen inhuman.

Nå, det ökade förmänskligandet av djur är inte bara Disneys fel. Vår livsstil – inklusive urbanisering och färdigpaketerat kött – har tagit ifrån oss förbindelsen till djur, inom jordbruket och i det vilda. Därmed tenderar vi att projicera egna, artfrämmande, önskningar på dem och i hög grad tillskriva dem mänskliga egenskaper. Detta kan till exempel ta sig uttryck i djurrättsaktivister som skyddar hönor från våldtäkt av tuppar och förekomsten av spa för hundar. Den ökande summa pengar som människor är beredda att spendera på sina husdjur speglar också i viss mån tendensen personifiera dem.

Överallt syns tecknen på det antropocentriska perspektivets uppluckring. Människan befinner sig inte längre med någon självklarhet i centrum av vår världsbild. Denna uppluckring kan hänga ihop med reaktionerna på beteendevetaren Magnus Söderlunds provokativa utspel om att äta människokött, där åtta procent av åhörarna kunde tänka sig att äta människokött. Den har lett till att djurambulans kontaktas för att ta hand om skadade småfåglar i Stockholmsområdet. Den låg bakom det folkstormen när Ängelholms kommun föreslog att medborgare själva kunde avliva kaniner med kaninpest – förslagsvis med ett kraftfullt slag i nacken.

Just nu pågår försök att blanda vävnader och gener från lika djurarter i syfte att hitta behandlingar för människors sjukdomar. I nästa steg förutspås förändringar av djurens hjärnor så att de mer liknar människors, något som inte bara kan antas resultera i mer effektiva djurförsök.

Trots att historien lär att avhumanisering är en förutsättning för de flesta hemskheter som människor kan få för sig att göra mot varandra ­– från formalistens bristande empati till extremfallets folkmord och etniska rensningar – tillåts antropomorfismen öka relativt oemotsagd.

Grön Ungdom, Disney eller den som ringer djurambulansen för en gråsparvs skull önskar naturligtvis inte att någon av historiens människorättskränkningar ska upprepas. Men ju mer vi frångår det antropocentriska perspektivet, desto större är risken att vi landar där. Något att beakta nästa gång lusten att behandla familjens katt som ett litet barn överväldigar en.

(Texten publicerades först i Smedjan (Timbro) 2019-09-17)

The post Humaniseringen av djuren avhumaniserar människan appeared first on Subversivt.

En dallrande mage under en skrynklig skjorta. På kragens insida kan man ana en rand, färgad av smuts och hudavlagringar. En illasittande kostym i polyester med en omisskännlig doft av svett som satt sig i själva tyget. Det stripiga svarta håret som kammats över huvudet för att dölja kala fläckar. Glasögon med tunna metallbågar, som ideligen glider ner för den fuktiga näsan.

Så föreställer jag mig mannen som betalar för att ha sex med anatomiskt korrekta (nåja) Barbiedockor på dockbordellen i Helsingfors. En sorglig och osmaklig figur som får utlopp för sin sexualitet på det mest tragiska sätt som jag kan tänka mig.

Sexdockor av varierande kvalitet har funnits i många år och dockbordeller är långt ifrån den nyhet som det låtit som i svenska medier. Trots detta har jag hitintills aldrig gett dem någon större uppmärksamhet. Är de patetiska? Ja. Skadliga? Osannolikt.

Äkta kärlek

När Expressen skriver om sexrobotarna är utgångspunkten ett fluffigt sockervaddsperspektiv:

En av de vackra härliga sakerna med sex är ju den personliga kontakten. Men hur skulle det kännas att ligga med någon som inte har en personlighet, någon som faktiskt bara är en docka?

Jag vet inte. Tanken att ligga med en docka känns långt borta. Men den syn på relationer och sexualitet som Expressen förmedlar klingar falskt, rent av sexualfientligt. Sex kan vara allt det där som de beskriver, men det kan också vara underbart opersonligt, syndigt lättsamt, glödande känslolöst.

Det är fint med djupa och innerliga relationer, men det är också fint med flyktiga möten. Behöver vi verkligen gradera dessa relationer? Och varför känner Expressen ett ansvar för att trycka in oss i en mall där riktigt sex anses innehålla närhet och känslor, och sex som inte lever upp till dessa kriterier rankas lägre, eller rent av är fel?

Men den syn på relationer och sexualitet som Expressen förmedlar klingar falskt, rent av sexualfientligt.

I det moderna samhället ser vi hur relationerna förändras. Vi har färre djupa relationer till människor nu än tidigare, och de relationer vi har minskar i betydelse. Samtidigt grundar sig äktenskap i en mer alltmer aktiv och villkorad kärlek; man fortsätter att vara tillsammans för att man väljer att vara det, och man kan alltid välja om. Detta har skapat acceptans för framväxten av en uppsjö av nya relationskonstellationer, som stjärnfamiljer och polyamorösa relationer. Det har även förändrat premisserna för när, hur och med vem man har sex.

Men med robotar? Är inte det att ta det ett steg för långt? Att rasera själva det fundament som samhället bygger på? Och tänk om vi skapar starka relationer med dem (vilket vi sannolikt kommer att göra). Kommer robotarna att ersätta mellanmänskliga romantiska relationer? Är det i så fall ett problem?

Ja, det beror naturligtvis på vem man frågar.

Många är, minst sagt, negativa till konceptet. Kathleen Richardson, professor i etik och forskare inom kulturella aspekter på robotar och AI, har startat en kampanj mot sexrobotarna. Hon framhåller att vår förmåga att forma stabila, långvariga och meningsfulla interpersonella relationer är i fara. En utveckling (eller snarare, enligt Richardson, regression) som kommer att förstärkas av sexrobotarnas entré.

