”Vill du göra samhällsnytta och bidra till Sveriges oberoende i världen? Vi söker nu en Azure tekniker med fokus på utveckling, drift och förvaltning av FRA:s molnlösningar. Låter detta som något för dig? Ansök nu!”

Så lyder annonsen signerad Försvarets radioanstalt (FRA). FRA är en svensk underrättelsemyndighet under Försvarsdepartementet vars uppgift är att samla in och analysera signaler i elektronisk kommunikation.

Organisatorisk infrastruktur är sällan så skyddad som man inbillar sig. Genom öppna källor – som jobbannonser, tekniska kravprofiler och upphandlingsdokument – är det fullt möjligt att successivt konstruera en tydlig bild. Varje enskild uppgift må vara harmlös i sig, men deras samlade effekt är desto mer informativ.

När en myndighet efterfråga kompetens inom specifika tekniska ekosystem, som molnplattformar eller leverantörsbundna identitetslösningar, kan man göra rimliga antaganden om beroenden och arkitektur, exempelvis. Det kanske inte säger exakt allt, men det behöver man å andra sidan inte för att kunna göra strategiska analyser.

Så organisationers egna krav på transparens, eller vanlig obetänksamhet för den delen, skapar möjligheter till infrastrukturell kartläggning. Detta innebär naturligtvis inte att skyddsvärd information har, eller kommer att, exponeras. Men det gör det avgjort lättare för den som har sådana intressen, allt annat lika.

Microsoft lyder under under amerikansk jurisdiktion

Om vi tänker oss att Azure används av en säkerhetsmedveten myndighet får vi förutsätta att användningen är avgränsad. Att det handlar om stödfunktioner, utvecklingsmiljöer eller applikationsdrift utan beröring med skyddsvärd information, snarare än molnlagring av den samma.

Detta förändrar dock inte det faktum att Microsoft (som levererar Azure), lyder under amerikansk jurisdiktion. Det innebär att politiska beslut I USA kan påverka den svenska myndighetens handlingsutrymme, oberoende var data fysiskt lagras eller hur väl den är krypterad.

Konsekvenser för olydnad

Vid en politisk konflikt mellan USA och Sverige – till exempel för att en part vill ha Grönland – kan det få konsekvenser, både med och utan aktiva tvångsåtgärder. Saker som osäkerhet kring framtida tillgång, förändrade avtalsvillkor eller begränsad support skapar en strukturell sårbarhet.

Tänker man sig att myndigheten dessutom har ett tekniskt beroende av Azure (eller andra Microsoft-tjänster), kan det naturligtvis användas som ett politiskt påtryckningsmedel. Ty möjligheten att snabbt ersätta eller avveckla sådan beroenden är begränsad, framförallt i tid.

Nu vill jag inte tro att FRA lagrar skyddsvärda data via Azure. Men det bör noteras att det faktum att Azure har datacenter för molnlagring i Sverige inte förändrar de möjligheter amerikansk förvaltning har att få tillgång till denna data via Cloud Act.

Utan digital suveränitet har vi ingen suveränitet

Öppna källor möjliggör alltså rimliga antaganden om infrastruktur och leverantörsbundenhet, medan juridisk och politisk kontroll över dessa leverantörer skapar risker som vi helt enkelt inte kan reducera genom tekniska skyddsåtgärder.

Det är svårt att inte notera ironin i att denna annons dyker upp samma dag som Trump öppet uttrycker sitt missnöje med Sverige och hotar med strafftullar för att framtvinga lydnad i Grönlandsfrågan.

Vad blir nästa steg om vi inte lyder?

Sovereignty as a Service

– on the Security Policy Implications of Frictionless Technology Choices

When one of Sweden’s most security-critical authorities seeks expertise in American cloud technology, it reveals more than a simple recruitment need. Open sources, legal dependencies and geopolitics intertwine to form an uncomfortable question: just how sovereign is our digital preparedness?

Read article in English

The post Suveränitet som tjänst – om säkerhetspolitiska konsekvenser av smidiga teknikval appeared first on Subversivt.

Principiellt rätt – men fel problem identifieras

Arbetsförmedlingens IT-direktör är avstängd. Han har medverkat i reklam för Capgemini, en av myndighetens IT-leverantörer.

Det är naturligtvis både rätt och riktigt. Rent principiellt alltså.

Parul Sharma, generalsekreterare för Institutet mot mutor, säger i en artikel:

”Även utan ekonomisk ersättning kan medverkan i reklam innebära att en privat aktör får en otillbörlig fördel genom att använda tjänstemannens ställning och myndighetens anseende i marknadsföringssyfte.”

Det finns inget principiellt att invända mot det heller.

Arbetsförmedlingen som kvalitetsstämpel? Knappast.

Men nu var det, partikulärt, Arbetsförmedlingen det handlade om.

