BARNOMSORG
Jag erkänner. Det är med en suck av lättnad som jag lämnar min äldsta son på förskolan varje morgon och går hem för att gosa med min bebis. Min typ av agerande har ifrågasatts i ett flertal debattartiklar och i oräkneliga kommentarsfält: Varför har jag skaffat barn, när jag så uppenbart inte vill umgås med dem?
Stockholms stad har beslutat att erbjuda barn heltid på förskolan – trots att de fått småsyskon och därför har föräldralediga föräldrar. Beslutet döms naturligtvis ut av Förnumstiga Familjelivsföräldrar: ”Barnpassning för lata människor till en billig peng det är vad det är – skärpning nu!”
Är jag en lat förälder? Låt mig beskriva en vanlig kväll hemma hos familjen Grensman och döm själv:
17:42 Knappt har dörren hunnit stängas bakom maken, förrän Carl-Johan häver upp ett tjut. ”Pappa, pappa!” skriker han hjärtskärande och kastar sig raklång på dörrmattan. Han är så tröstlös som bara tvååringar kan vara. Medan jag försäkrar att pappa kommer tillbaka vaknar bebisen skrikandes.
Men inga problem, jag är Supermamman. Jag andas och tar en sak i taget. Först lugnar jag Carl-Johan och sätter honom vid bordet, därefter lyfter jag upp Christopher och vaggar honom (förhoppningsvis) rogivande i famnen. Det går så där.
Medan jag försöker få tyst på skrikandet, som nu övergått till en bra imitation av Hesa Fredrik, börjar Carl-Johan att dra i mig. Han är hungrig, han vill ha sina vantar och han vill ha russin. Jag pillar på honom fingervantarna och lägger för honom en näve russin, medan jag försöker hålla takten i vaggandet.
Det har gått säkert fem, tio minuter, och jag är redan en smula svettig på ryggen. Det här är uppenbart inte en kväll för finlir. Jag sätter Christopher i BabyBjörnen och börjar plocka fram smörgås och mjölk till Carl-Johan. Han har ätit varm mat på dagis, så han behöver strängt taget inget mer avancerat.
Jag försöker sätta mig vid bordet och äta tillsammans med honom. Men som fort jag sätter mig reagerar Christophers radar på lägesförändringen och han häver upp ett tjut i protest. För att bibehålla mina trumhinnor (och inte utsätta min äldsta son för tortyr i onödan) förblir jag stående.
Carl-Johan råkar slå ut mjölken över sig. Jag får ner honom från stolen tar fram hushållspappret för att få undan det värsta. Carl-Johan rycker åt sig en stor bit papper och börjar också torka. Det hjälper inte direkt.
Christopher har övergått till att skrika i förebyggande syfte för att säkerställa att jag inte försöker ta mig friheten att sätta mig ner igen. Proaktiv bebis.
18:25 Carl-Johan sitter rengjord i pyjamas och tittar på ”Bilar” medan Christopher sover i selen. Relativt lugn råder. Jag skulle vilja läggar ner Christopher, men sannolikheten att han vaknar är 89,2 %. Jag avstår.
18:53 Jag tycker att Carl-Johan ska gå och lägga sig. Det tycker inte han. Jag lirkar honom upp för trappan och in på pottan, och håller tummarna för att Christopher inte ska vakna. Kortisolhalten i blodet ökar när jag håller andan och försiktigt lägger ned honom. Han vaknar inte. Yes!
19:13 Christopher häver upp ett tjut från sovrummet. ”Jag måste hämta lillebror” säger jag. Jag plockar upp Christopher och skyndar tillbaka. Barnen skriker i kör. Jonglerande med bebis, tandborste och tandkräm försöker jag borsta Carl-Johans tänder. Han protesterar högljutt över denna orimliga kränkning av hans mänskliga rättigheter och vrider sig som en mask på golvet. Motsatsen till samarbetsvillig, skulle man kunna säga.
19:38 Carl-Johan sitter i sängen. Han är trött och irriterad. Det är jag också, men jag misstänker att det inte är helt comme il faut att som vuxen lägga sig ner och skrika. I stället sätter jag mig i soffan och sliter upp ena bröstet till Christopher. Jag står inte över mutor. Himmelsk tystnad följer. Exakt tre sekunder senare hoppar Carl-Johan upp ur sängen och måste hämta ”Tige och Ejon”, efter ett extra varv på övervåningen kommer han tillbaka med plastdjuren.