Nej, säger visionären David Levy (inte utan viss entusiasm), världen kommer att bli en lyckligare plats, tack vare robotarna. I sin bok Love and Sex with Robots, beskriver han hur människor som saknar kärlek och samvaro kommer att kunna få det. Han ser en uppsjö av potentiella användningsområden och förutspår att det bara är en tidsfråga innan sexrobotar är vanligt förekommande och accepterade.

Att säga: ”Du får inte köpa en docka, i stället ska du gå i terapi så att du blir mer lik oss andra”, är lika paternalistiskt som antiliberalt.

Vi (samhället) kan naturligtvis motarbeta eller förbjuda det vi anser vara fel sorts relationer, för att de inte anses äkta eller för att vi finner dem osmakliga. Det är lätt att ta strid mot det man ogillar.

Resonemanget om äkthet påminner mig om andra diskussioner. Är till exempel den vänskap som utvecklats och ”enbart” finns på Facebook mindre värd än den som påbörjats på en blöt fest, en arbetsplats eller över staketet en solig dag? Efter över ett årtionde med Facebook är jag benägen att säga nej. Det är inte hur jag träffade mina vänner eller hur jag kommunicerar med dem som är avgörande för djupet i vår relation eller det värde jag sätter på vår vänskap.

Så om någon skulle känna sig älskad av roboten, går det verkligen att avskriva det som en ”oäkta” känsla? Och vad har det för betydelse? Med vilken rätt kan jag neka människor upplevelsen av kärlek, samvaro eller sexualitet, bara för att jag finner det osmakligt? Speciellt som vi talar om dockor, som inte ens i teorin måste göra avkall på sig själva för att finnas där för en människa.

Kanske handlar den stora frågan när det kommer till sexrobotar om vilken rätt vi anser att människor har till njutning, och kanske viktigare, vilken rätt till upplevelsen av kärlek.

Richardson är minst sagt skeptisk: ”Pedofiler och våldtäktsmän, människor som inte kan bygga relationer – de behöver terapi, inte dockor.”

Att säga: ”Du får inte köpa en docka, i stället ska du gå i terapi så att du blir mer lik oss andra”, är lika paternalistiskt som antiliberalt. Alla människor har inte samma strävan och alla vill inte ha – och finner det inte lika värdefullt med – mänskliga relationer. Ett förbud drabbar också dem som vill ha en sexrobot som ett komplement, i missriktad lojalitet med dem som ser den som ett substitut, och som potentiellt hade mått bättre av en annan lösning.

Jag kan inte låta bli att tänka på alla de länder där homosexualitet eller otrohet är förbjuden. Vi förfasar oss, men hur skiljer sig dessa länders önskan om att styra sexualiteten från vår önskan att göra det? Med vilken rätt försöker de – eller vi – sätta upp kriterierna för vad samtyckande vuxna gör?

Digisexualitet – snart i ett hem nära dig

Homosexualitet. Bisexualitet. Sadomasochism. Transsexualism. Företeelser som en gång ansågs vara sjukdomar eller rent av brott, ses nu som (mer eller mindre) normala variationer i västvärlden. Som om man lyft på ett tungt, blött täcke som legat över sexualiteten och släppt in ljuset.

De flesta människor är överens om att det är en positiv utveckling. Men att acceptera digisexualitet, människor som föredrar artificiellt sex framför sex med människor, anses vara en helt annan sak.

Det är det förmodligen inte, säger mitt intellekt nytert. Det handlar nog bara om att digisexualitet är nytt och ovant. Det skrämmer dig, så som det okända gärna gör. Jag dyker ned i smutsen och det osmakliga. Och plötsligt ser jag små glimrande fragment av möjligheter.

Robotar, skräddarsydda för att möta människors önskningar och lustar, har potential att ge oss oändliga möjligheter att utforska våra sexualitet. I lugn och ro kommer vi att kunna pröva och bekanta oss med olika ställningar, träna upp vår teknik eller omsätta fantasier till verklighet. Och om finska försvarsmakten köper in virtuella simulatorer för att öva krig, kan väl finska oskulder gå till dockbordeller för att öva innan de tar steget att vara med en ”köttpartner”?

Förmodligen är en positiv bild av robotsex enbart en Netflix-produktion bort.

Flera forskare menar att allteftersom tekniken blir mer sofistikerad, kommer fler människor att se artificiellt sex som en signifikant del av sin sexuella identitet. Och med tanke på de positiva effekter för sexleksaksindustrin som Sex and the City och 50 nyanser av honom medfört, är förmodligen en positiv bild av robotsex enbart en Netflix-produktion bort.

Jag antar att det innebär att jag en dag kommer att betrakta mitt nuvarande sexliv med samma överlägsna småleende som jag i dag ägnar 70-talsporr. Tanken är lika delar skräck och förtjusning. Vad finns bortom det kända?

”A business like this would destroy homes”

Men är då sexrobotar och dockor bara harmlösa sexleksaker? Gör jag det för enkelt för mig genom att betrakta det som en sexualmoralisk fråga i första hand?

Kritiken mot fenomenet kokar ned till att det är antisocialt, ociviliserat och en fara för alla kvinnor, barn och samhällets sammanhållning. I Houston argumenterades det emot öppnandet av en robotbordell: ”A business like this would destroy homes, families, finances of our neighbors and cause major community uproars in the city.”

Det är naturligtvis bara antaganden från deras sida, och de upprörda rösterna slår mig som oproportionerliga i relation till mer realistiska bedömningar av den fara och de störningar som dessa sexrobotar rimligen kan orsaka. Med andra ord, frågan bär tydliga spår av att ha drabbats av moralpanik.

Kriminologen Nina Rung påstår frankt att männen som besöker dessa dockbordeller kommer ”använda våld, förnedring och hat mot en kvinnokropp som aldrig kan säga nej”.

Hennes uttalande målar upp en förskräcklig bild av mannen och hans sexualitet. Varför köper män sex i syfte att förnedra, skada och förstöra? Och om man kan skada en kvinnokropp i form av en docka, finns det då inte risk att sexuellt våld mot kvinnor normaliseras?