Det är därmed orimligt att prata om att använda ”myndighetens anseende” och att IT-direktörens medverkan i reklamen skulle ha get Capgemini en ”otillbörlig fördel”. I alla fall inte på det vis Sharma avser.

För ingen upphandlare eller inköpare såg reklamen och tänkte att ”AF som är så kompetenta och omdömesgilla måste gjort ett bra val av leverantör”. Det har inte hänt.

Följaktligen har Capgemini inte heller försökt använda Arbetsförmedlingens synnerligen svaga varumärke för att övertyga upphandlare om att välja dem som leverantör. Det faller på sin egen orimlighet.

Om reklamen inte var till för upphandlare – vem var den då till för?

Så varför gjordes ändå reklam som potentiellt kunde påverka Caps varumärke negativt? Marknadsföring och otillbörliga fördelar, är min kvalificerade gissning.

Deras målgrupp var dock inte upphandlare i allmänhet, som Sharma menar. Målgruppen var rimligen en upphandlare i synnerhet; nämligen IT-direktören i fråga.

IT-direktörens som blir så glad att få vara med i reklam att han gör det utan ersättning. IT-direktören som känner sig utvald och speciell. Kanske tacksam rent utav?

Nu missunnar jag inte IT-direktören att ha trevligt på arbetet eller bygga relationer med sina leverantörer, ett visst mått av givande och tagande är oundvikligt. Men hans upplevelse och agerande spelar roll eftersom erkännande, bekräftelse och symbolisk inkludering skapar lojalitet hos människor, av den sort som är svår att värja sig emot. Effekten är dessutom ofta starkare än pengar, just för att den inte känns som påverkan.

Reklamen som statusvektor, inte marknadsföring

Vi talar alltså inte om marknadsföring i traditionell mening, utan i det här fallet fungerar reklamen som en statusvektor, status som bärare av inflytande.

Det problematiska med denna sorts påverkan och efterföljande lojalitet är mot bakgrund av att det kan gynna Capgemini otillbörligt. Till exempel för att IT-direktören (precis som alla andra inom offentlig sektor) naturligtvis vet hur man kan skapa offentliga upphandlingar som gynnar, eller till och med säkerställer, en önskad leverantör.

Så, otillbörliga fördelar som sagt, men av helt annan sort än vad som framkommer i artikeln.

Varför symbolisk påverkan är svår att se – och svår att reglera

Det explicita i annonsens natur är förmodligen det som gjorde att den fångades upp. Men då det inte var en muta i traditionell mening, identifierades det inte heller som symbolisk påverkan av tjänstemannen i fråga utan snarare som renommésnyltning, vilket är något helt annat.

För medan systemet rimligt enkelt kan identifiera och reglera påverkan genom explicita transaktioner så som pengar, gåvor och ersättningar, så har det avgjort svårt att hantera den typ av påverkan som sker genom status, erkännande och social reciprocitet.

Oförmågan att identifiera och hantera symbolisk påverkan gör att man missar all den påverkan som skett innan annonsen och vilken potentiellt konkret effekt den haft.

Inom ramen för komplexa organisationer är det ofta just informella lojalitetsskapande handlingar – synlighet, bekräftelse, tillhörighet – som är korruption. En sort som alltså är långt mer svår upptäckt och försåtlig än faktisk, uttalad korruption.

Ett typexempel på korruption i komplexa system

Det här är inte ett undantag för offentlig sektor eller för den specifika förvaltningen, och det avgörande är därmed inte heller vem IT-direktören är. Det relevanta här är snarare vilken roll han har och händelsen som ett typexempel på hur symbolisk påverkan och korruption fungerar i komplexa system. Och inte minst; hur svårt det är att värja sig från den, likväl som att reglera den.

Men klart är att om vi ska ha möjlighet att komma åt den, så måste första steget vara att identifiera den korrekt. Då kan vi inte ha symboliska påverkan mitt framför näsan på oss och kalla det för ”renommésnyltning”.

The post Den farligaste påverkan känns som uppskattning: den förbisedda korruptionen i offentlig sektor appeared first on Subversivt.

I maj 2025 avslog Stockholms stadsfullmäktige en begäran från USA:s ambassad om att staden skulle avskaffa sina program för mångfald, jämlikhet och inkludering (DEI).

Jag vet inte vilka applikationer specifikt som Stockholms stad använder, eller var deras data lagras, men det är inte osannolikt att de precis som många andra inom offentlig verksamhet har gjort sig beroende av amerikanska organisationer och tjänster som Microsoft, AWS och Google.

Stockholms stads vägran att följa ambassadens instruktioner hade därför kunnat leda till att dessa företag fått en begäran från amerikanska myndigheter att blockera vissa funktioner, med hänvisning till nationella säkerhetsintressen. Något som är fullt möjligt under amerikansk lag.

