När man, som jag, under många år intresserat sig för pedagogik och barns utveckling utan att ha barn så hamnar man regelmässigt i konflikt med föräldrar…
”Naturligtvis måste du ge dina barn lördagsgodis!”
Nej, det måste jag inte. Jag måste ge mina barn god, näringsrik och varierad kost. I detta ingår det inte lösgodis.
Det finns för övrigt en hel del föräldrar som väljer att avstå för att det är så mycket skit i godis. Mina föräldrar avstod – jag har aldrig fått lördagsgodis av min far och av min mor först i lågstadieåldern.
För den förälder som verkligen tror att det är skadligt för barnen att äta kemiskt framställt lösgodis och som själva inte äter det har jag svårt att se varför det skulle vara så svårt att neka barnen. Inte ger du väl dina barn cigaretter bara för att de tjatar?
(Att ge efter för argument så som ”men alla andra får ju…” tyder f ö på dålig självkänsla och bristande föräldraskap – inte fattar väl du dina beslut efter vad alla andra gör?)
”Haha, när dina barn börjar förskolan kommer du bli tvungen att köpa en tv!”
Nej, det kommer jag inte. Jag måste ge mitt barn utrymme att utvecklas och har roligt – men detta måste inte ske genom en tv. Det är inte en livsnödvändig del i någon människas liv.
Vid någon ålder kommer säkert mina barn att börja tjata om tv. Och jag kanske väljer att köpa en då. Men jag måste inte. (Och att alla deras kompisar förmodligen har tv hemma är inte ett skäl!)
Och om jag väljer att köpa en så är det fortfarande mitt val när och vad de får titta på. Mitt val och mitt ansvar.
”Självfallet måste du leka med dina barn!”
Nej, det måste jag inte. Barn behöver föräldrar som visar intresse för dem och som umgås med dem. Detta måste inte ske genom lek.
Jag gillar generellt att umgås med barn och jag gillar att göra olika aktiviteter med dem. Jag låter barn vara med mig i alla hushållssysslor jag utför, när jag syr och stickar eller när jag pysslar i trädgården. Jag spelar gärna spel (om jag inte måste låtsas förlora) och jag kan läsa obegränsat antal böcker på raken. Men leka som i att sätta sig på golvet med en docka eller liknande – det gör jag inte.
Dels för att det är tråkigt och dels för att barn märker om man bara låtsas ha roligt och då känner de sig dumma (precis som du och jag skulle göra om någon umgicks med oss bara för att vara snälla).
Att det skulle vara svårt att låta bli att göra något som jag inte vill göra har jag svårt att se. Att de flesta föräldrar (om vi tittar internationellt) inte leker med sina barn påvisar ju också att det är fullt möjligt att låta bli.
”Klart att dina barn måste gå på förskola annars kommer de att bli socialt inkompetenta!”
Nej, det måste de inte. De måste umgås med andra människor för att träna det sociala samspelet och de måste få utrymme av utvecklas. Man kan uppnå detta på många olika vis. Öppna förskolan, dagmamma, hemmaföräldrar eller tusen andra sätt.
Jag själv gick på förskola året innan jag började lågstadiet och hatade det, för mycket aktiviteter som jag var tvungen att göra i stället för det jag ville göra. Och jag är långt ifrån det enda barnet som inte gått på förskola. Vi ska heller inte glömma att det finns en del barn som hemskolas med goda resultat. Det går alltså visst, om man tycker att det är viktigt.
”Du kommer att inse att du måste ge dina barn pengar för att hjälpa till hemma!”
Nej, det måste jag inte. Barn behöver få känna att de är viktiga, att de är kompetenta och att de är del av en gemenskap. En känsla de inte får av pengar. Många barn får pengar för att hjälpa till hemma – andra barn får det inte.
Jag planerar att arbeta hårt för att få mina barn att känna att det är naturlig del av familjelivet att alla hjälps åt (efter ålder och förmåga så klart). Jag tror nämligen att det får barn att uppleva sig som kompetenta och inkluderade. Att ge dem pengar skulle skicka rakt motsatt budskap.