Frågan bär tydliga spår av att ha drabbats av moralpanik.

När jag med stigande intresse läser Teela Sanders forskning inser jag att själva utgångspunkten är felaktig – män i allmänhet köper nämligen inte sex på dessa grunder – och därmed finns sannolikt inte heller någon sådan risk. Det är förvisso sant att vi inte vet varför människor går till dockbordeller eller hur de agerar där. Men vi vet en del om varför män generellt köper sex. I Paying for Pleasure, redovisar Sanders sina forskningsresultat i frågan, och dessa pekar tvärt emot de upprörda kritikernas påstående.

I stället för att klumpa samman män till en homogen grupp, väljer Sanders att differentiera mellan olika sorters sexköpare. Utifrån det kan hon konstatera att långt ifrån alla män som köper sex är en del av ett patriarkalt system som vill, eller njuter av, att förtrycka kvinnor. De flesta män som köper sex är inte våldsamma, drivs inte av misogyni och är inte ens nödvändigtvis på jakt efter sex i första hand, utan snarare efter intimitet och närhet.

Jag köper inte teorin om en ideologisk misogyni, omfattande alla män, där ideologin anses rättfärdiga och bevara kvinnor som underordnade i ett patriarkalt system. Ja, det finns naturligtvis män som hatar kvinnor. Ja, det finns sexism, förtryck och diskriminering. Men för en gångs skull är det motiverat att säga: ”Inte alla män.”

Traditionella förenklingar av komplexa sammanhang och generaliseringar har alltså blandat samman män som är våldsamma och misogyna med män som inte är det. Inte undra på att det blir rörigt, och att bilden av mannen är så splittrad.

Kvinnor har kunnat uppskatta sexleksaker i över femtio år, och betraktas då ofta som frigjorda och i bejakande av sin sexualitet. Men mannens användande gör honom till en ociviliserad snuskhummer. Man ser det som självklart att män försöker ha sex, men de som har sex med män ska fördömas (slampiga kvinnor) eller förbjudas (dockor och sexrobotar).

De flesta män som köper sex är inte våldsamma, drivs inte av misogyni och är inte ens nödvändigtvis på jakt efter sex i första hand.

En stor del av kritiken handlar om de fysiska dockornas utseende. De är för snygga, eller motsvarar inte verkliga kvinnor i tillräckligt hög grad. Deras bröst är för stora, midjan är för smal och hon har för lite kläder på sig.

Medan de kvinnliga dockorna ”slutshamas” går de manliga dockorna under radarn. Ingen skriver om deras stora kukar och lösaktiga klädstil. Hur en kvinna kan göra precis vad hon vill med honom. Ingen frågar sig om hon kommer att välja att misshandla honom, eller vad detta kan göra med vissa kvinnors misandri.

Jag är minst sagt bekymrad över dessa ytliga och generaliserande beskrivningar, som bygger på en daterad idé om manligt och kvinnligt, där manlig sexualitet är destruktiv och okontrollerbar, och kvinnlig sexualitet behöver skyddas från den manliga. Helt uppenbart hindrar de oss från att se kvinnan som köpare och dockan som manlig, och mer alarmerande: mannen som offer och kvinnan som förövare.

Förbjuda det som förbjudas bör

Denna sexistiska syn på dockor och sexrobotar återkommer gång på gång. När föreningar som Sveriges Kvinnolobby, Roks och Unizon kräver förbud talar de genomgående om män som köpare av kvinnliga dockor. Och de frågar sig: ”Varför är män villiga att betala tiotusentals kronor för en robot som lyder deras minsta befallning?”

Det är en felaktigt ställd fråga. Det de borde fråga sig är: ”Varför är människor villiga att betala tiotusentals kronor för en robot som lyder deras minsta befallning?” Dels för att inte göra en oriktig generalisering och dels för att inte osynliggöra den kvinnliga sexualiteten och dess natur på ett misstänkt antifeministiskt sett.

Mänsklig sexualitet är mångfasetterad. Vad, hur och när man vill ha sex varierar och omfattar allt från byrålådor fyllda med leksaker, till romantik, till ”knapplösa knull”. Att förutsätta att kvinnor inte skulle kunna vilja ha en sexrobot är absurt. Som att kvinnor egentligen inte skulle vilja ha sex. Och om de mot förmodan skulle vilja det så krävs djupa känslor, doftljus och ögonkontakt.

Marknaden för sexleksaker omsätter cirka 15 miljarder dollar på år. Och det är kvinnorna som handlar mest. Det finns något för varje kvinna, att använda ensam eller tillsammans med en eller flera partners. Inklusive dockor.

Visserligen kräver nästan dagens konstruktion att kvinnan är ovanpå och det är hon som behöver göra arbetet (något jag förutsätter är en bugg snarare än en feature). Men steget från en man i byrålådan till en man i klädskåpet, är förmodligen inte vidare långt.

Det är ett långt större brott att skapa och upprätthålla moraliska tabun på sexualitetens områden, än vad det är att ha sex med en docka.

Levys förutsägelser om äktenskap mellan människor och robotar har redan slagit in. Människor gifter sig för närvarande med dockor, robotar och till och med hologram. Det är hög tid att förbjuda det, som förbjudas bör. Men det är inte helt enkelt att komma till en punkt där det är självklart att förbjuda dockor och sexrobotar.

Om vi vill förbjuda dem på grund av rädslan för misogyni så kräver det att vi accepterar att den feministiska teorin om ideologisk misogyni är sann, eftersom män (och sannolikt även kvinnor) sällan köper sällan sex utifrån en medveten misogyni eller önskan om att vara överordnad.

Om vi vill förbjuda dem för att vi tror att de skulle skada dockorna och sedan upprepa det på verkliga människor, så måste vi anta att de som köper sex av en docka gör det av helt andra orsaker än vad de köper sex av en människa, eftersom sexköparen sällan skadar sexsäljaren fysiskt, och inte heller har lust att göra det.

