Mer om bakgrunden finner du här: STENHAMRASKOLANS NEDGÅNG OCH FALL

Kommentarer

The post Jag är inte pryd, men … Om märkliga mötesstrategier vid Stenhamraskolan appeared first on Subversivt.

Med anledning av en tidigare text om Stenhamraskolan så kände de sig föranledda att skicka ett mejl till mig. Det var inte helt genomtänkt.  Det lyder:

Hej Hanna-Karin,

Hörde att du kanske hade uppfattat mitt mail kring skolbytet på ett felaktigt sätt.
Synnerligen oväntat är det inte att jag engagerar mig i frågan kring ett skolbyte då det är jag som skoladministratör som sköter detta tillsammans med Barn & ungdomsförvaltningen. När jag får vetskap att ett skolbyte är på gång, sagt muntligt- Så skickar jag alltid ut ett mail med info om att ett skolbyte ska göras på Ekerös hemsida – helt enligt rutin.
Så att mitt namn hängs ut på din facebook sida undanber jag mig i fortsättningen när jag endast gör mitt jobb.
Tack på förhand & ha en fin dag.

Med vänlig hälsning

Ett sådant mejl kan man naturligtvis inte skicka, så jag svarade med några av de argument som förklarar precis varför detta är olämpligt.

Hej,

Min jurist låter hälsa att det är synnerligen olämpligt, och befinner sig i en juridisk gråzon, att som personal vid en skola besöka Facebook-sidor tillhörande föräldrar till barn gående på skolan, i syfte att inhämta information om dennes privatliv. Något som trots detta skett vid flera tillfällen, enligt uppgift från er.

Vad gäller mejl som skickas från en organisation så är dessa inte att betrakta som skickade från er i egenskap av er som privatpersoner, utan just som företrädare för sagda organisation, varvid man tyvärr får tåla att de hanteras så.

Till det är detta en skola, vilket gör att dessa mejl är att offentliga handlingar och det innebär att t.ex. journalister har rätt att begära ut dem. Något som är gott att ha i åtanke när man formulerar sig.

Slutligen får man väl ändå förutsätta att du är stolt och nöjd med det mejl du skickade. Och det är, som du själv påpekar, en del av ditt arbete. Det är därmed inte tal om en ”uthängning”, då jag på intet vis missrepresenterat innehållet i sagda mejl.

Jag har inte fått något svar på det.

Så varför har jag trots allt maskat namnet i den här texten? För att jag faktiskt är ganska snäll.

Och för att jag misstänker att detta mer är bristande ledning (igen!) än brister hos en enskild medarbetare.
Jag skulle liksom inte få en hjärtattack och dö av förvåning om det skulle visa sig att hon konsulterat skolledningen innan hon skickade det.

Det vill säga samma skolledning som var inne och tittade på min profil på Facebook och råkade trycka på ”Följ” för att sedan snabbt avfölja. Men inte så snabbt att jag inte fick en notifiering. Slarvigt, på min ära!

Reaktioner från läsare

”Jag ska nog börja inleda alla mail med ’min jurist’. Sätter liksom rätt tonalitet från början.”

”Vad folk har svårt med svenskan nuförtiden, även förvaltningspersoner inom skolsektorn.”

”Så synnerligen korkat av henne. Alltihop. Hur kunde hon tro att det skulle komma någonting bra ur att skicka det där mailet?”

”Skolpersonal är lite för ofta omedvetna om att de är myndighetsrepresentanter och att mejlkonversationer i tjänsten är offentliga handlingar.”

”Hon vet att hon jobbar med myndighetsutövning? ELLER??”

”Intrycket man får av hela den här historien är att den verkar vara så osmidigt hanterad av administrationen på skolan. Även det här agerandet från deras sida och nu denna persons handlande. Vid en viss tidpunkt inom en organisation måste man ju idka någon form av självreflekterande. Det är som att flera av de inblandade struntar i eller bitvis saknar insikt om att en del av yrket är att representera organisationen denne företräder, särskilt som offentliganställd. Annars blir det ju bara pannkaka av alltihop.”

