Principiellt rätt – men fel problem identifieras

Arbetsförmedlingens IT-direktör är avstängd. Han har medverkat i reklam för Capgemini, en av myndighetens IT-leverantörer.

Det är naturligtvis både rätt och riktigt. Rent principiellt alltså.

Parul Sharma, generalsekreterare för Institutet mot mutor, säger i en artikel:

”Även utan ekonomisk ersättning kan medverkan i reklam innebära att en privat aktör får en otillbörlig fördel genom att använda tjänstemannens ställning och myndighetens anseende i marknadsföringssyfte.”

Det finns inget principiellt att invända mot det heller.

Arbetsförmedlingen som kvalitetsstämpel? Knappast.

Men nu var det, partikulärt, Arbetsförmedlingen det handlade om.

Det är därmed orimligt att prata om att använda ”myndighetens anseende” och att IT-direktörens medverkan i reklamen skulle ha get Capgemini en ”otillbörlig fördel”. I alla fall inte på det vis Sharma avser.

För ingen upphandlare eller inköpare såg reklamen och tänkte att ”AF som är så kompetenta och omdömesgilla måste gjort ett bra val av leverantör”. Det har inte hänt.

Följaktligen har Capgemini inte heller försökt använda Arbetsförmedlingens synnerligen svaga varumärke för att övertyga upphandlare om att välja dem som leverantör. Det faller på sin egen orimlighet.

Om reklamen inte var till för upphandlare – vem var den då till för?

Så varför gjordes ändå reklam som potentiellt kunde påverka Caps varumärke negativt? Marknadsföring och otillbörliga fördelar, är min kvalificerade gissning.

Deras målgrupp var dock inte upphandlare i allmänhet, som Sharma menar. Målgruppen var rimligen en upphandlare i synnerhet; nämligen IT-direktören i fråga.

IT-direktörens som blir så glad att få vara med i reklam att han gör det utan ersättning. IT-direktören som känner sig utvald och speciell. Kanske tacksam rent utav?

Nu missunnar jag inte IT-direktören att ha trevligt på arbetet eller bygga relationer med sina leverantörer, ett visst mått av givande och tagande är oundvikligt. Men hans upplevelse och agerande spelar roll eftersom erkännande, bekräftelse och symbolisk inkludering skapar lojalitet hos människor, av den sort som är svår att värja sig emot. Effekten är dessutom ofta starkare än pengar, just för att den inte känns som påverkan.

Reklamen som statusvektor, inte marknadsföring

Vi talar alltså inte om marknadsföring i traditionell mening, utan i det här fallet fungerar reklamen som en statusvektor, status som bärare av inflytande.

Det problematiska med denna sorts påverkan och efterföljande lojalitet är mot bakgrund av att det kan gynna Capgemini otillbörligt. Till exempel för att IT-direktören (precis som alla andra inom offentlig sektor) naturligtvis vet hur man kan skapa offentliga upphandlingar som gynnar, eller till och med säkerställer, en önskad leverantör.

Så, otillbörliga fördelar som sagt, men av helt annan sort än vad som framkommer i artikeln.

Varför symbolisk påverkan är svår att se – och svår att reglera

Det explicita i annonsens natur är förmodligen det som gjorde att den fångades upp. Men då det inte var en muta i traditionell mening, identifierades det inte heller som symbolisk påverkan av tjänstemannen i fråga utan snarare som renommésnyltning, vilket är något helt annat.

För medan systemet rimligt enkelt kan identifiera och reglera påverkan genom explicita transaktioner så som pengar, gåvor och ersättningar, så har det avgjort svårt att hantera den typ av påverkan som sker genom status, erkännande och social reciprocitet.

Oförmågan att identifiera och hantera symbolisk påverkan gör att man missar all den påverkan som skett innan annonsen och vilken potentiellt konkret effekt den haft.

Inom ramen för komplexa organisationer är det ofta just informella lojalitetsskapande handlingar – synlighet, bekräftelse, tillhörighet – som är korruption. En sort som alltså är långt mer svår upptäckt och försåtlig än faktisk, uttalad korruption.

Ett typexempel på korruption i komplexa system

Det här är inte ett undantag för offentlig sektor eller för den specifika förvaltningen, och det avgörande är därmed inte heller vem IT-direktören är. Det relevanta här är snarare vilken roll han har och händelsen som ett typexempel på hur symbolisk påverkan och korruption fungerar i komplexa system. Och inte minst; hur svårt det är att värja sig från den, likväl som att reglera den.

Men klart är att om vi ska ha möjlighet att komma åt den, så måste första steget vara att identifiera den korrekt. Då kan vi inte ha symboliska påverkan mitt framför näsan på oss och kalla det för ”renommésnyltning”.

The post Den farligaste påverkan känns som uppskattning: den förbisedda korruptionen i offentlig sektor appeared first on Subversivt.

När ett enda intrång kan lamslå hundratals myndigheter och offentliga verksamheter är det inte angriparens skicklighet som är den centrala frågan, utan konstruktionen som valts. Tietoevry-haveriet var, kort sagt, de förutsägbara konsekvenserna av medvetna beslut.

Om en inköpare saknar tillräcklig kompetens för att upphandla avancerade IT-tjänster – vilket i praktiken ofta är fallet när det gäller komplexa infrastrukturtjänster – uppstår ett strukturellt beroende. Man köper inte bara en tjänst, utan en arkitektur, ett säkerhetstänkande och en riskmodell, utan att fullt ut förstå – eller försöka förstå – implikationerna.

Om man dessutom väljer en helhetsleverantör, som Tietoevry, accepterar man en organisationsmodell där stora mängder samhällskritiska data och drift koncentreras till en gemensam infrastruktur. Det är rimligt rationellt ur ett kostnads- och effektivitetsperspektiv: stordriftsfördelar, standardisering, centraliserad kompetens.

Men det innebär också att man väljer en struktur som i sig är en systemrisk, för en sådan monolitisk struktur är i praktiken en single point of failure – när en del faller finns inget som hindrar att allt faller. I praktiken; ett enskilt intrång förblir inte lokalt, utan sprider sig. Och inom cybersäkerhet är intrång ett grundantagande. Robusta system designas utifrån vetskapen om att angripare förr eller senare kommer att ta sig in. Det är därför begrepp som zero trust, segmentering, redundans och isolering existerar.

Om leverantören ändå väljer att (fortsätta) arbeta enligt en sådan struktur, att inte anpassa sig efter den faktiska verkligheten och organisera verksamheten därefter, trots att man vet att cyberattacker inte är en fråga om om utan när, då har man redan på förhand accepterat konsekvenserna därav. Då faller det på sin egen orimlighet att tala om ”oförutsedda händelser”.

Och när man samtidigt förstår – eller rimligen måste förstå – att ett intrång inte kommer att drabba en enda organisation utan hundratals – myndigheter, kommuner och privata bolag –, då är det inte en isolerad teknisk fråga. Då är det en fråga om samhällsarkitektur likväl som om samhälleligt ansvar.

