Men i en tid där rättsväsendet samtidigt investerar i kraftfulla analysverktyg som kan kartlägga samband över stora datamängder uppstår en legitimitetsfråga. Hur ska medborgaren förstå och förhålla sig till skillnaden mellan seriösa misslyckanden, prioriteringar och nonchalans när det aldrig tydliggörs?

”Under ett dygn skickade en man upprepade (grovt) sexuella bilder och videoklipp till mig, självklart utan mitt samtycke. Materialet skickades inte från ett anonymt konto och avsändaren var tydlig och högst identifierbar”, skriver politikern Jessica Stegrud på Facebook.

Trots det lyder motiveringen från rättsväsendet: ”Fortsatt förundersökning förväntas ej leda till att brott kan styrkas. Det går inte att bevisa vem som utfört handlingen.”

Hon avslutar retoriskt: ”Är det rimligt? Är det ett tecken på ett fungerande rättsväsende tycker du?”

Nej, det tycker människor avgjort inte. Hennes eget kommentarsfält, och senare många andras, fylls av arga och upprörda människor. Det hon beskriver tolkas som nonchalans, ointresse och allmän oförmåga hos polisen.

Så kan det naturligtvis vara, jag vet inte vad polisen har gjort eller inte har gjort (jag ska återkomma till det problemet), men jag vet att det inte är givet utifrån den information som vi har att tillgå.

Vad vet vi – och vad går att bevisa?

Här måste man hålla isär vad som känns självklart kontra vad man faktiskt vet och vad som går att bevisa juridiskt. Gärningsmannen är inte känd för att Jessica Stegrud eller någon annan tror sig veta vem det är.

Det går nämligen utmärkt att skapa konton i sociala medier under annans namn. Ett befintligt konto kan användas olovligen. Telefonnummer kan spoofas, så att det ser ut som att ett sms eller samtal kommer från en viss person, fast det i själva verket är någon annan. Till det så kan man med varianter av generativ AI och tekniker som Deepfake skapa filmer och bilder som ser äkta ut men inte är det.

Det räcker alltså inte att det ser ut som att en viss person är avsändare, eller att en viss, identifierbar, person förekommer i materialet, för att vi ska veta att denna är avsändare. Till det så arbetar rättsväsendet inte med tro, utan med bevis, så även det som kan verka självklart behöver utredas och ledas i bevis.

Sexuellt ofredande som brott ses normalt som tillräckligt allvarligt för att ge polisen möjlighet att begära ut loggar och annan teknisk information. Det är alltså fullt möjligt – kanske till och med sannolikt – att de gjorde det.

Att ärendet lades ned betyder nämligen inte självklart att polisen avstod från att inhämta uppgifter. Det kan betyda att den information som kom tillbaka inte var tillräcklig för att kunna peka ut en bestämd person.

Vad sysslar polisen med – egentligen?

När polisen begär ut data i sådana här fall får de tekniska uppgifter så som IP-adresser, tidsstämplar, kontonamn och uppgifter om vilken typ av enhet som använts. Det motsvarar dock sällen en identitet.

En IP-adress kan leda till ett mobilnät eller en delad adress som används av många samtidigt. Operatören kan ibland bara säga vilket abonnemang som haft tillgång till uppkopplingen vid en viss tidpunkt. VPN-tjänster och andra anonymiseringslösningar kan göra spårningen ännu svårare eller omöjlig.

Når polisen fram till ett abonnemang är det inte självklart vem som faktiskt använde telefonen eller datorn vid tillfället. Abonnemang kan stå på någon annan än den misstänkte, flera personer kan ha haft tillgång till enheten. Så det är inte självklart enkelt att koppla det till en individ. Att något verkar sannolikt är inte samma sak som bevisligen sant.

Om det dessutom inte finns kompletterande bevis – som beslag av en enhet där kontot är inloggat, ett erkännande, eller andra digitala spår som pekar åt samma håll – tar det ofta stopp. Då har man information, utan att för den sakens skull ha bevis i juridisk mening.

I ett sådant läge är det inte märkligt om polisen bedömer att det inte går att bevisa vem som utfört handlingen. Och kan de inte det, lägger de naturligtvis ned ärendet.

Med det sagt så betyder inget av detta att polisen gjort något av detta, eller vad de rimligen borde, i Stegruds specifika fall. Vi vet inte heller hur vanligt det är att sådan data begärs ut, eller hur stor andelen är där informationen är tillräcklig för att arbeta vidare med. Av något skäl är det inget som polisen väljer att kommunicera. Inte heller kommunicerar de att det är ungefär så här som deras arbete går till och vilka svårigheter de kan stå inför.

Det går att diskutera huruvida det är rätt eller fel val, men klart är att det får en massa människor att tänka och tycka saker om polisen som varken bygger på stabil grund eller är vidare smickrande.

Men prioriteringarna då?

En av de saker som människor ”vet” när de diskuterar frågan är att outredda fall handlar om prioriteringar, med uppfattningar om vad som inte prioriteras och vad som prioriteras i stället. De har som minst till hälften rätt.

Polisen och åklagarmyndigheten har alltid fler ärenden än de har resurser för att utreda fullt ut. Det innebär att även när ett brott formellt är tillräckligt allvarligt för att motivera vissa åtgärder, väger de i praktiken hur långt det är rimligt att gå i varje enskilt fall. Hur mycket tid ska läggas på teknisk analys? Hur många spår följas upp? Hur länge ska ärendet hållas öppet innan man bedömer att ytterligare arbete sannolikt inte kommer att leda någonstans?

Två ärenden kan vara juridiskt likvärdiga men ändå få olika utredningsdjup beroende på arbetsbelastning, tillgänglig kompetens, konkurrerande grova brott och organisatoriska prioriteringar vid just den tidpunkten.

”Rimliga åtgärder” är alltså i högsta grad ett relativt begrepp.

Perception, legitimitet och kommunikation

Ur ett systemperspektiv är detta centralt, eftersom det bidrar till den godtycklighet som medborgarna upplever. För den som drabbas framstår det inte självklart som en fråga om prioriteringar i en portfölj av ärenden, utan som en värdering av det egna brottet: ”var det inte viktigt nog, var det – jag – inte värd mer ansträngning?”

Inte heller medför insikt om att prioriteringar görs, eller att man accepterar det principiellt, att man känner sig trygg med att denna prioritering är rätt för det allmänna fallet, eller att det var korrekt i ens eget specifika fall.

Samtidigt är det lite knepigt att hantera kommunikativt. Om polisen öppet skulle skriva att ett ärende lagts ned på grund av (relativ) resursbrist är risken stor att det kommer att uppfattas som ett erkännande av systemfel. Om de å andra sidan inte säger något allts, riskerar det att uppfattas som nonchalans eller ointresse, vars nackdelar är uppenbara.

Konkret får medborgarna ofta ett standardsvar som förklarar mycket lite, och som absolut inte nämner några prioriteringar.

När krass realitet varken uttalas eller förklaras, gör människor sina egna tolkningar, ofta negativa. Och när fallen sprids – som här i sociala medier – väcks också andra frågor; vad prioriterades i stället, och varför. Många tror sig veta, och så förstärks bilden av en polis som hellre sysslar med nykterhetskontroller och ”sätta dit pensionärer för hets mot folkgrupp” än ”riktiga brott”.

Det är mycket möjligt att en närmare granskning av polisen, utifrån tillgänglig statistik och data, tydligt skulle påvisa områden där människors perception är felaktig. Men de människor som engagerat diskuterar saken gör naturligtvis inte sådana granskningar. De utgår från det som de tycker sig se och drar sina slutsatser ändå. Vilket understödjs av att polisen lämnat fältet öppet för spekulation.

Informationsvacuum som informationsstrategi

När ett ärende läggs ned med en mycket kort standardmotivering uppstår ett informationsvacuum. För en utomstående går det inte att avgöra om utredningen varit grundlig men resultatlös, eller ytlig och snabbt avslutad.

Bristen på information om var i processen det tog stopp – eller om det var en process överhuvudtaget – gör det svårt för den enskilda att välja vilken väg man ska ta. Ska man bråka eller inte? Ska man begära överprövning, anmäla till JO, gå till media, eller ska man acceptera beslutet? Har polisen gjort allt de rimligen borde göra, är det naturligtvis bättre att lära sig leva med det än att lägga tid och energi på att bråka. Men om polisen inte gjort det, blir det ett svek mot en själv att inte kämpa för att få det skydd av rättsväsendet som samhällskontraktet utlovat.

För brottsoffret får detta ofta tydliga emotionella konsekvenser. Utöver den ursprungliga kränkningen tillkommer en sekundär belastning: känslan av att inte bli tagen på allvar, av att lämnas ensam med utfallet, av misstanken att rättsväsendet inte ens försökte utan bara gick vidare.

Den bristande transparensen flyttar dessutom över ansvaret på det enskilda brottsoffret att orka ifrågasätta. De som inte har resurser, kunskap eller ork faller bort. Det är inte riktigt lyckat när det handlar om myndigheter som enligt alla fina dokument och värdegrunder förväntas behandla medborgare likvärdigt.

Här finns också en tydlig kostnadsasymmetri. För rättsväsendet är ett nedlagt ärende ett beslut bland många. För brottsoffret kan det vara slutpunkten på en lång och påfrestande process.

Denna oklarhet får alltså konsekvenser. Inte bara för det enskilda brottsoffret, utan för förtroendet för rättsväsendet i stort. När människor inte kan se skillnad på ett seriöst misslyckande och ren passivitet, tenderar de att tolka det på värsta möjliga vis. Speciellt om förtroendet redan är lågt.

Ansvar och transparens

Ironiskt nog är det alltså polisens eget fel att gott arbete lönas som ett dåligt, och att förtroendet eroderas som en konsekvens därav. För det är polisen, inte medborgaren, som gjort det aktiva valet att inte göra sina beslut mer begripliga. Att inte i höge grad vara transparenta med sina arbetsprocesser och prioriteringar.

Någonstans är det dock medborgarna som betalar priset. För hur man än vrider och vänder på saken så förlorar både individer och kollektivet på att inte känna förtroende för det rättsväsende som vi lämnat bort vår rätt att skydda oss själva till.

Allt det här hade varit illa nog i sig. Men bilden blir betydligt mer problematisk när man samtidigt ser vilka verktyg polisen faktiskt använder.

Mycket makt. Väldigt lite insyn.

Polisen är inte självklart så handfallna inför tekniska svårigheter som min första beskrivning gjorde gällande. För medan nedlagda förundersökningar ofta motiveras med att det inte går att bevisa vem som utfört handlingen, att beviskedjan inte håller, att kopplingen mellan teknisk information och individ inte är tillräckligt stark, så använder polisen ett av världens mest avancerade system för storskalig dataintegration, analys och mönsterigenkänning. Ett system vars hela idé är att just länka samman fragmenterad information till sammanhängande beslutsunderlag, speciellt utvecklat för underrättelseverksamhet och övervakning. Närmare bestämt: Palantir Gotham.

Palantir Gotham gör det möjligt att länka, visualisera och analysera stora mängder data; konkret betyder det att information som tidigare låg utspridd i olika register, anmälningar och tips automatiskt kan kopplas ihop och analyseras som en helhet. Systemet kan automatiskt visa kopplingar mellan personer, telefonnummer, fordon, adresser och händelser, och presentera det som nätverkskartor, tidslinjer eller geografiska översikter, där samband och mönster blir visuellt tydliga. Det handlar alltså inte bara om att systemet lagra stora mängder data, utan om att kunna hitta samband som annars hade varit svåra eller omöjliga att se för en enskild handläggare.

I praktiken kan systemet till exempel upptäcka att en person som förekommer i en trafikstoppning också har kopplingar till en adress där misstänkt verksamhet pågår, att samma telefonnummer dyker upp i flera olika utredningar, eller att ett visst mönster av händelser upprepas i olika delar av landet. Eller – i alla fall teoretiskt – på detaljnivå kartlägga en person misstänkt för sexuellt ofredande.

AI och maskininlärning är centrala komponenter i Palantir Gotham, vilket innebär att det kan används för prediktiva analyser, mönsteridentifiering och automatiserade beslutsstöd. Dessa funktioner har ytterligare förstärkts genom Palantirs AIP-plattform, som integrerar generativ och analytisk AI i befintliga dataprocesser.

