”Nej, mitt hjärta det trodde han inte. ’Markus’ bet dig för att för att han ville, för att han är dum. Ingen 7-åring tror att du är en pepparkaka. ”

Jag njuter av att säga det. Njuter av en smula lättsinnig lycka efter att ett antal pusselbitar fallit på plats under dagen. Men jag är ändå mamma, så jag nyanserar:

”Egentligen tror jag inte är han är dum eller vill göra dumma saker. Egentligen tror jag att han gör så gott han kan, men att han behöver mer hjälp av vuxna för att göra rätt. Men nu får han inte det, och det är inte hans fel.”

Vi pratar en stund om vems fel det är (skolans, Markus’ föräldrar), och hur dumt de beter sig. Och det läker helt uppenbart något inom honom. Jag undrar i mitt stilla sinne om jag borde varit så här tydlig, så här explicit, långt tidigare?

Vi har inte varit det, för att vi har tänkt att de inte är behjälpta av att vi spär på den otrygghet de redan känner inför skolan och pedagogerna. Det finns nämligen ingen generell vinst i att vi överför vår irritation och otrygghet, varken gentemot pedagoger eller enskilda elever. Tvärtom kan det göra barnens situation värre.

Så vi har stannat vid att bekräfta att de problematiska barnen gör fel, att pedagogerna gör fel när de inte gett våra barn (eller andras) adekvat stöd. Men de har inte fått minsta information om i vilken grad vi varit i kontakt med skolan, inte om resultaten och inte om hur omfattande problematik det finns. Inte tydligt att vi ser mönster. Men det är en fin balansgång. Jag kan bara hoppas vi klarat den hyfsat väl.

Vi har heller inte tagit i så mycket mot skolan som vi hade önskat. För vi vet mycket väl att om vi bråkat för mycket om att de inte skyddar C (precis som de inte skyddar andra barn), så fanns en risk att han hade tvångsförflyttas. Och då kanske till en skola där vi inte ville att han skulle gå, och som kanske inte haft plats för storebror. Och ett sådant beslut förlorar man vanligen när man överklagar det. Allt enligt skollagen.

Samtidigt gav vår riskanalys vid handen att det inte var uteslutet att sönerna skulle straffas, om tillräckligt med press applicerades.

Då blir man försiktig, då löper man inte alltid linan ut, hur rätt man än har i sak.

I dag kom bekräftelsen på skolbytet. Och jag kan så klart inte svära på det, men att skolassistenten synnerligen oväntat, och helt i onödan engagerade sig i frågan, kan möjligen bero på att de verkligen ville att skolbytet skulle gå igenom. Jag hoppas i alla fall innerligt det var orsaken.

Nu är de blott dagar kvar …

Jag är på ett ovanligt gott humör.

Så leder skollagen till att offer – inte förövare – omplaceras

The post Han trodde jag var en pepparkaka appeared first on Subversivt.

Mamman tar tag med båda händerna om flickans huvud. Smäller in det i väggen. Ljudet är högt. Det gör ont i flickans huvud, det dansar för ögonen. Mammans kalla blick på flickan. ”Nu vet du hur det känns.” Rösten är arg, hård. Hon tar lillasyster i famnen, ler mot henne, tröstar henne. Bär in henne i det angränsande rummet. Smäller demonstrativt igen dörren bakom dem.

Flickan sitter kvar på golvet. Ensam. Gråter tyst för sig själv. Håller om huvudet som fortfarande smärtar. Hon vet att hon bara har sig själv att skylla. Hon vet att det var dumt att smälla in lillasysters huvud i väggen. Men hon blev så arg att hon inte kunde hejda sig.

Hon önskar att hon också hade kunnat få bli upplyft, tröstad. Men hon vet att hon inte förtjänar det. Hon är en mycket dålig flicka. Sjuk. Det har mamma sagt, många gånger. Skam och skuld sköljer över, genom, den lilla kroppen.

När flickan blir tonåring, och senare vuxen, får hon gång på gång höra att när hon blir stor, när hon själv får barn, då kommer hon att ändra uppfattning om modern. Då kommer hon att förstå modern bättre och sluta döma henne.

Det skulle visa sig att de hade rätt, i alla fall delvis. Visst förstår hon moderna på ett helt annat vis. Till exempel förstår hon hur fullständigt omöjligt det är lägga händerna runt ett älskat barns huvud och smälla in det i en vägg. Hennes inre ryggar inför blotta tanken.

Och med det blir det också tydligt att hon aldrig var älskad. Något hon för all del visste, men de egna barnen gjorde det så oändligt mycket klarare, tydligare.

Och flickan hade tur, det tog många år, men hon lärde sig slutligen att hon var utan skuld. Och hon har förlåtit sig själv för att hon inte förmådda skydda sig, eller sin lillasyster, från allt det hemska.

(Men när natten är mörk kan hon fortfarande, trots alla år som förflutit, tänka att det nog inte var så farligt, inte egentligen. Att hon nog förtjänade det ändå. För vissa sår … vissa sår vill aldrig riktigt läka. Speciellt som folk envisas med att ifrågasätta hennas avståndstagande, kräva att hon förlåter modern. För ”alla föräldrar älskar sina barn”. Även sådana som dunkar in en sjuårings huvud i väggen, tydligen.)

