När jag är död, så är jag död och slipper fundera mer. Mina anhöriga finns dock kvar och måste hantera sin sorg och situationen jag lämnar efter mig.

Om jag kan underlätta för dem jag älskar genom att ta lite tid och ordna upp några saker nu… varför skulle jag inte göra det?

Det är väl gest av kärlek att alla har svart på vitt hur jag vill ha det, och istället för att "tro" sig veta, eller behöva gissa sig till det, verkligen vet hur jag vill ha det.

Jag har inga planer på att dö tidigare än nödvändigt, men det finns ju andra faktorer i den här världen som jag inte kan styra över… Rattfulla förare, istappar på taken, bananskal på marken…

Tack för intressant läsning HK!

För övrigt har jag bara de försäkringar som jag blir tvingad att ha!

För som jag skriver ovan så handlar det inte om dig. De handlar om de som blir kvar som står inför frågor och kanske till och med bråkar kring vad du hade önskat. Vill du donera dina organ, vill du begravas i Örebro eller i Kiruna? Vill du kremeras eller begravas i kista? Kristen begravning? Hur hittar man dina bankkonton etc. för att göra bodelning? Ingen vet säkert och alla har åsikter, för din skulle eller för sin egen.

Vill man se det i ett vidare perspektiv så kanske du t.ex. vill donera dina organ. Dina släktingar tror att du inte vill det och en person som du hade kunnat rädda livet på dör – helt i onödan.

Sedan är det ju också så att om jag skulle dö nu så har jag dels inte så mycket att lämna efter mig, dels är det sista jag bryr mig om vad som händer med mina ynka ägodelar, att någon får litet mer pengar än de borde ha fått bleknar i ljuset av att jag dog minst 50 år innan jag tycker att jag ens skulle behöva tänka på det! Det är ju en annan sak om man är 97 år och har barnbarnsbarn och har levt sitt liv, DÅ kan man kosta på sig att oroa sig för att rätt person får rätt saker.