Nu skedde inte det, men det scenario jag målar upp är varken osannolikt eller långsökt.

För det har redan skett. Det senaste exemplet är Microsoft som blockerat chefsåklagaren vid Internationella domstolen i Haags e-postkonto, efter Trumps instruktioner. Även hans bankkonto i Storbritannien blockerades.

För Sveriges del omfattar den här risken stora delar av vår digitala infrastruktur, det som får offentliga organisationer och dess verksamhet att fungera. Det handlar om skolplattformar, journalsystem, ekonomihantering, socialtjänstens data, kommunens budget. Och det handlar om vanliga applikationer som använd i löpande arbete, som Microsoft Outlook och Teams.

Nuvarande amerikanska administration kan kort sagt stänga ner stora delar av svensk förvaltning, om de så önskar. Ett agerande som skulle få ransomware-attacken mot Tietoevry 2024 att kännas som en västanfläkt.

Detta är långt farligare för samhällets funktion – och skulle jag säga; långt mer sannolikt – än att Trump beordrar trupper till svenskt territorium.

(Även om den gissningen för all del bygger på ett antagande om rationellt och rimligt förutsägbart agerande från hans sida. Vilket är orimligt i sig.)

Det är alltså inte en fråga om teknik i första hand, utan en fråga om nationella säkerhetsintressen.

Vi befinner oss i den här situationen för att Sverige har prioriterat bekväm drift, framför säker och oberoende drift. Och det kommer att fungera exakt fram till den punkt när det inte gör det längre.

Vilket kan vara precis vilken sekund som helst, extra mycket så givet nuvarande amerikanska administrations relativa volatilitet.

Det är anmärkningsvärt, om än inte förvånande, att regeringen likväl som andra delar av offentlig förvaltning fortfarande stoppar huvudet i sanden.

MERLÄSNING 

Debattartikel: Europa behöver digital suveränitet

”USA kan beordra sina datajättar att lämna Danmark om inte Grönland lämnas över, för att sänka det danska samhället. Idag är det ingen skillnad mellan digital suveränitet och verklig suveränitet.”

Läs hela artikeln här:  Europa behöver digital suveränitet

The post Svensk förvaltning i amerikanska händer appeared first on Subversivt.

Att kritisera detta är inte att misskreditera vården. Det är att göra det som vårdens företrädare själva borde göra, men inte förmår: se problemen i vitögat och kräva förändring. Att försöka tysta den sortens röst är inte bara fegt – det är medskyldighet.

Igår blev jag kritiserad för att använda ”anekdotiska bevis för att misskreditera sjukvården”.

Det är naturligtvis dumheter att mina upplevelser inte skulle vara relevanta, eller att de inte skulle peka på de allvarliga, systematiska brister som finns inom sjukvården. För de brister jag är kompetent nog att identifiera, befinner sig på den strukturella och organisatoriska nivån, snarare än på den individuella.

Låt mig ge ett exempel:

När jag var inlagd på sjukhus hösten 2024 tog man dag två ett prov för ureaplasma. Av okänd anledning analyserades detta prov aldrig och läkarna arbetade utifrån premissen att jag inte hade den bakterien. 

Detta ledde till att man inte satte in den antibiotika med bäst förutsättningar att döda ureaplasma, vilket jag de facto hade, utan prövade sig fram med mer generella alternativ. 

Eftersom man inte hade lyckats identifiera bakterien jag hade, blev jag dock sjukare och sjukare. För att stoppa förloppet beslutade man om en operation för att manuellt försöka ta bort de okända bakterierna.

Operationen kostade ca 400 000 kr, plus undanträngningseffekter, dvs. att någon annan inte kunde opereras då. Det kostade mina båda äggledare samt min ena äggstock. 

Det var först efter operationen som ureaplasma kunde identifieras, man upptäckte misstaget med provet och mer adekvat vård kunde ges.

Brister i processer, strukturer och organisation

Ingen kan säga helt säkert hur utfallet hade blivit om ureaplasma identifierats tidigare och riktad antibiotika satts in. Det är möjligt att jag ändå blivit sjukare och sjukare, operationen hade kanske behövts ändå och så vidare.

Men det vi vet helt säkert, och därför kan kritisera, är att processen för provtagning och uppföljning hade brister. Och vi vet att den typen av brister är vanligt förekommande.

Det handlar om hur man tar prover och hur dessa hanteras, hur man följer gällande riktlinjer, grad av korrekthet vid medicinutdelning, inmatning av data i journaler, förmåga att tolka data i journaler och så vidare.

Detta är i huvudsak ett strukturellt och organisatoriskt problem.

Brister i enskilda läkarens kompetens och handläggande

I nästa steg handlar det om hur läkare hanterar den data man har till sitt förfogande. I vilken grad man låter den ligga till grund för sin bedömning, vilket är avgörande för vilka konsekvenser potentiellt felaktiga data får.

