För en tid sedan stod jag inför en grupp människor som deltog i en ledarskapsutbildning. Min uppgift var att inspirera dem, få dem att känna att de faktiskt kunde bli de ledare som de drömde om att bli.
Under den första rasten kom en ung kille fram till mig: ”Jag ska gå och hämta kaffe, vill du ha en kopp?” Jag hade ännu inte fått i mig något kaffe och svarade tacksamt ja. Han kom tillbaka med koppen, varpå ett par personer som kastade ur sig några fraser i still med att han smörade och fjäskade för mig.
Tonen var för all del skämtsam, men det är trots allt inte en helt ovanlig reaktion på den typen av beteende, även om det inte alltid uttrycks riktigt så explicit.
Och det är synd att det förhåller sig så, för jag vågar påstå att nio gånger av tio är det som vi kallar för fjäskande vänlighet.
Alla förlorar när vänlighet döms ut som fjäskande
Och det är lika delar märkligt, som trist. För borde vi inte alla måna att uppmuntra vänlighet, snarare än att trycka ned den? En person som går och hämtar kaffe ska rimligen tackas och respekteras, inte hånas. Inte ens på ett skämtsamt vis.
För det är nu så att även ord och meningar som uttalas som skämt påverkar. För varje gång någon säger åt någon annan att sluta smöra, kommer hen (och alla andra som hör vad som sägs) att bli lite mer försiktiga med att visa vänlighet mot en överordnad. Och det är både dumt och onödigt. Det finns inget att vinna på det.
Hierarkier behöver inte göra oss till fiender
Det finns ingen som säger att anställda och chefer, lärare och elever, föräldrar och barn måste tycka illa om varandra. Det är bara en naturlig konsekvens av det dåliga ledarskapet. Inom ramen för gott ledarskap kan man däremot vara frikostig med hjälp och vänlighet. Och det är vårt arbete, som ledare och som medarbetare, att sätta den tonen. Vi som måste vidta mått och steg för att sluta behandla varandra som fiender.
Det kan för alla del vara så att en person som hämtar kaffe gör det för att tillskansa sig orättfärdiga fördelar. Men vad spelar det för roll? Det går nämligen utmärkt att ta emot det som en vänlighet oavsett, och avstå från att utdelar fördelarna hen hoppas på. Och med det, så kommer stämningen på kontoret att bli trevligare. Man börjar skapa en företagskultur där man behandlar varandra med omtanke och vänlighet.
Risken att skapa obalans i relationerna
Om man befinner sig i en chefsposition så finns det dock två faror i detta som inte ska underskattas.
Det första är risken att du som ledare tar emot mer än vad du ger, och det kan du inte tillåta dig. Precis som i alla andra rimliga relationer måste det finnas en ömsesidighet, och därför måste även du gå och hämta kaffe. Inte för att du är chef utan för att du är en människa, en kollega, en i gruppen. Att vara chef innebär ”bara” att du har mandat att leda och fördela arbetet, mandat att fatta besluten. Det innebär inte rätten att skapa en omotiverad överordning genom att ta emot och ställa krav, utan att återgälda.
Det andra är risken att du börjar behandla de personer som hämtar kaffe åt dig bättre, än vad du behandlar de som inte gör det. Detta är givetvis helt oacceptabelt. Med chefskapet kommer ingen rätt att favorisera människor. Snarare ska du anstränga dig för att umgås lika mycket med alla och behandla dem likartat. Det är nämligen inte en högstadieskolgård vi befinner oss på.
Så lär dig att ta emot vänlighet utan förakt. Det kommer att göra hela din arbetsplats trevligare och varmare (och kanske också leder till att du slipper lägga dyra pengar på gruppstärkande utbildningar). Föregå med gott exempel redan i morgon, börja dagen med att hämta en kopp kaffe åt en medarbetare.