Alla vet att det finns en lång rad människor som bär sår av en olycklig barndom inom sig. Har man inte upplevt det själv, så räcker det att öppna valfri tidning för att få torra fakta om antalet barn som lever med föräldrar som missbrukar, om antalet utsatta för av misshandel, om föräldrar med allvarlig psykisk ohälsa, osv. Och vi har alla förfasats över de djupt smärtsamma historierna om några av de barn som har det allra värst.

Men när vi lämnar tidningarnas abstrakta, teoretiska värld av ”någon annan”, när det kommer till människorna runt oss, så verkar all denna kunskap vara som bortblåst.

Därför får de vuxna som valt att ta avstånd från en förälder regelmässigt frågan om ”varför”, ofta parat med ett ifrågasättande, eller till och med ett fördömande. Som om det fanns en skyldighet att motivera ett sådant val, och som om någon lättvindigt sade upp kontakten med en förälder.

Att säga upp kontakten med en förälder är behäftat med djup skuld och skam. Barn tendrar att älska sina föräldrar, hur gräsliga dessa än varit, hur mycket skada dessa än har ställt till med. Och sant är att många av dem har fina sidor också, vilket gör det än mer smärtsamt och komplext. Så hur hemska saker ett barn än har blivit utsatt för, är det vanligen en lång och smärtsam process att tas sig till den punkt där banden kan brytas.

Och i vår kultur, likväl som i många andra, är det inte riktigt ”tillåtet”. Det ser vi genom en socialtjänst som kan ge vårdnaden till pappor som mördat sina barns mammor. Genom att barn tvingas träffa föräldrar som förgripit sig på dem. Och; genom detta ständiga ifrågasättande om någon ändå bryter kontakten.

Så stark är myten, paradigmet, om att alla föräldrar älskar sina barn. Men nej, alla föräldrar älskar inte sina barn, och även föräldrar som älskar sina barn kan utsätta dem för gräsliga saker, eller vara oförmögna att ta hand om och skydda dem. Något som man som alltså kan öppna valfri tidning för att påminna sig om.

Så den som ställer frågan om varför någon avstår kontakt, petar högst sannolikt i djupa och smärtsamma sår. Det betyder inte att frågan aldrig kan ställas, speciellt inte om den bottnar i en genuin omtanke om någon man har en nära relation till. Men allt för ofta tycks sådana frågor komma helt oreflekterat, från människor som är mer ute efter att stilla sin nyfikenhet eller sin sensationslystnad.

I många fall kan man omöjligen få ett ärligt svar. Förtallslagstiftningen medger inte självklart att man ens sprider den information som är bevisat sann. Och till det kan spridandet av sådana uppgifter medföra repisalier från föräldern, förövaren. För det är på intet vis självklart att den avvisade föräldern finner sig i detta, eller att övergrepp och kränkningar fått ett slut för att barnet blivit vuxet.

Och får man ändå ett ärligt svar på ”varför”, kan det svaret visa sig vara långt mer plågsamt än vad många mäktar bära. Och tål man inte höra svaret, bör man faktiskt inte ställa frågan.

Tar man sig dessutom rätten att ifrågasätta eller döma – vilket är nästan lika vanligt förekommande som frågan om ”varför” – säger man samtidigt att det som de utsattes för inte var (tillräckligt) allvarligt. Att de ska bortse från att de inte blev sedda, hjälpta och skyddade på ett sådant vis som alla barn har rätt till. Bortse från att de utsatts för kränkningar och (kanske) formella brott. Och att deras känslor inför det inte är viktiga. Att deras smärta och sorg bör tryckas tillbaka, till förmån för den som skadade dem.

Till det så lägger ifrågasättandet sten på börda, riskerar fördjupa den skam och skuld personen ofta redan känner. Börjar ifrågasätta sitt val, om kränkningen verkligen var så allvarlig, om de ändå inte bär skuld? Kanske var de ändå ett rysligt barn? Kanske förtjänade de att få huvudet dunkat i väggen?

Den som aspirerar på att vara en anständig människa bör därför tänka sig noga för innan frågan om ”varför” ställs. (Är jag tillräckligt nära, är det rätt tidpunkt, frågar jag av omtanke eller av nyfikenhet, kan jag ta emot svaret?)

Och tar man sig rätten att ifrågasätta, eller döma, då ska man minnas att man klivit över alla rimliga gränser. För märk väl: Ingen bryter kontakten med en förälder utan goda skäl därtill. Och ingen har minsta skyldighet att umgås med någon som får dem att må dåligt. Det finns inga undantag. Att läka kräver inte heller att man förlåter det oförlåtliga.

Så att med ifrågasättanden och klander ”straffa” dem som tvingats in i en situation där de behöver säga upp kontakten, är därför otillständigt bortom ord.

Ty alla vill ha en mamma att älska – en mamma att bli älskad av – men alla hade inte turen att få en.

The post ”Varför firar du inte mors dag?” appeared first on Subversivt.