”Allvarligt, hon trampar väldigt snett. Dåligt för skolan, dåligt för henne.”

The post Ibland är det bra att tänka efter före appeared first on Subversivt.

Det här är mitt syfte: Att få chansen att hjälpa morgondagens författare att få fram sin berättelse, och få den utgiven. För alla skribenter, hur etablerade och begåvade de än är, behöver kritik och ett par objektiva ögon. Det är en ynnest att få vara det ett tiotal gånger om året.

Och så igår, fick jag ett mejl från Mattias Olsson. Han skriver till mig:

Jag heter Mattias och vi hade kontakt för drygt 3 år sen. Då hjälpte du mig med manuset till min roman Mokadji. För 2 år sedan fick jag kontrakt med Visto förlag och för en månad sen kom boken ut på marknaden.  Jag skulle bara vilja tacka dig för all värdefull feedback jag fick av dig. Tack ska du ha! 

Så om du är det minsta intresserad av fantasy eller bara gillar att stötta nyblivna författare, varför inte ge Mokadji en chans? Själv har jag köpt två exemplar. (Man ber aldrig en författare man känner om gratis exemplar, i stället köper man minst två för att att stötta dem.)

Du köper den på ställen där böcker säljs, som Adlibris.

Om Mokadji av Mattias Olsson

Sirius och Erik är på väg till Egypten på en efterlängtad resa. Plötsligt störtar flyget mitt ute i öknen och de verkar vara de enda som överlevt. De hittas medvetslösa i vrakmassorna av en mystisk man med oförklarliga krafter. Han för dem med sig till en underlig plats där de vaknar upp fyllda med frågor. De får veta att de hamnat i ökenriket i landet Mokadji, det enda riket som ännu inte drabbats av den onda härskarens mörker. Men vem är mannen med de mystiska krafterna? Hur länge kommer de klara sig undan härskarens mörker? Kommer de någonsin komma hem igen? Och vad döljer sig egentligen bortom ökenrikets gränser?

The post I dag firar jag Mattias Olsson och Mokadji appeared first on Subversivt.

The post Är jag intill döden trött, ganska trött, mycket trött, sjuk och trött och ledsen. appeared first on Subversivt.

Recension
Den slog ned som en bomb: Stieg Larsson samhällskritiska deckartrilogi med egenartade karaktärer och patosdrivet berättande. Millenniumserien var på allas läppar. Hanna-Karin Grensman har läst seriens fjärde bok, skriven av David Lagercrantz, och finner den både opolitisk och gäspframkallande konventionell.

Jag antar att det var med utsikt över Riddarfjärdens spegelblanka yta som diskussionerna började: skulle det skrivas en fjärde bok i Millenniumserien, och i så fall av vem? Den offentliga debatten blev infekterad, beslutet att ge ut ytterligare böcker sågs, av vissa, som ett respektlöst försök att profitera på den avlidne Larssons författarskap. Samtidigt fanns det starka önskemål från läsarna om fler böcker, och förmodligen ekonomiska kalkyler som klargjorde att det vore vansinne att låta bli.

(Frekvent publiceringen av böcker så som Den första hustrun – Jean Ryhs preludium till Brontës Jane Eyre eller Gregorius – Bengt Ohlssons prisade parafras av Söderbergs Doktor Glas, nämndes dock inte i den offentliga debatten.)

Efter en långdragen debatt och stort hemlighetsmakeri, kom så den fjärde delen; Det som inte dödar oss.

Själva historien är synnerligen banal: En autistisk och särbegåvad pojke blir vittne till ett brott. Pojken kommunicerar delvis via en fenomenal teckningsförmåga. Hans teckningar blir nyckeln fallets lösning. Känns den igen? Det kan bero på att den återfinns i filmen Pojken i glaskupan, en (icke-kritiserad) bearbetning utifrån författarparet Sjöwall/Wahlöös karaktärer.