Det som skedde på Tietoevry är därför mer än en allvarlig teknisk säkerhetsincident. Det är ett tydliggörande av hur leverantören likväl som staten ser på samhällets digitala infrastruktur och sitt ansvar relativt det.

Det är inte en bugg – det är en feature

Detta är alltså inte en bugg. Inte ett olycksfall i arbetet. Inget som bara hände. Nej, det här är den konsekvens man rimligen kan förvänta sig när man väljer monolitiska tjänster framför distribuerade lösningar. Där man låser in sig hos monolitiska leverantörer och samtidigt avstår från öppenhet, insyn och diversifiering – inklusive användning av open source som både hade kunnat minska beroenden och öka transparensen.

När arkitekturen byggs kring en enda aktör, en gemensam driftmiljö och en sammanhållen plattform skapas en koncentrerad risk. Det innebär att flera verksamheter delar samma attackyta, samma beroenden och i praktiken samma negativa konsekvenser. För även om det formellt sett finns flera servrar, flera datacenter och flera säkerhetslager, är det egentligen inte antalet maskiner som avgör, utan snarare graden av oberoende mellan dem.

Det är också ett uttryck för ett djupare systemval: att optimera för upphandlingsbarhet och kostnadseffektivitet snarare än för distribuerad robusthet. Upplägg med helhetsleverantörer är enkla att beskriva i ett avtal och lätta att följa upp på ytan; en motpart, en SLA, en faktura. Distribuerade lösningar med flera aktörer, öppen källkod och tydlig teknisk segmentering kräver högre beställarkompetens, mer aktiv styrning och en mer mogen syn på risk.

Man bygger in ett beroende – en strukturell sårbarhet – som i praktiken fungerar som en single point of failure. För att det är lite enklare.

Alla ansvarar – ingens ansvar

Ansvaret för haveriet är distribuerat. Leverantören – Tietoevry – bär ansvar för den tekniska och organisatoriska arkitektur man valt att bygga och upprätthålla. Hur systemen är segmenterade, hur redundans hanteras och hur risker sprids eller koncentreras. De är också ansvariga för hur de kommunicerat för- och nackdelar till sina kunder. Jag kan ha fel, men jag misstänker att de inte direkt ansträngt sig överdrivet för att säkerställa att kunderna verkligen förstår risken med den här sortens infrastrukturlösningar.

De upphandlande myndigheterna har i sin tur ansvar för sin beställarkompetens: att förstå vad de faktiskt köper, vilka beroenden de skapar och vilka risker som följer med valet av en helhetsleverantör. Det behöver vi bara titta på eAvrop för att se att de inte gör, i alla fall inte i någon större utsträckning.

Staten, i sin tur, har ett övergripande ansvar för hur samhällskritisk infrastruktur tillåts koncentreras till ett fåtal aktörer och för vilka incitament och regelverk som därmed etableras, medan tillsynsmyndigheterna ansvar för att säkerställa att krav inte bara formuleras i policydokument och avtal, utan också faktiskt granskas, följs upp och verifieras i praktiken.

Vi har alltså en lång rad aktörer som – teoretiskt – skulle kunna ta ansvar för situationen och ta konsekvenserna, be om ursäkt och sist, men inte minst; göra om och rätt för framtiden.

Jag tvivlar, det är långt mer sannolikt att de faktiska konsekvenserna blir begränsade, för alla iblandande. Fokus är nämligen redan – som så ofta – på de “onda hackarna”. Det är naturligtvis korrekt i sak att lägga skuld där, men det är leverantörerna och offentlig sektor som gjort valen, inklusive val av den struktur som kanske inte möjliggjorde attacken, men som avgjort ledde till dessa store effekter.

De har dock inte minsta lust att se det så, för det skulle medföra ansvar, skuld och krav på förändring. Nej, då är det så mycket enklare och bekvämare att lägga fokus på angriparen och den gemensamma fienden.
Det är alltså inte särdeles förvånande att ingen egentligen verkar vilja tala om något annat än hackarna.

Skillnaden mellan standarder och robusthet

Det syns i Tietoevry kommunikation, och responsen på den. Deras officiella linje lyder: “Inga brister i vår IT-säkerhet”. Det är ett fullständigt anmärkningsvärt uttalande, delvis för att det bevisligen är fel. Trots detta passerar det utan nämnvärd motreaktion.

Detta är kanske den tydligaste indikatorn på systemfelet av dem alla.

Om intrång kan slå ut en betydande del av svenska myndigheter, då finns det definitionsmässigt en brist i motståndskraften, helt oavsett om man formellt följt regelverk och standarder, eller inte. Ty att följa standarder är inte det samma som att bygga robusta system.

Vi vet att effekterna inte hade varit i närheten av så omfattande om data hade varit hårdare segmenterad och kundmiljöer strikt isolerade från varandra. Vi vet att om verklig redundans hade byggts in – inte bara på pappret utan i praktisk, testad drift – hade störningarna kunnat begränsas och samhällskritiska funktioner upprätthållas. Därtill hade konsekvenserna sannolikt blivit mindre om de upphandlande organisationerna haft tillräcklig kompetens och fullt ut förstått vad de innebär att lägga hela sin digitala drift hos en och samma aktör.

Men allt detta kostar pengar. Pengar som man ansåg att det inte var värt. Delvis för att man inte förstod problemet från början. För att man inte var intresserad av att lyssna på de som faktiskt förstod och försökte förklara.

Oförändrade val – oförändrade utfall

Eftersom ingen av de ansvariga kommer att erkänna varken bristande kunskap eller ta ansvar så har inget fel i formell mening begåtts. Därmed kommer inga strukturella krav att skärpas eller incitament att förändras. För det krävs bara när faktiska fel har begåtts – och det har det som sagt inte gjort här. Sägs det.

Därför finns det inget som driver den förändring jag menar att vi – samhället – behöver, utan den befintliga modellen kommer att bestå. Man kommer fortsätta att välja digital infrastruktur där ett enda intrång kan få kaskadeffekter genom hela den offentliga sektorn.

Och när det smäller nästa gång – för det vet vi att det kommer att göra – är det du och jag som betalar. I form av uteblivna tjänster, ökade skatter, minskad tillit och långsiktigt sämre digital motståndskraft. Allt för att de som är ansvariga inte har integritet nog att ställa sig upp och ta det ansvar som de faktiskt har inskrivet i sina rollbeskrivningar.

Jag finner det milt irriterande.

Milt.

The post Tietoevry – ett fullständigt förutsägbart sammanbrott appeared first on Subversivt.

”Varför är Emma snäll mot Adnan fast han slår mig?”, frågar sonen bekymrat.

”Emma jobbar på skolan så hon måste vara snäll mot alla barn”, förklarar jag, ”även Adnan”.

Knappt har jag hunnit avsluta meningen förrän han kontrar. Skärpan i rösten för mer tankarna till ett vuxen än till en sjuåring.

”Så det är rätt att han ska få slå mig, för att hon måste vara snäll!”