Och skulle vi, slutligen, vilja förbjuda dem för att vi är rädda för att de kommer påverka mänskliga relationer negativt, så måste vi bortse från att det i dagsläget inte finns några bevis varken för eller emot att vårt sätt att behandla och interagera med robotar påverkar hur vi behandlar och interagerar med andra människor. Och vi måste också anta att det kulturella skiftet som vi ser när det kommer till relationer enbart är av ondo.

Samtidigt finns det människor som far verkligt illa i sex- och porrbranschen, av övergrepp och av trafficking. Att under dessa förutsättningar fokusera på män (och enbart män) som har sex med själlösa dockor kan då inte ses som något annat än poserande, snarare än en verklig vilja att åstadkomma en positiv förändring.

Mycket enklare än en Tinderdejt

Förändrade normer, som gör att kvinnor kan köpa sexleksaker, är positiva och frigörande. Kvinnor i kontroll över sin egen njutning och sin egen lust. Vi behöver inte vänta på att en man ska vilja ha sex med oss, vi kan stilla våra behov på egen hand. Och som glamourmodellen Jessica Ryan säger om sin sexrobot: ”As a female – it’s so much easier than a Tinder-date.”

Sexroboten skulle alltså kunna ses som emancipation på riktigt. Mannen blir ett val, inte ett nödtvång för att stilla sexuella lustar. (Och försvaret av dockorna blir då feminism.)

Jag går in på RealDolls hemsida och komponerar, med viss omsorg, en egen sexrobot. Slutpris: $12,873 (cirka 119 000 kronor). Jag köper den inte, men jag konstaterar att tanken på en sexrobot kan vara lika uppiggande som tanken på en ny dildo.

Mina fördomar om sorgliga män som har sex med dockor verkar helt enkelt inte stämma. Inte heller påståenden om att det handlar om misogyna män som exploaterar kvinnliga kroppar. Det handlar inte ens bara om män. Och det är symtomatiskt för debatten. Det handlar om moralism och antaganden i första hand, inte om fakta och förståelse.

Visst kan vi förbjuda sexrobotar bara för att vi inte gillar dem. Men jag är fullt och fast övertygad om att det är ett långt större brott att skapa och upprätthålla moraliska tabun på sexualitetens områden, än vad det är att ha sex med en docka. Idén att förbjuda dem – med den kunskap vi har idag – är lika sexualfientlig som absurd.

Först publicerad i Timbros Smedjan (2019-04-29)

The post Sexrobotar – hot eller möjlighet? appeared first on Subversivt.

I en grön liten bok, stor nog att få plats i en kappficka, utvecklar filosofen Erik Ryding sina tankar om att luras utan att ljuga. Jag hittade den i ett olåst skåp när jag gick på gymnasiet och införlivade den raskt i min personliga förmögenhetsmassa. Under en tid fann jag det underhållande att luras, samtidigt som jag nogsamt undvek att ljuga.

Snart skulle jag dock inse att metoden, att bryta mot språkliga konventioner och dra nytta av mottagarens tolkningsmönster, hade en tydlig brist: Eftersom människor vanligtvis kommer ihåg sin tolkning av det sagda, snarare än de ord som faktiskt uttalades, så spelade distinktionen ingen roll. Jag kanske inte hade ljugit, men de upplevde att jag hade gjort det. Och när det kommer till relationer är den skillnaden enbart semantisk. Mitt experiment fick ett hastigt slut.

När jag såg den kritik som riktades mot Annie Lööf (C) efter valet påmindes jag om Rydings bok. På ledarsidor och sociala media stod det klart att hennes budskap hade tolkats på väldigt olika vis i en fundamental fråga: Hade Lööf lovat att prioritera en alliansregering före en isolering av Sverigedemokraterna, eller hade hon tvärtom lovat att prioritera isolering av Sverigedemokraterna framför en alliansregering?

Språket är politikernas viktigaste verktyg för att överföra information till medborgarna. Men språket kan också användas för att förleda, förvanska och förvränga. Sällan är språket så viktigt och känsligt för nyanser som när det används för att övertyga eller propagera. Använde då Lööf språket för att luras – rentav ljuga – eller är orsaken bakom upprördheten bristande tydlighet och (illvilliga) tolkningar?

Tre löften

Vissa menar att det i alla fall inte kan handla om otydlighet. Till exempel skrev Isobel Hadley-Kamptz att Annie Lööf (och Jan Björklund):

”[…] varit väldigt tydliga under hela valrörelsen med att de varken tänkte sitta i eller släppa fram en regering som var beroende av Sverigedemokraterna.”

Hadley-Kamptz, och flera med henne, har en poäng. Annie Lööf har mycket riktigt sagt, eller lovat, att hon inte ska ge Sverigedemokraterna inflytande. I SVT Nyheter (4/7): ”Vi kommer aldrig att samarbeta med SD”. I Det politiska spelet i P1 (21/8): ”C kommer aldrig söka stöd från SD.”

 Människor vanligtvis kommer ihåg sin tolkning av det sagda, snarare än de ord som faktiskt uttalades.

Hon har dock även sagt att hon ska rösta bort Löfven och Socialdemokraterna. I DN (30/6): ”Jag är här för att byta ut Stefan Löfven som statsminister.”

Och hon har sagt att hon ska verka för en alliansregering med Ulf Kristersson som statsministerkandidat. I DN (23/8): ”Jag vill hålla ihop Alliansen och jag vill bilda en alliansregering.” Och: ”jag [har] en statsministerkandidat […] och det är Ulf Kristersson.”

I sitt försvar av Lööf sätter dock Hadley-Kamptz fingret på betydande otydlighet:

”När jag söker i mediearkiven hittar jag minst ett par uttalanden i veckan under hela valrörelsen från Lööf som i lite olika ordalag förklarar att hon inte under några omständigheter kommer stödja sig på SD.” (mina understrykningar)

Lööf använde ett flertal olika ord och fraser för att beskriva sin inställning till Sverigedemokraterna. Vad hon däremot inte gjorde var att tydliggöra vilken betydelse hon lade i de olika begreppen, eller vad dessa löften skulle innebära i praktiken.