Detta är i huvudsak ett problem med enskilda läkare. Ty ingen riktlinje säger att enbart prover ska ligga till grund för bedömning, ändå sker detta regelmässigt.

Till det; även den bästa läkaren kan fatta felaktiga beslut om den data de har att tillgå är felaktig.

Det är inte en fråga om det finns brister i på statistisk nivå – det är bevisat

Först därefter kommer utfallet. I den enskilda fallet kan det, som visats, vara svårt att avgöra vad en läkare borde förstått och gjort. Det är svårt att säkert säga om ett annat agerande från läkarnas och sjukvårdens sida skulle ha resulterat i ett annat utfall. Detta kan blott resoneras kring med mer eller mindre sannolikhet.

Dock ligger det onekligen i farans riktning att när många enskilda misstag konsekvent begås, så ökar risken för felaktiga diagnoser och behandlingar, samt fler olyckliga utfall, allt annat lika.

Vi kan också, på statistisk nivå, se saker så som att det för många diagnoser tar väldigt lång tid från första vårdbesök till fastställande av diagnos. Något som forskningen generellt tillskriver brister i organisering och processer likväl som enskilda läkares hantering och kompetensnivå.

Ohållbara argument

Dessa bevisade brister i sjukvården finns där alldeles oaktat om patienten blev frisk och om denne upplevde att de fick bra vård eller inte. Som patient vet man vanligen inte om den vård man fick var adekvat och korrekt utförd. Ännu mindre vet man hur utfallet blivit om vården gjort andra val. Eller om man blev frisk tack vare eller trots vården. Så i princip ska man, som patient, vara synnerligen försiktig med att hävda att man fått bra vård, speciellt om man använder det som ett argument mot att det finns problem i vården.

Och att som läkare försöka läxa upp mig med att jag orättfärdigt misskrediterar vården, när jag lyfter dessa frågor är direkt otillständigt. Dels för att de mycket väl vet att jag har rätt i min kritik. Dels för att om vi kan få till en förändring så gagnar det inte bara patienterna, det gagnar även läkarna och övrig vårdspersonal, likväl som hela samhället.

Men för att förändra något, behöver vi först identifiera och lyfta upp problemen. Att försöka tysta mig när jag gör just det är fegt, illojalt och inte vidare tillrådligt.

Tyckte du om denna text, kanske du även gillar denna:

Det är inbyggt i systemet

The post Ohållbara argument avseende sjukvårdens förträfflighet appeared first on Subversivt.

När ett enda intrång kan lamslå hundratals myndigheter och offentliga verksamheter är det inte angriparens skicklighet som är den centrala frågan, utan konstruktionen som valts. Tietoevry-haveriet var, kort sagt, de förutsägbara konsekvenserna av medvetna beslut.

Om en inköpare saknar tillräcklig kompetens för att upphandla avancerade IT-tjänster – vilket i praktiken ofta är fallet när det gäller komplexa infrastrukturtjänster – uppstår ett strukturellt beroende. Man köper inte bara en tjänst, utan en arkitektur, ett säkerhetstänkande och en riskmodell, utan att fullt ut förstå – eller försöka förstå – implikationerna.

Om man dessutom väljer en helhetsleverantör, som Tietoevry, accepterar man en organisationsmodell där stora mängder samhällskritiska data och drift koncentreras till en gemensam infrastruktur. Det är rimligt rationellt ur ett kostnads- och effektivitetsperspektiv: stordriftsfördelar, standardisering, centraliserad kompetens.

Men det innebär också att man väljer en struktur som i sig är en systemrisk, för en sådan monolitisk struktur är i praktiken en single point of failure – när en del faller finns inget som hindrar att allt faller. I praktiken; ett enskilt intrång förblir inte lokalt, utan sprider sig. Och inom cybersäkerhet är intrång ett grundantagande. Robusta system designas utifrån vetskapen om att angripare förr eller senare kommer att ta sig in. Det är därför begrepp som zero trust, segmentering, redundans och isolering existerar.

Om leverantören ändå väljer att (fortsätta) arbeta enligt en sådan struktur, att inte anpassa sig efter den faktiska verkligheten och organisera verksamheten därefter, trots att man vet att cyberattacker inte är en fråga om om utan när, då har man redan på förhand accepterat konsekvenserna därav. Då faller det på sin egen orimlighet att tala om ”oförutsedda händelser”.

Och när man samtidigt förstår – eller rimligen måste förstå – att ett intrång inte kommer att drabba en enda organisation utan hundratals – myndigheter, kommuner och privata bolag –, då är det inte en isolerad teknisk fråga. Då är det en fråga om samhällsarkitektur likväl som om samhälleligt ansvar.