Det betyder i praktiken att systemet inte bara visar vad som redan har hänt, utan också kan hjälpa till att bedöma vad som sannolikt kommer att hända. Prediktiva analyser kan till exempel identifiera områden där risken för viss brottslighet är högre baserat på historiska mönster. Mönsteridentifiering kan upptäcka avvikande beteenden – som ovanliga transaktionsflöden eller kommunikationsmönster – som kan signalera något som bör granskas närmare.

Automatiserade beslutsstöd innebär att systemet kan föreslå prioriteringar eller åtgärder baserat på samlade, tillgängliga data – som att lägga ned ett ärende – men juridiskt behöver det vara människor som fattar de formella besluten.

Att Palantir inte skulle kunna ta vid där andra, traditionella system behöver ge upp, faller alltså på sin egen orimlighet. Hur polismyndigheten än använder detta i praktiken.

Teknisk förmåga och politisk konsekvens

Att polisen använder system som möjliggör bred analys av stora datamängder, men samtidigt kommunicerar till brottsoffer att ”det inte går att bevisa vem som gjort vad”, skapar en legitimitetskris. Minst sagt.

Vi står inför två principiella möjligheter: Antingen används Palantirs kapacitet fullt ut – vilket väcker allvarliga frågor om proportionalitet och laglighet – eller så används de selektivt och begränsat, vilket i sin tur väcker frågan varför man över huvud taget valt just denna typ av kontroversiellt och kraftfullt verktyg, till denna höga kostnad.

För Palantir Gotham är ungefär så långt ifrån ett neutralt teknikval som man kan komma.

Teknik på kollisionskurs med rättsstaten

I svensk rätt gäller tydliga principer: legalitet, proportionalitet, ändamålsbegränsning och transparens. Tvångsmedel och intrång i den personliga integriteten ska stå i proportion till brottets allvar och det konkreta utredningsbehovet. Datainsamling ska vara nödvändig, specificerad och kontrollerbar. Dessa principer kommer till uttryck i rättegångsbalken, polislagen, offentlighets- och sekretesslagen, GDPR och EU:s AI Act.

Palantirs system är däremot byggda för ett helt annat paradigm: maximal dataintegration, bred åtkomst till korskopplad information och analys på populationsnivå. Kritiken mot Palantir i andra europeiska länder har därför huvudsakligen handlat just om rättslig och demokratisk kontroll.

Palantir är ett amerikanskt bolag och omfattas av Cloud Act, som i vissa fall kan tvinga fram utlämning av data till amerikanska myndigheter även när uppgifterna lagras i Europa. Detta står i direkt konflikt med svensk och europeisk rätt, och kan inte lösas genom avtal, eftersom avtalsvillkor inte upphäver tvingande amerikansk lag.

Därtill kommer bristen på insyn. Palantirs källkod är inte öppen. Algoritmerna fungerar som en svart låda. Det finns ingen extern granskning av hur data vägs, hur mönster identifieras eller hur riskbedömningar görs. För svenska myndigheter innebär detta ett reellt problem i förhållande till GDPR:s krav på transparens och AI Act, som ställer krav på dokumentation, spårbarhet och verifierbar tillförlitlighet i högrisk-AI-system.

Konstitutionella konflikter i praktiken

I Tyskland har detta lett till öppna konflikter. År 2023 slog den federala författningsdomstolen fast att användningen av Palantir Gotham var grundlagsstridig. Domstolen pekade särskilt på att systemet möjliggjorde okontrollerad samkörning av data från olika källor, såsom befolkningsregister och kommunikationsuppgifter, att transparensen kring vilka personer som omfattades av analyserna var otillräcklig, samt att skydden mot profilering av personer som inte var misstänkta för brott inte höll konstitutionell nivå.

Det man konkret bedömde som olagligt var alltså att människor som inte är misstänkta för något kan få sina uppgifter sammanställda, analyserade och värderade av polisen utan att veta om det, utan möjlighet att invända och utan tydliga rättsliga gränser. Staten får ett verktyg som ser samband överallt – men den enskilde har ingen insyn i när, hur eller varför just hen hamnat i systemet.

Till det så kan man fråga sig hur en myndighet som inte fullt ut kan redogöra för hur systemet fungerar ska kunna visa att databehandlingen varit nödvändig, proportionerlig och korrekt? Och om systemet används för att fatta beslut om ärendenedläggning, hur kan resonemanget bakom beslutet förklaras för medborgarna (vilket de rent krasst behöver kunna göra)?

Kostnad, beroende och digital suveränitet

Palantirs licenser är dessutom mycket dyra. Anpassningar till europeisk och nationell lagstiftning innebär ofta att centrala funktioner måste stängas av eller begränsas. Erfarenheter från Tyskland visar att stora delar av funktionaliteten förblir oanvänd, samtidigt som IT-avdelningar belastas tungt. Exit-strategier saknas ofta, vilket skapar ett leverantörsberoende som är svårt att förena med långsiktig offentlig förvaltning. Något som fått synnerligen stor aktualitet senaste tiden när insikten om vikten av digital suveränitet börjat landa. Efter fem års användning, kan polisen byta system ens om de vill?

Den politiska dimensionen

En annan problematisk aspekt är Palantirs politiska och ideologiska kontext. Företagets medgrundare och huvudägare är Peter Thiel. Han har inte bara uttryckt djupgående kritik mot den liberala demokratin utan också argumenterat för elitstyrda samhällsmodeller där folkligt inflytande spelar en underordnad roll – en samhällssyn där politisk makt bör koncentreras till en teknologisk och ekonomisk elit snarare än legitimeras genom brett folkligt deltagande.

Det är därför knappast förvånande att han ofta beskrivs som en närmast arketypisk “Bond-skurk”: en extremt förmögen teknikentreprenör med uttalat systemkritiska ambitioner och direkt inflytande över politisk makt. Thiel är nämligen en central finansiär bakom Donald Trump och JD Vance och har även finansierat kandidater och nätverk kopplade till nationalkonservativa rörelser i USA.

Detta påverkar acceptansen – och därmed legitimiteten – för användningen i en svensk rättsstat. I det nuvarande geopolitiska läget är det inte klockrent. Vill vi, givet den rådande situationen, ge mer av våra skattemedel till någon som stöttar Trump med stora summor?

Det går naturligtvis att diskutera hur man ska förhålla sig till sådana frågor – generellt och i det specifika fallet –, men någonstans bör offentlig sektor fråga sig vilka organisationer de stöttar, direkt och indirekt, samt vilka konsekvenser det kan få på sikt. Sverige existerar inte i ett vacuum, den senaste tidens uttalanden och händelser i USA har onekligen påverkat oss, exempelvis.

Det finns alltså många frågetecken kring användandet av Palantir.

För medborgarna blir det samlade resultatet otydligt, motsägelsefullt och skadar i längden deras förtroende. Om staten samlar, analyserar och korskopplar data i stor skala, men ändå inte kan – eller vill – förklara hur den arbetar och varför den misslyckas, då urholkas tilliten. Och utan tillit fungerar vare sig rättssäkerhet eller rättsstat i praktiken.

Vikten av transparens

Rättsväsendet är helt rimligt bundet av höga beviskrav, de ska inte arbeta på indicier, magkänsla eller social konsensus. De är också bundet av prioriteringar och resursbegränsningar, vilket i praktiken är ofrånkomligt. De är dessutom alltmer beroende av tekniska system som är komplexa, ogenomskinliga och svåra att förklara – ibland även för dess användare.

Inget av detta behöver nödvändigtvis vara ett problem i sig, men när dessa faktorer kombineras med en nästan total frånvaro av begriplig återkoppling till den enskilde medborgaren uppstår ett allvarligt problem.

För brottsoffret reducerar det hela processen till ett kort konstaterande: det går inte att bevisa. Vad som prövats, vad som vägts, vad som varit möjligt men prioriterats bort – allt detta försvinner. Kvar blir en känsla av att staten antingen inte brydde sig, eller inte kunde. Och i praktiken spelar det ingen roll vad som verkligen skedde, eftersom utfallet upplevs på samma sätt.

Samtidigt som man kommunicerar till medborgarna att det inte går att fastställa vem som utfört en handling, förväntas de dessutom acceptera att rättsväsendet använder system som Palantir Gotham – byggt för storskalig dataintegration, mönsteridentifiering och prediktiv analys. Ett system där man antigen använder den tekniska kapaciteten fullt ut, vilket väcker frågor om proportionalitet och rättsliga gränser, eller så används den selektivt och begränsat, vilket väcker frågan varför den då alls behövs. I båda fallen förstärks behovet av begriplig redovisning av hur och varför beslut fattas.

I Jessicas Stegruds fall är det fullt möjligt att polisen gjorde allt som rimligen kunde göras. Det är också fullt möjligt att de inte gjorde det. Poängen är att vi inte vet. Och den ovissheten är inte en olycklig bieffekt – den är en konsekvens av hur systemet valt att organisera sitt arbete och sin kommunikation.

Detta är kärnan i problemet. Inte att rättsväsendet ibland misslyckas, utan att det inte förklarar sina misslyckanden. Inte att alla brott inte klaras upp, utan att det inte går att avgöra om de ens prövats på ett sätt som står i rimlig proportion till brottets allvar.

Förtroende bygger inte på att staten alltid lyckas, utan på att den går att förstå, granska och i någon mån hålla ansvarig. När den möjligheten försvinner ersätts tillit med spekulation, och rättssäkerhet med misstänksamhet.

Det är därför ökad transparens inte handlar om välvilligt tillmötesgående från polisens sida utan om en systemkritisk nödvändighet. Först när medborgaren kan skilja det enda från det andra kan denne acceptera att staten ibland inte räcker till. Vilket i sin tur är en förutsättning för att staten ska kunna behålla det förtroende som dess legitimitet vilar på.

Jessicas Stegruds fråga – Är det rimligt? Är det ett tecken på ett fungerande rättsväsende? – kan inte besvaras med ett enkelt ja eller nej. Men så länge systemet gör det omöjligt att förstå varför ett ärende läggs ned, kommer svaret för allt fler att bli just nej. Och det är ett betydligt större problem än ett enskilt nedlagt ärende.

Läs Schweiziska försvarsmaktens utvärdering av Palantir

Rapporten i original

Rapporten översatt till svenska

(Notera att jag inte har gjort översättningen till svenska och inte heller kan läsa den i original, så jag kan inte garantera den svenska översättningens överenstämmelse med originalet. Givet det jag vet om Palantir och även om den Schweiziska försvarsmaktens utvärdering från andra källor håller jag det dock för sannolikt.) 

“It is not possible to prove who committed the act”
– on standards of proof, Palantir and the silence of the state

A discontinued preliminary investigation into sexual harassment has sparked strong reactions. When an offence does not lead to prosecution, the victim is often given a brief explanation: it cannot be proven. Yet in an era in which the justice system is simultaneously investing in powerful analytical tools capable of mapping connections across vast datasets, a question of legitimacy arises. How is the citizen to understand and relate to the distinction between serious investigative failure, prioritisation, and negligence when it is never clarified?

Read article in English

The post ”Det går inte att bevisa vem som utfört handlingen” – om beviskrav, Palantir och statens tystnad appeared first on Subversivt.

En dallrande mage under en skrynklig skjorta. På kragens insida kan man ana en rand, färgad av smuts och hudavlagringar. En illasittande kostym i polyester med en omisskännlig doft av svett som satt sig i själva tyget. Det stripiga svarta håret som kammats över huvudet för att dölja kala fläckar. Glasögon med tunna metallbågar, som ideligen glider ner för den fuktiga näsan.

Så föreställer jag mig mannen som betalar för att ha sex med anatomiskt korrekta (nåja) Barbiedockor på dockbordellen i Helsingfors. En sorglig och osmaklig figur som får utlopp för sin sexualitet på det mest tragiska sätt som jag kan tänka mig.

Sexdockor av varierande kvalitet har funnits i många år och dockbordeller är långt ifrån den nyhet som det låtit som i svenska medier. Trots detta har jag hitintills aldrig gett dem någon större uppmärksamhet. Är de patetiska? Ja. Skadliga? Osannolikt.