”Jag har en väldigt hög sexdrift och behöver bra partners för att bli nöjd. Jag skulle aldrig riskera att fatta tycke för någon som sen visade sig vara dålig i sängen eller dåligt utrustad.”

Det finns människor som har för vana att tala om andra som “dåliga i sängen”. De betygsätter kort sagt personerna de har sex med, direkt eller indirekt, och inte sällan så roar de sig med att förmedla dessa ”betyg” till andra. Den som hör omdömet tenderar att uppfatta det som en objektiv egenskap hos personen – något personen är – snarare än ett yttryck för en subjektiv upplevelse och preferens. Dessutom tenderar det att göra ond. Eftersom sexualitet är laddat och känsligt, kan den typen av etiketter därmed få långtgående konsekvenser.

Det är naturligtvis rimligt att vilja ha bra sex. Problemet är inte preferenser, selektion eller krav. Människor är inte välgörenhetsinrättningar, ingen (rimlig) människa förespråkar att man ska ha sex med någon om man inte uppskattar det.

Problemet är föreställningen att det finns en generell skala där vi kan gradera vissa människor som bra, medel eller dåliga. Detta eftersom själva skalan är en social konstruktion som stämmer mycket dåligt med hur sexualitet faktiskt fungerar.

Sex är i grunden en relationell och dynamisk process. När två eller fler personer har sex uppstår en interaktion. Den fungerar – eller fungerar inte – beroende på en rad faktorer: preferenser, tempo, trygghet, kroppslig kommunikation, tidigare erfarenheter, maktbalans, nervositet, attraktion, timing. Det mesta av det som upplevs som “bra” eller “dåligt” är därför inte egenskaper hos individerna som deltar, utan egenskaper hos själva samspelet.

Dynamiken i den sexuella upplevelsen skapades gemensamt, inte av en individ. Detta innebär något som många helst inte verkar vilja tänka på, och än mindre erkänna; allt dåligt sex man har haft har man själv bidragit till. Att reducera den till den andres kompetens innebär att man döljer sin egen roll. Och mer än då; man upphöjer de egna preferenserna till objektiv norm. Det är lika delar orättvist och analytiskt orimligt.

Sexualiteten är i praktiken inte ensidig, att framställa den som sådan är en förenkling som skapar fler problem än den löser.

Osäkerhetens konsekvenser

När människor kategoriseras som “bra” eller “dåliga” blir det tydligt att prestation bedöms, att rykten kan spridas och att beteendet kan bli föremål för social utvärdering. Det etableras ett normsystem och en prestationslogik för det mest intima.

Konsekvensen av detta är osäkerhet i relation till sexualitet. Denna osäkerhet är inte ett individuellt tillstånd utan ett socialt fenomen. Den sprider sig och påverkar därmed långt fler än den som blir omtalad, som personer som ännu inte haft sex den som gjort bedömningen, likväl som personer som aldrig kommer att ha det. Och, kanske mest ironiskt, den påverkar den som gjorde och uttalade bedömningen. Den som sa: ”Han är dålig i sängen”.

Människor tenderar att utan närmare reflektion förutsätta att andra fungerar ungefär som de själva gör. Den som dömer andra förväntar sig – tror – därmed att andra dömer dem på motsvarande vis, att de kan bli utvärderade enligt samma logik.

Få människor uppskattar att bli negativt bedömda, och i syfte att undvika det skapas självmedvetenhet och rädslor för att misslyckas. Den ständigt närvarande risken för utvärderingar minskar spontaniteten och experimenterandet och närvaron. Vem vågar testa något nytt med risken att bli underkänd?

Dömandet begränsar därmed handlingsutrymmet för alla. Det gör i praktiken sexualiteten mer kontrollerad, mer strategisk och mindre fri, allt annat lika.

Trygghet, å andra sidan, fungerar på motsatt vis. När människor inte upplever att de inte riskerar att bli  värderade eller uthängda vågar de i högre grad kommunicera, experimentera och justera. Något som skapar bättre dynamik och därmed bättre sexuella upplevelser.

Det är därför inte särskilt förvånande att personer som upplevs som trygga och icke-dömande ofta har fler sexuella erfarenheter. Inte nödvändigtvis för att de skulle vara “bättre” på någon skala, utan just för att andra känner sig tryggare med dem.

Informell maktutövning och skapandet av moraliska hierarkier

Genom att säga att någon är dålig i sängen omdefinieras en gemensamt skapad upplevelse till en individuell brist. Ansvaret förskjuts från ”vi” till ”du”, normer etableras och osäkerhet skapas.

Bedömningen av andras sexuella förmågor enligt prestationslogiken döljer det faktum att sådana uttalanden alltid bygger på den egna sexualitetens subjektiva preferenser. Det får vissa kroppar och sexuella uttryck att framstå som legitima och andra som avvikande. Det fastslår det en (förment) allmängiltig  objektiv standard för vad som ska räknas som ”bra”, och gör avvikelser från denna till brister.