Det som skedde på Tietoevry är därför mer än en allvarlig teknisk säkerhetsincident. Det är ett tydliggörande av hur leverantören likväl som staten ser på samhällets digitala infrastruktur och sitt ansvar relativt det.

Det är inte en bugg – det är en feature

Detta är alltså inte en bugg. Inte ett olycksfall i arbetet. Inget som bara hände. Nej, det här är den konsekvens man rimligen kan förvänta sig när man väljer monolitiska tjänster framför distribuerade lösningar. Där man låser in sig hos monolitiska leverantörer och samtidigt avstår från öppenhet, insyn och diversifiering – inklusive användning av open source som både hade kunnat minska beroenden och öka transparensen.

När arkitekturen byggs kring en enda aktör, en gemensam driftmiljö och en sammanhållen plattform skapas en koncentrerad risk. Det innebär att flera verksamheter delar samma attackyta, samma beroenden och i praktiken samma negativa konsekvenser. För även om det formellt sett finns flera servrar, flera datacenter och flera säkerhetslager, är det egentligen inte antalet maskiner som avgör, utan snarare graden av oberoende mellan dem.

Det är också ett uttryck för ett djupare systemval: att optimera för upphandlingsbarhet och kostnadseffektivitet snarare än för distribuerad robusthet. Upplägg med helhetsleverantörer är enkla att beskriva i ett avtal och lätta att följa upp på ytan; en motpart, en SLA, en faktura. Distribuerade lösningar med flera aktörer, öppen källkod och tydlig teknisk segmentering kräver högre beställarkompetens, mer aktiv styrning och en mer mogen syn på risk.

Man bygger in ett beroende – en strukturell sårbarhet – som i praktiken fungerar som en single point of failure. För att det är lite enklare.

Alla ansvarar – ingens ansvar

Ansvaret för haveriet är distribuerat. Leverantören – Tietoevry – bär ansvar för den tekniska och organisatoriska arkitektur man valt att bygga och upprätthålla. Hur systemen är segmenterade, hur redundans hanteras och hur risker sprids eller koncentreras. De är också ansvariga för hur de kommunicerat för- och nackdelar till sina kunder. Jag kan ha fel, men jag misstänker att de inte direkt ansträngt sig överdrivet för att säkerställa att kunderna verkligen förstår risken med den här sortens infrastrukturlösningar.

De upphandlande myndigheterna har i sin tur ansvar för sin beställarkompetens: att förstå vad de faktiskt köper, vilka beroenden de skapar och vilka risker som följer med valet av en helhetsleverantör. Det behöver vi bara titta på eAvrop för att se att de inte gör, i alla fall inte i någon större utsträckning.

Staten, i sin tur, har ett övergripande ansvar för hur samhällskritisk infrastruktur tillåts koncentreras till ett fåtal aktörer och för vilka incitament och regelverk som därmed etableras, medan tillsynsmyndigheterna ansvar för att säkerställa att krav inte bara formuleras i policydokument och avtal, utan också faktiskt granskas, följs upp och verifieras i praktiken.

Vi har alltså en lång rad aktörer som – teoretiskt – skulle kunna ta ansvar för situationen och ta konsekvenserna, be om ursäkt och sist, men inte minst; göra om och rätt för framtiden.

Jag tvivlar, det är långt mer sannolikt att de faktiska konsekvenserna blir begränsade, för alla iblandande. Fokus är nämligen redan – som så ofta – på de “onda hackarna”. Det är naturligtvis korrekt i sak att lägga skuld där, men det är leverantörerna och offentlig sektor som gjort valen, inklusive val av den struktur som kanske inte möjliggjorde attacken, men som avgjort ledde till dessa store effekter.

De har dock inte minsta lust att se det så, för det skulle medföra ansvar, skuld och krav på förändring. Nej, då är det så mycket enklare och bekvämare att lägga fokus på angriparen och den gemensamma fienden.
Det är alltså inte särdeles förvånande att ingen egentligen verkar vilja tala om något annat än hackarna.

Skillnaden mellan standarder och robusthet

Det syns i Tietoevry kommunikation, och responsen på den. Deras officiella linje lyder: “Inga brister i vår IT-säkerhet”. Det är ett fullständigt anmärkningsvärt uttalande, delvis för att det bevisligen är fel. Trots detta passerar det utan nämnvärd motreaktion.

Detta är kanske den tydligaste indikatorn på systemfelet av dem alla.

Om intrång kan slå ut en betydande del av svenska myndigheter, då finns det definitionsmässigt en brist i motståndskraften, helt oavsett om man formellt följt regelverk och standarder, eller inte. Ty att följa standarder är inte det samma som att bygga robusta system.