Äkta kärlek

När Expressen skriver om sexrobotarna är utgångspunkten ett fluffigt sockervaddsperspektiv:

En av de vackra härliga sakerna med sex är ju den personliga kontakten. Men hur skulle det kännas att ligga med någon som inte har en personlighet, någon som faktiskt bara är en docka?

Jag vet inte. Tanken att ligga med en docka känns långt borta. Men den syn på relationer och sexualitet som Expressen förmedlar klingar falskt, rent av sexualfientligt. Sex kan vara allt det där som de beskriver, men det kan också vara underbart opersonligt, syndigt lättsamt, glödande känslolöst.

Det är fint med djupa och innerliga relationer, men det är också fint med flyktiga möten. Behöver vi verkligen gradera dessa relationer? Och varför känner Expressen ett ansvar för att trycka in oss i en mall där riktigt sex anses innehålla närhet och känslor, och sex som inte lever upp till dessa kriterier rankas lägre, eller rent av är fel?

Men den syn på relationer och sexualitet som Expressen förmedlar klingar falskt, rent av sexualfientligt.

I det moderna samhället ser vi hur relationerna förändras. Vi har färre djupa relationer till människor nu än tidigare, och de relationer vi har minskar i betydelse. Samtidigt grundar sig äktenskap i en mer alltmer aktiv och villkorad kärlek; man fortsätter att vara tillsammans för att man väljer att vara det, och man kan alltid välja om. Detta har skapat acceptans för framväxten av en uppsjö av nya relationskonstellationer, som stjärnfamiljer och polyamorösa relationer. Det har även förändrat premisserna för när, hur och med vem man har sex.

Men med robotar? Är inte det att ta det ett steg för långt? Att rasera själva det fundament som samhället bygger på? Och tänk om vi skapar starka relationer med dem (vilket vi sannolikt kommer att göra). Kommer robotarna att ersätta mellanmänskliga romantiska relationer? Är det i så fall ett problem?

Ja, det beror naturligtvis på vem man frågar.

Många är, minst sagt, negativa till konceptet. Kathleen Richardson, professor i etik och forskare inom kulturella aspekter på robotar och AI, har startat en kampanj mot sexrobotarna. Hon framhåller att vår förmåga att forma stabila, långvariga och meningsfulla interpersonella relationer är i fara. En utveckling (eller snarare, enligt Richardson, regression) som kommer att förstärkas av sexrobotarnas entré.

Nej, säger visionären David Levy (inte utan viss entusiasm), världen kommer att bli en lyckligare plats, tack vare robotarna. I sin bok Love and Sex with Robots, beskriver han hur människor som saknar kärlek och samvaro kommer att kunna få det. Han ser en uppsjö av potentiella användningsområden och förutspår att det bara är en tidsfråga innan sexrobotar är vanligt förekommande och accepterade.

Att säga: ”Du får inte köpa en docka, i stället ska du gå i terapi så att du blir mer lik oss andra”, är lika paternalistiskt som antiliberalt.

Vi (samhället) kan naturligtvis motarbeta eller förbjuda det vi anser vara fel sorts relationer, för att de inte anses äkta eller för att vi finner dem osmakliga. Det är lätt att ta strid mot det man ogillar.

Resonemanget om äkthet påminner mig om andra diskussioner. Är till exempel den vänskap som utvecklats och ”enbart” finns på Facebook mindre värd än den som påbörjats på en blöt fest, en arbetsplats eller över staketet en solig dag? Efter över ett årtionde med Facebook är jag benägen att säga nej. Det är inte hur jag träffade mina vänner eller hur jag kommunicerar med dem som är avgörande för djupet i vår relation eller det värde jag sätter på vår vänskap.

Så om någon skulle känna sig älskad av roboten, går det verkligen att avskriva det som en ”oäkta” känsla? Och vad har det för betydelse? Med vilken rätt kan jag neka människor upplevelsen av kärlek, samvaro eller sexualitet, bara för att jag finner det osmakligt? Speciellt som vi talar om dockor, som inte ens i teorin måste göra avkall på sig själva för att finnas där för en människa.

Kanske handlar den stora frågan när det kommer till sexrobotar om vilken rätt vi anser att människor har till njutning, och kanske viktigare, vilken rätt till upplevelsen av kärlek.

Richardson är minst sagt skeptisk: ”Pedofiler och våldtäktsmän, människor som inte kan bygga relationer – de behöver terapi, inte dockor.”

Att säga: ”Du får inte köpa en docka, i stället ska du gå i terapi så att du blir mer lik oss andra”, är lika paternalistiskt som antiliberalt. Alla människor har inte samma strävan och alla vill inte ha – och finner det inte lika värdefullt med – mänskliga relationer. Ett förbud drabbar också dem som vill ha en sexrobot som ett komplement, i missriktad lojalitet med dem som ser den som ett substitut, och som potentiellt hade mått bättre av en annan lösning.

Jag kan inte låta bli att tänka på alla de länder där homosexualitet eller otrohet är förbjuden. Vi förfasar oss, men hur skiljer sig dessa länders önskan om att styra sexualiteten från vår önskan att göra det? Med vilken rätt försöker de – eller vi – sätta upp kriterierna för vad samtyckande vuxna gör?

Digisexualitet – snart i ett hem nära dig

Homosexualitet. Bisexualitet. Sadomasochism. Transsexualism. Företeelser som en gång ansågs vara sjukdomar eller rent av brott, ses nu som (mer eller mindre) normala variationer i västvärlden. Som om man lyft på ett tungt, blött täcke som legat över sexualiteten och släppt in ljuset.

De flesta människor är överens om att det är en positiv utveckling. Men att acceptera digisexualitet, människor som föredrar artificiellt sex framför sex med människor, anses vara en helt annan sak.

Det är det förmodligen inte, säger mitt intellekt nytert. Det handlar nog bara om att digisexualitet är nytt och ovant. Det skrämmer dig, så som det okända gärna gör. Jag dyker ned i smutsen och det osmakliga. Och plötsligt ser jag små glimrande fragment av möjligheter.

Robotar, skräddarsydda för att möta människors önskningar och lustar, har potential att ge oss oändliga möjligheter att utforska våra sexualitet. I lugn och ro kommer vi att kunna pröva och bekanta oss med olika ställningar, träna upp vår teknik eller omsätta fantasier till verklighet. Och om finska försvarsmakten köper in virtuella simulatorer för att öva krig, kan väl finska oskulder gå till dockbordeller för att öva innan de tar steget att vara med en ”köttpartner”?

Förmodligen är en positiv bild av robotsex enbart en Netflix-produktion bort.

Flera forskare menar att allteftersom tekniken blir mer sofistikerad, kommer fler människor att se artificiellt sex som en signifikant del av sin sexuella identitet. Och med tanke på de positiva effekter för sexleksaksindustrin som Sex and the City och 50 nyanser av honom medfört, är förmodligen en positiv bild av robotsex enbart en Netflix-produktion bort.

Jag antar att det innebär att jag en dag kommer att betrakta mitt nuvarande sexliv med samma överlägsna småleende som jag i dag ägnar 70-talsporr. Tanken är lika delar skräck och förtjusning. Vad finns bortom det kända?

”A business like this would destroy homes”

Men är då sexrobotar och dockor bara harmlösa sexleksaker? Gör jag det för enkelt för mig genom att betrakta det som en sexualmoralisk fråga i första hand?

Kritiken mot fenomenet kokar ned till att det är antisocialt, ociviliserat och en fara för alla kvinnor, barn och samhällets sammanhållning. I Houston argumenterades det emot öppnandet av en robotbordell: ”A business like this would destroy homes, families, finances of our neighbors and cause major community uproars in the city.”

Det är naturligtvis bara antaganden från deras sida, och de upprörda rösterna slår mig som oproportionerliga i relation till mer realistiska bedömningar av den fara och de störningar som dessa sexrobotar rimligen kan orsaka. Med andra ord, frågan bär tydliga spår av att ha drabbats av moralpanik.

Kriminologen Nina Rung påstår frankt att männen som besöker dessa dockbordeller kommer ”använda våld, förnedring och hat mot en kvinnokropp som aldrig kan säga nej”.

Hennes uttalande målar upp en förskräcklig bild av mannen och hans sexualitet. Varför köper män sex i syfte att förnedra, skada och förstöra? Och om man kan skada en kvinnokropp i form av en docka, finns det då inte risk att sexuellt våld mot kvinnor normaliseras?

Frågan bär tydliga spår av att ha drabbats av moralpanik.

När jag med stigande intresse läser Teela Sanders forskning inser jag att själva utgångspunkten är felaktig – män i allmänhet köper nämligen inte sex på dessa grunder – och därmed finns sannolikt inte heller någon sådan risk. Det är förvisso sant att vi inte vet varför människor går till dockbordeller eller hur de agerar där. Men vi vet en del om varför män generellt köper sex. I Paying for Pleasure, redovisar Sanders sina forskningsresultat i frågan, och dessa pekar tvärt emot de upprörda kritikernas påstående.

I stället för att klumpa samman män till en homogen grupp, väljer Sanders att differentiera mellan olika sorters sexköpare. Utifrån det kan hon konstatera att långt ifrån alla män som köper sex är en del av ett patriarkalt system som vill, eller njuter av, att förtrycka kvinnor. De flesta män som köper sex är inte våldsamma, drivs inte av misogyni och är inte ens nödvändigtvis på jakt efter sex i första hand, utan snarare efter intimitet och närhet.

Jag köper inte teorin om en ideologisk misogyni, omfattande alla män, där ideologin anses rättfärdiga och bevara kvinnor som underordnade i ett patriarkalt system. Ja, det finns naturligtvis män som hatar kvinnor. Ja, det finns sexism, förtryck och diskriminering. Men för en gångs skull är det motiverat att säga: ”Inte alla män.”

Traditionella förenklingar av komplexa sammanhang och generaliseringar har alltså blandat samman män som är våldsamma och misogyna med män som inte är det. Inte undra på att det blir rörigt, och att bilden av mannen är så splittrad.

Kvinnor har kunnat uppskatta sexleksaker i över femtio år, och betraktas då ofta som frigjorda och i bejakande av sin sexualitet. Men mannens användande gör honom till en ociviliserad snuskhummer. Man ser det som självklart att män försöker ha sex, men de som har sex med män ska fördömas (slampiga kvinnor) eller förbjudas (dockor och sexrobotar).

De flesta män som köper sex är inte våldsamma, drivs inte av misogyni och är inte ens nödvändigtvis på jakt efter sex i första hand.

En stor del av kritiken handlar om de fysiska dockornas utseende. De är för snygga, eller motsvarar inte verkliga kvinnor i tillräckligt hög grad. Deras bröst är för stora, midjan är för smal och hon har för lite kläder på sig.

Medan de kvinnliga dockorna ”slutshamas” går de manliga dockorna under radarn. Ingen skriver om deras stora kukar och lösaktiga klädstil. Hur en kvinna kan göra precis vad hon vill med honom. Ingen frågar sig om hon kommer att välja att misshandla honom, eller vad detta kan göra med vissa kvinnors misandri.

Jag är minst sagt bekymrad över dessa ytliga och generaliserande beskrivningar, som bygger på en daterad idé om manligt och kvinnligt, där manlig sexualitet är destruktiv och okontrollerbar, och kvinnlig sexualitet behöver skyddas från den manliga. Helt uppenbart hindrar de oss från att se kvinnan som köpare och dockan som manlig, och mer alarmerande: mannen som offer och kvinnan som förövare.

Förbjuda det som förbjudas bör

Denna sexistiska syn på dockor och sexrobotar återkommer gång på gång. När föreningar som Sveriges Kvinnolobby, Roks och Unizon kräver förbud talar de genomgående om män som köpare av kvinnliga dockor. Och de frågar sig: ”Varför är män villiga att betala tiotusentals kronor för en robot som lyder deras minsta befallning?”

Det är en felaktigt ställd fråga. Det de borde fråga sig är: ”Varför är människor villiga att betala tiotusentals kronor för en robot som lyder deras minsta befallning?” Dels för att inte göra en oriktig generalisering och dels för att inte osynliggöra den kvinnliga sexualiteten och dess natur på ett misstänkt antifeministiskt sett.

