Vad det gäller strategier så måste vi nog inse att personer sällan byter sexuell läggning för att man straffar dem. (Genrellt sätt fungerar stränga straff väldigt dåligt om syftet är att man vill få folk att sluta begå kriminella handlingar, det är bevisat många gånger).
En strategi som har visat sig fungera när det gäller sexuella övergrepp av olika slag är behandling. Denna behandling är något förenklat inriktad på personernas empatiska förmåga. Dvs. få dem att inse att de handlingar de utför faktiskt får människan framför dem att må dåligt. Få dem att inse att det beteende som de har är att betrakta som en våldtäkt. Att barnet faktiskt far illa av det osv. Jag har inga siffror på exakt hur effektivt detta är, men jag vet att det finns ett center på Karolinska som arbetar med detta med goda resultat. (I boken "En riktig våldtäktsman tar Katarina Wennstam upp en del kring detta och visar på att de flesta som begår denna typ av brott inte inser på en djupare, känslomässig nivå att de är brottslingar som faktiskt skadar. Att de trots domar kan uppleva sig själva som helt oskyldiga). Idag är det frivilligt att genomgå denna typ av behandling, vi kanske ska titta på möjligheten att göra det obligatoriskt för att man ska bli utskriven/fri?

Jag skulle personligen vilja nå ut till alla vuxna på ett vis som inte görs idag, så att de faktiskt finns där för barnen – för att komma till rätta med "goda" vuxnas blindhet och tafatthet tror jag skulle få oss längre än att arbeta med pedofilerna.

Min poäng är som alltid att vi måste utgå från de metoder och strategier som är bevisat effektiva och inte låt vårt hat lura oss att vidta åtgärder som inte får någon effekt och på det viset invagga oss i en falsk trygghet.

Men 5%, det kan väl knappast syfta på de som faktiskt lever ut det? I så fall är det definitivt dags att vakna. Men vad kan man göra åt det förutom att vara extra uppmärksam? Till skillnad från mig är ju du skeptisk till lynchningar, men tror du inte att rejält skärpta straff skulle göra någon skillnad?

Jag menar att vi är överens om att pedofili är dåligt som princip men när någon berättar att de blivit utsatta finns det alltid vuxna runt omkring som hävdar att de "vet" att barnen ljuger. Det är regeln. Att barn som berättar inte blir trodda. Att skilja på tro och vetande är alltså extra viktigt när det gäller just pedofili eftersom det kan vara skillnaden mellan att skydda ett barn från pedofilen eller inte.

Jag anser inte att konsekvensen av detta blir att man går omkring och alltid förväntar sig det värsta. Jag tror inte att någon i mitt umgänge är pedofil, men jag inser att jag inte vet. Skulle någon säga till mig att X var pedofil så är min ambition att vare sig automatiskt förkasta det påståendet eller acceptera det. Det är min skyldighet mot barnen som är inblandade.

Det är förstås väldigt svårt att säga hur många pedofiler det finns, men runt 5 % av befolkningen är en siffra som jag läst några gånger. Det gör det inte högst otroligt att jag har vänner eller släktingar som är pedofiler. Det gör det högst troligt. Det är 5 personer på 100, inte 5 person på 50000 (som dit exempel anger).

Det betyder förstås inte att man skall blunda för tecken på att något är fel, men jag tycker inte heller man skall gå omkring och tänka på alla hemskheter som med en försvinnande liten sannolikhet skulle kunna vara sant.