Han är redo för strid, han tittar stint på mig, knutna nävar. Redo för att ännu en vuxen ska svika honom. Kräva att han ännu en gång ska stå ut med den orättvisa som han konsekvent utsätts för i skolan. Där han hålls till en annan, högre, standard än de problematiska eleverna. Där han och hans vänner offras på deras bekostnad. Där han vet att ”de” får slåss, men inte han.

”Nej”, säger jag, ”absolut inte. Hon ska vara snäll mot dig också. Och det är inte snällt mot dig att låta honom slå dig eller någon annan.”

Jag tvekar lite, vad är för mycket att säga?

”Och det är faktiskt inte snällt mot Adnan heller”, säger jag till sist. ”Hur ska han kunna få vänner om han inte får hjälp att inte slåss?”

”Men varför får de slåss? Varför får Adnan och Markus slåss hela tiden?”

”Jag vet inte”, svarar jag.

”De [pedagogerna] bryr sig inte om mig”, svarar han dovt. ”De är inte snälla mot mig!”

Det skär i hjärtat. Något så fruktansvärt.

Att han, som sjuåring, ska behöva dra en sådan slutsats och förhålla sig till den …

För han har inte fel. Och jag kan inte säga att han har fel, hur gärna jag än vill. Jag kan nyansera det, vilket jag gör. Men inte påstå att han har fel. Inte krama honom och säga att visst bryr de sig massor om dig.

För få saker skadar så som att påstå att känslor och upplevelser inte är sanna, när det rent objektivt är Och de ÄR de facto inte snälla mot honom.

För även om Emma och de andra pedagogerna säkert bryr sig om honom rent emotionellt, så skyddar de inte honom, och de skyddar inte de andra barnen. De tillåter de problematiska eleverna att agera ut mot de andra eleverna. Dag efter dag efter dag.

De har, kort sagt, accepterat sakernas tillstånd. I alla fall i handling.

Så det är blott ord, och ord utan korresponderande handling borde aldrig accepteras av någon.

Så nej, de är inte snälla och de bryr sig inte tillräckligt mycket. Det finns inget annat sätt att se på saken.

Naturligtvis vet jag varför det ser ut så här, även om jag inte kan säga det till sonen. En inkompetent skolledning som ljuger och mörkar i stället för att ta tag i problemen. En skolledningen som anser sig tillhöra De Goda och i det blott ser till förövarna och vill ”rädda” dem på bekostnad av mina och andras barn.

Inte i något av de fall jag känner till med problematiska elever (ett tiotal individer), har man vidtagit adekvata åtgärder för att ytterligare elever inte ska råka illa ut. Skolledningen påstår det, men det räcker att veta vilka de problematiska eleverna är och jämföra med vilka som fortsatt och regelbundet begår överträdelser. För är en elev under kontroll kan denne inte fortsätta göra det med sådan frekvens som nu sker.

(Föräldrarna vet f ö ofta inte ens om hur situationen är, för de ser inte mönstret, och saknar väsentlig information. Och vänder de sig till skolan får de lögner till svar.)

Notera att skolan i sin godhetsiver inte ens skyddar de problematiska eleverna. För en elev som gång på gång tillåts skada andra elever, rör sig för varje sådant tillfälle åt fel håll.

Och slutligen har vi en skollag, där blott den elev som skolan inte kan garantera säkerheten för får flyttas. Det vill säga nästan alltid offret, nästan aldrig förövarna.

Så ingen är oskyldig, det finns bara olika grader av ansvar.

Alla namnen är fingerade av anonymitetsskäl. För nu.

The post Utan personligt ansvar appeared first on Subversivt.

Rektor kan fatt beslut om omplacering av vilken elev som helst – om det finns skäl, enligt skollagen.

Rektor har dock ansvar för både offret och förövarens utbildning och båda parterna har skolplikt. Att omplacera en elev för att ”straffa” är förbjudet, och anser man att man kan upprätthålla offrets trygghet och studiero (tex via extra bemanning) så får man inte omplacera någon.

Kan man inte det, är det ofta enklare att omplacera offret, och förövarens trygghet kan man vanligen garantera (speciellt som sekretessen kan göra att eleverna och deras föräldrar inte ens vet vilka de är). Och det finns därför ett antal fall där rektor fattat beslut om att just omplacera offret, och när dennes föräldrar överklagat har man gått på rektors linje.

För tänk alla som blir kränkta och mobbade som då skulle behöva få det stöd (de borde få)…

Det betyder naturligtvis också att rektor kan använda denna möjlighet för att omplacera en elev som har utsatts för en kränkning, skulle elevens föräldrar vara allt för besvärliga i sina krav på skolan.

Och är rektor en God Människa kan hen se det som sitt ansvar att rädda den stackars förövaren (vem vet vad han har varit med om? Vilka trauman han haft? ), snarare än de direkta och indirekta offren. Som om man var tvungen att välja, och faktiskt inte får välja enligt skollagen.

I det fall som rektor avstår från att omplacera någon är det inte ovanligt att eleven själv ber om att få bli omplacerad, för vem kan lära och utvecklas i samma rum som någon som kränkt en?

Att förövaren går kvar är alltså logiskt utifrån skollagen och skolans uppdrag men helt absurt ur ett mänskligt perspektiv.

Notera att inget av detta tar hänsyn till de andra elevernas situation. De som känner till våldet, övergreppen eller liknande och nu är rädda för förövaren. De som misstänker att de kanske står på tur. De som faktiskt kanske står på tur utan att ens känna till det. De skyddas inte.

Ibland vet eleverna inte ens att de går i samma klass som en elev som begått sexuella övergrepp, våldtagit eller misshandlat en annan elev. Och det gör inte heller deras föräldrar.

Skulle man som förälder ändå få information om det (vanligtvis via rykten och eller från de egna barnen), så har man inte självklart rätt att får reda på hur skolan planerar att skydda barnen från framtida övergrepp, oavsett om ens egna barn fallit offer för den kända förövaren eller inte. Ty sekretesslagarna ska tas hänsyn till.

Inte heller vet man självklart om det man om det ett barn varit utsatt för är en engångsföreteelse eller en del ett mönster. Man vet inte om det faktum att det egna barnet råkade illa ut var helt omöjligt för skolan att förutsäga och förebygga, eller om det förekommit en lång rad liknande problem avseende denna elev tidigare. Om det kanske till och med är så att det fanns en handlingsplan för att skydda de andra eleverna, som inte fungerat. Eller om det borde ha funnits en handlingsplan, men inte fanns det. Information som är  avgörande när det kommer till var ansvaret ska placeras.

Vissa skolor drar sekretessen mycket hårt, längre än vad som faktiskt krävs, ibland i syfte att just undgå granskning och kritiska frågor. För om föräldrarna inte vet vad som faktiskt sker på skolan och att barnen kan vara i reell fara, så kommer de att känna sig trygga. Och känner de sig trygga, så ger det fina svar och höga poäng på till exempel Skolverkets enkäter. Det gör skolverket glada, likväl som huvudman, och rektorn anses ha gjort ett utmärkt arbete.