Mänsklig sexualitet är mångfasetterad. Vad, hur och när man vill ha sex varierar och omfattar allt från byrålådor fyllda med leksaker, till romantik, till ”knapplösa knull”. Att förutsätta att kvinnor inte skulle kunna vilja ha en sexrobot är absurt. Som att kvinnor egentligen inte skulle vilja ha sex. Och om de mot förmodan skulle vilja det så krävs djupa känslor, doftljus och ögonkontakt.

Marknaden för sexleksaker omsätter cirka 15 miljarder dollar på år. Och det är kvinnorna som handlar mest. Det finns något för varje kvinna, att använda ensam eller tillsammans med en eller flera partners. Inklusive dockor.

Visserligen kräver nästan dagens konstruktion att kvinnan är ovanpå och det är hon som behöver göra arbetet (något jag förutsätter är en bugg snarare än en feature). Men steget från en man i byrålådan till en man i klädskåpet, är förmodligen inte vidare långt.

Det är ett långt större brott att skapa och upprätthålla moraliska tabun på sexualitetens områden, än vad det är att ha sex med en docka.

Levys förutsägelser om äktenskap mellan människor och robotar har redan slagit in. Människor gifter sig för närvarande med dockor, robotar och till och med hologram. Det är hög tid att förbjuda det, som förbjudas bör. Men det är inte helt enkelt att komma till en punkt där det är självklart att förbjuda dockor och sexrobotar.

Om vi vill förbjuda dem på grund av rädslan för misogyni så kräver det att vi accepterar att den feministiska teorin om ideologisk misogyni är sann, eftersom män (och sannolikt även kvinnor) sällan köper sällan sex utifrån en medveten misogyni eller önskan om att vara överordnad.

Om vi vill förbjuda dem för att vi tror att de skulle skada dockorna och sedan upprepa det på verkliga människor, så måste vi anta att de som köper sex av en docka gör det av helt andra orsaker än vad de köper sex av en människa, eftersom sexköparen sällan skadar sexsäljaren fysiskt, och inte heller har lust att göra det.

Och skulle vi, slutligen, vilja förbjuda dem för att vi är rädda för att de kommer påverka mänskliga relationer negativt, så måste vi bortse från att det i dagsläget inte finns några bevis varken för eller emot att vårt sätt att behandla och interagera med robotar påverkar hur vi behandlar och interagerar med andra människor. Och vi måste också anta att det kulturella skiftet som vi ser när det kommer till relationer enbart är av ondo.

Samtidigt finns det människor som far verkligt illa i sex- och porrbranschen, av övergrepp och av trafficking. Att under dessa förutsättningar fokusera på män (och enbart män) som har sex med själlösa dockor kan då inte ses som något annat än poserande, snarare än en verklig vilja att åstadkomma en positiv förändring.

Mycket enklare än en Tinderdejt

Förändrade normer, som gör att kvinnor kan köpa sexleksaker, är positiva och frigörande. Kvinnor i kontroll över sin egen njutning och sin egen lust. Vi behöver inte vänta på att en man ska vilja ha sex med oss, vi kan stilla våra behov på egen hand. Och som glamourmodellen Jessica Ryan säger om sin sexrobot: ”As a female – it’s so much easier than a Tinder-date.”

Sexroboten skulle alltså kunna ses som emancipation på riktigt. Mannen blir ett val, inte ett nödtvång för att stilla sexuella lustar. (Och försvaret av dockorna blir då feminism.)

Jag går in på RealDolls hemsida och komponerar, med viss omsorg, en egen sexrobot. Slutpris: $12,873 (cirka 119 000 kronor). Jag köper den inte, men jag konstaterar att tanken på en sexrobot kan vara lika uppiggande som tanken på en ny dildo.

Mina fördomar om sorgliga män som har sex med dockor verkar helt enkelt inte stämma. Inte heller påståenden om att det handlar om misogyna män som exploaterar kvinnliga kroppar. Det handlar inte ens bara om män. Och det är symtomatiskt för debatten. Det handlar om moralism och antaganden i första hand, inte om fakta och förståelse.

Visst kan vi förbjuda sexrobotar bara för att vi inte gillar dem. Men jag är fullt och fast övertygad om att det är ett långt större brott att skapa och upprätthålla moraliska tabun på sexualitetens områden, än vad det är att ha sex med en docka. Idén att förbjuda dem – med den kunskap vi har idag – är lika sexualfientlig som absurd.

Först publicerad i Timbros Smedjan (2019-04-29)

The post Sexrobotar – hot eller möjlighet? appeared first on Subversivt.

I en grön liten bok, stor nog att få plats i en kappficka, utvecklar filosofen Erik Ryding sina tankar om att luras utan att ljuga. Jag hittade den i ett olåst skåp när jag gick på gymnasiet och införlivade den raskt i min personliga förmögenhetsmassa. Under en tid fann jag det underhållande att luras, samtidigt som jag nogsamt undvek att ljuga.

Snart skulle jag dock inse att metoden, att bryta mot språkliga konventioner och dra nytta av mottagarens tolkningsmönster, hade en tydlig brist: Eftersom människor vanligtvis kommer ihåg sin tolkning av det sagda, snarare än de ord som faktiskt uttalades, så spelade distinktionen ingen roll. Jag kanske inte hade ljugit, men de upplevde att jag hade gjort det. Och när det kommer till relationer är den skillnaden enbart semantisk. Mitt experiment fick ett hastigt slut.

När jag såg den kritik som riktades mot Annie Lööf (C) efter valet påmindes jag om Rydings bok. På ledarsidor och sociala media stod det klart att hennes budskap hade tolkats på väldigt olika vis i en fundamental fråga: Hade Lööf lovat att prioritera en alliansregering före en isolering av Sverigedemokraterna, eller hade hon tvärtom lovat att prioritera isolering av Sverigedemokraterna framför en alliansregering?

Språket är politikernas viktigaste verktyg för att överföra information till medborgarna. Men språket kan också användas för att förleda, förvanska och förvränga. Sällan är språket så viktigt och känsligt för nyanser som när det används för att övertyga eller propagera. Använde då Lööf språket för att luras – rentav ljuga – eller är orsaken bakom upprördheten bristande tydlighet och (illvilliga) tolkningar?

Tre löften

Vissa menar att det i alla fall inte kan handla om otydlighet. Till exempel skrev Isobel Hadley-Kamptz att Annie Lööf (och Jan Björklund):

”[…] varit väldigt tydliga under hela valrörelsen med att de varken tänkte sitta i eller släppa fram en regering som var beroende av Sverigedemokraterna.”

Hadley-Kamptz, och flera med henne, har en poäng. Annie Lööf har mycket riktigt sagt, eller lovat, att hon inte ska ge Sverigedemokraterna inflytande. I SVT Nyheter (4/7): ”Vi kommer aldrig att samarbeta med SD”. I Det politiska spelet i P1 (21/8): ”C kommer aldrig söka stöd från SD.”

 Människor vanligtvis kommer ihåg sin tolkning av det sagda, snarare än de ord som faktiskt uttalades.

Hon har dock även sagt att hon ska rösta bort Löfven och Socialdemokraterna. I DN (30/6): ”Jag är här för att byta ut Stefan Löfven som statsminister.”

Och hon har sagt att hon ska verka för en alliansregering med Ulf Kristersson som statsministerkandidat. I DN (23/8): ”Jag vill hålla ihop Alliansen och jag vill bilda en alliansregering.” Och: ”jag [har] en statsministerkandidat […] och det är Ulf Kristersson.”

I sitt försvar av Lööf sätter dock Hadley-Kamptz fingret på betydande otydlighet:

”När jag söker i mediearkiven hittar jag minst ett par uttalanden i veckan under hela valrörelsen från Lööf som i lite olika ordalag förklarar att hon inte under några omständigheter kommer stödja sig på SD.” (mina understrykningar)

Lööf använde ett flertal olika ord och fraser för att beskriva sin inställning till Sverigedemokraterna. Vad hon däremot inte gjorde var att tydliggöra vilken betydelse hon lade i de olika begreppen, eller vad dessa löften skulle innebära i praktiken.

Ett mischmasch av politiska begrepp

Låt oss ägna en stund åt vad Annie Lööf faktiskt sade. Hon har sagt att hon ”inte kommer söka stöd från SD”. Inte heller kan hon tänka sig att samarbeta med dem, vara beroende av dem eller ge dem inflytande.

Begreppen används (nästan) ekvivalent i debatten, men det är de inte. I alla fall inte om man ska tillskriva Svensk ordbok ett värde (och det ska man): Stöd handlar, enligt den lexikala betydelsen, om att hjälpa någon. Beroende av, det vill säga att på ett avgörande sätt påverkas av något eller någon, är närliggande, men inte ekvivalent med, att behöva. Samarbete handlar om att arbeta tillsammans för ett gemensamt syfte.

Man kan alltså få stöd av någon utan att vara beroende av denna eller behöva dennes stöd. Och man kan får eller behöva stöd, utan att för den sakens skull samarbeta.

Lööf skiljer också mellan aktivt och passivt stöd, där skiljelinjen går vid behovet av Sverigedemokraternas röster. Aktivt stöd innebär att man är beroende av Sverigedemokraternas röster för att vinna en omröstning, passivt stöd är om man får rösterna, men inte behöver dem (en tolkning av begreppen som inte är given). Enbart den senare sortens stöd är acceptabelt, enligt Lööf.

Ett annat exempel är när Lööf får frågan: ”Kan ni släppa fram en regering om ni vet att den regeringen kommer behöva stöd av SD för att få igenom sin politik?”

Hon svarar: ”[Det] innebär att Moderaterna då skulle lämna Alliansen för att söka stöd, förhandla, med Sverigedemokraterna.” (mina understrykningar)

 Det är inte givet att den som behöver stöd (röster), också förhandlar och kompromissar med just Sverigedemokraterna för att då detta stöd.

Förhandla innebär att överlägga i syfte att utarbeta överenskommelse av kompromisstyp, enligt Svensk Ordbok. Det innebär att man kan tänkas riskera att kompromettera sina egna värderingar. Men det är inte givet att den som behöver stöd (röster), också förhandlar och kompromissar med just Sverigedemokraterna för att då detta stöd, vilket antyds av hennes svar.

På samma vis blandas begrepp som samtala, att tala med en annan person för att utbyta synpunkter, med förhandla och samarbeta, att arbeta tillsammans med andra för ett gemensamt mål.

Det är naturligtvis inte bara Lööf som gör sig skyldig till att blanda samman begreppen. Media är ofta inte ett dugg bättre:

”Trots Moderaternas upprepade besked om att de är beredda att samtala med Sverigedemokraterna viker inte Centerledaren Annie Lööf. – Vi har inte ändrat oss en tum, vi kommer inte att förhandla eller samarbeta med SD”, skriver SvD.

Är det Lööf som blandar samman samtala med samarbeta, eller är det SvD? Det framkommer inte.

Förhållandena är knappast idealiska exempel på ”tydlighet”.

Att inte ge Sverigedemokraterna inflytande hade kunnat vara valrörelsens slogan, från vänster till höger. I allmänhet talade man om det som att det vore möjligt att uppnå i realiteten. Sakförhållande: Sverigedemokraterna hade 49 riksdagsmandat och därmed odiskutabel möjlighet att påverka utvecklingen, vilket är själva definitionen av inflytande, enligt Svensk Ordbok.

Det är något Lööf också bekräftar i DN: ”Sverigedemokraterna har ju större parlamentariskt inflytande i riksdagen än vad Centerpartiet har. […] De har inflytande i alla de organ som man får om man sitter som ett parti i Sveriges riksdag.”

Det är dessutom så att Sverigedemokraternas röster har påverkat utfallet i riksdagen och därmed regeringens möjligheter att bedriva sin politik i en rad frågor. Jan Teorell, professor i statsvetenskap, har granskat Sverigedemokraternas röstningsmönster och konstaterat att de historiskt ofta har gett sitt stöd till den sittande regeringen, men att det under de senare åren har skett en förändring då de i högre grad valt att stödja Alliansen. Exempelvis i början av förra mandatperioden, när Alliansen och Sverigedemokraterna röstade igenom Alliansens budget. Det måste, med Annie Lööfs definition, ses som ”aktivt stöd” – vilket alltså är oacceptabelt.