Att Lagercrantz sneglat på andra historier är naturligtvis trist, men kanske en skälig konsekvens av att verka i en kontext där produktionshastighet och förväntade intäkter trumfar kvalitet.

Nå, det han saknar i originalitet tar han igen i hantverksskicklighet, hans stilistiska förmåga utklassar Larssons utan synbar ansträngning. Men nu var det inte stilistisk förmåga som skapade fenomenet Millennium. I stället var det bland annat Larssons förmåga att teckna synnerligen kärleksfulla porträtt av sina karaktärer.

Lisbeth Salander; bokens mörka och antisociala hjältinna, är älskad av Larsson. Inte trots att hon är som hon är, utan för att hon är som hon är, som klyschan lyder. Lagercrantz däremot, står ut med Salander som man står ut med sonens nya flickvän. Han ler och är artig, men i hemlighet hoppas han att relationen ska ta slut. Han gillar henne inte, han förstår henne inte och han älskar henne sannerligen inte.

En annan faktor för Larssons framgång var den heliga vrede över samhällets orättvisor som drev hans berättelser framåt. Men där det framstår som att Larsson har glöd och politiska engagemang, verkar Lagercrantz snarare ha en royaltykalkylator. Pliktskyldigast har han kryddat berättelsen med lite kritik mot övervakningssamhället, en smula mediekris och en gnutta kvinnomisshandel. Men hans till synes påklistrade engagemang berör mig inte.

Sammanfattningsvis skiljer sig inte Det som inte dödar oss från valfri dussinutgivning i genren. Lagercrantz har producerat en böckernas kexchoklad – något äta mellan måltiderna utan att förlora aptiten – men som saknar verklig substans. Stieg Larsson torde vrida sig i sin grav.

The post Från samhällskritik till kexchoklad appeared first on Subversivt.

För att vara rättvis måste jag erkänna att jag inte gillar Brecht. Hans politiserade, rödvinsanstrukna pjäser lämnar mig vanligtvis likgiltig – eller irriterad.  Men trots det så njuter jag av Alexander Öbergs iscensättning av ”Tolvskillingsoperan” på Hipp i Malmö.

Öberg håller sig till originalhandlingen: Familjen Peachums försörjning genom exploatering av tiggare. Polly Peachums giftermål med gangstern Macheath (Mackie Kniven) och hennes svartsjuka drabbningar med Mackies frillor. Polischefen Tiger Browns vänskap med Mackie och den och ödesdigra maktkampen med Peachums.

Handlingen är förlagd till framtidens Malmö, ödelagt i rykande ruiner. Scenen domineras av ett utbombat Turning Torso och det dystopiska samhället uttrycks med sedvanligt post-apokalyptiska kännetecken som bilsäten, krossade rutor – och flagnande Josef Frank-tapeter. Pjäsen ges lokalfärg genom påsmetade Malmömarkörer, vars konnotationer tyvärr går mig förbi.

Jag dras med av scenografin, de välkända sångerna och av den makalösa energin som ensemblen uttrycker. Föreställningen bärs upp av den förföriske och cyniske Mackie Kniven, utmärkt porträtterad av Andreas Grötzinger. Polly (Sandra Redlaff), är en underhållande karaktär, även om hennes sång och agerande för tankarna till sängkammarfars. Det finns naturligtvis en konstnärlig tanke bakom detta – men jag är inte begåvad nog att förstå den. Mari Götesdotter övertygar som den prostituerade Jenny och tillika Mackies gamla flamma medan makarna Peachum sjunger lagom falskt och tar ut svängarna med besked.

I originalet tecknar Brecht de marginaliserades nattsvarta tillvaro, där allt handlar om en tröstlös överlevnadskamp. Det finns inget ädelt i hans misär, ingen lojalitet mellan de fattiga. Men det politiska temat slarvas bort i denna farsartade pjäs där trasproletariatet muntert kvittrar om sina lidanden. “Tolvskillingsoperan” i Öbergs tappning är en perverterad efterapning, där Brechts budskap deformerats till att det är lustigt att vara fattig och att armodet enbart är inövad föreställning. Brechts kännetecknande verfremdungseffekte är märkligt frånvarande och mina tankar sträcker sig inte utanför salongens fiktiva karaktärer.