Så som förälder har man inga eller små möjligheter att analysera situationen och skydda sina barn ens mot kända förövare. Man har bara att lita till rektor, som alltså har en lång rad incitament att inte vara öppen och ärlig. Helt i enlighet med skollagen.

Och kan man inte lita på rektorn eller om offret inte mår bra av att tvingas gå i samma klass eller skola som förövarna, så blir den naturliga konsekvensen att föräldrarna väljer att flytta sitt barn. För när det kommer till barnen så kan man inte offra dem, för att kanske en dag få rätt mot rektorn (och skollagen). Om alltså inte rektor väljer att omplacera offret först.

Det är otillständigt.

Tillfällig omplacering och tillfällig placering utanför skolan

När kan rektorn fatta beslut om tillfällig omplacering av en elev inom skolan?
I förskoleklassen, grundskolan, anpassade grundskolan, specialskolan, sameskolan, gymnasieskolan och anpassade gymnasieskolan får rektorn under vissa förutsättningar besluta att en elev ska följa undervisningen i en annan undervisningsgrupp än den ordinarie undervisningsgruppen eller på annan plats inom skolan. För en elev i grundskolan eller motsvarande skolformer kan ett sådant beslut också innebära att eleven ska ges enskild undervisning eller undervisning i en särskild undervisningsgrupp.

Ett beslut om tillfällig omplacering inom skolan kan fattas om sådana åtgärder som vidtagits efter en utredning av elevens beteende inte varit tillräckliga, eller om det annars är nödvändigt för att ge övriga elever trygghet och studiero. Ett beslut om tillfällig omplacering får gälla för högst fyra veckor.

Om rektorn beslutar att en elev ska ges enskild undervisning eller undervisning i en särskild undervisningsgrupp som en disciplinär åtgärd måste de förutsättningar som krävs för att en elev ska kunna få sådan undervisning som särskilt stöd inte vara uppfyllda. Eleven behöver alltså inte ha ett åtgärdsprogram, och det måste inte finnas särskilda skäl kopplade till ett stödbehov. Det kan dock vara så att en elevs behov av särskilt stöd utreds parallellt med att eleven är tillfälligt omplacerad som en disciplinär åtgärd. En sådan utredning kan resultera i att eleven under en längre tid bör ges undervisning enskilt eller i särskild undervisningsgrupp inom ramen för särskilt stöd. En elev i förskoleklassen kan dock inte ges särskilt stöd enskilt eller i en särskild undervisningsgrupp.

Innan rektorn fattar ett beslut om tillfällig omplacering som innebär undervisning i en annan undervisningsgrupp ska rektorn bedöma hur åtgärden kan påverka övriga elevers utbildning i den gruppen.
Elevens vårdnadshavare ska informeras om ett beslut om tillfällig omplacering. Beslutet ska dokumenteras skriftligt. Till skillnad mot vad som gäller vid beslut om avstängning går ett beslut om tillfällig omplacering inte att överklaga.

Källor: 3 kapitlet 11 §, 5 kapitlet 12 och 24 §§, 28 kapitlet 18 § skollagen samt proposition 2021/22:160 Skolans arbete med trygghet och studiero, sidan 240.

The post Så leder skollagen till att offer – inte förövare – omplaceras appeared first on Subversivt.

Detta ger implikationen att när en elev begår ett övergrepp mot en annan elev, så tenderar dessa elever att vara kvar i skolan och i klassen.

Många gånger utan att vi som föräldrar får information om det, då både förövare och offer har alla incitament att inte berätta öppet om händelsen, och sekretessen skyddar dem båda.

Till det så har många fullständigt tappat sin moraliska kompass, och ger förövaren all omtanke, men ingen ges offret, på ett vis som går långt utöver kraven i skollagen, avseende just eleven som förövare. (Men inte tillerkänner offret ens de rättigheter som tillkommer dem enligt samma skollag.)

Min son (åk 1) blev nyligen utsatt för diverse våld av en annan elev, Adnan, som kulminerade i att eleven i fråga försökte strypa honom. Denna elev är djupt traumatiserad och det är inte första gången som han gör den här sortens saker.

Vid möte med skolledningen så framkommer det att i den rapport som skickats till huvudman så har de ljugit om händelsen och efterverkningarna, i syfte att få det att framstå som mycket mindre allvarligt än vad det var.

Om det är för att skydda skolan eller eleven i fråga ska jag låta vara osagt, men det är i vart fall inte för att skydda min son.

Det framkommer också att skolan gjort en noga bedömning avseende vad som är bäst för eleven ifråga och att det är att gå i vanlig klass.

Jag frågade vad som var bäst för de övriga 60 eleverna? Hur de mår av att utsättas och/eller exponeras för aggressivitet och våld?

På detta kunde rektorn inte svara, för det hade man inte undersökt.

Så ställer man sig i praktiken på förövarens sida, inte på offrets (offrens).

Jag frågade hur det kom sig att en polisanmälan inte gjorts?

Skolan svarar med att de har som policy att inte polisanmäla. För det är ”mot barnkonventionen”, då polisens enda uppgift är att straffa.

Det är ett barockt uttalande, som – igen – innebär att man ställer sig på förövarens sida, inte offrets. (Polisen lämnar f ö över till socialtjänsten, eventuellt efter egen utredning. De straffar inte.)

Jag frågade hur de kan garantera min sons – och hans klasskamraters – säkerhet?

Det kan de inte beskriva, på grund av sekretessen, men de försäkrar mig om att de är helt övertygade om att de kan det.

Jag frågar om de inte var det även innan min son nästan blev strypt på skolgården, och vad som säger att de skulle ha gjort en korrekt bedömning nu?

På detta saknade de svar.

(Men de är ledsna över att jag inte har förtroende för dem.)

Sammantaget innebär detta att skollagen, sekretesslagar samt kompasslösa skolledare skapar en situation där barn som begår brott mot sina klasskamrater går kvar i klassen. Och det utan att skolan ens nödvändigtvis tar hänsyn till just våra barns trygghet, och utan adekvata verktyg för att hålla våra barn trygga ens om de försöker.

Så det anmärkningsvärda med ”11-åringen” är att alla föräldrarna i klassen nu känner till det, och därmed kan vidta åtgärder för att skydda sina barn.

Men det är alltså ett undantag. Vanligen vet du helt enkelt inte ens att det skett. Allt för att förövaren i praktiken tillerkänns mer rättigheter och omsorg än offret.

Det är en fullständigt absurd ordning.

The post Utan moralisk kompass appeared first on Subversivt.

I en grön liten bok, stor nog att få plats i en kappficka, utvecklar filosofen Erik Ryding sina tankar om att luras utan att ljuga. Jag hittade den i ett olåst skåp när jag gick på gymnasiet och införlivade den raskt i min personliga förmögenhetsmassa. Under en tid fann jag det underhållande att luras, samtidigt som jag nogsamt undvek att ljuga.