Så den allmänna åsikten är att man inte kan tillåta att Sverigedemokraterna får inflytande, samtidigt som de bevisligen har inflytande i och med sina mandat. Och man ska inte vara beroende av Sverigedemokraterna för att få igenom sin politik, samtidigt som det gång på gång uppstår situationer där den som vill få igenom sin politik inte kan göra det utan Sverigedemokraternas stöd.

Förhållandena är knappast idealiska exempel på ”tydlighet”.

Begreppsotydligheter är en del av det politiska språkets natur.

Men kan man kräva att en politiker ska vara så noggrann med orden, utan att man själv blir en petimäter?

Journalisten Gunnar Fredriksson, författare av det klassiska verket Det politiska språket, skulle nog anse det. Han understryker att sådana begreppsotydligheter är en del av det politiska språkets natur. Att det ofta är oklart, motsägande och tvärsäkert. Att ett sådant språk med nödvändighet måste innehålla vaga och mångtydiga termer, motsägande satser och till och med direkt nonsens. Inte heller tycker han att det är rimligt att hålla på och exakt försöka definiera de vokabulär som vi använder i vardagligt tal. ”Människolivet är för kort”, menar han.

Och det är sannolikt också därför som en enkel analys av ordens denotation, deras ”egentliga” lexikala betydelse, faktiskt inte har fört oss närmare svaret på frågan vad Lööf verkligen menade.

Problemet är att väljarna inte vet det heller. Och om väljaren inte har den informationen – hur ska de kunna bilda sig informerade uppfattningar och göra självständiga val?

Goddag yxskaft

Lööf uttalade sina löften många gånger – inget inflytande till Sverigedemokraterna, ja till alliansregering, nej till Löfven – om än i olika termer. Även om det om det finns en otydlighet i exakt vad respektive löfte innebar på en konkret nivå, så finns det inget som pekar på att hon inte menade det hon sade.

Hon uttalade däremot inte hur dessa löften skulle prioriteras i förhållande till varandra om det skulle visa sig vara omöjligt att infria alla. Hur oviljan gentemot Sverigedemokraterna stod sig i förhållande till önskan om en alliansregering och en sammanhållen borglighet.

SvD:s Jenny Stiernstedt gjorde ett försök att reda ut saken. Men när hon frågade Lööf hur Centerpartiet skulle rösta om Ulf Kristersson försöker vinna stöd för en moderat enpartiregering, svarade Lööf inte på frågan. I stället sade hon:

– Då är jag ganska trygg med att Ulf har sagt att han vill bilda regering med Alliansen.

Stiernstedt påpekade att väljarna vill ha svar, varpå Lööf svarade:

– Jag har sagt att C inte kommer att vara i samma regeringsunderlag som SD.

Och på frågan om hon är beredd på att rösta nej till en regering med bara Moderaterna sade hon:

– Jag kommer att rösta ja till en alliansregering.

Goddag yxskaft.

För att undkomma frågan försöker hon i slutligen avfärda den som irrelevant.

– Jag tycker att man tar de här resonemangen till absurdum.

Lööf vill inte svara på frågan. På goda grunder.

Om hon hade uttryckt att hon vill isolera Sverigedemokraterna på bekostnad av allianssamarbetet, så skulle det ha tilltalat vissa väljare.

I avhandlingen Valretorik: Om politiskt språk i partipropagandan (Håkansson, 1999), förklaras hur politiker tvingas gå en retorisk balansgång mellan att vara tydliga och särskiljande från andra partier i konkreta frågor, och att undvika att bli allt för konkreta. Den politiker som är alltför konkret kan både alienera potentiella sympatisörer, och lättare beslås med lögn i efterhand.

För Lööf innebär detta att om hon hade uttryckt att hon vill isolera Sverigedemokraterna på bekostnad av allianssamarbetet, så skulle det ha tilltalat vissa väljare. Samtidigt skulle hon ha riskerat att alienera dem som ansåg att prioriteringsordningen borde vara den omvända – eller tvärtom, ifall hon hade sagt att hon tycker en alliansregering är viktigare än att isolera Sverigedemokraterna.

Sannolikt landade hon i den rimliga slutsatsen att det därför skulle vara för kostsamt att uttrycka en sådan prioritering. Som Fredriksson understryker: det politiska språket är till sin natur rationellt, inte ondskefullt eller dåligt.

Detta är också i linje med nationalekonomen James M Buchanan och public choice-teorin, som lär att man bör utgå från att politiker (liksom väljare) är rationella och nyttomaximerande människor. Därför är det givet att de analyserar kostnader och vinster inför varje val. En politiker är inte, och kan inte förväntas vara, en upplyst altruist.

Utifrån detta kan man alltså hävda att Annie Lööfs agerande var adekvat. Om vi vill finna någon att klandra för det faktumet, så handlar det snarare om det politiska systemet i sig, än de politiker som verkar inom det.

Konsten att luras utan att ljuga

Lööf kände naturligtvis till att det fanns en risk för att hon skulle tvingas välja mellan sina löften. Det gör dem dock inte till lögner. Det är snarare en fråga om när gränsen för intellektuell och moralisk ohederlighet passeras, en ”etikettfråga”, enligt Fredriksson.

När det kommer till den moraliska aspekten går det att argumentera för att hon har uttryckt sig på ett vis som bryter mot de underförstådda språkliga konventioner som styr vår kommunikation.

Enligt Ryding (han med den gröna boken) finns det ett antal mekanismer som kan leda till att mottagaren blir lurad, även om ingen lögn har uttalats. De viktigaste är att mottagaren tolkar meddelandet så att resultatet blir fel, eller lägger till egna falska påståenden till budskapet.

Det var sannolikt detta som skedde när Lööf uttalade sina löften. Utifrån sin egen förförståelse kompletterade väljarna budskapet med sina egna föreställningar (en sorts falska påståenden) om hur hon skulle prioritera mellan dem i fall det blev aktuellt. En sådan prioritering verkar inte ha uttalats, men förförståelsen skapar en upplevelse av självklarhet. Tolkningen av hennes prioriteringar införlivades av mottagarna som en del av Lööfs budskap, utan att väljarna noterade att det var just deras tolkning, inte det faktiska uttalandet.

En del väljare förutsatte att Alliansen var ett grundläggande postulat, där alla sakfrågor (inklusive relationen till Sverigedemokraterna) sågs som underordnade. Till exempel underströk Lööf upprepade gånger vikten av Alliansen och att de olikheter hon ser inte är kritiska för samarbetet. Det var alltså inte ett orimligt antagande att hon skulle prioritera Alliansen, något som ökade sannolikheten för att väljarna skulle bli lurade – utan att någon lögn yttrats.

Den som gör ett sådant ohederligt urval, den som utelämnar väsentlig information, bryter mot våra språkliga konventioner

Fredriksson konstaterar krasst att det är en vanligt förekommande strategi inom ramen för den politiska retoriken att politiker väljer ut den information som är relevant för att få väljarna att rösta på henne eller honom.

Samtidigt: den som gör ett sådant ohederligt urval, den som utelämnar väsentlig information, bryter mot våra språkliga konventioner, påpekar Ryding. Och detta leder i sin tur till att väljarna blir vilseledda och lurade.

När Annie Lööf säger: ”mitt huvudfokus är att hålla ihop Alliansen och byta ut Stefan Löfven och forma en alliansregering”, gör de språkliga konventionerna att mottagaren tolkar det som att de har fått all relevant information om hennes ståndpunkt. De tolkar det definitivt inte som att det kan finnas ett gigantiskt förbehåll av typen: ”så länge jag inte behöver ha någon sorts relation till Sverigedemokraterna”. (Förutsatt att de inte har en förförståelse som säger att just detta förbehåll är den enda rimliga tolkningen.)

Lööf har därmed gett väljarna en uppfattning av situationen, som kan ha fått vissa att lägga sin röst på ett annat parti än vad de kanske skulle ha gjort om de hade känt till allt det Lööf kände till. Det är, enligt Ryding, själva definitionen av att luras. Och därmed är det också att motverka demokratins idé: väljarnas rätt att göra fria och informerade val.

Ansvarsfrågan

Professor emeritus Erik Åsard bekräftar min analys den nyutkomna boken Politik och retorik (2018). Han konstaterar att det finns stora skillnader mellan Lööfs retorik kontra verkligheten och att hon ofta framstår som ytterst otydlig. Han nämner en uppsjö av motstridiga ståndpunkter och en ovilja att erkänna målkonflikter som lämnar väljarna i ovisshet (miljöpolitiken är ett exempel).

Fredriksson konstaterar lakoniskt att politiker ständigt måste uttala sig utifrån motstridande intressen, och ofta förneka att de är motstridande.

Som en skolad politiker förstod hon naturligtvis att hon skulle komma att feltolkas och hon gjorde ett medvetet val att låta det ske.

Men om Lööf bara har agerat inom givna ramar för det politiska språket – har då inte väljarna sig själva att skylla? Det är ju väljarna, inte Lööf, som har gjort de felaktiga tolkningarna och de oriktiga kompletteringarna. Det var väljarna som inte nöjde sig med vad hon de facto sade, utan lade till sin egen förförståelse. Som Ryding formulerar det: ”Avger man korrekt rapport om en fjäder, rår man inte för, om den sedan växer till sju hönor.”

Det kan man tycka, men det skulle i så fall kräva en rätt snäv och formalistisk uppfattning om både kommunikation och moral.

Det är nämligen inte rimligt att välja ut en av kommunikationens beståndsdelar, i det här fallet orden, och påstå att just de skulle vara avgörande för betydelsen. Andra faktorer, som språkliga konventioner, sammanhang, kroppsspråk och så vidare, är minst lika viktiga.

Inte heller är det rimligt att Lööfs val att (inte) uttrycka sig tydligt skulle ge henne ett moraliskt frikort. Som en skolad politiker förstod hon naturligtvis att hon skulle komma att feltolkas och hon gjorde ett medvetet val att låta det ske.

Medan Fredriksson ser det som en oundgänglig del av det politiska språket, så understryker Ryding att den som väljer att kommunicera med någon annan, också har ett moraliskt ansvar gällande hur dessa uppfattar budskapet. Därmed menar han, är Lööf lika ansvarig för denna feltolkning som om hon uttryckligen skulle ha sagt det väljarna trodde att hon sade. Väljarna som feltolkade är utan ansvaret.

Hon är en politiker

I en ledare i DN menar tidningens ledarredaktion att Lööfs agerande är värt respekt. I texten – där man anklagar högern för att inte lyssna till vad Lööf faktiskt sade – lyssnar man inte heller till vad Lööf faktiskt sade, utan utgår från samma ohederliga urval som Lööf själv gjorde under valrörelsen:

”Nej, C och L har varit både konsekventa och tydliga i sin inställning till Sverigedemokraterna. Röstar de på onsdag nej till Ulf Kristersson agerar de efter valet som de lovade att de skulle göra före. För det förtjänar Björklund och Lööf i så fall inget annat än respekt.”

En rimligare syn är att respekt förtjänar den som handlar rättrådigt och med integritet. Som ger väljarna all relevant information – som exempelvis att avskiljandet av Sverigedemokraterna är överordnat allt annat – och sedan tar konsekvenserna av det. Att ge ett antal olika löften, å andra sidan, och sedan enbart leva upp till ett av dessa löften när de visar sig svårförenliga, passar svårligen in på definitionen.

Det är något som också antyds i Åsards analys. Han menar att Lööf ofta skildras i medierna som en ledare med principer, som tar ställning och strider för sina övertygelser – men också att den bilden saknar substans. Hon är inte tydligare eller mer principfast än någon annan politiker. Hon slarvar med språket, svarar inte på vissa nyckelfrågor som ställs och hon har avstått från att erbjuda tydliggörande information. Och även om hon inte ljuger, så använder hon språket för att luras.

Så det må vara moralfilosofisk tvivelaktigt, men som Fredriksson påpekar, är det också en oundgänglig del av det politiska språkets natur. En person som väljer att avvika från det politiska språket och dess tvetydigheter, motsägelser och vaghet, skulle knappast bli långvarig inom politiken.