Jag, och många andra med mig, har förväntats hjälpa till hemma utan betalt – så uppenbarligen är det möjligt – oavsett om man håller med min syn på det hela eller inte. Och så här fortsätter det.
Dina tillkortakommanden är inte mina
Föräldrar utgår från sina egna val eller tillkortakommanden och talar om för mig att ”Du kommer att ändra dig när du själv får barn – då kommer du förstå att man inte kan göra så som du tänker.” Detta till trots att alla dessa föräldrar har helt motstridiga uppfattningar om vad som är möjligt och inte möjligt. Vad som är gott föräldraskap och inte.
Känner dig igen dig – är du en sådan förälder som inte ser att det finns tusentals sätt att vara förälder på och att det mesta faktiskt är möjligt om man som förälder tror att det är verkligt viktigt?
Då är det dags att vakna upp och inse att det är förbannat nedlåtande och helt oacceptabelt att säga att jag (eller någon annan) inte kan vara en viss typ av förälder bara för att du själv inte har lyckats eller inte ser värdet av det. Din oförmåga eller ovilja är inte min.
Det är klart att man kan och får vara den förälder man vill vara. Jag tror att dem som säger till dig att du kommer att ändra uppfattning bara talar utifrån sin egen erfarenhet, att de själva har avvikt från en tydlig idé de haft om sitt föräldraskap. Många ser nog sig själva lämna vägen de hade sett ut för att göra nya val. Varför man gör annat kan ha flera orsaker, men är nog ofta sammankopplat med att man får barn som inte är fullt så enkla att ha att göra med som man hade förväntat sig och att man i stunder kan vara så in i norden trött, utmattad, led ( ex1 ditt kolikbarn skriker i sex månader, någon gång vid fem månaders ålder så råkar de kasta en uppskattande blick mot din TV och tystnar och du är så jävla trött och slut och led av allt skrik att du med nyvunnen lycka bläddrar fram ett riktigt glättigt barnprogram med mycket färg – ex2 du har en idé om att barn ska leka och aktiveras ute och att det är viktigt med kottar och så får du ett barn som visserligen är fullt av fantasi men som på grund av funktionsnedsättning har helt andra ingångar i livet).
Det är lätt att föreställa sig hur barn kan bli och vara, och säkert blir det ofta så, men ibland kommer livet med överraskningar, påfrestningar och nya motiv och ideal. Lycka till!
Naturligtvis kan det finnas goda skäl till att ändra sig i olika frågor. Allt från ny forskning, till erfarenhet och anpassning efter den faktiska verkligheten. Men det är inte samma sak som att föräldrar kommer att ge upp alla sin ideal bara för att de blir föräldrar eller för att "alla andra gör så" eller för att man "måste". Och att påstå att alla föräldrar måste göra det är arrogant och nedlåtande. (Och precis lika illa som att säga att föräldrar som ändra uppfattning i olika frågor skulle vara dåliga föräldrar).
Om vi tar ditt exempel om kolikbarnet och tv:n så måste ju det någonstans betyda att du inte var så hemskt emot tv som du trodde – dels för att du uppenbarligen har tv själv och dels för att om du verkligen trodde att det var farligt för ditt barn så hade du i alla fall inte gett barnet det. På samma vis som hur mycket kolik ditt barn än har så kommer du inte att testa 1800-talets lösning med socker och brännvin. Inte för att det inte fungerar utanför att du (sannolikt) är övertygad om att det är skadligt för barnet.
Och på samma sätt som du och jag (förmodligen) anser att brännvin är direkt skadligt för barn så finns det andra som känner om godis, tv, förskola och så vidare. Och även andra inte nödvändigtvis kan förstå deras känslor gällande det så gör de – precis som alla andra – sitt bästa för att leva upp till sina ideal. De kanske ändrar sig under tidens gång – men det betyder inte att det inte är möjligt att leva upp till vissa ideal. Och även om människor inte avser att vara nedlåtande så är det nedlåtande.