Ett mischmasch av politiska begrepp

Låt oss ägna en stund åt vad Annie Lööf faktiskt sade. Hon har sagt att hon ”inte kommer söka stöd från SD”. Inte heller kan hon tänka sig att samarbeta med dem, vara beroende av dem eller ge dem inflytande.

Begreppen används (nästan) ekvivalent i debatten, men det är de inte. I alla fall inte om man ska tillskriva Svensk ordbok ett värde (och det ska man): Stöd handlar, enligt den lexikala betydelsen, om att hjälpa någon. Beroende av, det vill säga att på ett avgörande sätt påverkas av något eller någon, är närliggande, men inte ekvivalent med, att behöva. Samarbete handlar om att arbeta tillsammans för ett gemensamt syfte.

Man kan alltså få stöd av någon utan att vara beroende av denna eller behöva dennes stöd. Och man kan får eller behöva stöd, utan att för den sakens skull samarbeta.

Lööf skiljer också mellan aktivt och passivt stöd, där skiljelinjen går vid behovet av Sverigedemokraternas röster. Aktivt stöd innebär att man är beroende av Sverigedemokraternas röster för att vinna en omröstning, passivt stöd är om man får rösterna, men inte behöver dem (en tolkning av begreppen som inte är given). Enbart den senare sortens stöd är acceptabelt, enligt Lööf.

Ett annat exempel är när Lööf får frågan: ”Kan ni släppa fram en regering om ni vet att den regeringen kommer behöva stöd av SD för att få igenom sin politik?”

Hon svarar: ”[Det] innebär att Moderaterna då skulle lämna Alliansen för att söka stöd, förhandla, med Sverigedemokraterna.” (mina understrykningar)

 Det är inte givet att den som behöver stöd (röster), också förhandlar och kompromissar med just Sverigedemokraterna för att då detta stöd.

Förhandla innebär att överlägga i syfte att utarbeta överenskommelse av kompromisstyp, enligt Svensk Ordbok. Det innebär att man kan tänkas riskera att kompromettera sina egna värderingar. Men det är inte givet att den som behöver stöd (röster), också förhandlar och kompromissar med just Sverigedemokraterna för att då detta stöd, vilket antyds av hennes svar.

På samma vis blandas begrepp som samtala, att tala med en annan person för att utbyta synpunkter, med förhandla och samarbeta, att arbeta tillsammans med andra för ett gemensamt mål.

Det är naturligtvis inte bara Lööf som gör sig skyldig till att blanda samman begreppen. Media är ofta inte ett dugg bättre:

”Trots Moderaternas upprepade besked om att de är beredda att samtala med Sverigedemokraterna viker inte Centerledaren Annie Lööf. – Vi har inte ändrat oss en tum, vi kommer inte att förhandla eller samarbeta med SD”, skriver SvD.

Är det Lööf som blandar samman samtala med samarbeta, eller är det SvD? Det framkommer inte.

Förhållandena är knappast idealiska exempel på ”tydlighet”.

Att inte ge Sverigedemokraterna inflytande hade kunnat vara valrörelsens slogan, från vänster till höger. I allmänhet talade man om det som att det vore möjligt att uppnå i realiteten. Sakförhållande: Sverigedemokraterna hade 49 riksdagsmandat och därmed odiskutabel möjlighet att påverka utvecklingen, vilket är själva definitionen av inflytande, enligt Svensk Ordbok.

Det är något Lööf också bekräftar i DN: ”Sverigedemokraterna har ju större parlamentariskt inflytande i riksdagen än vad Centerpartiet har. […] De har inflytande i alla de organ som man får om man sitter som ett parti i Sveriges riksdag.”

Det är dessutom så att Sverigedemokraternas röster har påverkat utfallet i riksdagen och därmed regeringens möjligheter att bedriva sin politik i en rad frågor. Jan Teorell, professor i statsvetenskap, har granskat Sverigedemokraternas röstningsmönster och konstaterat att de historiskt ofta har gett sitt stöd till den sittande regeringen, men att det under de senare åren har skett en förändring då de i högre grad valt att stödja Alliansen. Exempelvis i början av förra mandatperioden, när Alliansen och Sverigedemokraterna röstade igenom Alliansens budget. Det måste, med Annie Lööfs definition, ses som ”aktivt stöd” – vilket alltså är oacceptabelt.

Så den allmänna åsikten är att man inte kan tillåta att Sverigedemokraterna får inflytande, samtidigt som de bevisligen har inflytande i och med sina mandat. Och man ska inte vara beroende av Sverigedemokraterna för att få igenom sin politik, samtidigt som det gång på gång uppstår situationer där den som vill få igenom sin politik inte kan göra det utan Sverigedemokraternas stöd.

Förhållandena är knappast idealiska exempel på ”tydlighet”.

Begreppsotydligheter är en del av det politiska språkets natur.

Men kan man kräva att en politiker ska vara så noggrann med orden, utan att man själv blir en petimäter?

Journalisten Gunnar Fredriksson, författare av det klassiska verket Det politiska språket, skulle nog anse det. Han understryker att sådana begreppsotydligheter är en del av det politiska språkets natur. Att det ofta är oklart, motsägande och tvärsäkert. Att ett sådant språk med nödvändighet måste innehålla vaga och mångtydiga termer, motsägande satser och till och med direkt nonsens. Inte heller tycker han att det är rimligt att hålla på och exakt försöka definiera de vokabulär som vi använder i vardagligt tal. ”Människolivet är för kort”, menar han.

Och det är sannolikt också därför som en enkel analys av ordens denotation, deras ”egentliga” lexikala betydelse, faktiskt inte har fört oss närmare svaret på frågan vad Lööf verkligen menade.