På så vis blir språket inte bara en beskrivning av erfarenheter, utan ett sätt att reglera beteenden. Det begränsar variation och gör människor mer försiktiga. Den påverkar vem som vågar ta initiativ, vem som drar sig tillbaka och vem som anpassar sig.

Detta minskar individens upplevda handlingsutrymme. Agens handlar inte bara om rätten att välja, utan om att uppleva att det finns utrymme att agera utan att omedelbart bli värderad. När detta utrymme krymper förändras beteendet, ofta utan att människor själva märker det. De undviker sådant som kan missförstås, sådant som inte är normativt eller sådant som kan leda till negativa omdömen.

Därmed fungerar uttalandet som en sorts informell maktutövning som reproducerar denna moralisk hierarkin avseende sexualitet. Det kanske sker oreflekterat och utan uppsåt, men det förändrar likväl dynamiken.

Det mest paradoxala är att prestationslogiken ofta motiveras med en strävan efter bättre sex. Men genom att införa standarder och hierarkier gör den snarare sexualiteten sämre, smalare och mer reglerad än vad den behöver vara.

“Men vissa är faktiskt dåliga” – ärlighet utan precision är inte en dygd

En vanlig invändning när detta påpekas är ofta att det handlar om ”ärlighet”, att vuxna människor bör tåla tydlighet. Men ärlighet utan precision är inte en dygd. Att säga “du är dålig i sängen” tillskriver någon en beständig egenskap, det är ryms inte inom det som vanligen avses med konstruktiv kritik.

En annan vanlig invändning är att man menar att man gett dem specifik och preciserad kritik, men att de trots detta inte förändrat sig. Detta skulle alltså vara ett sorts bevis på att de är dåliga.

Att en förändring inte skett kan dock bero på många olika saker; olika preferenser, skam, bristande trygghet eller helt enkelt för att personen inte vill. En hållning som är lika fullständigt legitim som sagda önskan om förändring. Till det kan den egna kommunikationen varit otydlig, det som är självklart och uppenbart för en person, behöver vara det för någon annan. Ofta innefattar dessutom en önskan om förändring mer än vad som går att förmedla – eller förändra – med enbart ord.

Brist på förändring är därmed inte i sig ett bevis på att någon annan brister.

Goda, allmänna, råd är till det sällan vare sig goda eller allmänna. I den mån det finns generella kriterier – som lyhördhet, kommunikation, kroppskontroll – måste de ändå alltid översättas till den specifika relationen. Det som konkret fungerar i en relation fungerar inte självklart i en annan.

Kompatibilitet snarare än prestation

Den beskrivna och ofta rådande prestationsmodellen producerar och reproducerar bilden av att det finns  universella kriterier mot vilken människors sexuella prestationer kan mätas objektivt. Det är en spegling av samtidens prestationskultur, där allt fler delar av livet organiseras kring jämförelse, optimering och ranking.

Hur man än ser på detta i allmänhet så minskar det variationen och friheten när den förs in i intima relationer.

Det finns alltså alla anledning att flytta fokus från om någon är bra i allmänhet, till om och hur man fungerar tillsammans. Detta leder till insikten att den rimligaste modellen handlar om kompatibilitet. Detta kan låta trivialt, men det förändrar hela analysen.

Att säga “vi fungerade inte sexuellt” håller fokus på den relationella dynamiken och sagda kompatibilitet. Den utgår från variation och subjektivitet, och tydliggör och erkänner det faktum att människor vill olika saker, uppskattar olika uttryck och har olika gränser. Att det för varje sexuellt beteende finns personer som uppskattar det, likväl som personer som inte gör det.

Det innebär också att ta ansvar som de vuxna vi faktiskt är. Det kräver att vi erkänner vår egen roll i dynamiken, vår egen partiskhet och våra egna preferenser. Det är svårare än att sätta en etikett. Men det är också mer korrekt, och i slutändan mer generöst.

Sammantaget skapar det frihet och trygghet, samt öppnar upp för lärande och utveckling (skulle man så önska) – grundfundament för en positiv, sexuell upplevelse.

Varsamhet – både dygd och egennyttigt

När vi talar om kompatibilitet snarare än kvalitet öppnar vi för fler sätt att vara, fler sätt att mötas och fler sätt att förstå varandra. Det finns därför goda skäl att vara mer varsam med hur vi talar om varandra, då språket påverkar vilka erfarenheter som blir möjliga.

Det förändrade perspektivet ger oss också en förändrad syn på misslyckande. Det blir inte längre en brist, utan information. De säger något om vad som inte fungerade i just det mötet, inte om människors värde eller potential. Det är att erkänna att sexualitet är komplex, relationell och föränderlig. Att förstå att varje möte är unikt.

Att tala om kompatibilitet snarare än kvalitet skapar alltså större frihet, mer trygghet och bättre förutsättningar för goda sexuella erfarenheter. Att tala om människor som “dåliga” gör motsatsen. Och det är, i slutändan, orimligt felaktigt och avgjort onödigt.

The post Du är inte dålig i sängen – vi är bara fel för varandra appeared first on Subversivt.

Jag (till alla barnen): Ni vet att ni inte får säga caca boudin?

Några av barnen (lite tveksamt): Caca boudin.