19:52 Carl-Johan kryper ner ur sängen och upp i soffan. Han lutar huvudet mot mig och jag försöker lägga armen om honom utan att Christopher ska förlora kontakten med bröstet och börja skrika.
19:56 Christopher viftar till med fötterna och Carl-Johan sparkar tillbaka. Christopher börjar skrika av rädsla. Jag säger skarpt till Carl-Johan att han INTE FÅR SPARKAS. Carl-Johan börjar gråta.
20:01 Båda barnen har lugnat sig. Tystnad råder.
20:20 Carl-Johan sover. Yes! Är som sagt Supermamman. Lägger ner Christopher en kort stund medan jag försiktigt lyfter över Carl-Johan från soffan ner i sägen. Han rör sig lite, men somnar om. Spänd som en fiolsträng lyssnar jag efter ljud från ovanvåningen medan jag tassar runt för att gör mig i ordning för natten.
22:56 Hur KAN det vara så svårt att somna en liten bebis? Och nu är det dags att amma igen… Hela kroppen protesterar mot detta orimliga förhållande. Detta är inte en innerligt mysig stund som kommer att öka anknytningen mellan mig och min bebis. Detta är tortyr.
00:05 Christopher är mätt och har fått en ny blöja. Jag gör ett nytt försök att somna honom, och försöker undvika att somna själv. Kroppen värker av trötthet.
00:28 Carl-Johan tjuter från sitt sovrum. Han behöver hjälp på pottan.
01:40 Båda barnen sover. Hjärnan snurrar. Jag förlorar värdefull sovtid på att ligga och lyssna efter ljud som antyder att något av barnet håller på att vakna.
03:25 Efter exakt 83 minuter väcks jag ur min oroliga sömn av Christopher som är hungrig.
05:12 Christopher somnar om efter två försök, amning och ny blöja. Om två timmar vaknar Carl-Johan.
Så när jag om ungefär tre timmar, med en djup suck av lättnad, lämnar Carl-Johan på förskolan, så är det inte för att jag inte älskar honom tillräckligt. Det är för att jag älskar honom. För att jag faktiskt behöver sova ett par timmar för att vara en någorlunda bra mamma.
(Att Carl-Johan uppenbart har det roligare på förskolan hemma än just nu är en bonus. Han har en fin anknytning till sina föräldrar OCH han uppskattar umgänge med andra vuxna och barn. Så klart.)
När jag väntade mitt första barn sa alla till mig att jag skulle låta dagen gå i bebisens takt. Att jag skulle sova när han sov. Se till att få avlastning så att jag skulle kunna hinna duscha och sova ut ordentligt. Att jag skulle bli fruktansvärt trött och frustrerad, men att det var viktigt att jag kom ihåg att inte skaka bebisen för då kan den dö av skadorna. Jag förväntades alltså nätt och jämt klara av att hålla bebisen vid liv…
Nu, med ytterligare ett barn, förväntas jag plötsligt kunna hantera bebisen, sonen på ett par år och mig själv. Samtidigt.
Förnumstiga Familjelivsföräldrar menar på att det minsann inte är svårt att ta hand om två barn samtidigt. Men många glömmer bort inlärningsperioden, vad det faktiskt kostar dem och tänker dessutom inte på att många saknar nätverk som kan avlasta.
Jag tvivlar inte på att det finns föräldrar som kan ge sitt stora barn samma stimulans hemma som hen får på förskolan – och det samtidigt som de har en liten bebis. (Dessutom kan de laga all mat från grunden och ge sin make en entusiastisk avsugning varje kväll .) Jag är dock inte en av dem. Och jag varken kräver eller förväntar mig att någon annan ska vara det heller.
Däremot vill jag att samhället ska stötta föräldrarna så att de kan göra självständiga val. Inte nödvändigtvis för föräldrarnas skull – men definitivt för att barnen ska få en så bra uppväxt som möjligt.
Jag är alltså av den bestämda uppfattningen att vi inte har Carl-Johan på förskolan ”i onödan”. Vi, precis som de flesta andra, följer den moraliska, etiska, och inte att förglömma, den lagstadgade skyldigheten, att se till våra barns bästa. (Utifrån förutsättningar som ni, kära kritiker, inte vet något om.)
Därför tackar vi särskilt för varje kommun där rätten till förskola har utökats till heltid. Det ger oss nämligen möjligheten att avgöra vilka tider som barnet ska gå på förskolan utifrån barnets och familjens bästa – i stället för utifrån Förnumstiga Familjelivsföräldrars dömande moralism. Vilket alltså är helt i enlighet med det barnperspektiv som de påstår sig företräda.