Snart skulle jag dock inse att metoden, att bryta mot språkliga konventioner och dra nytta av mottagarens tolkningsmönster, hade en tydlig brist: Eftersom människor vanligtvis kommer ihåg sin tolkning av det sagda, snarare än de ord som faktiskt uttalades, så spelade distinktionen ingen roll. Jag kanske inte hade ljugit, men de upplevde att jag hade gjort det. Och när det kommer till relationer är den skillnaden enbart semantisk. Mitt experiment fick ett hastigt slut.

När jag såg den kritik som riktades mot Annie Lööf (C) efter valet påmindes jag om Rydings bok. På ledarsidor och sociala media stod det klart att hennes budskap hade tolkats på väldigt olika vis i en fundamental fråga: Hade Lööf lovat att prioritera en alliansregering före en isolering av Sverigedemokraterna, eller hade hon tvärtom lovat att prioritera isolering av Sverigedemokraterna framför en alliansregering?

Språket är politikernas viktigaste verktyg för att överföra information till medborgarna. Men språket kan också användas för att förleda, förvanska och förvränga. Sällan är språket så viktigt och känsligt för nyanser som när det används för att övertyga eller propagera. Använde då Lööf språket för att luras – rentav ljuga – eller är orsaken bakom upprördheten bristande tydlighet och (illvilliga) tolkningar?

Tre löften

Vissa menar att det i alla fall inte kan handla om otydlighet. Till exempel skrev Isobel Hadley-Kamptz att Annie Lööf (och Jan Björklund):

”[…] varit väldigt tydliga under hela valrörelsen med att de varken tänkte sitta i eller släppa fram en regering som var beroende av Sverigedemokraterna.”

Hadley-Kamptz, och flera med henne, har en poäng. Annie Lööf har mycket riktigt sagt, eller lovat, att hon inte ska ge Sverigedemokraterna inflytande. I SVT Nyheter (4/7): ”Vi kommer aldrig att samarbeta med SD”. I Det politiska spelet i P1 (21/8): ”C kommer aldrig söka stöd från SD.”

 Människor vanligtvis kommer ihåg sin tolkning av det sagda, snarare än de ord som faktiskt uttalades.

Hon har dock även sagt att hon ska rösta bort Löfven och Socialdemokraterna. I DN (30/6): ”Jag är här för att byta ut Stefan Löfven som statsminister.”

Och hon har sagt att hon ska verka för en alliansregering med Ulf Kristersson som statsministerkandidat. I DN (23/8): ”Jag vill hålla ihop Alliansen och jag vill bilda en alliansregering.” Och: ”jag [har] en statsministerkandidat […] och det är Ulf Kristersson.”

I sitt försvar av Lööf sätter dock Hadley-Kamptz fingret på betydande otydlighet:

”När jag söker i mediearkiven hittar jag minst ett par uttalanden i veckan under hela valrörelsen från Lööf som i lite olika ordalag förklarar att hon inte under några omständigheter kommer stödja sig på SD.” (mina understrykningar)

Lööf använde ett flertal olika ord och fraser för att beskriva sin inställning till Sverigedemokraterna. Vad hon däremot inte gjorde var att tydliggöra vilken betydelse hon lade i de olika begreppen, eller vad dessa löften skulle innebära i praktiken.

Ett mischmasch av politiska begrepp

Låt oss ägna en stund åt vad Annie Lööf faktiskt sade. Hon har sagt att hon ”inte kommer söka stöd från SD”. Inte heller kan hon tänka sig att samarbeta med dem, vara beroende av dem eller ge dem inflytande.

Begreppen används (nästan) ekvivalent i debatten, men det är de inte. I alla fall inte om man ska tillskriva Svensk ordbok ett värde (och det ska man): Stöd handlar, enligt den lexikala betydelsen, om att hjälpa någon. Beroende av, det vill säga att på ett avgörande sätt påverkas av något eller någon, är närliggande, men inte ekvivalent med, att behöva. Samarbete handlar om att arbeta tillsammans för ett gemensamt syfte.

Man kan alltså få stöd av någon utan att vara beroende av denna eller behöva dennes stöd. Och man kan får eller behöva stöd, utan att för den sakens skull samarbeta.

Lööf skiljer också mellan aktivt och passivt stöd, där skiljelinjen går vid behovet av Sverigedemokraternas röster. Aktivt stöd innebär att man är beroende av Sverigedemokraternas röster för att vinna en omröstning, passivt stöd är om man får rösterna, men inte behöver dem (en tolkning av begreppen som inte är given). Enbart den senare sortens stöd är acceptabelt, enligt Lööf.

Ett annat exempel är när Lööf får frågan: ”Kan ni släppa fram en regering om ni vet att den regeringen kommer behöva stöd av SD för att få igenom sin politik?”

Hon svarar: ”[Det] innebär att Moderaterna då skulle lämna Alliansen för att söka stöd, förhandla, med Sverigedemokraterna.” (mina understrykningar)

 Det är inte givet att den som behöver stöd (röster), också förhandlar och kompromissar med just Sverigedemokraterna för att då detta stöd.

Förhandla innebär att överlägga i syfte att utarbeta överenskommelse av kompromisstyp, enligt Svensk Ordbok. Det innebär att man kan tänkas riskera att kompromettera sina egna värderingar. Men det är inte givet att den som behöver stöd (röster), också förhandlar och kompromissar med just Sverigedemokraterna för att då detta stöd, vilket antyds av hennes svar.

På samma vis blandas begrepp som samtala, att tala med en annan person för att utbyta synpunkter, med förhandla och samarbeta, att arbeta tillsammans med andra för ett gemensamt mål.

Det är naturligtvis inte bara Lööf som gör sig skyldig till att blanda samman begreppen. Media är ofta inte ett dugg bättre:

”Trots Moderaternas upprepade besked om att de är beredda att samtala med Sverigedemokraterna viker inte Centerledaren Annie Lööf. – Vi har inte ändrat oss en tum, vi kommer inte att förhandla eller samarbeta med SD”, skriver SvD.

Är det Lööf som blandar samman samtala med samarbeta, eller är det SvD? Det framkommer inte.

Förhållandena är knappast idealiska exempel på ”tydlighet”.

Att inte ge Sverigedemokraterna inflytande hade kunnat vara valrörelsens slogan, från vänster till höger. I allmänhet talade man om det som att det vore möjligt att uppnå i realiteten. Sakförhållande: Sverigedemokraterna hade 49 riksdagsmandat och därmed odiskutabel möjlighet att påverka utvecklingen, vilket är själva definitionen av inflytande, enligt Svensk Ordbok.

Det är något Lööf också bekräftar i DN: ”Sverigedemokraterna har ju större parlamentariskt inflytande i riksdagen än vad Centerpartiet har. […] De har inflytande i alla de organ som man får om man sitter som ett parti i Sveriges riksdag.”