Problemet är att väljarna inte vet det heller. Och om väljaren inte har den informationen – hur ska de kunna bilda sig informerade uppfattningar och göra självständiga val?

Goddag yxskaft

Lööf uttalade sina löften många gånger – inget inflytande till Sverigedemokraterna, ja till alliansregering, nej till Löfven – om än i olika termer. Även om det om det finns en otydlighet i exakt vad respektive löfte innebar på en konkret nivå, så finns det inget som pekar på att hon inte menade det hon sade.

Hon uttalade däremot inte hur dessa löften skulle prioriteras i förhållande till varandra om det skulle visa sig vara omöjligt att infria alla. Hur oviljan gentemot Sverigedemokraterna stod sig i förhållande till önskan om en alliansregering och en sammanhållen borglighet.

SvD:s Jenny Stiernstedt gjorde ett försök att reda ut saken. Men när hon frågade Lööf hur Centerpartiet skulle rösta om Ulf Kristersson försöker vinna stöd för en moderat enpartiregering, svarade Lööf inte på frågan. I stället sade hon:

– Då är jag ganska trygg med att Ulf har sagt att han vill bilda regering med Alliansen.

Stiernstedt påpekade att väljarna vill ha svar, varpå Lööf svarade:

– Jag har sagt att C inte kommer att vara i samma regeringsunderlag som SD.

Och på frågan om hon är beredd på att rösta nej till en regering med bara Moderaterna sade hon:

– Jag kommer att rösta ja till en alliansregering.

Goddag yxskaft.

För att undkomma frågan försöker hon i slutligen avfärda den som irrelevant.

– Jag tycker att man tar de här resonemangen till absurdum.

Lööf vill inte svara på frågan. På goda grunder.

Om hon hade uttryckt att hon vill isolera Sverigedemokraterna på bekostnad av allianssamarbetet, så skulle det ha tilltalat vissa väljare.

I avhandlingen Valretorik: Om politiskt språk i partipropagandan (Håkansson, 1999), förklaras hur politiker tvingas gå en retorisk balansgång mellan att vara tydliga och särskiljande från andra partier i konkreta frågor, och att undvika att bli allt för konkreta. Den politiker som är alltför konkret kan både alienera potentiella sympatisörer, och lättare beslås med lögn i efterhand.

För Lööf innebär detta att om hon hade uttryckt att hon vill isolera Sverigedemokraterna på bekostnad av allianssamarbetet, så skulle det ha tilltalat vissa väljare. Samtidigt skulle hon ha riskerat att alienera dem som ansåg att prioriteringsordningen borde vara den omvända – eller tvärtom, ifall hon hade sagt att hon tycker en alliansregering är viktigare än att isolera Sverigedemokraterna.

Sannolikt landade hon i den rimliga slutsatsen att det därför skulle vara för kostsamt att uttrycka en sådan prioritering. Som Fredriksson understryker: det politiska språket är till sin natur rationellt, inte ondskefullt eller dåligt.

Detta är också i linje med nationalekonomen James M Buchanan och public choice-teorin, som lär att man bör utgå från att politiker (liksom väljare) är rationella och nyttomaximerande människor. Därför är det givet att de analyserar kostnader och vinster inför varje val. En politiker är inte, och kan inte förväntas vara, en upplyst altruist.

Utifrån detta kan man alltså hävda att Annie Lööfs agerande var adekvat. Om vi vill finna någon att klandra för det faktumet, så handlar det snarare om det politiska systemet i sig, än de politiker som verkar inom det.

Konsten att luras utan att ljuga

Lööf kände naturligtvis till att det fanns en risk för att hon skulle tvingas välja mellan sina löften. Det gör dem dock inte till lögner. Det är snarare en fråga om när gränsen för intellektuell och moralisk ohederlighet passeras, en ”etikettfråga”, enligt Fredriksson.

När det kommer till den moraliska aspekten går det att argumentera för att hon har uttryckt sig på ett vis som bryter mot de underförstådda språkliga konventioner som styr vår kommunikation.

Enligt Ryding (han med den gröna boken) finns det ett antal mekanismer som kan leda till att mottagaren blir lurad, även om ingen lögn har uttalats. De viktigaste är att mottagaren tolkar meddelandet så att resultatet blir fel, eller lägger till egna falska påståenden till budskapet.

Det var sannolikt detta som skedde när Lööf uttalade sina löften. Utifrån sin egen förförståelse kompletterade väljarna budskapet med sina egna föreställningar (en sorts falska påståenden) om hur hon skulle prioritera mellan dem i fall det blev aktuellt. En sådan prioritering verkar inte ha uttalats, men förförståelsen skapar en upplevelse av självklarhet. Tolkningen av hennes prioriteringar införlivades av mottagarna som en del av Lööfs budskap, utan att väljarna noterade att det var just deras tolkning, inte det faktiska uttalandet.

En del väljare förutsatte att Alliansen var ett grundläggande postulat, där alla sakfrågor (inklusive relationen till Sverigedemokraterna) sågs som underordnade. Till exempel underströk Lööf upprepade gånger vikten av Alliansen och att de olikheter hon ser inte är kritiska för samarbetet. Det var alltså inte ett orimligt antagande att hon skulle prioritera Alliansen, något som ökade sannolikheten för att väljarna skulle bli lurade – utan att någon lögn yttrats.

Den som gör ett sådant ohederligt urval, den som utelämnar väsentlig information, bryter mot våra språkliga konventioner

Fredriksson konstaterar krasst att det är en vanligt förekommande strategi inom ramen för den politiska retoriken att politiker väljer ut den information som är relevant för att få väljarna att rösta på henne eller honom.

Samtidigt: den som gör ett sådant ohederligt urval, den som utelämnar väsentlig information, bryter mot våra språkliga konventioner, påpekar Ryding. Och detta leder i sin tur till att väljarna blir vilseledda och lurade.