Av pjäsen, betraktad som lättviktig underhållning, njuter jag alltså. Men Brecht? Nej, för att få göra anspråk på att tolka Brecht – och en av teaterhistoriens stora klassiker – krävs det betydligt mer.

TEATER

The post Opolitisk Brecht övertygar bara för stunden appeared first on Subversivt.

Min största drivkraft här i livet är frustration gällande sakernas tillstånd. Jag är utan tvivel en grinig gammal tant som har synpunkter på det mesta – och kritiserar åtskilligt. Allt från allmän kravlöshet i samhället, digital övervakning och byggande av Förbifart Stockholm, till icke evidensbaserad missbruksbehandling och vår, nästintill, vettlöst naiva utrikespolitik.

Men trots det är jag, i grund och botten, tacksam.

Jag är tacksam för att slumpen gjorde att jag föddes i Sverige, på ett rent sjukhus av utbildade läkare.

Jag är tacksam för att jag har haft tillgång till många års avgiftsfri utbildning: från grundskola och hela vägen upp till universitetet.

Jag är tacksam för att jag har rösträtt. Och tacksam mot alla dem som historiskt – likväl som idag – kämpar för lika rättigheter.

Jag är tacksam för alla fritidspolitiker som lägger oavlönade timmar för att skapa ett bättre samhälle.

Jag är tacksam för fri föreningsrätt. Jag är tacksam för rätten att skapa företag.

Jag är tacksam för att jag får välja vad jag vill tro på.

Jag är tacksam för att jag hela mitt liv har haft tillgång till mer eller mindre avgiftsfri sjukvård av hög kvalitet. Jag är tacksam för svensk mödravård, för föräldrapenning och för allmän förskola.

Likväl som jag är tacksam för möjligheten till vårdnadsbidrag.

De mänskliga rättigheterna – som med viss slarvighet kan sägas ligga till grund för allt det som gynnar mig – är inte naturgivna. För hundra år sedan existerade de inte och de kommer inte nödvändigtvis att bestå för alltid.

Jag är tacksam mot de människor som med hårt arbete och beslutsamhet skapade FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Jag är tacksam för att jag lever i ett land som ratificera de mänskliga rättigheterna och jag är tacksam för varje tjänsteman som väljer att tillerkänna mig mina rättigheter.

Slutligen är jag tacksam för varje gång som du väljer respektera mina rättigheter när vi möts på gatan.

Att inte vara tacksam skulle innebära att jag osynliggör de val och de uppoffringar, som andra människor gör i förhållande till mig. Att låtsas som att de valen inte görs vore synnerligen inbilskt – och bygger på en tanke att jag skulle viktigast även utanför min privata värld.

Den som inte kan känna, eller erkänna, tacksamhet gentemot det som är givet en, stort eller smått, rättighet eller inte, är därmed på en gång en lika ynklig som egenkär människa.

Märk väl; min tacksamhet tvingar mig inte att leva stående på knä. Min tacksamhet hindrar mig inte från att uttrycka kritik, från att försöka förändra, från att kräva mina rättigheter.

Min tacksamhet handlar blott och bart om det absoluta faktum att jag har många människors val att tacka för allt jag åtnjuter. Att vara tacksam. Att kräva sin rätt. Det är ingen antinomi – det är ett axiom.

Foto: Ina Hertel

The post Att vara tacksam. Att kräva sin rätt. appeared first on Subversivt.

Jag står inte vid sidan om och hejar på när han utövar sina intressen och jag engagerar mig verkligen inte i det som han gör enbart för att han göra det. Inte heller tvingar jag mig själv att göra urtråkiga saker bara för att han tycker att något är roligt.

”Det är så synd om Pontus. Hanna-Karin och han har inga gemensamma intressen och Hanna-Karin vill aldrig göra något med honom. Jag förstår inte varför de är tillsammans överhuvudtaget. Jag tycker de borde skiljas.”