Det är dessutom så att Sverigedemokraternas röster har påverkat utfallet i riksdagen och därmed regeringens möjligheter att bedriva sin politik i en rad frågor. Jan Teorell, professor i statsvetenskap, har granskat Sverigedemokraternas röstningsmönster och konstaterat att de historiskt ofta har gett sitt stöd till den sittande regeringen, men att det under de senare åren har skett en förändring då de i högre grad valt att stödja Alliansen. Exempelvis i början av förra mandatperioden, när Alliansen och Sverigedemokraterna röstade igenom Alliansens budget. Det måste, med Annie Lööfs definition, ses som ”aktivt stöd” – vilket alltså är oacceptabelt.

Så den allmänna åsikten är att man inte kan tillåta att Sverigedemokraterna får inflytande, samtidigt som de bevisligen har inflytande i och med sina mandat. Och man ska inte vara beroende av Sverigedemokraterna för att få igenom sin politik, samtidigt som det gång på gång uppstår situationer där den som vill få igenom sin politik inte kan göra det utan Sverigedemokraternas stöd.

Förhållandena är knappast idealiska exempel på ”tydlighet”.

Begreppsotydligheter är en del av det politiska språkets natur.

Men kan man kräva att en politiker ska vara så noggrann med orden, utan att man själv blir en petimäter?

Journalisten Gunnar Fredriksson, författare av det klassiska verket Det politiska språket, skulle nog anse det. Han understryker att sådana begreppsotydligheter är en del av det politiska språkets natur. Att det ofta är oklart, motsägande och tvärsäkert. Att ett sådant språk med nödvändighet måste innehålla vaga och mångtydiga termer, motsägande satser och till och med direkt nonsens. Inte heller tycker han att det är rimligt att hålla på och exakt försöka definiera de vokabulär som vi använder i vardagligt tal. ”Människolivet är för kort”, menar han.

Och det är sannolikt också därför som en enkel analys av ordens denotation, deras ”egentliga” lexikala betydelse, faktiskt inte har fört oss närmare svaret på frågan vad Lööf verkligen menade.

Problemet är att väljarna inte vet det heller. Och om väljaren inte har den informationen – hur ska de kunna bilda sig informerade uppfattningar och göra självständiga val?

Goddag yxskaft

Lööf uttalade sina löften många gånger – inget inflytande till Sverigedemokraterna, ja till alliansregering, nej till Löfven – om än i olika termer. Även om det om det finns en otydlighet i exakt vad respektive löfte innebar på en konkret nivå, så finns det inget som pekar på att hon inte menade det hon sade.

Hon uttalade däremot inte hur dessa löften skulle prioriteras i förhållande till varandra om det skulle visa sig vara omöjligt att infria alla. Hur oviljan gentemot Sverigedemokraterna stod sig i förhållande till önskan om en alliansregering och en sammanhållen borglighet.

SvD:s Jenny Stiernstedt gjorde ett försök att reda ut saken. Men när hon frågade Lööf hur Centerpartiet skulle rösta om Ulf Kristersson försöker vinna stöd för en moderat enpartiregering, svarade Lööf inte på frågan. I stället sade hon:

– Då är jag ganska trygg med att Ulf har sagt att han vill bilda regering med Alliansen.

Stiernstedt påpekade att väljarna vill ha svar, varpå Lööf svarade:

– Jag har sagt att C inte kommer att vara i samma regeringsunderlag som SD.

Och på frågan om hon är beredd på att rösta nej till en regering med bara Moderaterna sade hon:

– Jag kommer att rösta ja till en alliansregering.

Goddag yxskaft.

För att undkomma frågan försöker hon i slutligen avfärda den som irrelevant.

– Jag tycker att man tar de här resonemangen till absurdum.

Lööf vill inte svara på frågan. På goda grunder.

Om hon hade uttryckt att hon vill isolera Sverigedemokraterna på bekostnad av allianssamarbetet, så skulle det ha tilltalat vissa väljare.

I avhandlingen Valretorik: Om politiskt språk i partipropagandan (Håkansson, 1999), förklaras hur politiker tvingas gå en retorisk balansgång mellan att vara tydliga och särskiljande från andra partier i konkreta frågor, och att undvika att bli allt för konkreta. Den politiker som är alltför konkret kan både alienera potentiella sympatisörer, och lättare beslås med lögn i efterhand.

För Lööf innebär detta att om hon hade uttryckt att hon vill isolera Sverigedemokraterna på bekostnad av allianssamarbetet, så skulle det ha tilltalat vissa väljare. Samtidigt skulle hon ha riskerat att alienera dem som ansåg att prioriteringsordningen borde vara den omvända – eller tvärtom, ifall hon hade sagt att hon tycker en alliansregering är viktigare än att isolera Sverigedemokraterna.

Sannolikt landade hon i den rimliga slutsatsen att det därför skulle vara för kostsamt att uttrycka en sådan prioritering. Som Fredriksson understryker: det politiska språket är till sin natur rationellt, inte ondskefullt eller dåligt.

Detta är också i linje med nationalekonomen James M Buchanan och public choice-teorin, som lär att man bör utgå från att politiker (liksom väljare) är rationella och nyttomaximerande människor. Därför är det givet att de analyserar kostnader och vinster inför varje val. En politiker är inte, och kan inte förväntas vara, en upplyst altruist.

Utifrån detta kan man alltså hävda att Annie Lööfs agerande var adekvat. Om vi vill finna någon att klandra för det faktumet, så handlar det snarare om det politiska systemet i sig, än de politiker som verkar inom det.

Konsten att luras utan att ljuga

Lööf kände naturligtvis till att det fanns en risk för att hon skulle tvingas välja mellan sina löften. Det gör dem dock inte till lögner. Det är snarare en fråga om när gränsen för intellektuell och moralisk ohederlighet passeras, en ”etikettfråga”, enligt Fredriksson.

När det kommer till den moraliska aspekten går det att argumentera för att hon har uttryckt sig på ett vis som bryter mot de underförstådda språkliga konventioner som styr vår kommunikation.

Enligt Ryding (han med den gröna boken) finns det ett antal mekanismer som kan leda till att mottagaren blir lurad, även om ingen lögn har uttalats. De viktigaste är att mottagaren tolkar meddelandet så att resultatet blir fel, eller lägger till egna falska påståenden till budskapet.

Det var sannolikt detta som skedde när Lööf uttalade sina löften. Utifrån sin egen förförståelse kompletterade väljarna budskapet med sina egna föreställningar (en sorts falska påståenden) om hur hon skulle prioritera mellan dem i fall det blev aktuellt. En sådan prioritering verkar inte ha uttalats, men förförståelsen skapar en upplevelse av självklarhet. Tolkningen av hennes prioriteringar införlivades av mottagarna som en del av Lööfs budskap, utan att väljarna noterade att det var just deras tolkning, inte det faktiska uttalandet.