Annie Lööf är varken karaktärsfast eller omoralisk. Hon är en politiker. Med allt vad det innebär.

Texten var först publicerad i Smedjan (2019-01-13). 

The post Konsten att luras utan att ljuga appeared first on Subversivt.

Göm skräckfilmerna, glöm sexleksakerna, raka armhålorna och på med cykelhjälmen. Nätet vi nyss förknippade med ohämmad frihet har fyllts av prunkande nymoralism och skenande kontroll. Och kanske är de största skurkarna vi själva.

”Du får det här meddelandet eftersom du är administratör för en blogg på Blogger som har konstaterats ha barnförbjudet innehåll. […] Efter den 30 juni 2013 kommer vi att tillämpa denna policy och ta bort bloggar med barnförbjudet innehåll och bloggar där annonser för barnförbjudna webbplatser visas.”

Det barnförbjudna innehållet som Blogger refererar till är förmodligen de bilder på nakna människor som Jesper publicerar på sajten Bodypalace.se Men han vet inte. Han har inte fått mer information än så.

– Många tycker att kroppen är något man ska hålla för sig själv, eller att det är något äckligt som väcker anstöt. Många förknippar naket med med sex, funderar han.

Artikeln publicerad i Magasinet Neo #5 – 2013.

The post Ajabaja 2.0 appeared first on Subversivt.

When I use a word, Humpty Dumpty said in a rather scornful tone, it means just what I choose it to mean – neither more nor less. // Lewis Carroll

Verkligheten kan i varje given situation tolkas utifrån ett flertal olika perspektiv. Syftet med bilden är att illustrera hur samma fenomen kan interpreteras på varierande sätt och att dessa tolkningar bör ses som komplement snarare än motsägelser eller som uteslutande. Att påstå att bilden endast föreställer en av vas, att varje fenomen har en och endast en förklaring, visar på en begränsad horisont inför en mångfacetterad och komplex värld.

När man ställer sig frågan om vad bilden föreställer finns det således inget entydigt svar, än mindre då tolkningen är beroende av den relativa utgångspunkten. Det finns möjligen även en underliggande tolkning av bilden. Vad förmedlas om samhället och dess institutioner genom denna bild? Vilket budskap sprids, vad säger motivet och dess komposition om vår omvärld? Bilden kan således tolkas på många olika vis. Det existerar dock ingen essentiell tolkning, snarare kan man säga att alla tolkningar är sanna ehuru vissa är mer sanna än andra.

Det grekiska ordet hermeneuein tenderar att översätts med orden ”att tolka”. Därmed är också kärnan i begreppet fångat eftersom dagens hermeneutik innefattar något synnerligen grundläggande för den mänskliga naturen: att tolka och förstå. Att tolka är ej enbart allmänmänskligt, det är även en nödvändighet på grund av att vi ständigt hamnar i situationer som kräver sammanhang, gestaltning, en känsla av fullbordan.

En av hermeneutikens epistemologiska utgångspunkt skulle kunna vara ett påstående om att verkligheten alltid ses och studeras utifrån olika aspekter och att det därmed är omöjligt att ställa sig autonom i förhållande till sitt själv när man studerar den. Hur vi tolkar och förstår betingas således alltid av att vi är historiska varelser.

Hermeneutik kan diskuteras och beskrivas utifrån ett flertal olika aspekter som alla har olika immanenta betydelser, men ändå är förenade. Den första aspekten kan karaktäriseras som ontologisk (allmänfilosofisk), den andra som epistemologisk och slutligen metodens eller metodikens aspekt. Diskussionen rör sig här i huvudsak på ett epistemologiskt plan, det vill säga den behandlar spörsmål kring verklig kunskap respektive vetenskap.

Inom den västerländska kunskapsteoretiska diskursen har tidigare främst fakta tillhörande positivismen definierats som vetenskap eller vederhäftiga. För närvarande sker dock en förskjutning från positivism till förmån för hermeneutik (möjligen ett paradigmskifte) vars innebörd är att hermeneutiken ej endast bedöms som likvärdig utan även stundom som överlägsen. Detta gäller framförallt kunskap inom samhällsvetenskaperna.

Resultaten av hermeneutikens framgångar är att själva tolkningsbegreppet utnyttjats till att definiera så många skilda företeelser att begreppet i värsta fall inte endast riskerar att vara utan innehåll utan rent utav intetsägande. Det är därför nödvändigt att i varje specifik kontext definiera begreppet innan det används. Syftet med följande text är således att reflektera över hermeneutik för att presentera en möjlig tydning av dess innebörd.

Kunskap, vetande och vetenskap

En av de stora grundläggande frågorna är: Hur är tillförlitlig kunskap möjlig? Att förstå vetenskap epistemologiskt innebär att se det som en kategori av möjlig kunskap. Ordet kan tolkas som den process varigenom man skapar kunskap och det tillstånd av ökad kunskap som därmed uppnås. Vetenskapen kan således ses som vetandets abstraktion.

Habermas delar grovt in vetenskapen i tre huvuddiscipliner som återfås mellan logisk/metodiska regler och kunskapskonstitutiva intressen: den naturvetenskapliga (naturalistiska), den hermeneutiska och den kritiska disciplinen. Dessa styrs av tre olika kunskapsintressen, varmed avses abstrakta, institutionaliserade intressen så som det tekniska, det praktiska och det frigörande kunskapsintresset.

Den specifika naturen av dessa tre kopplingar avslöjas genom en inneboende kritik av varierande positioner i historien av vetenskapsfilosofi. Man kan således säga att vart och ett av dessa kreerar grunden för en konkret möjlighet att införskaffa kunskap om världen som motsvarar en vetenskaplig forskningsmetod. Det första kunskapsintresset skapar grunden för naturvetenskaperna, det andra för humanvetenskaperna och det tredje för filosofi och samhällskritik.

Därmed kan vetenskapliga studier göra människan mer autonom då filosofiska eller samhälleliga reflexioner kan påvisa att en del av de normer eller lagar som människan är underkastade endast är chimär så till vida att det ej är skapade externt ute i världen utan något intrisikalt, det härstammar från människan själv.

Än mer förenklat kan man tala om blott två huvudsakliga epistemologiska utgångspunkter: den empiriska och den hermeneutiska. Den empiriska traditionen, innefattande positivism och analytisk filosofi lägger den huvudsakliga tyngdpunkten vid studiet av det naturvetenskapliga. Den hermeneutiska traditionen lägger tyngdpunkten vid det humanvetenskapliga och har senare påverkats av fenomenologi, existensfilosofi och nymarxism.

Dessa två olika förhållningssätt representerar inte bara två olika metodologiska uppfattningar, utan står även för två fundamentalt olika ontologiska inställningar.

Positivismen är en filosofisk teori och allmän livssyn enligt vilken endast det säkert påvisade kan ligga till grund för bedömningar av vad som är sant och riktigt. Den bejakar därmed empirisk vetenskap, experiment och tekniska lösningar.

Positivismen står för objektivism och realism vilket innebär att verkligheten ses som entydig, det existerar en och endast en sanning. Positivismen riktar sig till följd därav mot spekulation, mystik och intuition som kunskapskällor och som grund för våra handlingar.

Hermeneutik kan ses som en form av tolkning vars syfte är att skapa förståelse för den mening, innebörd och de värderingar som finns i en text, en handling, ett beslut eller liknande varvid man tar hänsyn till den kontext som det tolkade har sin förankring i. En hermeneutisk tolkning ger oss en således förklaring genom att sätta in ett fenomen i dess mänskliga, historiska, sociala, ekonomiska eller konstnärliga sammanhang.

Som hermeneutisk tolkning räknas endast sådan förståelse och förklaring som är avsedd att skapa inlevelse i ett mänskligt, socialt och kulturellt sammanhang. I motsats till positivismens realisms och objektivism står hermeneutiken för subjektivism och relativism. Enligt subjektivismen är verkligheten beroende av iakttagaren och därmed mångtydig och relativ.

Hermeneutiken har utvecklats över tid och främst under de senaste seklen har teorin genomgått betydande omvandlingar. Richard Palmer har åskådliggjort hermeneutikens utveckling. Han delar in den i sex olika utvecklingsfaser, vilket har olika definitioner och sätt att uppfatta tolkningsproblemet.

De två grundläggande faserna var hermeneutik i bemärkelsen bibeltolkningsteori och som allmän filosofisk metodologi. Detta kan kallas för hermeneutikens ursprung. Schleiermacher ersatte olika regionala (teologiska, juridiska och filosofiska) hermeneutiker med en generell filosofisk teori om vad det innebär att tolka i en tredje fas som Palmer kallar för den språkliga förståelsens vetenskap.

I den fjärde fasen, humanvetenskapernas metodologiska grundläggande, epistemologiserade Dilthey hermeneutiken och skapade en humanvetenskaplig metod som syftade till att förstå kultur (i motsats till den naturvetenskapliga förklaringen av natur). Heidegger i sin tur ontologiserade i stället hermeneutiken så att den blev en filosofi om människans ändliga varande, vilket fungerade som utgångspunkt för Gadamer när denne på nytt behandlade hermeneutik som text tolkning.

Sålunda innefattade fas fem teorier om existensen och den existentiella förståelsen. Den sista och sjätte fasen innefattar tolkningssystem för att finna dolda meningar t.ex. bakom myter och symboler och företräds av bl.a. Ricoeur och hans kritiska hermeneutik.

Från att ha varit blott en metodik för tolkning av texter har hermeneutiken således utvidgats till att vara även en allmänfilosofisk skolbildning. Hermeneutiken uppfattas av den hermeneutiska filosofin inte i första hand som en vetenskaplig eller ens filosofisk metod, utan som en grundläggande del av den mänskliga existensen.

Hermeneutiken har tillfört samhällsvetenskaperna ett nytt paradigm, ett nytt sätt att definiera metoder och närma sig problem och kan således skapa, upplösa och återskapa kunskap. Hermeneutik är studiet av vad förståelse är, och hur vi bör gå tillväga för att uppnå denna. Denna relativt oprecisa definition kan lätt ge intrycket att vi varje gång vi förstår någonting har använt oss av hermeneutik, så är emellertid inte fallet. Det är när vi inte förstår som vi använder oss av hermeneutiken. Det är då som materialet undersöks närmare och hypoteser skapas för möjliga tolkningar.

Problematiken kring verkligheten och dess epistemologiska respektive ontologiska natur har genomgående haft en tendens att beskrivas via en dualistisk ordning vilket varit avgörande för vilka svar som är möjliga gällande olika typer av förhållningssätt till samhället, vetenskapen och varat.

Sedan några årtionden tillbaka präglas den epistemologiska diskussionen av positivismens försvagade ställning. Detta har medfört en renässans för hermeneutiken, i sällskap med beteckningar så som kvalitativa metoder, kontinental filosofi och fenomenologi.

Den vetenskapliga utvecklingen tenderar att kännetecknas av en pendelrörelse över tid med början vid lugna perioder av ”normalvetenskap” för att influeras av subversiva vetenskapliga teorier. Vart efter dessa bli mindre kontroversiella svänger pendeln tillbaka till utgångsläget. Hermeneutiken som internationellt fenomen befinner sig för närvarande i pendelrörelsens mittpunkt i rörelse mot ett normalvetenskapligt skede. Man kan således säga att utvecklingen befinner sig i en synnerligen vital fas.

Förklara eller förstå?

Dikotomi mellan positivism och hermeneutik som dominerar samtidens vetenskapsteoretiska överväganden handlar ytterst om att två skilda ontologier ställs mot varandra; kvalitativt mot kvantitativt, handling mot händelse, ett ”inifrån”-perspektiv mot ett ”utifrån”-perspektiv.

Positivism innefattar naturvetenskapliga forskningsideal, abstraktion, avbildning, distans, opartiskhet, förklaring ställs mot hermenteutiken med socialvetenskapliga forskningsideal med förståelse, konkretion, engagemang och tolkning. Avbildning och förklaring å ena sidan således, förståelse och tolkning å andra.

Ur ett hermeneutiskt perspektiv är verkligheten ej omedelbar given, utan snarare förmedlad via tolkning. Hermeneutiken är således varken en essentialism eller en ren konstruktivism utan bör snarare ses som relationen mellan att uppfinna och att upptäcka. De hermeneutiska vetenskaperna söker i första hand efter möjliga innebörder hos sina studieobjekt.