När Annie Lööf säger: ”mitt huvudfokus är att hålla ihop Alliansen och byta ut Stefan Löfven och forma en alliansregering”, gör de språkliga konventionerna att mottagaren tolkar det som att de har fått all relevant information om hennes ståndpunkt. De tolkar det definitivt inte som att det kan finnas ett gigantiskt förbehåll av typen: ”så länge jag inte behöver ha någon sorts relation till Sverigedemokraterna”. (Förutsatt att de inte har en förförståelse som säger att just detta förbehåll är den enda rimliga tolkningen.)

Lööf har därmed gett väljarna en uppfattning av situationen, som kan ha fått vissa att lägga sin röst på ett annat parti än vad de kanske skulle ha gjort om de hade känt till allt det Lööf kände till. Det är, enligt Ryding, själva definitionen av att luras. Och därmed är det också att motverka demokratins idé: väljarnas rätt att göra fria och informerade val.

Ansvarsfrågan

Professor emeritus Erik Åsard bekräftar min analys den nyutkomna boken Politik och retorik (2018). Han konstaterar att det finns stora skillnader mellan Lööfs retorik kontra verkligheten och att hon ofta framstår som ytterst otydlig. Han nämner en uppsjö av motstridiga ståndpunkter och en ovilja att erkänna målkonflikter som lämnar väljarna i ovisshet (miljöpolitiken är ett exempel).

Fredriksson konstaterar lakoniskt att politiker ständigt måste uttala sig utifrån motstridande intressen, och ofta förneka att de är motstridande.

Som en skolad politiker förstod hon naturligtvis att hon skulle komma att feltolkas och hon gjorde ett medvetet val att låta det ske.

Men om Lööf bara har agerat inom givna ramar för det politiska språket – har då inte väljarna sig själva att skylla? Det är ju väljarna, inte Lööf, som har gjort de felaktiga tolkningarna och de oriktiga kompletteringarna. Det var väljarna som inte nöjde sig med vad hon de facto sade, utan lade till sin egen förförståelse. Som Ryding formulerar det: ”Avger man korrekt rapport om en fjäder, rår man inte för, om den sedan växer till sju hönor.”

Det kan man tycka, men det skulle i så fall kräva en rätt snäv och formalistisk uppfattning om både kommunikation och moral.

Det är nämligen inte rimligt att välja ut en av kommunikationens beståndsdelar, i det här fallet orden, och påstå att just de skulle vara avgörande för betydelsen. Andra faktorer, som språkliga konventioner, sammanhang, kroppsspråk och så vidare, är minst lika viktiga.

Inte heller är det rimligt att Lööfs val att (inte) uttrycka sig tydligt skulle ge henne ett moraliskt frikort. Som en skolad politiker förstod hon naturligtvis att hon skulle komma att feltolkas och hon gjorde ett medvetet val att låta det ske.

Medan Fredriksson ser det som en oundgänglig del av det politiska språket, så understryker Ryding att den som väljer att kommunicera med någon annan, också har ett moraliskt ansvar gällande hur dessa uppfattar budskapet. Därmed menar han, är Lööf lika ansvarig för denna feltolkning som om hon uttryckligen skulle ha sagt det väljarna trodde att hon sade. Väljarna som feltolkade är utan ansvaret.

Hon är en politiker

I en ledare i DN menar tidningens ledarredaktion att Lööfs agerande är värt respekt. I texten – där man anklagar högern för att inte lyssna till vad Lööf faktiskt sade – lyssnar man inte heller till vad Lööf faktiskt sade, utan utgår från samma ohederliga urval som Lööf själv gjorde under valrörelsen:

”Nej, C och L har varit både konsekventa och tydliga i sin inställning till Sverigedemokraterna. Röstar de på onsdag nej till Ulf Kristersson agerar de efter valet som de lovade att de skulle göra före. För det förtjänar Björklund och Lööf i så fall inget annat än respekt.”

En rimligare syn är att respekt förtjänar den som handlar rättrådigt och med integritet. Som ger väljarna all relevant information – som exempelvis att avskiljandet av Sverigedemokraterna är överordnat allt annat – och sedan tar konsekvenserna av det. Att ge ett antal olika löften, å andra sidan, och sedan enbart leva upp till ett av dessa löften när de visar sig svårförenliga, passar svårligen in på definitionen.

Det är något som också antyds i Åsards analys. Han menar att Lööf ofta skildras i medierna som en ledare med principer, som tar ställning och strider för sina övertygelser – men också att den bilden saknar substans. Hon är inte tydligare eller mer principfast än någon annan politiker. Hon slarvar med språket, svarar inte på vissa nyckelfrågor som ställs och hon har avstått från att erbjuda tydliggörande information. Och även om hon inte ljuger, så använder hon språket för att luras.

Så det må vara moralfilosofisk tvivelaktigt, men som Fredriksson påpekar, är det också en oundgänglig del av det politiska språkets natur. En person som väljer att avvika från det politiska språket och dess tvetydigheter, motsägelser och vaghet, skulle knappast bli långvarig inom politiken.

Annie Lööf är varken karaktärsfast eller omoralisk. Hon är en politiker. Med allt vad det innebär.

Texten var först publicerad i Smedjan (2019-01-13). 

The post Konsten att luras utan att ljuga appeared first on Subversivt.

”Du är också driven, kreativ och har erfarenheter av att rasifieras som afrosvensk/afrikansvensk.”

Så formulerade sig Utbildningsradion (UR) i en hårt kritiserad anställningsannons. Och man behöver inte vara särskilt begåvad för att inse det underliggande antagandet – att en specifik hudfärg skulle innebära specifik kompetens – är rasistiskt snömos.