Vi vet att effekterna inte hade varit i närheten av så omfattande om data hade varit hårdare segmenterad och kundmiljöer strikt isolerade från varandra. Vi vet att om verklig redundans hade byggts in – inte bara på pappret utan i praktisk, testad drift – hade störningarna kunnat begränsas och samhällskritiska funktioner upprätthållas. Därtill hade konsekvenserna sannolikt blivit mindre om de upphandlande organisationerna haft tillräcklig kompetens och fullt ut förstått vad de innebär att lägga hela sin digitala drift hos en och samma aktör.

Men allt detta kostar pengar. Pengar som man ansåg att det inte var värt. Delvis för att man inte förstod problemet från början. För att man inte var intresserad av att lyssna på de som faktiskt förstod och försökte förklara.

Oförändrade val – oförändrade utfall

Eftersom ingen av de ansvariga kommer att erkänna varken bristande kunskap eller ta ansvar så har inget fel i formell mening begåtts. Därmed kommer inga strukturella krav att skärpas eller incitament att förändras. För det krävs bara när faktiska fel har begåtts – och det har det som sagt inte gjort här. Sägs det.

Därför finns det inget som driver den förändring jag menar att vi – samhället – behöver, utan den befintliga modellen kommer att bestå. Man kommer fortsätta att välja digital infrastruktur där ett enda intrång kan få kaskadeffekter genom hela den offentliga sektorn.

Och när det smäller nästa gång – för det vet vi att det kommer att göra – är det du och jag som betalar. I form av uteblivna tjänster, ökade skatter, minskad tillit och långsiktigt sämre digital motståndskraft. Allt för att de som är ansvariga inte har integritet nog att ställa sig upp och ta det ansvar som de faktiskt har inskrivet i sina rollbeskrivningar.

Jag finner det milt irriterande.

Milt.

The post Tietoevry – ett fullständigt förutsägbart sammanbrott appeared first on Subversivt.

Tänker du att du äger din kropp – att den är din att göra vad du vill med – att du har rätt till din kroppsliga autonomi? Det är en populär uppfattning men när man granskar den närmare tvingas man konstatera att det faktiskt är helt fel. Även om de mänskliga rättigheterna understryker den rätten, har staten skapat en lång rad regler för vad människor får gör med sin kropp – även i frågor som enbart påverkar individen.

Detta är ett principiellt problem, eftersom det utmärkande för en liberal demokrati är att lagar stiftas i syfte att skydda individer från att få sina rättigheter kränkta av andra människor. Inte för att våldföra sig på individens rätt till självbestämmande.

Statens orättfärdiga överhöghet tar sig exempelvis uttryck i att individen saknar rätt att välja dödshjälp. I september dömdes till exempel en kvinna till fängelse. Hennes man hade bett henne om hjälp att dö, men varken hans bevisade samtycke eller det faktum att hon hade försökt ta sitt eget liv samtidigt gjorde någon skillnad. Att mannen bad henne är inte ansvarsbefriande, hans önskemål knappt juridiskt relevant.

Assisterade självmord eller eutanasi är tillåtet i ett antal länder, men bara under vissa specifika förutsättningar. Livsleda som argument accepteras inte (oaktat om den är kopplad till psykisk ohälsa), och möjligheten att få hjälp har begränsats till dem i livets slutskede som lider svårt. Den bestämmanderätt som staten tillskansat sig över individens kropp – och liv – tillåts alltså trumfa individens egen rätt till densamma.

Ofta motiveras regleringarna med att de grundar sig i majoritetens moraliska uppfattningar. Få upplever det som ett reellt problem att sex mellan nära släktingar i många fall är förbjudet, eller att man har begränsad rätt att samtycka till våld (enbart ringa misshandel låter utövaren gå straffri.)

Men att inte försvara den principiella rätten till fysisk autonomi för att man själv inte önskar överträda de gränser som har stipulerats, är som att inte försvara yttrandefriheten för att man inte har något att säga. Personer har dömts, trots bevisat samtycke, så inskränkningarna är ett påtagligt problem för somliga. Det skapar en sorts majoritetens (moraliska) tyranni – vilket är ett brott mot demokratins princip.

Det utmärkande för en liberal demokrati är att lagar stiftas i syfte att skydda individer från att få sina rättigheter kränkta av andra människor.

Statens rätt borde därför inskränkas till att säkerställa att brott mot samtycket straffas. Inte ta ställning till olika handlingar mellan samtyckande vuxna.

I stället uppfattas statens bestämmanderätt över våra kroppar som så självklar att den sällan ifrågasätts. Det möjliggör en lång rad moralistiska och repressiva lagar; från hjälmtvång för motorcyklister till rökförbud och danstillstånd. När staten konsekvent brister i respekt för individens fysiska autonomi, är det inte märkligt att förslag som det Kristdemokraten Ella Bohlins lade fram i oktober om att alla medborgare automatiskt ska registreras som donatorer, får stöd.

