Det här inlägget slog huvudet på spiken, för mig som växte upp med en dubbelarbetande(processingenjör med 500 personer under sig by day – sticka tröjor för att sälja på fruktmarknaden om helgerna by night…) ensamstående mamma i forna Sovjetunionen som var tvungen att behandla mig som "en liten vuxen" i princip sen jag var född för att garantera hennes egen, min och min sjuka mormors överlevnad. Trots de ekonomiska svårigheterna minns jag min barndom som en lycklig och kärleksfull sådan, trots hemsydda kläder ibland (som f.ö. var sjukt mycket snyggare än mina klasskamraters) och utebliven föräldranärvaro på skolavslutningarna. Även i sin frånvaro gav hon mig oändlig kärlek och den största gåvan av dem alla – förmågan att fortsätta gå utan att reflektera över att livet inte alltid är rosenskimrande. Efter min barndom kan jag aldrig förstå vad som är fel med ett visst mått av vuxenansvar även i tidig ålder.

Det Rasmus skriver om "pengar som inte räcker till" stämmer inte tycker jag. Man kan ha väldigt låg inkomst och ändå erbjuda sina barn trygghet. I Sverige finns dessutom barnbidrag och flerbarnstillägg om man har mer än en unge.

Allt handlar om hur man organiserar sin ekonomi. Ibland är det t.o.m. en rolig utmaning när man har lite. Man blir glad av att hitta "kort datum" grejer på Ica. Kanske hittar man en fransyska och så blir det plötsligt söndagsstek på en tisdag. Eller så gör man storkok av kikärtscurry och linssoppa. Barnen ärver kläder eller så hittar man på loppis. Jag älskar det. Vi lever fortfarande så fast ekonomin fördubblats på sistone. Och våra fyra barn kostar oss ingenting i princip, förutom blöjor till de två minsta. Nä, här blire inga xbox eller wii spel. Vi hävdar bestämt att barnen inte lider utan – kanske mår de t.o.m. bättre.

Vi har förr levt under vad folk skulle kalla för existensminimum. Men inte har vi känt oss fattiga för det. Vi har snarare varit rikare utan TV och cyklandes överallt. När min 9-åring frågar efter en iPhone eller mobil är det självklart för mig att säga nej, utan tvekan. För det är ingenting hon behöver. Jag tror folk måste försöka ifrågasätta den rådande konsumtionstrenden, för den är skrämmande.

Tack för mig 🙂

Josefin

En fråga till dig: Vad är en stabil grund? Det krävs inte mycket för att man ska tappa balansen och falla – vilka är det som inte ska skaffa barn? För att ytterligare komplicera saken bör man som kvinna, av biologiska skäl se till att absolut skaffa de barn hon vill ha innan hon fyller 30, för därefter sjunker fertiliteten drastiskt.

Det du säger låter så klart bra i teorin – frågan är vad konsekvenserna blir – för individen och för samhället.

Jag blir glad av att läsa detta.

Mest för att jag inte är ensam om att inte hålla med om mina föräldrars metoder, men respektera dem, det är ju trots allt så att det är tack vare dem man blivit den man är.

Pengar som inte räcker till ser jag som ett kvitto på att man kanske inte ska ha barn, för många som reproducerar sig utan att tänka på att det kan vara bra med en plan för det, först sig själv och sedan när man har en stabil grund att erbjuda, då kan man börja prata om utökning.

Min åsikt 🙂