En del väljare förutsatte att Alliansen var ett grundläggande postulat, där alla sakfrågor (inklusive relationen till Sverigedemokraterna) sågs som underordnade. Till exempel underströk Lööf upprepade gånger vikten av Alliansen och att de olikheter hon ser inte är kritiska för samarbetet. Det var alltså inte ett orimligt antagande att hon skulle prioritera Alliansen, något som ökade sannolikheten för att väljarna skulle bli lurade – utan att någon lögn yttrats.

Den som gör ett sådant ohederligt urval, den som utelämnar väsentlig information, bryter mot våra språkliga konventioner

Fredriksson konstaterar krasst att det är en vanligt förekommande strategi inom ramen för den politiska retoriken att politiker väljer ut den information som är relevant för att få väljarna att rösta på henne eller honom.

Samtidigt: den som gör ett sådant ohederligt urval, den som utelämnar väsentlig information, bryter mot våra språkliga konventioner, påpekar Ryding. Och detta leder i sin tur till att väljarna blir vilseledda och lurade.

När Annie Lööf säger: ”mitt huvudfokus är att hålla ihop Alliansen och byta ut Stefan Löfven och forma en alliansregering”, gör de språkliga konventionerna att mottagaren tolkar det som att de har fått all relevant information om hennes ståndpunkt. De tolkar det definitivt inte som att det kan finnas ett gigantiskt förbehåll av typen: ”så länge jag inte behöver ha någon sorts relation till Sverigedemokraterna”. (Förutsatt att de inte har en förförståelse som säger att just detta förbehåll är den enda rimliga tolkningen.)

Lööf har därmed gett väljarna en uppfattning av situationen, som kan ha fått vissa att lägga sin röst på ett annat parti än vad de kanske skulle ha gjort om de hade känt till allt det Lööf kände till. Det är, enligt Ryding, själva definitionen av att luras. Och därmed är det också att motverka demokratins idé: väljarnas rätt att göra fria och informerade val.

Ansvarsfrågan

Professor emeritus Erik Åsard bekräftar min analys den nyutkomna boken Politik och retorik (2018). Han konstaterar att det finns stora skillnader mellan Lööfs retorik kontra verkligheten och att hon ofta framstår som ytterst otydlig. Han nämner en uppsjö av motstridiga ståndpunkter och en ovilja att erkänna målkonflikter som lämnar väljarna i ovisshet (miljöpolitiken är ett exempel).

Fredriksson konstaterar lakoniskt att politiker ständigt måste uttala sig utifrån motstridande intressen, och ofta förneka att de är motstridande.

Som en skolad politiker förstod hon naturligtvis att hon skulle komma att feltolkas och hon gjorde ett medvetet val att låta det ske.

Men om Lööf bara har agerat inom givna ramar för det politiska språket – har då inte väljarna sig själva att skylla? Det är ju väljarna, inte Lööf, som har gjort de felaktiga tolkningarna och de oriktiga kompletteringarna. Det var väljarna som inte nöjde sig med vad hon de facto sade, utan lade till sin egen förförståelse. Som Ryding formulerar det: ”Avger man korrekt rapport om en fjäder, rår man inte för, om den sedan växer till sju hönor.”

Det kan man tycka, men det skulle i så fall kräva en rätt snäv och formalistisk uppfattning om både kommunikation och moral.

Det är nämligen inte rimligt att välja ut en av kommunikationens beståndsdelar, i det här fallet orden, och påstå att just de skulle vara avgörande för betydelsen. Andra faktorer, som språkliga konventioner, sammanhang, kroppsspråk och så vidare, är minst lika viktiga.

Inte heller är det rimligt att Lööfs val att (inte) uttrycka sig tydligt skulle ge henne ett moraliskt frikort. Som en skolad politiker förstod hon naturligtvis att hon skulle komma att feltolkas och hon gjorde ett medvetet val att låta det ske.

Medan Fredriksson ser det som en oundgänglig del av det politiska språket, så understryker Ryding att den som väljer att kommunicera med någon annan, också har ett moraliskt ansvar gällande hur dessa uppfattar budskapet. Därmed menar han, är Lööf lika ansvarig för denna feltolkning som om hon uttryckligen skulle ha sagt det väljarna trodde att hon sade. Väljarna som feltolkade är utan ansvaret.

Hon är en politiker

I en ledare i DN menar tidningens ledarredaktion att Lööfs agerande är värt respekt. I texten – där man anklagar högern för att inte lyssna till vad Lööf faktiskt sade – lyssnar man inte heller till vad Lööf faktiskt sade, utan utgår från samma ohederliga urval som Lööf själv gjorde under valrörelsen:

”Nej, C och L har varit både konsekventa och tydliga i sin inställning till Sverigedemokraterna. Röstar de på onsdag nej till Ulf Kristersson agerar de efter valet som de lovade att de skulle göra före. För det förtjänar Björklund och Lööf i så fall inget annat än respekt.”

En rimligare syn är att respekt förtjänar den som handlar rättrådigt och med integritet. Som ger väljarna all relevant information – som exempelvis att avskiljandet av Sverigedemokraterna är överordnat allt annat – och sedan tar konsekvenserna av det. Att ge ett antal olika löften, å andra sidan, och sedan enbart leva upp till ett av dessa löften när de visar sig svårförenliga, passar svårligen in på definitionen.

Det är något som också antyds i Åsards analys. Han menar att Lööf ofta skildras i medierna som en ledare med principer, som tar ställning och strider för sina övertygelser – men också att den bilden saknar substans. Hon är inte tydligare eller mer principfast än någon annan politiker. Hon slarvar med språket, svarar inte på vissa nyckelfrågor som ställs och hon har avstått från att erbjuda tydliggörande information. Och även om hon inte ljuger, så använder hon språket för att luras.

Så det må vara moralfilosofisk tvivelaktigt, men som Fredriksson påpekar, är det också en oundgänglig del av det politiska språkets natur. En person som väljer att avvika från det politiska språket och dess tvetydigheter, motsägelser och vaghet, skulle knappast bli långvarig inom politiken.

Annie Lööf är varken karaktärsfast eller omoralisk. Hon är en politiker. Med allt vad det innebär.

Texten var först publicerad i Smedjan (2019-01-13). 

The post Konsten att luras utan att ljuga appeared first on Subversivt.

Ester gick till sin chef och bad honom att bekosta en utbildning som hon ansåg sig ha behov av. Arbetsgivaren gjorde en annan bedömning och utbildningen finansierades inte. Det är i sig inget anmärkningsvärt. Att vara chef innebär att väga verksamhetens långsiktiga behov mot individuella önskemål, och kompetent ledarskap handlar ofta om att kunna säga nej, och samtidigt förklara varför beslutet är rationellt ur organisationens perspektiv.

Ester ansåg dock att utbildningen var så viktig att hon valde att finansiera den själv. Kostnaden uppgick till 73 000 kronor plus moms. Eftersom delar av utbildningen låg på dagtid tog hon dessutom semester. Allt detta är rimligt. Snarare illustrerar det ett ovanligt starkt individuellt ansvarstagande.