Jag (spjuveraktigt): Nej men så kan ni inte säga! Det betyder ju bajskorv på franska!

Alla barnen (mer entusiastiskt): Caca boudin!

Jag: Nej men, vet ni vad … Caca boudin är ju ett fult ord! Ni får inte säga caca boudin!

Alla barnen (mycket högljutt och entusiastiskt): CACA BOUDIN!

Jag (glatt): Jag visste att ni var den busigaste klassen. Det är ju ingen ordning på er alls!

Man kan förstås lämna barn på andra vis, men det är inte lika roligt. Varken för mig eller barnen. Och vad är då poängen med allt det här, om vi inte ser till att ha just roligt?

The post En inte helt vanlig lämning appeared first on Subversivt.

Carl-Johan är sju år och oändligt cool. På två olika sätt. Dels den sortens attityd han har genetiskt (efter mig), dels det sättet som kommer av att ha just mig som mamma. Jag glömde nämligen att köpa en ny vinterjacka till honom. Och jag kom på det lagom till igår morse när termometern visade -7.

Den sortens föräldraskap är inget att vara stolt över och det kändes betänkligt i magen att skicka iväg honom till skolan i varm tröja och höstjacka. Så jag beställde en vinterjacka per omgående, men vad skulle han ha tills den kom?

Nu har jag händelsevis en väninna, som bor nära och har barn i samma ålder. Så jag frågade henne om hon hade ”en jacka att låna ut, helst från i morse”. Det hade hon, men hon skulle jobba så letandet fick vänta.

Två timmar senare skickar hon ett meddelande: En bild på en svart jacka och texten: ”Nu har jag köpt en jacka till honom.” Och i morse mötte hon upp honom och lämnade över vinterjackan.

Förutom att sonen nu slipper frysa, vilket är en djup lättnad i sig, så var det ju också en present till mig. En av de mest värdefulla och omtänksamma jag någonsin fått. För den hjälpte mig att få vara en bättre mamma och fick mig att tro att jag kanske inte måste klara allt själv. Och vad är mer värdefullt än det?

Så tror tusan att jag, som ändå ska föreställa en professionell skribent, har ovanligt svårt att finna orden.

Men jag tänker som så, att ju mer vi kan göra för varandra, ju mer vi kan hjälpa varandra, desto bättre blir det. För alla.

The post Den otroliga historien om Carl-Johans nya jacka appeared first on Subversivt.

”Ingen, verkligen ingen, vill ha sex med tio främmande män på en kväll.”

Så skriver Piteå-Tidningens politiska redaktör Kata Nilsson angående Paolo Robertos sexköpsskandal.

Det finns flera allvarliga problem med den texten, varav det mest graverande är ovanstående sexualmoraliska och osanna påstående.

Det finns siffror på hur många som engagerar sig i den sortens beteenden, de varierar en smula beroende på hur man definierar det, men lusten att ha sex med främmande människor, delta i gruppsex och så vidare, har aldrig varit 0 procent i någon av alla vetenskapliga undersökningar jag läst på området.

The post ”Ingen, verkligen ingen, vill ha sex med tio främmande män på en kväll.” appeared first on Subversivt.

Sverige sluter vi näven och låter tummen riktas uppåt, för att signalera att något är bra. Försöker man sig på samma gest i Mellanöstern ses det som obscent och grovt förolämpande. En gest är, med andra ord, inte bara gesten i sig. Den är också bärare av konnotationer, kulturella associationer, som ger gesten bibetydelser och avgör hur den tolkas. Betydelser man inte kan bortse ifrån.

I Sverige, likväl som i stora delar av världen, ses handskakningen som en betydelsefull hälsningsritual. Dess tillkomst är höljd i dunkel, i dag är den en artighetsgest, och ett tecken på jämlikhet. ”I Sverige hälsar man på varandra. Man tar både män och kvinnor i handen”, som statsministern sade.

Handskakningen som norm och symbol

Att avstå ses som en förolämpning och ett ställningstagande mot personen man undviker att skaka hand med. Det är så normbrytande att det skapar rubriker, oavsett om vi talar om politiker, idrottare, eller dem vars trosuppfattning förbjuder dem att röra vid personer av motsatt kön.

Även som handskakningen inte är överlägsen andra hälsningsritualer per se, går den inte att reducera till en trivial handrörelse – enkelt utbytbar – som vissa vill få det till.

Den obegränsade rätten att välja bort handskakningar medför inte självklart rätten att slippa psykosociala konsekvenser av detta val. 

I dagens samhälle uppstår konflikter i allt högre grad som en konsekvens av friktionen mellan olika kulturella perspektiv och normer. För att undvika dessa konflikter behöver staten utveckla ett stringent förhållningssätt till avvägningar mellan mångkultur, sekularitet och jämställdhet. Det offentliga Sverige behöver hantera dessa spänningar, inte sopa dem under mattan eller avfärda dem som betydelselösa, eftersom de uppenbarligen inte är det

Detta aktualiserades nyligen i och med kommunfullmäktige i Trelleborgs beslut att den som av kulturella eller religiösa skäl inte skakar hand med det motsatta könet, inte heller ska få anställning inom kommunen.