De naturalistiska vetenskaperna å sin sidan producerar i första hand i formen av information där resultaten redovisas som objektivt och kvantitativt. Eller som Uggla väljer att uttrycka det: ”Naturvetenskapens kyliga distans respektive human- och samhällsvetenskapernas engagerade delaktighet.”

Natur och kultur föreställs således inordnade i en oöverstiglig motsättning. Ödman understryker dock att det trots denna till synes oöverstigliga splittring finns ett komplementärt samspel mellan de hermeneutiska och de naturvetenskapliga vetenskaperna.

Att förstå något för första gången ger en aha-upplevelse, ett nytt perspektiv, i vissa fall en ny världsbild. Förståelse, att inneha ”verklig kunskap”, innefattar med andra ord både en förskjutning och en utvidgning av det subjektiva perspektivet. Eller som Foucault uttrycker det:

”Kunskap är ett själsligt äventyr och en själslig förvandling. Den som vet skiljer sig inte från den som inte vet genom det enkla faktum att den förre känner till vissa saker, utan genom det faktum att personen i fråga inte längre är densamme. Med andra ord: kunskap är det som förvandlar själva subjektiviteten hos den som vet.”

Att uppnå detta kräver dock att en verklig dialog på lika villkor tar plats mellan tolkaren och det tolkade.

Kritisk hermeneutik: förklara och förstå

I det moderna industrisamhället har de traditionella legitimeringarna och trosuppfattningarna som använts för att rättfärdiga makt ersatts av vetenskaplig och teknologisk ideologi. Som tidigare visats är denna vetenskapliga ideologi dualistisk i fråga om synen på verkligheten. En kamp mellan dem som anser att verkligheten endast kan observeras utifrån mot dem som menar att verkligheten endast kan erfaras inifrån.

Konsekvensen av detta blir att om hermeneutiken skall kunna bevara ett generellt sanningsanspråk, måste tolkningen ha ambitionen att inte blott förstå annorlunda, utan även förstå kvalitativt bättre samt att samtida hermeneutik undviker att cementera denna divergerade ordning av natur och kultur. En möjlig utväg är den kritiska hermeneutiken som företräds av bl.a. Ricoeur och Habermas, vilket nu närmare skall behandlas.

Den övergripande dikotomin kan, vilket tidigare nämnts, reduceras till en debatt om att förklara och förstå, där förståelsen inte har ansätts som jämbördig med förklaringen. Sagda debatt berör såväl epistemologiska som ontologiska frågor. Den kritiska hermeneutiken söker ifrågasätta denna dikotomi som klassificerar förklaring och förståelse som två skilda epistemologiska områden, som var och en refererar till två icke-reducerbara förhållningssätt.

Habermas huvudsakliga angreppssätt vara att utmana själva den hegemoni som var rådande med positivistiska ideal och föreställningar som grund för utövandet av samhällsvetenskap. Han syftade till att visa hur att den sociala forskningens symboliskt strukturerade värld krävde ett agerande som utvecklats inom de tolkande naturvetenskaperna. Harbmas mål går således att karaktärisera som en symbios av de förklarande och tolkande ansatserna. Att föra in dem under samma tak.

Ricoeurs viktigaste mål var att konstruera en bro mellan den humanistiska kulturen och den naturvetenskapliga kulturen, mellan hermeneutik och positivism, mellan att förklara och förstå. Att med sin teori integrera förklaring och förståelse i en konstruktiv dialektik. Han försöker således upphäva den statiska dikotomi mellan förklaring och förståelse som existerar i den västerländska kulturen och införa en dynamisk dialektik i dess ställe.

Som argument för sin ståndpunkt anför han att det på ett epistemologiskt plan inte finns två separata metoder för metoder för förklaring respektive förståelse. Istället föregår förståelsen, den ledsagar, avslutar och innesluter i stället förklaringen. Förklaringen utvecklar förståelsen analytiskt.

För att åstadkomma denna integrering så finns det fyra punkter som tillsammans med den traditionella hermeneutiken skapar grunden för den kritiska hermeneutiken.

Den kritiske hermeneutikern måste för det första inse att distanseringen mellan den tolkaren och objektet är utmärkande för tolkningen och är inte en motsats utan dess förutsättning. Utan denna kritiska distans som en del i den hermeneutiska processen kan hermeneutiken ej uppnå sina föresatser.

För det andra är det viktigt att övervinna dikotomin mellan att förklara och förstå som redan nämnts.

För det tredje en insikt i att det ej existerar en dold intention att söka bakom det tolkade (t.ex. texten), utan snarare en värld som öppnar sig framför det tolkade.

Den fjärde och sista punkten innebär att subjektivitetens status i tolkandet innefattar att som läsare utsätta sig för texten (det tolkade), inte att spegla sig i texten. Det innebär en utvecklad intersubjektivitet genom ett mottagande av de möjliga världar som tolkningen utvecklar.

Det är även viktigt att beakta att kritik mot ideologier endast kan uppnås om det införlivas en specifikt erkännande av det förflutna, det vill säga ett tolkande av traditioner. Konflikten kan biläggas om man inser att kritiken alltid kommer utifrån en position och att denna likväl som och emancipationen är traditioner i sig. Den kritiska distansen är även nödvändig för att kunna tillägna sig och tala om en levande tradition.

Den samtida kritiska hermeneutiken försöker således implementera ett tolkningsbegrepp som i motsats till den epistemologiska dikotomin försöker etablera ett dialektiskt samspel mellan begreppen förstå respektive förklara. I den kritiska hermeneutiken blir båda dessa begrepp olika och likvärdiga moment i tolkningsprocessen. Det bär dock poängteras att Ricouer själv påpekar att detta inte gör hermeneutiken till frambringare av absolut kunskap.

Tolka och förstå

Möjligheten att tolka står alltid öppen, i alla situationer. Varje enskild tolkning är dessutom dömd att förbli ofullständig. Den eviga tolkningsprocessen har varken början eller slut. Dess oändliga natur medger ej härledning till en ursprunglig, essentiell betydelse och den kan heller ej stabiliserad eller fullbordas i absolut kunskap.

Själva akten att tolka innebär att ange betydelse. Detta sker automatiskt när individen ej omedelbart förstår omvärldens komplexa skeenden. När förståelsen ej är tillräcklig för orientering används tolkningsförmågan. Tolkningen kan således ses som en subjektiv akt, en akt som alltid sker utifrån en specifik synvinkel.

Att vara medveten om aspekten eller synvinkeln varifrån tolkningen utgår är således en förutsättning för ett relativt fördomsfritt tolkande. Tolkningsakten består av två integrerade processer nämligen att frilägga och att tilldela mening. Det goda tolkandet sker rent konkret genom en pendling mellan å ena sidan dåtid, nutid och framtid samt å andra sidan mellan det specifika och det allmänna.

Hermeneutiken har således visats vara ett möjligt verktyg för att hantera den rådande dikotomin inom den västerländska epistemologiska diskussionen. Hermeneutiken kan skapa en mer diverserad förståelse för verkligheten genom dess acceptans (välkomnande) och legitimerande av ett flertal olika tolkningar, även då dessa till synes står i konflikt med varandra. Samtidigt erbjuder hermeneutiken lösningar för hur dessa konflikter kan hanteras genom den mängd av möjliga perspektiv som möter oss i en värld utan säker kunskap.

Det ligger i människans natur att vara hermeneutisk. Hon kan inte göra annat än att tolka. När förståelsen uppstår inför olika fenomen kommer den som en stor omvälvning. Arkimedes var faktiskt inte så himla speciell, människor ropar mentala Heureka! oftare än vad man kan tro.

Gadamer sade att:

”För att fråga måste man vilja veta, d v s veta att man inte vet.”

Viljan att veta kan således se som en förutsättning för hermeneutiken, för tolkandet och för förståelsen. Hitintills har vi stillat vår vetenskapliga kunskapstörst genom att analysera och beskriva världen. Nu vänder vinden, och tiden är inne för att tolka den.

Källor

Føllesdal, Dagfinn; Walløe, Lars & Elster, Jon (2001). Argumentationsteori, språk och vetenskapsfilosofi. Stockholm: Thales

Habermas, Jürgen (1972). Knowledge and Human Interests. Heinemann Educational Books.

Ricoeur, Paul (1993). Från text till handling. Stockholm/Stehag: Brutus Östlings bokförlag Symposion AB

Uggla, Bengt Kristensson (2002). Slaget om verkligheten – Filosofi, omvärldsanalys och tolkning. Stockholm/Stehag: Brutus Östlings bokförlag Symposion AB

Wadenström, Ralf (2003). Hermeneutikens betingelser i en postmodern tid. Livsvärdesfenomenologi och hermeneutik. Helsingfors universitet. Pedagogiska institutionen. Forskningsrapport 192.

Ödman, Per-Johan (1994). Tolkning förståelse vetande – hermeneutik i teori och praktik. Stockholm: Norstedts

Om du tyckte att denna text var intressant så rekommenderar jag även denna text:

Representation och konstruktion – Ontologiska betraktelser

The post Tolkning och perspektiv – hermeneutisk epistemologi appeared first on Subversivt.

Vad är det svåraste som finns?
vad du tror är det enklaste:
Att med ögon se
vad som finns framför dem.
/ Goethe

Att påstå att vi lever i verkligheten är enkelt. Att definiera vad denna verklighet innebär och hur den är beskaffad är svårare. Det existerar ett flertal olika ontologiska förklaringsmodeller. En av de mest välkända torde vara konstruktionismen. Denna anför att verkligheten är konstruerad och att vetandet om världen skapas i sociala och kulturella processer.

Denna text består av fyra, fristående reflektioner. Alla reflektionerna har en koppling till begreppen representation respektive konstruktion ur en samhällelig synvinkel. Konstruktionism kan således sägas utgöra en form av resonansbotten, då den inte är i fokus men berörs direkt, indirekt eller i motsättning till det behandlande. Syftet är inte att presentera heltäckande eller grundläggande texter kring dessa teorier. Snarare syftar det till att ge vissa delar en ögonblicksbelysning.

I.

Föreställningar om världen

Individuella, kollektiva och sociala representationer

Människan har ett behov av förhållningssätt gentemot omvärlden. Vi måste anpassa oss, fysiskt och intellektuellt behärska vårt samhälle samt identifiera och lösa de problem som vi ställs inför. Representationer handlar om de föreställningar som existerar i förhållande till olika företeelser eller objekt i världen. Tre olika typer av representationer påvisas här och skall nu närmare definieras och betraktas.

Representationernas existens möjliggörs av en specifik syn på samhället. Emile Durkheim, representationernas fader, argumenterar enligt tesen att för att samhället skall kunna bildas måste det först finnas en överindividualitet, en form av kollektivistisk makt. Den upprätthåller kontrakt mellan människor utan vilka samhället inte kan skapas eftersom ett samhälle kräver icke-konkurrens. Durkheims samhällsteorier bygger således på att samhället skapas först, därefter individen.

Teorin om kollektiva representationer skapades av  Durkheim som identifierade dessa representationer och infogade dem i en studie av den kollektiva idébildningen. Själva begreppet kollektiva representationer hade en central ställning inom de franska samhällsvetenskaperna och Durkheim använde det som förklaringsgrund till olika uppsjö olika samhälleliga företeelser. Dessa representationer är homogena och delas av alla medlemmar i en grupp, ett samhälle. De kollektiva representationernas funktion är således att motivera de kopplingar mellan samhällets individer som får dem att agera som delar inom detta samhälle.

Representationerna skapar en påtvingad konformitet vilket lever vidare över tid. Om samhället som helhet skall förändras måste först de kollektiva föreställningarna förändras. Durkheim gjorde dock en klar åtskillnad mellan kollektiva representationer och individuella representationer för att på så vis definiera det förstnämnda. Durkheim argumenterade för att kollektiva och individuella representationer förhåller sig till varandra på samma vis som begrepp respektive sinnesförnimelser/bilder.