Plötsligt fick kompetensen ett värde

När utbildningen väl var genomförd förändrades organisationens hållning. Chefen bad henne undersöka hur den nyvunna kompetensen kunde integreras i verksamheten. Det som tidigare inte ansågs vara en strategisk investering framstod nu som en resurs organisationen borde kunna använda.

Detta är inte främst en fråga om enskild chefsmoral. Det är en fråga om styrning och incitament. Organisationen hade i praktiken externaliserat kostnaden för kompetensutveckling till individen, men internaliserade nyttan när investeringen väl var gjord. I ekonomisk och organisatorisk teori beskrivs detta ofta som en form av riskförskjutning: aktören med minst kontroll över systemet bär kostnaden, medan organisationen försöker tillgodogöra sig avkastningen.

Resultatet blev att förtroendet för ledningen skadades. Ester inledde en process som ledde till att hon bytte arbetsgivare. I dag är hon kvar i samma yrkesfält, men med högre lön och större tillit till sin nuvarande organisation.

Skillnaden mellan effektivitet och exploatering

Organisationer måste fatta beslut om resurser. Att säga nej till utbildning kan vara rationellt. Men när organisationer systematiskt flyttar investeringar i humankapital till individen förändras relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Detta är nära besläktat med det som i organisationsforskningen kallas psykologiskt kontrakt: den informella uppsättning förväntningar som styr lojalitet och engagemang. När medarbetare upplever att organisationen inte tar ansvar för långsiktig kompetensutveckling, förändras deras incitament. De optimerar i stället för egen rörlighet och förhandlingsposition.

Det är därför detta inte bara är en etisk fråga. Det är en styrningsfråga. Den bidrar till högre personalomsättning, minskad tillit och ökade rekryteringskostnader.

Ester som institutionell indikator

Det mest intressanta i situationen är inte konflikten, utan vad den signalerar. Ester visade genom sitt agerande:

• hög motivation,
• långsiktigt engagemang,
• ansvarstagande,
• vilja att investera i sin egen kompetens.

Ur ett organisationsperspektiv är detta starka prediktorer för värdeskapande. I litteraturen om principal–agent-problem betonas svårigheten att identifiera och belöna sådana egenskaper. När organisationer misslyckas med detta uppstår ett klassiskt styrningsproblem: de mest motiverade individerna är ofta de första som lämnar.

Billigt på kort sikt, dyrt på lång sikt

Chefens beslut framstår i detta ljus inte som en enskild felbedömning, utan som ett exempel på kortsiktig optimering. Kostnaden för utbildningen undveks, men priset blev:

• förlust av kompetens,
• rekryteringskostnader,
• minskat förtroende,
• negativt rykte på arbetsmarknaden.

Detta är ett återkommande mönster i organisationer där ansvar fragmenteras och där incitamenten för långsiktig kompetensförsörjning är svaga. Det illustrerar också ett bredare problem i moderna arbetsmarknader: organisationer tenderar att behandla kompetens som en flexibel resurs, samtidigt som individer i ökande grad bär investeringsrisken.

Frågan är därför inte vad utbildningen kostade, utan vad det kostar att systematiskt undervärdera ansvar, tillit och långsiktighet i styrningen av mänskliga resurser.

I det perspektivet framstår beslutet inte bara som kortsiktigt, utan som ett tydligt exempel på organisatorisk misshushållning. Eller på vanlig svenska; dumsnålt.

The post Höjden av utnyttjande – hur kortsiktig kostnadsoptimering undergräver långsiktig kapacitet appeared first on Subversivt.

Det finns bara ett litet krux: hög lön medför inte automatiskt hög arbetstillfredsställelse.

När vi tittar på polisernas nuvarande arbetssituation framstår den som rätt bedrövlig. Vi ser att rättsväsendet misslyckats med att skapa effektiva regelverk. Poliser vittnar om hur gripna brottslingar släpps fortare än poliserna hinner tillbaka till sina skrivbord. Om hur konsekvenser för minderåriga kriminella är nästintill obefintliga. Om generella straffrabatter för dussinbrott.

Hur påverkar det polisens upplevelse av att utföra ett betydelsefullt arbete?

Vi ser också att de regelverk som faktiskt finns inte upprätthålls. Tänk kravallerna i Rinkeby där polisen avvaktade medan butiker plundrades. Tänk utrymningen av Sorgenfrilägret. Tänk migranter som hävdar att de är minderåriga och behandlas därefter. Det är föga förvånande att polisen upplever att de kriminella skrattar åt dem.

Hur påverkar det polisernas känsla av arbetsstolthet?

Slutligen ser vi hur poliserna nedvärderas; det förekommer uppgifter om allt från brist på skyddsutrustning till att misshandlade poliser nekas skadestånd.

Hur påverkar det polisens upplevelse av att vara en respekterad medarbetare?

Ovanstående strukturella faktorer – betydelsefullt arbete, arbetsstolthet, vara respekterad – sänker polisyrkets status och minskar de enskilda polisernas arbetstillfredsställelse.

Så vänder vi utvecklingen

För att vända utvecklingen behöver vi sluta förvägra våra poliser känslan av att deras yrke är meningsfullt och att deras arbetsuppgifter viktiga.

• Tillsätt en ny rikspolischef. Bortse från partiboken och välj en person med stabil ryggrad som kan vinna tillbaka det förtroende som nuvarande chef raserat.
• Återanställ civil personal för att sköta administrativa uppgifter. Vi kan inte trolla fram fler poliser. Men vi kan frigöra polisiära resurser så att poliserna kan få fokusera på att förebygga och bekämpa brott.
• Se över befintliga regelverk och skjut till resurser så att dessa kan upprätthållas. Säkerställ att polisens insatser efterföljs av konkreta och synliga resultat så att de upplever att deras arbete är betydelsefullt.
• Höj antagningskraven till polishögskolan. Låt kraven spegla att polisen är en yrkeskår bestående av högt kvalificerade personer.
• Höj lönerna. Lönen är en hygienfaktor – ignorera inte den bara för att det inte är problemets huvudorsak.

Den som väljer att bli polis har accepterat att potentiellt utsätta sig för livsfara, för din och min trygghet. Den uppoffringen är inte i första hand kopplad till ett lönekuvert och vi kan därför svårligen köpa den.

Nej, det poliserna behöver i första hand är att få känna arbetstillfredsställelse och yrkesstolthet. Enskilda poliser och polisen som helhet behöver få uppleva att de vinner segrar och når framgång. Först då kommer avhoppen att minska och förutsättningarna för att bygga upp en stark och livskraftig organisation att finnas.

Och kanske, kanske kan terrordådet i Stockholm, den kompetens som polisen uppvisade och den uppskattning som de rönte, vara början på en sådan positiv utveckling? Lås oss hoppas det.

The post Höjda polislöner – verkningslös quick fix appeared first on Subversivt.

The post Polisen friskriver brottslingar från ansvar appeared first on Subversivt.

Bakgrund

The post Det krävs en särskild form av mod för att strunta i den lagstadgade tillgängligheten appeared first on Subversivt.