Flera jurister har underkänt beslutet och menar att vägran att skaka hand är en religiös manifestation som skyddas av Europakonventionen. Men den obegränsade rätten att välja bort handskakningar medför inte självklart rätten att slippa psykosociala konsekvenser av detta val.

Religionsfrihet, sekularitet och statens gränser

I dag ses det inte enbart som förolämpande att inte skaka hand. Den som inte handhälsar gör ofta en ideologisk markering som symboliserar strävan efter könsapartheid och åtskillnad mellan muslimer och icke-muslimer. En sådan strävan är i stora delar ett islamistiskt särintresse. Vägran att skaka hand är ett uttryck för en konservativ tolkning av islam som långt ifrån alla muslimer ställer upp på – precis som det är chassidiska judar, inte judar i allmänhet, som undviker handskakningar.

Men medan arbetsgivare har rätt att förbjuda ideologiska och religiösa symboler, saknas motsvarande rätt för dito symbolhandlingar. Detta trots att handslagsvägrande talar lika högt som en partinål om individens åsikter, och på samma vis kan leda till att företrädare för staten uppfattas som partiska eller rent av fientliga gentemot medborgare.

I en sekulär stat kan trosuppfattningar naturligtvis inte tillåtas vara överordnade medborgares rätt till ett neutralt bemötande.

I en sekulär stat kan trosuppfattningar naturligtvis inte tillåtas vara överordnade medborgares rätt till ett neutralt bemötande. I stället följer av statens krav på objektivitet och likabehandling snarare en skyldighet att inte anställa personer med som kräver att utföra ideologiska symbolhandlingar under arbetstid – oavsett orsak därtill.

Motsatsen, att staten fortsätter tumma på sekulära värderingar till förmån för ideologiska särintressen, skapar en konstlad och inbillad målkonflikt mellan mångfald och jämställdhet. Den otydlighet det medför undergräver förtroendet för staten, försvårar mångkulturell samvaro och bäddar för stegrande konflikter med etiska och kulturella förtecken.

(Texten publicerades först i  Smedjan (Timbro),4 januari 2020.)

The post Att vägra skaka hand är ett ideologiskt ställningstagande appeared first on Subversivt.

”Vi har tagit in för många utifrån”, sade industrimannen Leif Östling i en intervju. Det skulle han inte ha gjort. Att statsminister Stefan Löfven (och andra) kan uttrycka den sortens uppfattningar utan att steglas, medför inte att det skulle vara fritt fram för andra, som Östling, att göra detsamma. I dagens debattklimat handlar allt om vem och inget om vad.

Vad jag hörde Östling säga i intervjun var ungefär att det finns grupper av invandrare som har stora svårigheter att komma in på arbetsmarknaden, och att de kulturella skillnaderna kan leda till problem på själva arbetsplatserna.

Han har förvisso rätt i sak, vilket till exempel politikens praktik – med integrationsprojekt och subventionerade anställningar – påvisar. Det hindrade dock inte människor från att ta avstånd. Debatten kom att handla om Östlings språkbruk, snarare än de problem han lyfte. Till exempel hävdade professor Irene Molina att ”Östling använder klassiska rasistiska och nationalistiska resonemang i intervjun” och att han har en högerextrem agenda.

Andra anser att kanalens (Swebb-tv) dubiösa kopplingar är avgörande, trots att det kan vara så att Östling inte kände till dessa. Under inga som helst omständigheter lär han heller riskera att smittas ideologiskt av en plattform.

Huruvida Östling, eller någon annan, är rasist är egentligen inte vidare relevant. Sanningshalten i ett påstående påverkas inte av vem som uttalar det, och en enskild persons ideologiska ståndpunkt betyder ingenting i relation till faktiska svårigheter inom integrations- och migrationspolitiken. Det som debatten borde handla om.

Huruvida Östling, eller någon annan, är rasist är egentligen inte vidare relevant.

På samma vis borde debatten om skolans urusla resultat innefatta vad som konstituerar en god skola, och hur man uppnår det. Men icke. Om politikerna verkar ha fastnat på mikronivå – med frågor som mobilförbud och betyg från årskurs fyra – så har det som kunde varit relevanta åsiktsutbyten reducerats till meningslösa metadebatter.

Som detta med lågaffektivt bemötande. Motståndarna till metoden argumenterar förtjänstfullt mot det orimliga i total undfallenhet gentemot barn. Men det är, precis som förespråkarnas bild av motståndarna som talesmän för auktoritär kadaverdisciplin, en halmgubbe. Därför står vi och stampar.

Lågvattenmärket nåddes när läraren Isak Skogstad beskrev att han blivit utskälld av metodens grundare, Bo Hejlskov Elvén (vilket tillbakavisades av denne), och följarskaran okritiskt tog ställning för ”sin” debattör. Team Skogstad tog dessutom den förmenta utskällningen som bevis för att metoden inte fungerar. Pinsamt är bara förnamnet.

Det folk försöker säga drunknar i irrelevanta metadebatter om exakt frasering.