Individuella representationer och bilder är som namnet antyder unika för varje individ, flexibla och ingår i ett flöde. Kollektiva representationer är generella, permanenta och överindividuella, vilket redan antytts. Han menade också att de individuella representationerna baserades på den enskilde individens medvetande och det kollektiva samhället som helhet. Enligt Durkheim är de kollektiva representationerna inte den gemensamma nämnaren för det individuella. De kollektiva representationerna är i stället det individuella representationernas ursprung. Man kan således säga att de kollektiva representationerna speglar hur samhället skapar föreställningar som världen.

Durkheims teori föll dock i glömska men forskningen kring kollektiva representationer började på nytt användas i det moderna samhället och dess främste företrädare är Serge Moscovici. Han använde dock ej teorin rakt av utan förnyade den och kallade den för sociala representationer. Denna modifierade teori utgår ifrån ett konstaterande: vår föreställning om världen omkring oss betingas av de symboliska erfarenheter om vardagslivet som vi formar i den sociala interaktionen med andra människor.

Förändringen var nödvändig i och med den särskilda karaktär som representationerna innehar i dagens samhällen som präglas av hög intensitet, många utbyten, kommunikation och social mångfald. Främst det sista två punkterna var viktiga för kraven på nytt innehåll eftersom det ursprungliga begreppet saknade en insikt i att individer och grupper utmärks av denna olikhet och mångfald. Vi är inte isolerade i ett socialt tomrum eftersom vi delar vår omvärld med andra: vi utgår från andra och egna erfarenheter för att förstå och behärska omgivningen. Det var även viktigt att lägga tonvikten vid kommunikation eftersom den krävs för rörelse och konvergens mellan det individuella och det sociala.

Som nyss antytts innefattar teorin om kollektiva representationer en syn på representationer som statiska till sin karaktär. Moscovicis syn på det var som mer dynamiska och han ansåg att det utvecklades medelst utbytes- och interaktionsprocesser. Denna skillnad beror på en insikt om individen som både mottagare och skapare av representationer av Moscovici. Önskan att interagera den individuella och den sociala världen med en syn på samhället som dynamiskt motiverar således bytet av uttryck från kollektiva till sociala.

Teorin har således gått från kollektiva föreställningar till sociala föreställningar där sociala representationer betecknar de övertygelser, begrepp och vetanden som utvecklas kollektivt för att individen skall kunna förhålla oss till samhället. De är sammansatta fenomen som alltid ingår i och påverkar samhällslivet. Dagens allmänt vedertagna definition av sociala representationer lyder:

”De utgör en socialt utvecklad och delad kunskapsform som har ett praktiskt syfte och som påverkar den verklighetsbild en viss social grupp konstruerar.”

II.

Representation i förhållande till konstruktion

Eftersom begreppen representation respektive konstruktion redan inledningsvis påstods vara de bärande begreppen i denna framställning är förhållandet dem emellan givetvis av intresse. Föreliggande reflektioner tittar närmare på dessa begrepp och deras relation.

Sociala representationer skapas genom att grupper av människor sinsemellan bildar en kollektiv föreställning om verkligheten och denna föreställning utvecklas och bildar en vardagskunskap eller naturligt kunnande; common sense. Denna allmänna kunskapsform är ett så kallat naturligt kunnande och skiljer sig från den vetenskapliga kunskapen. Dessa representationer används för att förstå och tolka omvärlden. Vi lever således i en förväntan om den empiriska kunskapens infriande. Detta hänvisas till av många sociologer t.ex. Bauman som refererar till det tagna för givet och Bourdieu som använder begreppen habitus i kombination med biografin.

Allsköns kunskap om världen och dess beskaffenhet innefattar konstruktioner, det vill säga abstraktioner, generaliseringar, formaliseringar och idealiseringar. Dessa aspekter innefattar endast det som är relevant för oss i världen, eftersom all fakta redan initialt är selekterad från en universell kontext. Tolkningar av dessa aspekter baserar sig på individens tidigare erfarenheter eller erfarenheter som förmedlats genom samhället.

Det konstruktionistiska paradigmets grundläggande påstående är att verkligheten är socialt konstruerad. Paradigmet innefattar bland annat att världen uppfattas som en objektivt ordnad verklighet som existerar oberoende av individen och dennes uppfattning. Språket ges en central roll i konstruktionismen som en konkret mekanism genom vilken kulturen påverkar individens tankar och beteende. Språk är således grunden för att skapa förståelse av världen, då det ger oss kategorier inom vilka vi strukturerar vår värld. Språket gör det även möjligt för oss att förmedla våra upplevelser till andra. Språk kan samtidigt ses som representation för objekt eller sociala fenomen.

Verkligheten av det vardagliga livet är delad vilket innebär att människor runt omkring oss uppfattar världen på ungefär samma vis som vi själva gör, vilket kallas för intersubjektivitet. Delade upplevelser av verkligheten blir institutioner det vill säga att de leder till vanor vilket gör andras beteende förutsägbart. När en vana blir sed så börjar andra förvänta sig det och sociala kontrollmekanismer utvecklas för att upprätthålla dem. Detta kan hänföras till de tidigare nämnda sociala fakta, vilka är att se som representationer.

Utifrån detta kan man tydligt se ett samband mellan representation och konstruktion. Konstruktionerna kan således sägas bero på våra (sociala) representationer av verkligheten och objekten där i. Eller från andra hållet: objekten i verkligheten kan ses som en produkt av representationen. Här skiljer sig konstruktionismen från den empiriska vetenskapstraditionen som ser representationen som produkt av faktiska objekt.

III.

Konstruktionism i förhållande till realism

Ett annat möjligt sätt att studera konstruktionismen är att kontrastera den mot realismen. Realism innebär en uppfattning om att verkligheten existerar oberoende av om den blir erfaren eller kan erfaras. Omvärlden, den rumsliga verkligheten, existerar oberoende av det mänskliga medvetandet. Detta tenderar att följas av den epistemologiska uppfattningen att sinneserfarenheter medför tillgång till en verklighet som är oberoende av medvetandet.

Man kan prata om fyra olika former av realism som alla bygger på olika epistemologiska antaganden. Företrädare för den naiva realismen menar att våra sinneserfarenheter ger oss omedelbar och tillförlitlig tillgång till verkligheten. Den representationalistiska realismen å andra sidan menar att våra sinneserfarenheter förvisso härrör från den fysiska verkligheten, men att den inte kan ses som grund för säker kunskap om världen. Detta då de som vi erfar endast är att betrakta som representationer av verkligheten, representationer som vi aldrig kan jämföra med själva verkligheten. Den kritiska realismen befinner sig mellan dessa ytterligheter och argumenterar för att våra sinneserfarenheter ger oss direkt ingång till verkligheten och att det är möjligt att tränga bakom dessa och blida en välgrundad uppfattning om den fysiska verkligheten. Den empiriska realismen slutligen hävdar att erfarenhetsvärlden existerar oberoende av det enskilda väsen som har kunskap.

Realismen utgår således ifrån att förhållandet mellan de som vi kallar för verkligheten och dess representation i stort sett är oproblematisk: antingen är representationen sann eller falsk. Ur ett konstruktionistiskt perspektiv är en sådan hållning naiv. Istället argumenterar de för att det inte existerar något entydigt förhållande mellan verkligheten och representationen. Varje intryck kan nämligen representeras på ett antal olika vis.

Detta motiveras med att om en naturlig relation existerade mellan objekt och dess beteckningar så skulle dessa beteckningar vara giltiga oavsett kulturell och språklig kontext, en katt skulle heta katt i alla språkområden. De menar också att det inte existerar några av naturen givna kategorier att namnge, utan dessa kategorier eller ordningar är i stället är skapade av människan. Verkligheten är således en konstruktion och syftet med medvetandet är att benämna dessa konstruktioner.

I ett konstruktionistiskt perspektiv är betydelse ett viktigt begrepp, det vill säga hur intrycken tolkas eller konstrueras. Intrycken har ingen immanent, utan måste tillskrivas innebörd för att bli förståeliga. Det innebär att verklighetens enda betydelse är som producent av intryck. Detta medför i sin tur att den dualistiska världsbild inom vilken subjekten undersöker världen för att finna objekten, inte är giltig.

Man kan således konstatera att realismen tar avstånd från konstruktionismens extrema position innefattande att allting är socialt konstruerat och väljer i stället att erkänna konstruktionens betydelse samtidigt som den dock påstår att allt inte är konstruktioner. Detta är också den huvudtes som Searle argumenterar för då han med bestämdhet säger att världen är mer än endast en social konstruktion.

IV.

Kommunikation och språk i det konstruerade samhället

Verkligheten är att i grunden betrakta som en social konstruktion enligt Searle, även om han påpekar att detta inte är den enda som världen är. Denna konstruktion bygger på common sense eller vardagskunnandet gällande olika förhållanden i samhället. Det betyder att människans subjektiva betydelse är central för förståelsen av hur samhället konstrueras.

Searle pratar om två olika typer av fakta: råa fakta och institutionella fakta. Rå fakta är fakta som existerar fullständigt oberoende av människan. Denna fakta går ej att tänka bort t.ex. att det ligger snö på Himalaya.

Verbalt är begreppet ”Isbjörn” en social konstruktion som tillskrivits vissa egenskaper. Men själva Isbjörnen som objekt existerar oberoende av individen och existerar därför oavsett benämning (t.ex. hund i stället för isbjörn) och tillskrivna egenskaper (t.ex. fiskgud). Således är själva Isbjörnen att kategorisera som råa fakta.

Institutionella fakta är fakta som är beroende av människors överenskommelser och kräver mänskliga institutioner för att existera. När vi människor genom kollektiv intentionalitet tilldelar ett fenomen en funktion, oberoende av fenomenets egenskaper utan kräver mänskligt samarbete av erkännande och accepterande, har fenomenet fått en status. Denna speciella kategori av agentrelaterade funktioner kallar Searle för statusfunktioner.

Samhället utvecklas som institutionella strukturer genom att vi kollektivt tilldelar dem statusfunktioner. Om vi säger att en viss sorts papperslappar är pengar så en det en konstitutiv regel. För att detta skall fungera måste det finnas en kollektiv intentionalitet innefattande ”vi avser” om att tilldela papperslapparna denna status. Det måste även föreligga ett fortsatt kollektivt accepterande av att de är pengar, annars bli de värdelösa. Äktenskap, pengar och kontrakt är alla exempel på institutionella fakta eftersom dessa ej ”hittas” i naturen eller existerar oberoende av samhället och deras institutioner.

Searle menar att språket delvis är konstitutivt för den sociala verkligheten då det är en grundläggande social institution i mening att andra sociala institutioner förutsätter språket. Det går att ha språk utan begrepp som äktenskap och pengar, men det går inte att ha pengar och äktenskap utan språk då dessa är att klassificera som institutionella fakta enligt tidigare resonemang.

Språket har en förmåga att symbolisera något utöver sig själv vilket är nödvändigt för att konstituera dessa fakta. Även den sociala representationernas företrädare påpekar språkets betydelse. Enligt dessa är den sociala verkligheten endast möjlig om alla som lever i ett samhälle delar representationerna genom kommunikation, erfarenheter eller praktiker.

Kommunikationen spelar även en grundläggande roll i de utbyten och interaktioner som skapar samtycke och kollektivitet. Den påverkar även de processer då representationerna skapas, att kommunikationen bestämmer innehåll, betydelse och värde som tillskrivs ett visst objekt.

Källor:
Berger, Peter L. & Luckmann, Thomas (1979). Kunskapssociologi – Hur individen uppfattar och formar sin sociala verklighet. 2:a upplagan. Stockholm: Wahlström & Widstrand

Chaib, Mohamed & Orfali, Birgitta (red.) (1995). Sociala representationer – Om vardagslivets sociala fundament. Göteborg: Daidalos.

Farr, Robert M. (1996). The roots of modern social psychology. Oxford : Blackwell

Hedin, Christer (1996). Vetandets villkor – Vetenskapsteori och verklighetsuppfattningar i historisk belysning. Stockholm: Arena

Searle, John R. (1997). Konstruktionen av den sociala verkligheten. Göteborg: Daidalos

Om du fann denna text intressant så rekommenderar jag även denna text:

http://grensmans.se/tolkning-och-perspektiv-hermeneutisk-epistemologi/

The post Representation och konstruktion – ontologiska betraktelser appeared first on Subversivt.