Min man och jag har varit tillsammans i över tio år. I början blev jag då och då anklagad för att vara en dålig flickvän och nu för tiden händer det att jag blir anklagad för att vara en dålig fru. Citatet ovan har sagts till mig – har sagt om mig. Och mer än så. Förklaringen finns naturligtvis i dels den traditionella bilden av hur en man respektive en kvinna ska förhålla sig till varandra i en relation, men det handlar också om hur en riktig relation förväntas se ut.

Att vara vuxen är att inse att jag gör, och har gjort, mina val. Jag kan välja annorlunda men jag kan inte välja åt någon annan. Det finns lika många sätt att ha relationer på som det finns relationer.

Att vara vuxen är att inse att alla inte måste välja samma typ av relation som jag har valt. Att inse att man har rätt att välja den typ av relation som man själv vill ha och att jag faktiskt inte behöver först någon annans val. Bara respektera.

Vill du leva med en eller flera personer, av vilket kön? Från vilken kultur? Med vilken utbildningsnivå? Med vilken typ av arbete? Utseende? Intressen? Ska ni bo tillsammans eller vara särbo? Hur tycker du att balansen mellan arbete och fritid ska se ut? Hur mycket och på vilket vis vill du umgås med din partner på fritiden? Ska ni båda arbeta? Hur mycket? I vilket land? Vilken roll vill du ha i relationen? Hur ska ansvaret för hemarbete och eventuella barn fördelas? Vill du överhuvudtaget ha barn? Djur? Vilka värderingar är verkligt viktiga för dig?

Så många val, och inget som är rätt.

När jag, helt ovetenskapligt, gör en undersökning bland mina vänner får jag höra liknande historier. De flesta har blivit anklagade för att vara dåliga partners eller för att deras partners är olämpliga, och detta på minst sagt svaga grunder.

Missförstå mig inte. Naturligtvis både får och bör man lägga sig i om man uppfattar det som att någon far illa. Ingen ska behöva stå ut med fysiska eller psykiska övergrepp i sin relation. Men det är långt ifrån att inte dela fritidsintressen, vara särbos eller utöva polyamori.

Photo: Ola Sprang

The post Ingen riktig fru appeared first on Subversivt.

Du känner dig inte kränkt över att jag misstar mig gällande ditt yrke.

Du tar inte illa upp när jag gissar att du är kristen fast du ser dig själv som ateist.

Men när jag tror att du är homosexuell sårar jag dig djupt.
Du känner dig förolämpad för du är ju inte det! Hur kan jag bara tro något sådant om dig?!

Jag föreslår att du funderar över vad det betyder en stund.

Photo: Andrew McGovern

The post Fördomsfria homofober appeared first on Subversivt.

Inlägget behandlade ämnet våldtäkter ur ett satiriskt perspektiv och bestod i huvudsak av en text skriven som en tidningsartikel där fiktiva myndighetspersoner uttalade sig om våldtäkter, men i stället för att lägga skulden för våldtäkterna på offren fokuserade de på männens ansvar för att inte våldta. Slutligen presenterades en lista med 8 punkter till hjälp för dessa våldtäktsmän.

Respons och kommentarer har i huvudsak varit mycket positiv, vilket författaren ser som både bra och dåligt. Bra för att det visar att det finns en förståelse för problematiken, vilket är en grundförutsättning för att kunna åstadkomma en förändring. Dåligt, eftersom det trots allt påvisar att det är ett verkligt problem som belystes. Det är också tråkigt att se att det fortfarande är så många myter som florerar: hur den typiska våldtäkten går till, vem som är förövare och slutligen vad som är att betrakta som ett ”riskbeteende”. Myter som leder till att (företrädesvis) kvinnor blir rädda och skuldbeläggs helt i onödan.

http://gm.grensmans.se/sa-undviker-du-valdtakt-i-sommar/

The post Bloggbävning efter våldtäktsartikel appeared first on Subversivt.