Mönstret går igen i de flesta debatter. Det folk försöker säga drunknar i irrelevanta metadebatter om exakt frasering. Fokus förskjuts från sakfrågor till antagonistens karaktär och förmenta uselhet. (Den som inte ser Östlings rasism påstås vara högerextremist.) Nyss krävde upprörda debattörer en chefredaktörs avsked, efter att hon i en krönika ifrågasatt polisens mandat.

Människor skräms till tystnad och debatten hämmas. Saken kompliceras av att många som bidrar till ovanstående inbillar sig att deras agerande är gott och hedervärt – de tror sig skydda samhället från rasister och andra uslingar. I realiteten bestraffar de i stället människor för tankebrott – inbillade som verkliga. Det är otillständigt, antidemokratiskt och gör i förlängningen det svårare att hitta lösningar på samhälleliga problem.

Destruktiv argumentationsteknik måste därför resolut hindras och debatten återföras till sakfrågorna där den hör hemma.

Texten publicerades först i Timbros Smedjan (15 november, 2019)

The post Sluta leta rasister, börja diskutera sakfrågor appeared first on Subversivt.

Det sägs att man ändrar uppfattning om uppfostran när man själv får barn. Som blivande förälder räknade jag med det. Men jag hade inte räknat med att ständigt slitas mellan gängse moral och att ge mina barn goda förutsättningar att klara sig i vårt samhälle. På punkt efter punkt visar det sig att de inte längre är korrelerande enheter. Samtiden är full av personer som inte bara vinner när de gör dumheter – utan vad värre är: av personer som gör allt rätt och ändå förlorar.

Ett stort ordförråd prisas endast i teorin

Vi talar om vikten av kunskap och att skaffa sig en bra utbildning. Men när väninnan går på utvecklingssamtal uppmanas hon att ”tala mindre avancerat med sonen”. Hans vokabulär får de andra barnen att känna sig dumma. Tyvärr är det förmodligen personalen, och inte min väninna, som har ”rätt”. Ett stort ordförråd prisas endast i teorin – i praktiken saknar kompetens i stort sett värde. Investeringar i akademiska studier lönar sig inte. Bianca Ingrosso och Henrik-flyktingar-kostar-som-pizza-Schyffert har samma tyngd som valfri Nobelpristagare.

Inte ens att styra landet kräver utbildning – hälften av våra ministrar saknar akademisk examen. I stället är det partilojalitet och renlärighet som varit avgörande. ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större.”

Så länge vi låter lögnen trumfa sanningen, är då inte att ljuga en kompetens som våra barn bör ha?

Och medan vi ofta talar om att barn behöver lära sig en smula gammal hederlig arbetsmoral, så visar forskning inom arbets- och miljömedicin att den som är kompetent, driven och mån om att saker görs rätt, ofta också är den som blir utsatt för mobbning. Den som vägrar vara en medelmåtta tvingas bort, som nu senast Amineh Kakabaveh. Med dessa förutsättningar blir det nästintill irrationellt att upprätthålla sagda arbetsmoral.

Den artige får stå tillbaka för den oförskämde

I förskolan tränas barnen i vänta på sin tur, att visa hänsyn och respekt. Men i dag blir den som träget väntar undanskuffad och den artige får stå tillbaka för den oförskämde. Som när biblioteken minskar sina öppettider på grund av bråkstakar. Kanske borde vi därför lära våra barn att använda armbågarna och högljutt kräva sin rätt?

Vi säger också till våra barn att man inte ska ljuga, men titta på Gellert Tamas – han ljög om vad som stod i några norska journaler, och vips fick han genomslag för sin tes om att apatiska barn inte kan simulera och vann Ikarospriset. Medan Marie Hessle, som påpekade det uppenbara, blev trakasserad och skälld för omänsklig. Så länge vi låter lögnen trumfa sanningen, är då inte att ljuga en kompetens som våra barn bör ha?

Vi straffar visselblåsare

”Vissa saker måste man göra annars är man inte en människa utan bara en liten lort”, säger vi förnumstigt. Samtidigt vet vi någonstans att människor som avslöjar oegentligheter straffats för detta. Som när SD-toppen Kristina Winberg slog larm om sexuella trakasserier och uteslöts ur partiet och ströks från EU-listan.

I verkligheten används styrka för att råna eller trakassera. Trots det lär vi inte våra barn att försvara sig.

Nu är det bara i Bamse som den väldigt starka också är väldigt snäll – i verkligheten används styrka för att råna eller trakassera. Trots det lär vi inte våra barn att försvara sig. Tvärtom. De får lära sig att retirera och vända andra kinden till. Att anpassa sig, avstå anmälan och låta dem som trakasserar känna att de vinner. De får inte ens säga att de tycker att någon är dum, utan att bli åthutad.

Gör vi våra barn en björntjänst?

En del verkar alltså tala för att vi göra våra barn en björntjänst när vi uppfostran dem utifrån gängse moral, eftersom barn som utvecklar hög moral och integritet i många sammanhang har sämre förutsättningar att lyckas i vårt samhälle. Där deras styrkor inte tillerkänns värde. Följden blir också att deras rättigheter inskränks, deras rörelseområde minskar och de lever med ökad rädsla – något som de tar med sig in i vuxenlivet.