Tilltaget skulle förvisso öka antalet donatorer, men också antalet personer i registret som egentligen inte vill donera. För negativ avtalsbindning – att förbinda någon utan deras aktiva samtycke – har bevisligen en sådan effekt, vilket också är skälet till att det inte är tillåtet.

Säkerställandet av samtycke kan vara juridisk klurigt. Läkares ovilja att utföra dödshjälp är värd att respektera. Oförnuftiga beslut från individens sida kan innebära en belastning för det offentliga. Bristen på organ ett reellt problem. Men det är problem som kan lösas, inte legitima argument för att inskränka medborgarnas kroppsliga autonomi.

Statens uppgift är inte att agera överbeskyddande förälder till medborgare som inte anses veta sitt eget bästa och måste hindras från dåliga val. Tvärtom, det är att skydda individens rätt att vara oförnuftig, irrationell och dåraktig. Först när hennes handlingar inskränker andras fri- och rättigheter har staten rätt, och skyldighet, att ingripa. Inte förr.

Texten publicerades först i Smedjan (Timbro), 2019-12-12

The post Din kroppsliga autonomi är en illusion appeared first on Subversivt.

Smedjan är tankesmedjan Timbros egen webbtidning som bedriver opinionsbildande journalistik utifrån ett marknadsliberalt perspektiv.

Möjligheten att skriva om intressanta ämnen och begåvade redaktörer gör samarbetet till ett utsökt nöje (vilket naturligtvis inte hindrar henne från att fakturera).

Läs den första texten här: 

http://grensmans.se/utan-traditioner-ar-julafton-en-vanlig-javla-mandag/

The post Hanna-Karin Grensman skriver för Timbros Smedjan appeared first on Subversivt.

”Du är också driven, kreativ och har erfarenheter av att rasifieras som afrosvensk/afrikansvensk.”

Så formulerade sig Utbildningsradion (UR) i en hårt kritiserad anställningsannons. Och man behöver inte vara särskilt begåvad för att inse det underliggande antagandet – att en specifik hudfärg skulle innebära specifik kompetens – är rasistiskt snömos.

Den här sortens klavertramp har lett till kraftfull kritik mot identitetspolitiken. Samtidigt avfärdar andra kritiken och menar att mycket positiv utveckling kan tillskrivas just denna idéströmning. Kulturskribenten Tomas Hemstad skriver exempelvis: ”Att flator kan gifta sig, att arbetsgivare inte får diskriminera etniska minoriteter, att vi över huvud taget började prata om, och sedermera avskaffa tvångssteriliseringen av transpersoner – allt detta är resultatet av identitetspolitik.”

Båda sidor har delvis rätt. Och båda har ofta fel.

Identitetspolitik kan i sitt första led förstås som ett statistiskt – och för all del ideologiskt – verktyg för att undersöka representation och utfall på gruppnivå i olika delar av samhället. När vissa grupper systematiskt är underrepresenterade kan det tyda på att normer, värderingar eller institutionella strukturer begränsar människors handlingsutrymme.

Det här inte radikalt eller kontroversiellt i sak. Det här är grundläggande samhällsanalys.

När man väl har fått syn på sådana ”onödiga” begräsningar, så kan den som tycker att det är trist att det förhåller sig så, använda denna information för att (försöka) korrigera det.

Konsten att skilja mellan statistik och individ

Problemet uppstår när människor glömmer bort att det är skillnad på statistik och individ.

Det som är statistiskt sant för en grupp är naturligtvis inte sant för varje individ i den gruppen. Att applicera strukturanalys på individnivå låter sig helt enkelt inte göras, något varje person med grundläggande kunskap i statistik vet.

Om man implicit antar att en person med en viss hudfärg också har vissa erfarenheter, perspektiv eller kompetenser, då är man inte bara intellektuellt slarvig, då har man lämnat vetenskapen långt bakom sig och klivit rakt in i essentialismen. Något man bör undvika att göra.

När vi förlorar distinktionen – statistik kontra individ – står vi inför två riktigt kassa alternativ; antingen förnekar vi strukturella problem, eller så reducerar vi individer till representanter för grupper. I båda fallen blir individer mindre fria, vilket är dåligt för ungefär alla.

Trots att detta borde vara självklart för alla som är gamla nog att få ha synpunkter i sådana här frågor verkar denna distinktion vara svår att minnas. Och när den glöms leder det med nödvändighet till att de mest hängivna jämlikhetsförespråkaren beter sig som diskriminerande korkskallar – som i fallet med UR:s minst sagt pinsamma agerande.

Efter kritiken korrigerade UR formuleringen. Fokus flyttades från hudfärg till kunskap och förståelse för afrosvenska perspektiv, det vill säga från en formulering som byggde på biologiserande föreställningar, till en byggande på kompetens. En avgörande skillnad.