Den här sortens klavertramp har lett till kraftfull kritik mot identitetspolitiken. Samtidigt avfärdar andra kritiken och menar att mycket positiv utveckling kan tillskrivas just denna idéströmning. Kulturskribenten Tomas Hemstad skriver exempelvis: ”Att flator kan gifta sig, att arbetsgivare inte får diskriminera etniska minoriteter, att vi över huvud taget började prata om, och sedermera avskaffa tvångssteriliseringen av transpersoner – allt detta är resultatet av identitetspolitik.”

Båda sidor har delvis rätt. Och båda har ofta fel.

Identitetspolitik kan i sitt första led förstås som ett statistiskt – och för all del ideologiskt – verktyg för att undersöka representation och utfall på gruppnivå i olika delar av samhället. När vissa grupper systematiskt är underrepresenterade kan det tyda på att normer, värderingar eller institutionella strukturer begränsar människors handlingsutrymme.

Det här inte radikalt eller kontroversiellt i sak. Det här är grundläggande samhällsanalys.

När man väl har fått syn på sådana ”onödiga” begräsningar, så kan den som tycker att det är trist att det förhåller sig så, använda denna information för att (försöka) korrigera det.

Konsten att skilja mellan statistik och individ

Problemet uppstår när människor glömmer bort att det är skillnad på statistik och individ.

Det som är statistiskt sant för en grupp är naturligtvis inte sant för varje individ i den gruppen. Att applicera strukturanalys på individnivå låter sig helt enkelt inte göras, något varje person med grundläggande kunskap i statistik vet.

Om man implicit antar att en person med en viss hudfärg också har vissa erfarenheter, perspektiv eller kompetenser, då är man inte bara intellektuellt slarvig, då har man lämnat vetenskapen långt bakom sig och klivit rakt in i essentialismen. Något man bör undvika att göra.

När vi förlorar distinktionen – statistik kontra individ – står vi inför två riktigt kassa alternativ; antingen förnekar vi strukturella problem, eller så reducerar vi individer till representanter för grupper. I båda fallen blir individer mindre fria, vilket är dåligt för ungefär alla.

Trots att detta borde vara självklart för alla som är gamla nog att få ha synpunkter i sådana här frågor verkar denna distinktion vara svår att minnas. Och när den glöms leder det med nödvändighet till att de mest hängivna jämlikhetsförespråkaren beter sig som diskriminerande korkskallar – som i fallet med UR:s minst sagt pinsamma agerande.

Efter kritiken korrigerade UR formuleringen. Fokus flyttades från hudfärg till kunskap och förståelse för afrosvenska perspektiv, det vill säga från en formulering som byggde på biologiserande föreställningar, till en byggande på kompetens. En avgörande skillnad.

Synliggörandet som strategi

Nästa led i identitetspolitiken – eller för dem som vill korrigera orättvisor på gruppnivå – är att synliggöra dessa grupper eller problemet temporärt. Detta sker för att man ska kunna arbeta mot dessa hinder och underlätta jämlik inkludering i samhället. Målet är att inkluderingen ska vara självklar. Inte genom osynliggörande, utan genom att lyckas kasta metanarrativet – till exempel uppdelningen i svarta respektive vita som relevant och rimlig – på historiens sophög.

Organisationer som Rättviseförmedlingen arbetar i huvudsak i denna riktning när de synliggör kompetenta kandidater från underrepresenterade grupper. Vissa debattörer utmålar föreningens arbete som rasistiskt och visar därmed att de förstår identitetspolitiken på samma vis som fan läser bibeln.

För vad de konkret gör är att bredda organisationers rekryteringsbas, i syfte att inte filtrera bort kompetens i onödan på grund av snäva nätverk och implicita normer. Ty ingen organisation kommer att anställa eller anlita någon som de inte vet existerar. Över tid skapar detta mer heterogena – och därmed mer effektiva – arbetsplatser med högre kompetensnivå (allt annat lika). Detta är inte rasism eller annan form av orättfärdigt gynnande. Det är rationell organisationsutveckling.

Inte rasistiskt, men …

Detta förutsätter dock att man inte i nästa steg börjar tumma på faktiska kompetenskrav till förmån för snygg statistik. När man har en breddad och mer heterogen kompetensbas kan man alltså inte välja någon ut den underrepresenterade gruppen för att få bättre siffror på organisationsnivå. Man behöver fortfarande välja den som är mest kompetent, annars förloras både effektivitet och legitimitet.

Detta är dock inte så ovanligt som man skulle kunna önska. När representation blir ett mål i sig uppstår starka institutionella incitament att signalera rätt snarare än att göra rätt. Organisationer börjar optimera synlighet och symbolik, inte funktion. På sikt riskerar det att underminera förtroendet för organisationen i synnerhet och jämlikhetsarbete i allmänhet. Dessutom är det en pervertering av själva begreppet identitetspolitik, skulle man mena att det är vad man sysslar med.

Det mest ironiska är att denna utveckling riskerar att förstärka just de kategorier som identitetspolitiken i sin analytiska form syftar till att upplösa. Identiteter som borde bli mindre relevanta institutionaliseras i stället.
Detta är ett klassiskt systemfel; ett verktyg för att förstå verkligheten förvandlas till ett normativt ramverk som formar den.

Så svårt borde det inte vara

Jag är övertygad om att identitetspolitiken kan bidra till ett mer fritt, inkluderande och jämlikt samhälle. Ett samhälle där vi inte kastar bort resurser på grund av fördomar, vana och ogenomtänkta lagar och regler.

Men för att det ska ske måste dess uppenbart okunniga förespråkare (likväl som belackare) sluta agera som att verktyget – statistisk representation – är målet. Till det måste de förstå distinktionen mellan samhällsstruktur och statistik å ena sidan och individer och personlig erfarenhet å andra.

Samtidigt borde det inte vara så svårt. Det är trots allt statistikkunskap som erhålls på grundskolenivå.

Om du gillade denna text, kanske även denna kan vara av intresse

30-talet ringde och vill ha tillbaka sin ideologi

The post Förvriden identitetspolitik blir diskriminering i händerna på okunniga idealister appeared first on Subversivt.