På Elverkets scen visas nu Arthur Millers Häxjakten. För tusende gången försöker John Proctor att göra det moraliskt rätta – men anklagas i stället för häxeri och hängs i pjäsens sista scen. ”No good deed goes unpunished”, som engelsmännen säger. Aldrig har väl pjäsen känts mer aktuell.

(Texten publicerades först i Timbros Smedjan 12 oktober 2019)

The post När det inte lönar sig att göra det rätta appeared first on Subversivt.

”I lidandet är människor och djur jämlika. Det är ingen skillnad. En gris har lika stor intelligens som ett förståndshandikappat barn.”

Det är 20 år sedan Grön Ungdoms dåvarande språkrör jämställde utvecklingsstörda och grisar. Uttalandet, som för tankarna till 1930-talets sinnesslödebatt, är synnerligen problematiskt, för genom att identifiera de gruppen som anses ligga närmast djuren, pekar man också ut vilka man anser har minst värde. Likställandet devalverar själva människovärdet.

De som begår detta misstag säger sig vanligen ha den motsatta intentionen: Att höja djurens värde, inte sänka människans. (Så även det gröna språkröret.) Följden blir dock densamma: människan avhumaniseras, och därmed legitimeras kränkningar.

En bov i dramat är Disney, som i form av harmlös underhållning ofta har haft förmänskligade djurkaraktärer i sin produktion. Eftersom det är nästintill omöjligt att inte påverkas emotionellt av dessa, är det högst rimligt att anta att Disney både ökat förekomsten av antropomorfism – tendensen att personifiera djur – och likväl vårt djurskyddsengagemang.

Sveriges djurskyddslagar är på det hela taget är något att vara stolt över, även om de plågas av ett rysligt formaliserat regelverk och en viss tendens till antropomorfism. Som när Kronofogden hittade en övergiven guldfisk och måste kontakta länsstyrelsen, som skickar djurskyddshandläggaren som ringer länsveterinären som fattar beslut om avlivning. Ett engagemang för sagda guldfisk som knappt står engagemanget för människor efter.

Militanta djurrättsaktivister ser utifrån samma antropomorfiska attityd djurhållning som ekvivalent med koncentrationsläger.

Mindre anledning till stolthet är förekomsten av militanta djurrättsaktivister, som utifrån samma antropomorfiska attityd ser djurhållning som ekvivalent med koncentrationsläger – något som ”tillåter” dem att utföra brandattentat, misshandel och grova mordhot, även riktade mot barn. Dessa handlingar är alla att betrakta som värre än något dessa bönder gör sig ”skyldiga” till. Så blir antropomorfismen inhuman.

Nå, det ökade förmänskligandet av djur är inte bara Disneys fel. Vår livsstil – inklusive urbanisering och färdigpaketerat kött – har tagit ifrån oss förbindelsen till djur, inom jordbruket och i det vilda. Därmed tenderar vi att projicera egna, artfrämmande, önskningar på dem och i hög grad tillskriva dem mänskliga egenskaper. Detta kan till exempel ta sig uttryck i djurrättsaktivister som skyddar hönor från våldtäkt av tuppar och förekomsten av spa för hundar. Den ökande summa pengar som människor är beredda att spendera på sina husdjur speglar också i viss mån tendensen personifiera dem.

Överallt syns tecknen på det antropocentriska perspektivets uppluckring. Människan befinner sig inte längre med någon självklarhet i centrum av vår världsbild. Denna uppluckring kan hänga ihop med reaktionerna på beteendevetaren Magnus Söderlunds provokativa utspel om att äta människokött, där åtta procent av åhörarna kunde tänka sig att äta människokött. Den har lett till att djurambulans kontaktas för att ta hand om skadade småfåglar i Stockholmsområdet. Den låg bakom det folkstormen när Ängelholms kommun föreslog att medborgare själva kunde avliva kaniner med kaninpest – förslagsvis med ett kraftfullt slag i nacken.

Just nu pågår försök att blanda vävnader och gener från lika djurarter i syfte att hitta behandlingar för människors sjukdomar. I nästa steg förutspås förändringar av djurens hjärnor så att de mer liknar människors, något som inte bara kan antas resultera i mer effektiva djurförsök.

Trots att historien lär att avhumanisering är en förutsättning för de flesta hemskheter som människor kan få för sig att göra mot varandra ­– från formalistens bristande empati till extremfallets folkmord och etniska rensningar – tillåts antropomorfismen öka relativt oemotsagd.

Grön Ungdom, Disney eller den som ringer djurambulansen för en gråsparvs skull önskar naturligtvis inte att någon av historiens människorättskränkningar ska upprepas. Men ju mer vi frångår det antropocentriska perspektivet, desto större är risken att vi landar där. Något att beakta nästa gång lusten att behandla familjens katt som ett litet barn överväldigar en.

(Texten publicerades först i Smedjan (Timbro) 2019-09-17)

The post Humaniseringen av djuren avhumaniserar människan appeared first on Subversivt.