Synliggörandet som strategi

Nästa led i identitetspolitiken – eller för dem som vill korrigera orättvisor på gruppnivå – är att synliggöra dessa grupper eller problemet temporärt. Detta sker för att man ska kunna arbeta mot dessa hinder och underlätta jämlik inkludering i samhället. Målet är att inkluderingen ska vara självklar. Inte genom osynliggörande, utan genom att lyckas kasta metanarrativet – till exempel uppdelningen i svarta respektive vita som relevant och rimlig – på historiens sophög.

Organisationer som Rättviseförmedlingen arbetar i huvudsak i denna riktning när de synliggör kompetenta kandidater från underrepresenterade grupper. Vissa debattörer utmålar föreningens arbete som rasistiskt och visar därmed att de förstår identitetspolitiken på samma vis som fan läser bibeln.

För vad de konkret gör är att bredda organisationers rekryteringsbas, i syfte att inte filtrera bort kompetens i onödan på grund av snäva nätverk och implicita normer. Ty ingen organisation kommer att anställa eller anlita någon som de inte vet existerar. Över tid skapar detta mer heterogena – och därmed mer effektiva – arbetsplatser med högre kompetensnivå (allt annat lika). Detta är inte rasism eller annan form av orättfärdigt gynnande. Det är rationell organisationsutveckling.

Inte rasistiskt, men …

Detta förutsätter dock att man inte i nästa steg börjar tumma på faktiska kompetenskrav till förmån för snygg statistik. När man har en breddad och mer heterogen kompetensbas kan man alltså inte välja någon ut den underrepresenterade gruppen för att få bättre siffror på organisationsnivå. Man behöver fortfarande välja den som är mest kompetent, annars förloras både effektivitet och legitimitet.

Detta är dock inte så ovanligt som man skulle kunna önska. När representation blir ett mål i sig uppstår starka institutionella incitament att signalera rätt snarare än att göra rätt. Organisationer börjar optimera synlighet och symbolik, inte funktion. På sikt riskerar det att underminera förtroendet för organisationen i synnerhet och jämlikhetsarbete i allmänhet. Dessutom är det en pervertering av själva begreppet identitetspolitik, skulle man mena att det är vad man sysslar med.

Det mest ironiska är att denna utveckling riskerar att förstärka just de kategorier som identitetspolitiken i sin analytiska form syftar till att upplösa. Identiteter som borde bli mindre relevanta institutionaliseras i stället.
Detta är ett klassiskt systemfel; ett verktyg för att förstå verkligheten förvandlas till ett normativt ramverk som formar den.

Så svårt borde det inte vara

Jag är övertygad om att identitetspolitiken kan bidra till ett mer fritt, inkluderande och jämlikt samhälle. Ett samhälle där vi inte kastar bort resurser på grund av fördomar, vana och ogenomtänkta lagar och regler.

Men för att det ska ske måste dess uppenbart okunniga förespråkare (likväl som belackare) sluta agera som att verktyget – statistisk representation – är målet. Till det måste de förstå distinktionen mellan samhällsstruktur och statistik å ena sidan och individer och personlig erfarenhet å andra.

Samtidigt borde det inte vara så svårt. Det är trots allt statistikkunskap som erhålls på grundskolenivå.

Om du gillade denna text, kanske även denna kan vara av intresse

30-talet ringde och vill ha tillbaka sin ideologi

The post Förvriden identitetspolitik blir diskriminering i händerna på okunniga idealister appeared first on Subversivt.

KRÖNIKA

The post Perverterat rättvisetänkande dödar kulturen appeared first on Subversivt.

• När personer visar sitt intresse för dig går det utmärkt att tacka nej. Du behöver inte vara otrevlig, inte ens om du finner personen oattraktiv. Att vara intresserad av dig är inte förolämpande.
• Visa inte intresse du vet är ovälkommet. Gränsen mellan stalkning och romantik är hårfin. Att sjunga serenader utanför någons fönster får knappast önskad effekt om mottagaren avskyr dig.
• Lägg dig inte i vem dina syskon, föräldrar eller barn har sex med. Du har inte med det att göra. När Uggla sjunger att nu har pappa laddat bössan är det inte roligt. Det för tankarna till talibaner.
• När du har sex är det inte artigt att prata nedlåtande om din partners teknik eller utseende. Det gäller förstås även i efterhand och även om du är besviken.
• Du får aldrig vara otrevlig om du får ett nej, oavsett när det kommer.
• Det är inte god ton att kasta ut en person ur sitt hem så fort sexakten är över eller vara otrevlig för att få dem att gå. Om du inte kan tänka dig att sova med en person ska du inte heller ha sex med denne.
• Tjata inte till dig sex och låtsas inte vara kär i personen. Det finns 6 miljarder människor i världen. Välj någon som faktiskt vill ligga med dig. Utan manipulation.

The post Dygder i samlivet appeared first on Subversivt.